Otroligt irriterande! Välkommen till hur mina nätter är när jag vill låta bli att väcka dig och hon är ledsen, liksom. Men jösses vad jag känner igen mig!Alltså, det här med jämställdhet och barn - fy satan vad svårt det är! I alla fall om man ammar! Min partner är väldigt engagerad i bebisen och sover med oss och byter blöjor och vaknar på natten när hon är ledsen och tröstar henne, och älskar henne innerligt. Men! TROTS det, och antagligen på grund av amningen, så har jag henne så mycket att han liksom har lämnat över huvudansvaret på mig. Hon är ju i min famn när hon äter, och följaktligen när hon behöver få ny blöja, när hon är övertrött och behöver sövas, när hon är hungrig eller snuttig.... heeeela tiden. Och då blir hans jobb liksom nåt som jag uttrycker tydligt, inte nåt som hon signalerar och som han svarar på. Så han väntar rätt mycket på att jag ska ge honom i uppdrag att byta, eller trösta, eller nåt annat. Och jag orienterar mig kring henne, lär mig hur man tröstar och lugnar och söver, ber nån se till henne när jag behöver gå på toaletten... medan han bara gör vad han vill så länge han inte fått "uppdraget" att ta hand om vår dotter.
Vi har levt väldigt jämställt innan M kom så det här är lite av en chock för mig. TROTS att han går upp på natten, tröstar och lugnar så är vi liksom inte riktigt jämställda föräldrar i praktiken. Idag, efter en ganska jobbig natt, bestämde vi att min partner skulle ha tösen hela dagen förutom när hon var hungrig. Ändå har han kommit till mig flera gånger och sett frustrerad ut när hon gråter av magknip eller liknande. Han har inte lämnat över henne men däremot gått omkring i rummet och sett lidande ut.
Det här måste vi verkligen prata om, för annars kommer det bli ett ENORMT problem i vårt förhållande.
Är amningen en sån jämställdhetsfälla för er alla, eller kan det funka bättre än såhär? Ge mig lite hopp! Om vi flaskmatade så skulle det ju mer naturligt bli bådas ansvar att mata, och därmed också ha henne mer än några timmar här och där. Känns det som.
men det är svårt när bebis som för min del inte alltid har fasta måltider. Det är något jag måste börja jobba på, och det lär säkerligen bli enklare ju stabilare måltiderna blir. Jag försöker också säga till mer när sambon ska ta över och vara okej med att M är ledsen hos pappa, även om vi båda tycker det är jobbigt, han måste också lära sig vad hon behöver och lära känna henne.Alltså, det här med jämställdhet och barn - fy satan vad svårt det är! I alla fall om man ammar! Min partner är väldigt engagerad i bebisen och sover med oss och byter blöjor och vaknar på natten när hon är ledsen och tröstar henne, och älskar henne innerligt. Men! TROTS det, och antagligen på grund av amningen, så har jag henne så mycket att han liksom har lämnat över huvudansvaret på mig. Hon är ju i min famn när hon äter, och följaktligen när hon behöver få ny blöja, när hon är övertrött och behöver sövas, när hon är hungrig eller snuttig.... heeeela tiden. Och då blir hans jobb liksom nåt som jag uttrycker tydligt, inte nåt som hon signalerar och som han svarar på. Så han väntar rätt mycket på att jag ska ge honom i uppdrag att byta, eller trösta, eller nåt annat. Och jag orienterar mig kring henne, lär mig hur man tröstar och lugnar och söver, ber nån se till henne när jag behöver gå på toaletten... medan han bara gör vad han vill så länge han inte fått "uppdraget" att ta hand om vår dotter.
Vi har levt väldigt jämställt innan M kom så det här är lite av en chock för mig. TROTS att han går upp på natten, tröstar och lugnar så är vi liksom inte riktigt jämställda föräldrar i praktiken. Idag, efter en ganska jobbig natt, bestämde vi att min partner skulle ha tösen hela dagen förutom när hon var hungrig. Ändå har han kommit till mig flera gånger och sett frustrerad ut när hon gråter av magknip eller liknande. Han har inte lämnat över henne men däremot gått omkring i rummet och sett lidande ut.
Det här måste vi verkligen prata om, för annars kommer det bli ett ENORMT problem i vårt förhållande.
Är amningen en sån jämställdhetsfälla för er alla, eller kan det funka bättre än såhär? Ge mig lite hopp! Om vi flaskmatade så skulle det ju mer naturligt bli bådas ansvar att mata, och därmed också ha henne mer än några timmar här och där. Känns det som.
Alltså, det här med jämställdhet och barn - fy satan vad svårt det är! I alla fall om man ammar! Min partner är väldigt engagerad i bebisen och sover med oss och byter blöjor och vaknar på natten när hon är ledsen och tröstar henne, och älskar henne innerligt. Men! TROTS det, och antagligen på grund av amningen, så har jag henne så mycket att han liksom har lämnat över huvudansvaret på mig. Hon är ju i min famn när hon äter, och följaktligen när hon behöver få ny blöja, när hon är övertrött och behöver sövas, när hon är hungrig eller snuttig.... heeeela tiden. Och då blir hans jobb liksom nåt som jag uttrycker tydligt, inte nåt som hon signalerar och som han svarar på. Så han väntar rätt mycket på att jag ska ge honom i uppdrag att byta, eller trösta, eller nåt annat. Och jag orienterar mig kring henne, lär mig hur man tröstar och lugnar och söver, ber nån se till henne när jag behöver gå på toaletten... medan han bara gör vad han vill så länge han inte fått "uppdraget" att ta hand om vår dotter.
Vi har levt väldigt jämställt innan M kom så det här är lite av en chock för mig. TROTS att han går upp på natten, tröstar och lugnar så är vi liksom inte riktigt jämställda föräldrar i praktiken. Idag, efter en ganska jobbig natt, bestämde vi att min partner skulle ha tösen hela dagen förutom när hon var hungrig. Ändå har han kommit till mig flera gånger och sett frustrerad ut när hon gråter av magknip eller liknande. Han har inte lämnat över henne men däremot gått omkring i rummet och sett lidande ut.
Det här måste vi verkligen prata om, för annars kommer det bli ett ENORMT problem i vårt förhållande.
Är amningen en sån jämställdhetsfälla för er alla, eller kan det funka bättre än såhär? Ge mig lite hopp! Om vi flaskmatade så skulle det ju mer naturligt bli bådas ansvar att mata, och därmed också ha henne mer än några timmar här och där. Känns det som.
Pumpa ur och lämna hemmet? Om han/hon tar flaska då vill säga. Jag åkte hemifrån (till stall) från dag ett så hennes pappa fick lösa problem som uppstod eftersom jag inte var hemma. Jag var hemma helt första halvåret, sedan bytte vi. Det har också varit en förutsättning för ett hyfsat jämställt förhållande, att vi delat helt lika på föräldraledigheten. Min sambo hade ett barn sedan innan och var mycket säkrare och lugnare med att bli förälder än jag, det hjälpte också till.Alltså, det här med jämställdhet och barn - fy satan vad svårt det är! I alla fall om man ammar! Min partner är väldigt engagerad i bebisen och sover med oss och byter blöjor och vaknar på natten när hon är ledsen och tröstar henne, och älskar henne innerligt. Men! TROTS det, och antagligen på grund av amningen, så har jag henne så mycket att han liksom har lämnat över huvudansvaret på mig. Hon är ju i min famn när hon äter, och följaktligen när hon behöver få ny blöja, när hon är övertrött och behöver sövas, när hon är hungrig eller snuttig.... heeeela tiden. Och då blir hans jobb liksom nåt som jag uttrycker tydligt, inte nåt som hon signalerar och som han svarar på. Så han väntar rätt mycket på att jag ska ge honom i uppdrag att byta, eller trösta, eller nåt annat. Och jag orienterar mig kring henne, lär mig hur man tröstar och lugnar och söver, ber nån se till henne när jag behöver gå på toaletten... medan han bara gör vad han vill så länge han inte fått "uppdraget" att ta hand om vår dotter.
Vi har levt väldigt jämställt innan M kom så det här är lite av en chock för mig. TROTS att han går upp på natten, tröstar och lugnar så är vi liksom inte riktigt jämställda föräldrar i praktiken. Idag, efter en ganska jobbig natt, bestämde vi att min partner skulle ha tösen hela dagen förutom när hon var hungrig. Ändå har han kommit till mig flera gånger och sett frustrerad ut när hon gråter av magknip eller liknande. Han har inte lämnat över henne men däremot gått omkring i rummet och sett lidande ut.
Det här måste vi verkligen prata om, för annars kommer det bli ett ENORMT problem i vårt förhållande.
Är amningen en sån jämställdhetsfälla för er alla, eller kan det funka bättre än såhär? Ge mig lite hopp! Om vi flaskmatade så skulle det ju mer naturligt bli bådas ansvar att mata, och därmed också ha henne mer än några timmar här och där. Känns det som.
. Känns som ren lyx att gå på specialist mödravården. Blir ju bortskämd med alla extra kontroller Men jösses vad jag känner igen mig!
Har alltid sett vårt förhållande som jämställt och vi har haft många samtal innan Molly kom om att vi ska dela lika och inte som många andra runt omkring där mamman tar allt ansvar.
Men nu när vi väl är där så är det jag som har huvudansvaret, jag måste be honom att ta henne och han frågar mig om allt som rör henne.
Det har blivit som att jag är "chefen" och han är tvungen att kolla allt med mig först
Pratat en del om det, men har ingen lösning.
Har från början tänkt att köra med flaska och amning, men Molly vägrar allt vad flaska heter.
Jag har lättare att trösta eftersom jag kan erbjuda bröstet om hon är ledsen, och det har lett till att sambon blir mer osäker och än mer förlitar sig på mig
Jag är övertygad om att det är otroligt viktigt att komma iväg lite ensam som mamma när man ammar, om så bara för att gå ner i tvättstugan
Så det här inlägget kanske inte var så peppande, men du är iaf inte ensam!
M tycker pappan är finemang för det mesta, men han har inte riktigt självförtroendet att prova olika saker för att trösta för att han haft henne för lite för att hitta knepen. Mer pappa-tid alltså, och så sätt öronproppar i öronen, eller kanske gå en promenad så slipper du bli påverkad av gråten och de får greja på själva? Inte säker på att jag kommer kunna acceptera det. Vi är ju två personer som valt att bli föräldrar! Att det kan bli annorlunda sen tröstar mig inte så mycket just nu. Jag vill ha tillbaka min jämställda relation! Jag ska dock börja jobba ett par h/vecka från nästa vecka, så då blir det bebis och pappa på tumanhand. Än så länge har vi inte vågat prova flaska av rädsla för tuttförvirring, men vi ska testa nu till veckan - och krisar det riktigt så kan pappan ta med bebis till mitt jobb så kan jag amma där. Jag LÄNGTAR efter att få vara bara jag, med andra vuxna människor, en stund!Jo, jag förstår att en del av det är oundvikligt. Det känns bara så futtigt att nöja sig med att det "måste" vara så. Ska det vara MIN bebis i sex månader, som han "hjälper till med" när jag ber honom?
