Söka nytt arbete under sjukskrivning?

[Björk]

Förresten undrar jag om inte @Björk är väldigt hemma på det här området.

Anropar henne för att se om hon kanske har mer lite mer konkreta råd att ge monster.

Oj, vilken tråd. Jag har haft fullt upp med annat kan man säga...

Ber om ursäkt om jag upprepar något, jag har inte läst hela tråden ännu.

Nå, kort; jo, arbetsgivaren har rehabiliteringsansvar. Det i kombination med sjukskrivningsintyg och vad FK bedömer brukar påverka vilka åtgärder man gör.
De första tre månaderna av en sjukskrivning så bedömer FK rätten till sjukpenning till det jobb man har just nu.
Under perioden tre-sex månader bedöms rätten till sjukpenning utifrån premissen att ag ska se över möjligheter till anpassning eller tillfällig omplacering inom den egna arbetsplatsen.
Efter sex månader (180 dagar) bedöms rätten till sjukpenning i förhållande till arbetsförmåga på HELA arbetsmarknaden. Bedöms man klara annat vanligt förekommande arbete på arbetsmarknaden så kan sjukpenningen dras in.

Med detta följer de regler som gäller i arbetsmiljölagen. Arbetsgivaren har långtgående skyldigheter att göra mycket inom arbetsplatsen för att den anställde ska kunna återgå. Kan man inte återgå i ordinarie jobb ska arbetsgivaren se över möjligheten till omplacering. Då gäller villkoret "tillräckliga kvalifikationer". Kort beskrivet innebär det att om man har en ledig tjänst som ekonomiassistent och en sjukskriven som inte har ekonomisk utbildning eller erfarenhet så är det normalt så att det ändå kan bedömas som "tillräckliga" kvalifikationer. Har personen sådan datavana och efter en kortare utbildning och introduktion kan klara jobbet så finns omplaceringsskyldighet. Är det däremot så att man söker en socialsekreterare där ett grundkrav faktiskt är socionomutbildning och den sjuka saknar denna så behöver man inte betala flera års högskolestudier för att rehabilitera till det jobbet.

Arbetsgivaren är inte skyldig att SKAPA tjänster. Finns ingen ledig tjänst så kan man inte omplacera och då har arbetsgivaren rätt att gå till uppsägning. Då blir uppsägningen en uppsägning av personliga skäl. De personliga skälen klassas som att man "inte kan utföra arbete av betydenhet" längre.

Utbrändhet och de villkor som ts beskriver. Tja, jag instämmer delvis i den beskrivning som flera gjort; är arbetsgivaren oförstående/ovillig och om det för monster känns som att det inte någonsin kommer att fungera just DÄR så är frågan om man verkligen mår bra av att driva på arbetsgivaren för att få sina rättigheter enligt lagen..... men det är min ganska personliga åsikt i frågan. Jag har (när jag jobbade på FK) ibland träffat människor där jag varit övertygad om att det bästa de skulle kunna göra vore att säga upp sig.

Jag tror också som Inte_Ung; det är bättre att hitta NÅGON försörjning än att hänga kvar i det man gör för att man lagt pengar och tid på en utbildning. Men ..... det beror också på hur lång tid som gått....

Läser vidare i tråden nu.

 

[Björk]

Fast det är ju för att man inte sätter gränser som man blir utbränd. Och omvänt, man blir inte utbränd om man lyckas sätta gränser. Men som nyutbildad, nyanställd och ambitiös, ofta med en massa positiv feedback från cheferna - då missar man det där med gränssättning och en dålig organisation äter upp en.

Vill bara trycka på det du skriver här om positiv feedback. Hela vårt samhälle ger ju positiv feedback till människor som är Duktiga. Vi beundrar ju personer som "lyckas". Den som pluggar 50 % utöver sitt nuvarande 100 % jobb och samtidigt roddar en familjesituation med några barn. Den som gör bra ifrån sig på jobbet; kanske gör karriär och sen dessutom orkar ha en gård med hästar och familj. Den som startar föräldrakooperativt dagis, jobbar heltid, bor i hus och bakar bullar och fixar fika till barnens fotbollsklubb. Och ändå så verkar de glada, lyckliga och inte alls utslitna.

Problemet för arbetsgivaren (och på annat sätt oss alla i samhället) är att det är ju just sådana där högpresterande människor som bara FIXAR allt, tar ansvar utöver det vanliga, alltid ställer upp; det är ju dem man premierar och har jättenytta av! Snacka om att få ut något av lönekostnaden när man har en person som ligger på 100 % av sin förmåga HELA tiden.

Det är svårare för oss att som chefer, kompisar, familj säga "stopp nu, varför ska du ta det här OCKSÅ?" eller "nu är jag orolig för dig, det kan aldrig vara hälsosamt att jobba 60 timmar i veckan jämt och ständigt".
När ångesten och hjärtklappningarna kommer smygande på personen är de bra på att förneka och blunda för symptomen inför sig själva. Och dölja inför andra såklart. För vem är jag om jag inte är Bullmamman, Karriärkvinnan och Den Som Alltid Ställer Upp? Folk kommer ju bli sura om jag inte ställer upp som jag brukar. De kommer tycka jag är lat. Och kanske man också tänker att "det GÅR inte om inte jag är där!"

 

[monster1]

Vill bara trycka på det du skriver här om positiv feedback. Hela vårt samhälle ger ju positiv feedback till människor som är Duktiga. Vi beundrar ju personer som "lyckas". Den som pluggar 50 % utöver sitt nuvarande 100 % jobb och samtidigt roddar en familjesituation med några barn. Den som gör bra ifrån sig på jobbet; kanske gör karriär och sen dessutom orkar ha en gård med hästar och familj. Den som startar föräldrakooperativt dagis, jobbar heltid, bor i hus och bakar bullar och fixar fika till barnens fotbollsklubb. Och ändå så verkar de glada, lyckliga och inte alls utslitna.

Problemet för arbetsgivaren (och på annat sätt oss alla i samhället) är att det är ju just sådana där högpresterande människor som bara FIXAR allt, tar ansvar utöver det vanliga, alltid ställer upp; det är ju dem man premierar och har jättenytta av! Snacka om att få ut något av lönekostnaden när man har en person som ligger på 100 % av sin förmåga HELA tiden.

Det är svårare för oss att som chefer, kompisar, familj säga "stopp nu, varför ska du ta det här OCKSÅ?" eller "nu är jag orolig för dig, det kan aldrig vara hälsosamt att jobba 60 timmar i veckan jämt och ständigt".
När ångesten och hjärtklappningarna kommer smygande på personen är de bra på att förneka och blunda för symptomen inför sig själva. Och dölja inför andra såklart. För vem är jag om jag inte är Bullmamman, Karriärkvinnan och Den Som Alltid Ställer Upp? Folk kommer ju bli sura om jag inte ställer upp som jag brukar. De kommer tycka jag är lat. Och kanske man också tänker att "det GÅR inte om inte jag är där!"

Jag har aldrig jobbat mer timmar än de 8 om dagen, däremot har jag alltid en känsla av att vara konstant misslyckad, det är nog mer där problemet ligger. Att vara på en plats som hela tiden bekräftar den känslan gör ju inte saken bättre.

Min fråga gäller egentligen inte alls hur man undviker att bli "utbränd", jag har redan en utmattningsdiagnos och är sjukskriven för den på halvtid. Tyvärr funkar det inte så bra, jag blir inte bättre, möjligen blir själva depressions delen tom sämre iom att jag oroar mig mer och mer för hur jag ska lösa framtiden och hur jag ska ta mig ur situationen.

Sen har jag sökt jobb till och från de senaste året, det innebär dock en stor förändring med flytt och allt vad det drar med sig iom att det inte finns jobb på den här orten. Det är tungt att börja om från början när man redan är i dålig form. Vad händer när jag fallerar på den nya platsen där jag inte har något skyddsnät alls. Här har jag iallafall lyckats bygga upp lite under de år jag varit här nu.

 

[Björk]

Jag har aldrig jobbat mer timmar än de 8 om dagen, däremot har jag alltid en känsla av att vara konstant misslyckad, det är nog mer där problemet ligger. Att vara på en plats som hela tiden bekräftar den känslan gör ju inte saken bättre.

Min fråga gäller egentligen inte alls hur man undviker att bli "utbränd", jag har redan en utmattningsdiagnos och är sjukskriven för den på halvtid. Tyvärr funkar det inte så bra, jag blir inte bättre, möjligen blir själva depressions delen tom sämre iom att jag oroar mig mer och mer för hur jag ska lösa framtiden och hur jag ska ta mig ur situationen.

Sen har jag sökt jobb till och från de senaste året, det innebär dock en stor förändring med flytt och allt vad det drar med sig iom att det inte finns jobb på den här orten. Det är tungt att börja om från början när man redan är i dålig form. Vad händer när jag fallerar på den nya platsen där jag inte har något skyddsnät alls. Här har jag iallafall lyckats bygga upp lite under de år jag varit här nu.

Ja, din fråga gällde hur man tar sig ur och var hjälp finns att få.
Jag tror att du behöver gå på den "listan" någon skrev: tala om för din vårdgivare hur det KÄNNS! Tydligt och klart. Du behöver MER hjälp än vad de hittills gett.

Några har pratat om lång vila. Ja, kanske.... jag är inte läkare, men vad jag hört så visar erfarenhet att det där med total vila och sjukskrivning i flera år faktiskt inte alltid hjälper så bra för utmattningsdepression. Så där tror jag du har tänkt rätt i och med att du fortsatt arbeta på deltid. Generellt är det nog bra; om det går. Men i DIN organisation; som du beskriver den; så är ju frågan om det verkligen fungerar. ...

Kan du prata med läkaren och FK om heltidssjukskrivning och någon slags arbetsträning någon annanstans? I annan miljö, på annan arbetsplats. Då behöver det ju inte vara det du gör idag; något helt annat kanske? Bara för att få någon slags balans och sakteliga komma i bättre form. Syftet behöver alltså inte vara att se vad du klarar ISTÄLLET utan som en rehabiliterande åtgärd.

 

[Björk]

däremot har jag alltid en känsla av att vara konstant misslyckad, det är nog mer där problemet ligger. Att vara på en plats som hela tiden bekräftar den känslan gör ju inte saken bättre.

-----------------------------------------
Angående detta så tänker jag att du beskriver ju egentligen samma känsla som en mobbad person får. Eller en person som råkar hamna under en chef som är kontrollfreak och alltid kritiserar.

Du själv vill ju känna dig lyckad, att du gör ett bra jobb. Att DU kan stå för att du faktiskt gjort allt du kan.

Som ett skydd för dig själv måste kanske finnas en ambition att börja tänka på dig själv som mer LYCKAD. Du gör förmodligen ett FANTASTISKT jobb under de premisserna som råder. Du har gjort MER än vad som kan krävas (annars hade du förmodligen inte blivit utbränd).

Du är en människa, med allt vad det innebär. Och som människa är du mänsklig och håller inte för vilka påfrestningar som helst. Och du duger och räcker till alldeles precis så som du är!

Nå, jag ska inte leka terapeut, jag har inte heller den kompetensen. Men jag vill tala om att jag känner med dig och hoppas verkligen att du kan få chanser att må bättre!

 

[mandalaki]

Problemet för arbetsgivaren (och på annat sätt oss alla i samhället) är att det är ju just sådana där högpresterande människor som bara FIXAR allt, tar ansvar utöver det vanliga, alltid ställer upp; det är ju dem man premierar och har jättenytta av! Snacka om att få ut något av lönekostnaden när man har en person som ligger på 100 % av sin förmåga HELA tiden.

Precis så. Man får ju beröm för det man gör. På min arbetsplats var ledningens lösning, när man var på väg mot väggen, att säga "Men då får du sänka ambitionsnivån!" De plockade dock sällan bort konkreta arbetsuppgifter och slutade inte berömma ens insats. Är man duktighetsknarkare är det lätt att bli hög på positiv feedback.

 

[mandalaki]

Jag har aldrig jobbat mer timmar än de 8 om dagen, däremot har jag alltid en känsla av att vara konstant misslyckad, det är nog mer där problemet ligger. Att vara på en plats som hela tiden bekräftar den känslan gör ju inte saken bättre.

T-e-r-a-p-i. Rätt sådan. Känner du dig konstant misslyckad spelar det nog mindre roll vilket jobb du har, du riskerar känna dig misslyckad även om du står i korvkiosk.

ELLER så är det den usla organisationen på din arbetsplats som gett dig den där känslan av misslyckande.

Och i båda fallen tror jag att man har nytta av att bolla med en terapeut.

 

[mandalaki]

Ja, din fråga gällde hur man tar sig ur och var hjälp finns att få.
Jag tror att du behöver gå på den "listan" någon skrev: tala om för din vårdgivare hur det KÄNNS! Tydligt och klart. Du behöver MER hjälp än vad de hittills gett.

Precis det känner jag också. Det låter som om monster får fundera själv alldeles för mycket, och oroa sig för framtiden. Jag tycker att det borde finnas ett nätverk runt henne, bestående av arbetsgivaren, företagshälsovården och FK.

 

[Squie]

TS, jag tänker så här. Har du accepterat till 110% för dig själv att du mår dåligt?

 

[monster1]

T-e-r-a-p-i. Rätt sådan. Känner du dig konstant misslyckad spelar det nog mindre roll vilket jobb du har, du riskerar känna dig misslyckad även om du står i korvkiosk.

ELLER så är det den usla organisationen på din arbetsplats som gett dig den där känslan av misslyckande.

Och i båda fallen tror jag att man har nytta av att bolla med en terapeut.

Jo, jag vet bara inte vart jag ska få fatt i en. Jag antar att jag borde börja söka privat men då är det det där med flyttandet, hur stor mening är det om jag ändå måste flytta snart igen. Privatterapi finns heller inte på orten utanför utan då blir det lite resande typ 10 mil enkel resa så jag måste ju ha energi över att göra det också.

Hur som helst så har jag ju gått i terapi, landstingets lista är dock lång, nu tog det ju tex flera månader innan jag ens kom till bedömningssamtal för den här stressgruppterapin. Jag sattes alltså på en lista för att få komma till psykolog redan innan jag blev sjukskriven. Ett problem har varit att min tidigare läkare drog ned på sin arbetstid så det var svårt att få tider, blev sjuk och slutligen gick i pension, jag fick en ny läkare innan eller efter jul någon gång då höll vi på att testa någon ny medecin. Då föll jag liksom bort, man glömde mina provsvar, återbesök osv. "Min" tidigare psykolog som jag gick till för ett par år sedan slutade också för något år sedan så det var inte bara att kunna få komma tillbaka till hen igen.

Det är faktiskt ganska svårt att få hjälp med psykiska problem och väntetiderna är långa. Jag har trots allt bara kass självkänsla, innan den här sjukskrivningen har jag i samhällets ögon fungerat bra (jag har aldrig varit sjukskriven för psykiska problem innan har heltidsjobb osv) då är man inte prioriterad.

Nu låter det som mängder av undanflykter men jag har försökt på massor av vis. Jag har sökt hjälp, jag har medicinerat (fler olika preparat), jag har sökt andra jobb (men inte så intensivt och kanske inte alltid med tron på att jag skulle klara dom heller), jag har gått i terapi (det var bra, men fick inte fortsätta, jag älskar terapi), jag har kört mindfullness (det är bra men funkar bäst när man inövat det i frisktillståndet redan, svårt när man redan är dålig). Jag har försökt på många olika sätt, men jag lyckas inte ta mig ur och nu är jag vid vad som känns som en kritisk punkt.

 

[monster1]

TS, jag tänker så här. Har du accepterat till 110% för dig själv att du mår dåligt?

Ja men jag är inte övertygad om att det är "övergående" och om livet ska fortsätta som det gjort hitintills så är jag inte helt säker på att jag vill ha det.

 

[mandalaki]

Jo, jag vet bara inte vart jag ska få fatt i en. Jag antar att jag borde börja söka privat men då är det det där med flyttandet, hur stor mening är det om jag ändå måste flytta snart igen. Privatterapi finns heller inte på orten utanför utan då blir det lite resande typ 10 mil enkel resa så jag måste ju ha energi över att göra det också.

Hur som helst så har jag ju gått i terapi, landstingets lista är dock lång, nu tog det ju tex flera månader innan jag ens kom till bedömningssamtal för den här stressgruppterapin. Jag sattes alltså på en lista för att få komma till psykolog redan innan jag blev sjukskriven. Ett problem har varit att min tidigare läkare drog ned på sin arbetstid så det var svårt att få tider, blev sjuk och slutligen gick i pension, jag fick en ny läkare innan eller efter jul någon gång då höll vi på att testa någon ny medecin. Då föll jag liksom bort, man glömde mina provsvar, återbesök osv. "Min" tidigare psykolog som jag gick till för ett par år sedan slutade också för något år sedan så det var inte bara att kunna få komma tillbaka till hen igen.

Det är faktiskt ganska svårt att få hjälp med psykiska problem och väntetiderna är långa. Jag har trots allt bara kass självkänsla, innan den här sjukskrivningen har jag i samhällets ögon fungerat bra (jag har aldrig varit sjukskriven för psykiska problem innan har heltidsjobb osv) då är man inte prioriterad.

Nu låter det som mängder av undanflykter men jag har försökt på massor av vis. Jag har sökt hjälp, jag har medicinerat (fler olika preparat), jag har sökt andra jobb (men inte så intensivt och kanske inte alltid med tron på att jag skulle klara dom heller), jag har gått i terapi (det var bra, men fick inte fortsätta, jag älskar terapi), jag har kört mindfullness (det är bra men funkar bäst när man inövat det i frisktillståndet redan, svårt när man redan är dålig). Jag har försökt på många olika sätt, men jag lyckas inte ta mig ur och nu är jag vid vad som känns som en kritisk punkt.

Nja, jag tycker inte att det låter som undanflykter. Snarare att du inte blivit frisk än, trots att du fått en del behandling.

Jag tycker fortfarande att det är konstigt att FK inte velat att din arbetsgivare ska ha en ordentlig rehabiliteringsplan för dig. Det kanske beror på att du inte är sjukskriven på heltid.

 

[Squie]

Ja men jag är inte övertygad om att det är "övergående" och om livet ska fortsätta som det gjort hitintills så är jag inte helt säker på att jag vill ha det.

Hur tänkte du nu?

För jag är inte alls med. Har du accepterat dig själv som att du mår dåligt, eller inte. För ordet "men" kommer in och sedan hängde jag inte alls med. Du har accepterat..men ändå inte? Då har du ju faktiskt inte accepterat det.

 

[sjoberga]

Ja men jag är inte övertygad om att det är "övergående" och om livet ska fortsätta som det gjort hitintills så är jag inte helt säker på att jag vill ha det.

Fast att man hamnat på en kasst fungerande arbetsplats är ganska övergående om problemet är isolerat till det. Jag kan vittna i rätten om många väl fungerande arbetsplatser om det krävs för att övertyga.

Fortsätt söka hjälp. Utifrån låter det som ett litet lätt lösbart problem, men jag förstår att om man själv bara ser gropen i det övrigt vackra landskapet, behöver man hjälp den lilla första biten upp ur gropen.

 

[Lovisaleonora]

Jag tolkar det som att ts accepterat att hon mår dåligt NU, men börjar tvivla på att dåligt mående är övergående. Och känner ingen frestelse att fortsätta må så här dåligt i framtiden.

 

[vallhund]

Jag tolkar det som att ts accepterat att hon mår dåligt NU, men börjar tvivla på att dåligt mående är övergående. Och känner ingen frestelse att fortsätta må så här dåligt i framtiden.

Jag tolkar det som uppgivenhet, dvs man vill inte vara med längre. Men det kan ju vara en yrkesskada.

 

[Inte_Ung]

@monster1 Men du kan inte hänga upp allt på andra.
För det är vad du gör nu.
Det är arbetsgivarens fel eller vården som prioriterar bort dig eller vad som helst bara inte något som du kan påverka själv.

Men sanningen är att just du och bara du kan påverka ditt mående.
Och sanningen är också att när du har kommit på hur du skall göra för att må bra på egen hand så behöver du inte må dåligt mera.

Det första som du måste göra är att acceptera "Bra nog" att perfekt inte är nödvändigt och att litet är bättre än inget.

 

[fejko]

@monster1

Jag tror du skulle må bra av ett miljöombyte dvs en annan arbetsplats. Tyvärr är ju arbetslivet/det svenska skyddsnätet uppbyggt på så vis att man förlorar mycket av den trygghet man har när man byter jobb

 

[fejko]

forts.

Du skulle må bra av att ha ett mindre kvalificerat jobb ett tag där du kan känna dig nöjd när du går hem för dagen. Sedan är det ju inget som hindrar att du tar upp spåret och söker det jobb du är utbildad för senare, när du känner dig starkare och mer tillfreds igen.
Att ha jobbat med ett mindre kvalificerat jobb ett tag är inget som ser illa ut i CVt, tvärtom vittnar det om att man är flexibel och inte rädd för att ta i"

 

[fejko]

forts.

Om du har krachat i ett 1.30 hinder ger du dig inte på ett nytt 1.30 hinder och försöker om och om igen. Du sänker hindret till en meter sedan hoppar du tills du känner dig säker för att så småningom höja succesivt till 1.30 igen.

Ta hand om dig! Din hälsa är det viktigaste du har. Jobbet är "bara ett jobb".