Söka nytt arbete under sjukskrivning?

[honung]

Angående exemplet, vid det här laget vet väll alla att sjukvården och äldre omsorgen går på knäna, det kan inte finnas någon som tror att den fungerar bra ändå görs ingenting.

Fast..."alla vet"? Det du säger här ovan betyder ju inte att allt _är_ skit och pannkaka, det betyder inte att ingen inte gör något? Det låter svartsynt i överkant tycker jag, man måste ha förmågan att se nyanser och att uppskatta det som är bra och fokusera på att göra det som är mindre bra till något som ska sträva åt andra planhalvan i smeten.
Det känns lite som resonemanget förtar det som är bra och förmågan att alls se det som är bra, då finns inte energi kvar att göra något åt det som inte är bra.

 

[mandalaki]

Menar du att vi som arbetar inom bl a vården är liknöjda för att vi inte blir utbrända?

Hur kunde du få det till det?

Titta på alla larmrapporter från alla nivåer inom vården så förstår man ju att alldeles för många har åt helvete för mycket att göra. Från undersköterskor över barnmorskor till läkarna vittnar man om att patientsäkerheten riskeras med den arbetsbelastning man har. Och många blir ju faktiskt också utbrända, just pga det där.

 

[honung]

Hur kunde du få det till det?

Titta på alla larmrapporter från alla nivåer inom vården så förstår man ju att alldeles för många har åt helvete för mycket att göra. Från undersköterskor över barnmorskor till läkarna vittnar man om att patientsäkerheten riskeras med den arbetsbelastning man har. Och många blir ju faktiskt också utbrända, just pga det där.

Fast snälla, generalisera inte vårdinsatsen i hela apparaten, ifrågasätt organisationens brister där det brister istället. Det känns som det är en vanlig oförståelse hur vårdapparaten fungerar i landet. Det är _inte_ en organisation, det är _inte_ en lagstiftning som bär den.

 

[mandalaki]

Fast snälla, generalisera inte vårdinsatsen i hela apparaten, ifrågasätt organisationens brister där det brister istället. Det känns som det är en vanlig oförståelse hur vårdapparaten fungerar i landet. Det är _inte_ en organisation, det är _inte_ en lagstiftning som bär den.

Att betrakta vården som en "krisbransch" innebär inte att enskilda enheter kan fungera utmärkt. Det kan inte vara en omöjlighet att diskutera vården på ett generellt plan.

 

[honung]

Att betrakta vården som en "krisbransch" innebär inte att enskilda enheter kan fungera utmärkt. Det kan inte vara en omöjlighet att diskutera vården på ett generellt plan.

Det känns som att den där generella planhalvan är den som förmörkar så vansinnigt att det gör arbetssituationen mörk för de som är i organisationen där det faktiskt finns ljus. Det FINNS liksom personal inom vården i sverige som inte gråter sig till sömns, det finns liksom patienter som får hjälp.
Som sagt, "vården" är mångfacetterad, och utgår från olika lagstiftningar.

 

[monster1]

Du blandar ihop skuld och ansvar.
Skulden ligger kollektivt i organisationen.
Den är inte din.
Ansvaret för din egen hälsa är däremot ditt.
För där så kan du bara ändra på dig själv.
De andra är som de är oavsett vad du gör.

Både skuld och ansvar är känslor som kan uppstå hos nästan alla människor oavsett vart det formella ansvaret ligger. För mig är överlevnad=att känna mig nöjd med mig själv åtminstone en majoritet av tiden. Känner jag mig inte nöjd med mig själv överlever jag inte.

 

[monster1]

Det känns som att den där generella planhalvan är den som förmörkar så vansinnigt att det gör arbetssituationen mörk för de som är i organisationen där det faktiskt finns ljus. Det FINNS liksom personal inom vården i sverige som inte gråter sig till sömns, det finns liksom patienter som får hjälp.
Som sagt, "vården" är mångfacetterad, och utgår från olika lagstiftningar.

Så det är ett fåtal som jobbar mer än vad de ska, tar ett större ansvar än vad som egentligen ligger i den tjänsten, vår kommun kanske är ett unikum då. Min upplevelse är att det verkar vara väldigt slitsamt och att det är väldigt dåligt med pengar. Vård och omsorgsförvaltningen här har ett ständigt underskott och har svårt att behålla sin personal.

 

[monster1]

Vad menar du med "allt är mitt fel"? Jag försöker påstå ungefär precis tvärtom. Eller har jag missförstått helt, har du en position med övergripande ansvar för att enheten ska fungera?

Nej det har jag inte, jag är inte chef, jag är ett stöd för alla andra i förvaltningen bland annat några chefer men inte i direkta personal frågor, men i en del organisatoriska frågor. Jag har dock ingen befogenhet men ett uttryckt ansvar för vissa frågor.
Det spelar ingen roll även om man är chef i min organisation så har man inte makt nog att styra upp saker och ting ens inom sin egen enhet, vi får tex inte anställa utan att gå upp till politiken först och få ett ja. Det är svårt att jobba i en politiskt styrd organisation, man får ofta bära hundhuvdet för saker man inte kan påverka själv eller som man påtalat kommer att bli ett problem, som sedan blir ett problem som man sedan får skulden för trots att politiken fattade beslutet.

 

[mandalaki]

Nej det har jag inte, jag är inte chef, jag är ett stöd för alla andra i förvaltningen bland annat några chefer men inte i direkta personal frågor, men i en del organisatoriska frågor. Jag har dock ingen befogenhet men ett uttryckt ansvar för vissa frågor.
Det spelar ingen roll även om man är chef i min organisation så har man inte makt nog att styra upp saker och ting ens inom sin egen enhet, vi får tex inte anställa utan att gå upp till politiken först och få ett ja. Det är svårt att jobba i en politiskt styrd organisation, man får ofta bära hundhuvdet för saker man inte kan påverka själv eller som man påtalat kommer att bli ett problem, som sedan blir ett problem som man sedan får skulden för trots att politiken fattade beslutet.

Låter ungefär som mellanchefssituationen på min arbetsplats. Jag var mellanchef när jag gick i väggen. I princip ALLA som går i väggen här är mellanchefer. Just det där att bara läggas på en massa ansvar, utan att själv ha befogenhet att fatta strategiska beslut, är som att jobba i sirap.

Fortfarande här är det mellancheferna som går i väggen. Trots att vi är en ovanligt chefstät organisation om man jämför med liknande arbetsplatser, ofta får slitna chefer biträdande chefer och ändå fortsätter folk gå i väggen.

 

[monster1]

Menar du att vi som arbetar inom bl a vården är liknöjda för att vi inte blir utbrända? Det kanske är så att vi kan sätta gränser, inget blir bättre av att man sliter ut sig så till den grad att man blir sjuk. Klart man blir utbränd om man har hybris o tror att man ensam kan förändra strukturella problem inom en organisation eller världen.

Självklart behövs alla, i teorin. Bättre att värka för att det skall finnas en plats för alla.

Jag är inte ensam om att vilja förändra organisationen och jag är delvis anställd för att verka för förändring.

Nej och jag säger inte alls att alla inom vården är liknöjda och därför bränner de inte ut sig. Jag säger att en stor anledning till att vården ens fungerar idag är för att de som jobbar inom vården tar ett större ansvar än vad deras tjänster egentligen säger att de ska göra. Alla människor blir dock inte utmattade av att göra så det beror på omfattning, livsstil, familjeförhållanden, övrig psykisk och fysisk hälsa osv. Min poäng var att det kanske inte alltid känns möjligt/rimligt att bara släppa allt och gå. Man sträcker sig lite längre för att hjälpa till, tillslut är det plötsligt det där sträckandet som är normen.

 

[monster1]

Låter ungefär som mellanchefssituationen på min arbetsplats. Jag var mellanchef när jag gick i väggen. I princip ALLA som går i väggen här är mellanchefer. Just det där att bara läggas på en massa ansvar, utan att själv ha befogenhet att fatta strategiska beslut, är som att jobba i sirap.

Fortfarande här är det mellancheferna som går i väggen. Trots att vi är en ovanligt chefstät organisation om man jämför med liknande arbetsplatser, ofta får slitna chefer biträdande chefer och ändå fortsätter folk gå i väggen.

Ja, den där liknelsen med en mardröm där man springer i sirap brukar jag använda för att beskriva hur jag känner att det är att jobba med förändringsarbete i den här organisationen.

 

[mandalaki]

Ja, den där liknelsen med en mardröm där man springer i sirap brukar jag använda för att beskriva hur jag känner att det är att jobba med förändringsarbete i den här organisationen.

Det låter som ett tungt uppdrag att ha - förändra en organisation som fungerar så dåligt som den verkar göra.

 

[monster1]

Det låter som ett tungt uppdrag att ha - förändra en organisation som fungerar så dåligt som den verkar göra.

Ja, alltså det tog mig ganska långtid att fatta att anledningen till att jag upplever det som väldigt svårarbetat är för att de inte vill förändras. Dom säger att dom vill men när det kommer till kritan så gör de allt de kan för att motverka (de flesta framförallt de högre cheferna förutom möjligen förvaltningschefen vars påhitt det hela är). Så, jag kan ju inte förändra något som inte vill förändras. Men jag har pratat med min närmaste chef idag så han vet att jag kommer att börja reda i det här lite. Han skulle kolla med HR om det här med rehabplanen och jag ska kolla med facket och nästa vecka med läkaren och handläggaren på FK.

 

[mandalaki]

Ja, alltså det tog mig ganska långtid att fatta att anledningen till att jag upplever det som väldigt svår arbetat är för att de inte vill förändras. Dom säger att dom vill men när det kommer till kritan så gör de allt de kan för att motverka (de flesta framförallt de högre cheferna förutom möjligen förvaltningschefen vars påhitt det hela är).

Och du tror fortfarande att det är dig det är fel på, att du inte håller för arbetsmarknaden?

Saknar en smiley som skakar lite milt på huvudet här.

 

[vallhund]

Jag är inte ensam om att vilja förändra organisationen och jag är delvis anställd för att verka för förändring.

Nej och jag säger inte alls att alla inom vården är liknöjda och därför bränner de inte ut sig. Jag säger att en stor anledning till att vården ens fungerar idag är för att de som jobbar inom vården tar ett större ansvar än vad deras tjänster egentligen säger att de ska göra. Alla människor blir dock inte utmattade av att göra så det beror på omfattning, livsstil, familjeförhållanden, övrig psykisk och fysisk hälsa osv. Min poäng var att det kanske inte alltid känns möjligt/rimligt att bara släppa allt och gå. Man sträcker sig lite längre för att hjälpa till, tillslut är det plötsligt det där sträckandet som är normen.

Står det i ditt anställningsavtal/arbetsbeskrivning? Får du betalt för utökat arbetsbelastning jämfört med om det inte förväntades av en person på din tjänst?

 

[monster1]

Står det i ditt anställningsavtal/arbetsbeskrivning? Får du betalt för utökat arbetsbelastning jämfört med om det inte förväntades av en person på din tjänst?

Det finns ingen arbetsbeskrivning. I avtalet står det nog titel och enhet.

 

[Inte_Ung]

Känner jag mig inte nöjd med mig själv överlever jag inte.

Då så måste du hitta en nivå för "nöjd" som ligger där du klarar av att utföra den.
I dagsläget så har du obalans mellan dessa.
Och du kan inte hänga det på andra än dig själv.

Är det här ditt första jobb efter utbildning?
Övergången från den ideala bilden av livet som man har under sin utbildning till arbetslivet kan vara en mindre chock.

 

[monster1]

Då så måste du hitta en nivå för "nöjd" som ligger där du klarar av att utföra den.
I dagsläget så har du obalans mellan dessa.
Och du kan inte hänga det på andra än dig själv.

Är det här ditt första jobb efter utbildning?
Övergången från den ideala bilden av livet som man har under sin utbildning till arbetslivet kan vara en mindre chock.

Ja, första efter den här utbildningen, jag har jobbat åt ett tiotal olika organisationer och företag innan jag skolade om mig. Jag jobbade bland annat inom it innan bubblan sprack i början av 2000-talet, det var väldigt annorlunda och de behandlade sin personal på ett helt annat sätt.

 

[Inte_Ung]

Det kan vara helt annorlunda hur personalen behandlas även på företag i samma bransch.
Och även inom samma företag på olika avdelningar.

Om det är första jobbet så kan det vara svårt att hitta sin roll.
Och därmed svårt att sätta sina egna gränser.

 

[honung]

Jag är inte ensam om att vilja förändra organisationen och jag är delvis anställd för att verka för förändring.

För att ta sig an ett kommunalt uppdrag som innebär förändring från ett övre led riktat nedåt i leden, måste man nog vara något av en avancerad självplågare. I min organisation har man nog insett det och man har i ett just nu i flera pågående större och ganska omfattande förändringsprojekt börjat inbjuda till delaktighet med initiativmöjlighet från fotfolket. Det har redan där inneburit konflikter men också framförallt stora delar vunnen mark redan från början. Det handlar om utformning och användning av ett grundläggande system, samt om viktig princip-rutin som man insett måste inledas från fotfolket.