Söka nytt arbete under sjukskrivning?

[monster1]

Nej, det lär du inte bli, en kommun som köpte ut en person pga sjukdom vore en skam. Just att det är en kommun som är din arbetsgivare kan vara din trygghet i det här läget. Men se till att bli heltidssjukskriven först.

Ja,ja !

 

[mandalaki]

Ja,ja !

Jag lovar dig, plötsligt en dag vaknar man och börjar inte gråta det första man gör. Det vänder - någon gång. Men fortsätter du jobba förhindrar du sannolikt det.

 

[Tass]

Just nu känns det som en rimlig handlingsplan att köra bilen in i närmaste bergvägg, men tydligen måste jag istället ringa facket för att prata med dom om att min arbetsgivare inte gjort någon reabilliteringsplan och sedan nästa vecka när läkaren och försäkringskassehandläggaren är tillbaka försöka få till något möte med min arbetsgivare för att se vart landet ligger. Fram till dess ska jag försöka undvika den där bergväggen bäst jag kan och om det inte går försöka se till att jag har en kattvakt så inte han hamnar i kläm på något sätt.

Försök att säga detta till någon som kan hjälpa dig, t ex din läkare eller handläggare.
1. jag mår så dåligt att jag ibland vill avsluta det hela
2. jag förväntas göra en massa saker som jag inte orkar med (räkna upp)
3. jag känner mig helt ensam och vilsen i detta
4. jag orkar verkligen inte, jag är sjuk
5. jag behöver HJÄLP
6. HJÄLP MIG !!!
Ibland måste man vara övertydlig.

 

[Inte_Ung]

Tro fan att det inte går när man gått i väggen pga en så kaotisk organisation som den du beskriver.

Fel!

Man går in i väggen för att man inte begränsar sin egen insats i den kaotiska organisationen.

Man kan alltid sätta gränser runt sig själv.
Så här mycket kan jag och därför så är det så mycket som jag gör.
Där så kommer det egna ansvaret in.
Och det som skiljer de stresståliga från de andra.

 

[Sleepy]

sjukskriva mig på heltid... adekvat medicinering... riktad terapi

Du bestämmer visst och planen är utmärkt. Gå till en privat psykiater. Boka tid idag.

När ni sen tillsammans har fått dig på rätt köl igen, så kan du arbetsträna och prova dig fram.

 

[monster1]

Fel!

Man går in i väggen för att man inte begränsar sin egen insats i den kaotiska organisationen.

Man kan alltid sätta gränser runt sig själv.
Så här mycket kan jag och därför så är det så mycket som jag gör.
Där så kommer det egna ansvaret in.
Och det som skiljer de stresståliga från de andra.

Alla har inte samma typ av personlighet, för det är ett personlighetsdrag att känna sig nöjd med ett arbete där man inte gör något som är bra. Jag kan också teorin, jag tycker bara att den är helt fel. Alla personligheter behövs i världen även de som kan tänka utanför boxen, de som känner ett stort ansvar och som strävar mot utveckling. Om alla gick omkring och kände sig liknöjda så skulle ingen utveckling ske. Det måste arbetslivet lära sig. Sen är det jävligt synd att man alltid ska tycka att det är undulaten det är fel på i gruvan och inte gasen som den dör av.

Jag skulle säga att större delen av Sveriges sjukvård i dag bärs upp av människor som tar större ansvar än vad de borde. Även inom annan statlig och kommunal förvaltning är det så bland fotfolket, bland cheferna (de som orkar vara kvar en längre period utan att bränna ut sig) är det fler av de som känner sig nöjda trots att arbetet som utförs inte håller den kvalitet som skulle behövas. 40% av sveriges befolkning upplever symptom på stress, det skulle jag säga är lite mer än ett problem som man löser på individbasis.

Så ja, jag tycker att din och kbtns lösning på stressproblematiken har många hål i sitt resonemang. Visst behöver man sätta gränser, men det är fanimej inte hälsosamt att kunna bortse från vad som helst och bara göra sin lilla ruta i organisationen. Snarare arbetar kvalitetsledningssystem och liknande mot just det, att man ska se helheter och ta individuellt ansvar. Så då blir det ju ett problem där om jag bara ska se till min egen lilla ruta.

Så jag tror faktiskt inte att jag kan träna bort att jag inte klarar av att se missförhållanden (och jag vet inte om jag vill vara den typen av människa heller), möjligen kan jag lära mig att gå tidigare och hitta ett bättre sätt att arbeta mot dem på utan att fastna inne i den organisationen där de försigår.

 

[mandalaki]

Alla har inte samma typ av personlighet, för det är ett personlighetsdrag att känna sig nöjd med ett arbete där man inte gör något som är bra. Jag kan också teorin, jag tycker bara att den är helt fel. Alla personligheter behövs i världen även de som kan tänka utanför boxen, de som känner ett stort ansvar och som strävar mot utveckling. Om alla gick omkring och kände sig liknöjda så skulle ingen utveckling ske. Det måste arbetslivet lära sig. Sen är det jävligt synd att man alltid ska tycka att det är undulaten det är fel på i gruvan och inte gasen som den dör av.

Jag skulle säga att större delen av Sveriges sjukvård i dag bärs upp av människor som tar större ansvar än vad de borde. Även inom annan statlig och kommunal förvaltning är det så bland fotfolket, bland cheferna (de som orkar vara kvar en längre period utan att bränna ut sig) är det fler av de som känner sig nöjda trots att arbetet som utförs inte håller den kvalitet som skulle behövas. 40% av sveriges befolkning upplever symptom på stress, det skulle jag säga är lite mer än ett problem som man löser på individbasis.

Så ja, jag tycker att din och kbtns lösning på stressproblematiken har många hål i sitt resonemang. Visst behöver man sätta gränser, men det är fanimej inte hälsosamt att kunna bortse från vad som helst och bara göra sin lilla ruta i organisationen. Snarare arbetar kvalitetsledningssystem och liknande mot just det, att man ska se helheter och ta individuellt ansvar. Så då blir det ju ett problem där om jag bara ska se till min egen lilla ruta.

Så jag tror faktiskt inte att jag kan träna bort att jag inte klarar av att se missförhållanden (och jag vet inte om jag vill vara den typen av människa heller), möjligen kan jag lära mig att gå tidigare och hitta ett bättre sätt att arbeta mot dem på utan att fastna inne i den organisationen där de försigår.

Det du har beskrivit om din arbetsplats, i den här och i en tidigare tråd, visar med all önskvärd tydlighet att det är en mycket sjuk organisation. Du hade behövt vara en gråsten för att, som nyutbildad, ambitiös och högpresterande, inte gå under i den.

Det är inte dig det är fel på - och det är övermänskligt att kräva att du skulle ha klivit av i tid. Sådana organisationer äter ambitiösa människor. De som klarar sig mentalt är de som halvsover sig igenom dagarna pga ointresse för sitt arbete.

 

[Lovisaleonora]

Man behöver inte bortse från. Men avgränsa sitt ansvar. Det går utmärkt att arbeta för en förändring, utan att bränna ut sig. Det ligger helt i hur man väljer att hantera arbetet. Och kanske även livet i stort.

Jag har lärt mig mycket om mig själv och om stresshantering av att vara så nära väggen. När panikångesten sköljer över vid 03.30 på natten och jag förundrad tänker: "det är så här det känns att dö alltså". Inte i panik eller ens ångest, utan bara förundran. Hjärtat skenar, kroppen skakar och andningen ballar ur. Det blev ohållbart. Och jag insåg att det är JAG som måste ändra något hos MIG för att klara ut situationen. Ingen annan kan eller har intresse av den förändringen. Bara, endast och enbart jag.

När jag kommit så långt funderade jag under långt tid över vad jag kunde göra själv. Och det försökte jag göra, vilket var omöjligt på den arbetsplatsen. Och därifrån mognade beslutet att jag måste bort därifrån. Vilen befrielse det var att säga upp sig, även om jag inte hade något annat att gå till. Jag räddade mitt liv, tror jag, bokstavligen. Då är jag ändå strängt uppfostrad att man aldrig någonsin lämnar en fast tjänst. Det gjorde jag. Med glädje.

Sedan vidtog min egen privata rehab med träning, stränga dagsrutiner och såsmåningom sömn på rätt tider. Det var första tecknet att jag var på rätt väg, sömnmönstret kom tillbaka. Det tog tre månader att bli av med det värsta, det tog nästan ett år innan hjärnan kom tillbaka på banan. Bästa träningen för mig var att komma tillbak i jobb och stärka min tro på mig själv att utföra ett arbete. Men hjärnan var utmattad, den orkade inte mer än en boll i taget i luften. Att gå tillbaka till tidigare arbete var en total omöjlighet, på något plan. Jag hade fått härdsmälta. Istället fick jag mycket beröm på nya stället, jag var ju klart överkvalificerad och de fick väldigt mycket för sina lönepengar.

Jag får fortfarande jobba på detta att tydligt för mig själv se vad som är mitt ansvar och vad som INTE ligger på mitt bord. Vad jag kan påverka och vad jag måste lämna.

 

[sjoberga]

Man behöver inte bortse från. Men avgränsa sitt ansvar. Det går utmärkt att arbeta för en förändring, utan att bränna ut sig. Det ligger helt i hur man väljer att hantera arbetet. Och kanske även livet i stort.

Jag har lärt mig mycket om mig själv och om stresshantering av att vara så nära väggen. När panikångesten sköljer över vid 03.30 på natten och jag förundrad tänker: "det är så här det känns att dö alltså". Inte i panik eller ens ångest, utan bara förundran. Hjärtat skenar, kroppen skakar och andningen ballar ur. Det blev ohållbart. Och jag insåg att det är JAG som måste ändra något hos MIG för att klara ut situationen. Ingen annan kan eller har intresse av den förändringen. Bara, endast och enbart jag.

När jag kommit så långt funderade jag under långt tid över vad jag kunde göra själv. Och det försökte jag göra, vilket var omöjligt på den arbetsplatsen. Och därifrån mognade beslutet att jag måste bort därifrån. Vilen befrielse det var att säga upp sig, även om jag inte hade något annat att gå till. Jag räddade mitt liv, tror jag, bokstavligen. Då är jag ändå strängt uppfostrad att man aldrig någonsin lämnar en fast tjänst. Det gjorde jag. Med glädje.

Sedan vidtog min egen privata rehab med träning, stränga dagsrutiner och såsmåningom sömn på rätt tider. Det var första tecknet att jag var på rätt väg, sömnmönstret kom tillbaka. Det tog tre månader att bli av med det värsta, det tog nästan ett år innan hjärnan kom tillbaka på banan. Bästa träningen för mig var att komma tillbak i jobb och stärka min tro på mig själv att utföra ett arbete. Men hjärnan var utmattad, den orkade inte mer än en boll i taget i luften. Att gå tillbaka till tidigare arbete var en total omöjlighet, på något plan. Jag hade fått härdsmälta. Istället fick jag mycket beröm på nya stället, jag var ju klart överkvalificerad och de fick väldigt mycket för sina lönepengar.

Jag får fortfarande jobba på detta att tydligt för mig själv se vad som är mitt ansvar och vad som INTE ligger på mitt bord. Vad jag kan påverka och vad jag måste lämna.

Ska man vara krass är det sistnämnda också oerhört viktigt för att organisationen ska bli bättre, att man inte tar ansvar man inte har upprepade gånger utan att tydligt markera. Som arbetsskygg chef är det ju "skönt" när saker löses magiskt ändå, men till priset av att man inte är bättre nästa gång och medarbetare som jobbar ihjäl sig. Inte hållbart.

 

[monster1]

Ska man vara krass är det sistnämnda också oerhört viktigt för att organisationen ska bli bättre, att man inte tar ansvar man inte har upprepade gånger utan att tydligt markera. Som arbetsskygg chef är det ju "skönt" när saker löses magiskt ändå, men till priset av att man inte är bättre nästa gång och medarbetare som jobbar ihjäl sig. Inte hållbart.

Ja, men som individ måste man orka leva med skulden att tant Agda fick sitta 3 h på toaletten för att jag ville visa organisationen att den inte är hållbar.

 

[sjoberga]

Ja, men som individ måste man orka leva med skulden att tant Agda fick sitta 3 h på toaletten för att jag ville visa organisationen att den inte är hållbar.

Ja, fast då borde skulden att man blir sjuk och borta från jobbet helt tynga hårt också om man vet att det innebär att tant Agda förmodligen sitter 3h på toaletten varannan dag när man inte kan vara där. Det är en svår balansgång, men man måste sätta gränser både för egen skull och min poäng var också att det är bra för organisationen.

Och skulden för att man vet att organisationen är kass och det förmodligen sitter 15 tant Agdor för länge på toaletten varje dag?

Det är inte en enskild som genom att bränna ut sig kan lösa situationen med alla dessa tant Agdor. Och inte heller hjälper det att någon tar på sig skulden, som vare sig har ansvar eller befogenhet att lösa det. Lösningen är något helt annat. Däremot är det viktigt att alla görs medvetna om alla dessa tanter som får ett undermåligt omhändertagande.

 

[monster1]

Ja, fast då borde skulden att man blir sjuk och borta från jobbet helt tynga hårt också om man vet att det innebär att tant Agda förmodligen sitter 3h på toaletten varannan dag när man inte kan vara där. Det är en svår balansgång, men man måste sätta gränser både för egen skull och min poäng var också att det är bra för organisationen.

Och skulden för att man vet att organisationen är kass och det förmodligen sitter 15 tant Agdor för länge på toaletten varje dag?

Det är inte en enskild som genom att bränna ut sig kan lösa situationen med alla dessa tant Agdor. Och inte heller hjälper det att någon tar på sig skulden, som vare sig har ansvar eller befogenhet att lösa det. Lösningen är något helt annat. Däremot är det viktigt att alla görs medvetna om alla dessa tanter som får ett undermåligt omhändertagande.

Ja, det är dubbelskuld, men känner skuld hela tiden för vad man än gör så är det fel och man mår dåligt. Det är fel om jag går hem för då får någon lida, det är fel om jag stannar kvar för då får någon lida, men det är ju skönt att allt är mitt fel och att jag får skylla mig själv eftersom jag stannade eller gick.

Angående exemplet, vid det här laget vet väll alla att sjukvården och äldre omsorgen går på knäna, det kan inte finnas någon som tror att den fungerar bra ändå görs ingenting.

 

[Sleepy]

Alla har inte samma typ av personlighet

Så är det. Alla som "går i väggen" genomgår inte heller exakt samma process, som kan lösas med exakt samma lösning.

gå tidigare och hitta ett bättre sätt att arbeta mot dem på utan att fastna inne i den organisationen där de försigår.

Den bästa terapeuten är inte själv medlem i den trasiga familjen; på samma sätt fungerar det i arbetslivet.

 

[sjoberga]

Ja, det är dubbelskuld, men känner skuld hela tiden för vad man än gör så är det fel och man mår dåligt. Det är fel om jag går hem för då får någon lida, det är fel om jag stannar kvar för då får någon lida, men det är ju skönt att allt är mitt fel och att jag får skylla mig själv eftersom jag stannade eller gick.

Angående exemplet, vid det här laget vet väll alla att sjukvården och äldre omsorgen går på knäna, det kan inte finnas någon som tror att den fungerar bra ändå görs ingenting.

Vad menar du med "allt är mitt fel"? Jag försöker påstå ungefär precis tvärtom. Eller har jag missförstått helt, har du en position med övergripande ansvar för att enheten ska fungera?

 

[mandalaki]

Det är en svår balansgång, men man måste sätta gränser både för egen skull och min poäng var också att det är bra för organisationen.

Fast det är ju för att man inte sätter gränser som man blir utbränd. Och omvänt, man blir inte utbränd om man lyckas sätta gränser. Men som nyutbildad, nyanställd och ambitiös, ofta med en massa positiv feedback från cheferna - då missar man det där med gränssättning och en dålig organisation äter upp en.

 

[Lovisaleonora]

Att arbeta stenhårt med avvikelserapportering är ett mycket bra sätt att flagga för hur organisationen fungerar. Dessvärre är det svårt att ta sig tiden när det är extremstressigt och icke-fungerande, och det är därför många organisationer har svårt att komma på rätt köl. Man vet om att "något" inte funkar, men så länge det inte tydligt visas även uppåt, är det svårt att försöka ta något krafttag.

 

[susanne]

en förflyttning från husläkaren till psykatrin så jag kan få adekvat medicinering och slippa agerera försökskanin hade varit fiffigt och kanske lite mer riktad terapi så jag kunde få harva igenom de bakomliggande problemen till att jag känner ett sådant behov av att överprestera hade kanske varit bra.
Men det är inte jag som bestämmer över det där så...

Du kanske ka få bättre hjälp hos företagshälsovården, försök där. Det är ofta kortare köer dit än till den allmänna vården.

 

[Inte_Ung]

...., för det är ett personlighetsdrag att känna sig nöjd med ett arbete där man inte gör något som är bra.

Vem har sagt att någon känner sig nöjd.
Det handlar inte om det utan det handlar om att överleva.

För att dra det till sin spets:
Hur mycket nytta kan du göra om du kör över din egen gräns så att du blir sjuk?
Skulle inte resultatet på lång sikt bli bättre om du lyckades hålla dig själv så hel och frisk som möjligt?
Skulle inte det ge dig den största möjligheten att förändra?

Vem klarar av att förändra omvärlden när den ligger som en död trasa?
Inte jag i varje fall.

 

[Inte_Ung]

Ja, det är dubbelskuld, men känner skuld hela tiden för vad man än gör så är det fel och man mår dåligt.

Du blandar ihop skuld och ansvar.
Skulden ligger kollektivt i organisationen.
Den är inte din.
Ansvaret för din egen hälsa är däremot ditt.
För där så kan du bara ändra på dig själv.
De andra är som de är oavsett vad du gör.

 

[vallhund]

Alla har inte samma typ av personlighet, för det är ett personlighetsdrag att känna sig nöjd med ett arbete där man inte gör något som är bra. Jag kan också teorin, jag tycker bara att den är helt fel. Alla personligheter behövs i världen även de som kan tänka utanför boxen, de som känner ett stort ansvar och som strävar mot utveckling. Om alla gick omkring och kände sig liknöjda så skulle ingen utveckling ske. Det måste arbetslivet lära sig. Sen är det jävligt synd att man alltid ska tycka att det är undulaten det är fel på i gruvan och inte gasen som den dör av.

Jag skulle säga att större delen av Sveriges sjukvård i dag bärs upp av människor som tar större ansvar än vad de borde. Även inom annan statlig och kommunal förvaltning är det så bland fotfolket, bland cheferna (de som orkar vara kvar en längre period utan att bränna ut sig) är det fler av de som känner sig nöjda trots att arbetet som utförs inte håller den kvalitet som skulle behövas. 40% av sveriges befolkning upplever symptom på stress, det skulle jag säga är lite mer än ett problem som man löser på individbasis.

Så ja, jag tycker att din och kbtns lösning på stressproblematiken har många hål i sitt resonemang. Visst behöver man sätta gränser, men det är fanimej inte hälsosamt att kunna bortse från vad som helst och bara göra sin lilla ruta i organisationen. Snarare arbetar kvalitetsledningssystem och liknande mot just det, att man ska se helheter och ta individuellt ansvar. Så då blir det ju ett problem där om jag bara ska se till min egen lilla ruta.

Så jag tror faktiskt inte att jag kan träna bort att jag inte klarar av att se missförhållanden (och jag vet inte om jag vill vara den typen av människa heller), möjligen kan jag lära mig att gå tidigare och hitta ett bättre sätt att arbeta mot dem på utan att fastna inne i den organisationen där de försigår.

Menar du att vi som arbetar inom bl a vården är liknöjda för att vi inte blir utbrända? Det kanske är så att vi kan sätta gränser, inget blir bättre av att man sliter ut sig så till den grad att man blir sjuk. Klart man blir utbränd om man har hybris o tror att man ensam kan förändra strukturella problem inom en organisation eller världen.

Självklart behövs alla, i teorin. Bättre att värka för att det skall finnas en plats för alla.