Man behöver inte bortse från. Men avgränsa sitt ansvar. Det går utmärkt att arbeta för en förändring, utan att bränna ut sig. Det ligger helt i hur man väljer att hantera arbetet. Och kanske även livet i stort.
Jag har lärt mig mycket om mig själv och om stresshantering av att vara så nära väggen. När panikångesten sköljer över vid 03.30 på natten och jag förundrad tänker: "det är så här det känns att dö alltså". Inte i panik eller ens ångest, utan bara förundran. Hjärtat skenar, kroppen skakar och andningen ballar ur. Det blev ohållbart. Och jag insåg att det är JAG som måste ändra något hos MIG för att klara ut situationen. Ingen annan kan eller har intresse av den förändringen. Bara, endast och enbart jag.
När jag kommit så långt funderade jag under långt tid över vad jag kunde göra själv. Och det försökte jag göra, vilket var omöjligt på den arbetsplatsen. Och därifrån mognade beslutet att jag måste bort därifrån. Vilen befrielse det var att säga upp sig, även om jag inte hade något annat att gå till. Jag räddade mitt liv, tror jag, bokstavligen. Då är jag ändå strängt uppfostrad att man aldrig någonsin lämnar en fast tjänst. Det gjorde jag. Med glädje.
Sedan vidtog min egen privata rehab med träning, stränga dagsrutiner och såsmåningom sömn på rätt tider. Det var första tecknet att jag var på rätt väg, sömnmönstret kom tillbaka. Det tog tre månader att bli av med det värsta, det tog nästan ett år innan hjärnan kom tillbaka på banan. Bästa träningen för mig var att komma tillbak i jobb och stärka min tro på mig själv att utföra ett arbete. Men hjärnan var utmattad, den orkade inte mer än en boll i taget i luften. Att gå tillbaka till tidigare arbete var en total omöjlighet, på något plan. Jag hade fått härdsmälta. Istället fick jag mycket beröm på nya stället, jag var ju klart överkvalificerad och de fick väldigt mycket för sina lönepengar.
Jag får fortfarande jobba på detta att tydligt för mig själv se vad som är mitt ansvar och vad som INTE ligger på mitt bord. Vad jag kan påverka och vad jag måste lämna.