Jag har väl inte träffat jättemånga softisar (tror att de numera "ska" kallas wheaten istället för att folk associerade dem med att de var mjuka även mentalt) men haft några på kurs och även tränat tillsammans med några.
De har varit ganska egensinniga (för att inte säga tjuriga), haft svårt för andra hundar och inte varit träningsvilliga alls trots att de haft intresserade ägare. Det är definitivt inte en ras jag fastnat för trots att jag gillar terriers rent allmänt.
Men det finns helt klart de inom rasen som funkar att jobba med, det brukar finnas minst några softisar/wheatens med på Terrierklubbens topplistor över agility, lydnad mm.
Och så att ha terrier, då. Även om det är en hyfsat homogen grupp (om man jämför med till exempel grupp 1 och 2) så skiljer det en hel del mellan raserna, från "terrier i kvadrat" som tysken och welshterrier till de mildare varianterna som norwich och norfolk.
Jag har haft cairnterrier som väl får räknas till de mindre skarpa, i mina ögon är de ganska lagom men det beror ju på vad man vill ha i sin hund. Cairn kan nog ändå räknas som en typisk terrier utan att vara extrem åt något håll.
En terrier har lite attityd här i livet och kan vara ganska "kaxig", det är ingen hund som tar skit om man säger så. Det behöver inte innebära att de går omkring och muckar med allt och alla men ja, om någon muckar med
dem så brukar de säga ifrån.
De är, rent generellt, hundar som brukar vara ganska bra mentalt utan större rädslor. Många terriers är även framåt, sociala och gillar folk.
Kamplust och jävlar anamma får man på köpet om man skaffar terrier.
Många tycker att det är kul att jobba "lite lagom" men det behövs mer motivation, uppmuntran och klurighet från förarens sida än med till exempel en brukshund.
Å andra sidan har många bra terriers faktiskt rätt mycket egenskaper som man önskar i en brukshund; kamplust, nyfikenhet, snabba avreaktioner med mera.
Min labbe skulle aldrig någonsin få för sig att
inte komma in med en apport (det ligger för all del i hennes gener) medan min cairn kunde fundera på om det lönade sig eller om man kunde ha roligare med grejen själv.
Jag tycker att det är charmigt men vill man ha en hund som följer ens minsta vink så ska man definitivt inte välja en terrier!
Fördelar i träningen kan annars vara att de flesta terriers har en god portion kamplust och många är även matglada.
Som "träna och tävla för skojs skull/pröva på-hundar" kan de absolut passa men knappast om man vill satsa på eliten eller åka på en räkmacka i träningen.
Många terrierraser har använts till jakt och har rätt mycket jaktlust kvar. Det i kombination med självständigheten innebär att man bör lägga mycket jobb på samarbete och inkallning redan från början.
Min cairn var absolut den roligaste, gladaste och mentalt sett den bästa hund jag haft, en stor personlighet som besegrade de flesta - även terriermotståndare - med sin charm.
Livet med labbarna som jag har nu är visserligen enklare men också en smula tråkigare.
Jag VILL ha en hund som inte alltid gör precis som man tänkt sig och som förvånar en ganska ofta
.
