Social fobi?

[Wellcraft]

Har C-PTSD som uttrycker sig genom socialfobi.
Inga problem med att prata med folk eller kunder. Men klarar inte av att röra mig själv på stan, i butiker och liknande.
Extremt svårt att umgås med främst män, speciellt i stängda miljöer där man "inte kan fly" t.ex restaurang, hemma framför en film osv. Dejting är oftast uteslutet för mig då män skrämmer skiten ur mig genom att bara existera.
Bäst mår jag av att umgås ute.
Följer mina hundar mig så kan jag röra mig överallt utan mänskligt stöd.
Men som sagt, på ställen där de inte kan följa med får någon annan anhörig följa med.
Att åka kollektivt själv är också uteslutet.
Jag har flera vänner med "bara" socialfobi och den största skillnaden mellan mig och dem är att de har svårt att prata med folk, vilket jag inte har, samt att mina symtom är intensivare med värre panikattacker och att jag inte lika lätt kan få hjälp osv.
Annars är det snarlikt och det är ju egentligen en typ av socialfobi jag har som är symtom av c-ptsd.
Tyvärr finns det nästan ingen kunnig inom trauma i Sverige, har letat sen 2006 efter rätt hjälp utan minsta resultat, de jag träffat har snarare gjort mig värre.
Jag letar fortfarande men utan förhoppning, skrämmande hur stor okunskapen är.
Känns väldigt hopplöst då man lever i en mardröm (triggers överallt) och det är som att leva med en kniv mot strupen, eller pistol mot huvudet fast hela tiden.
Finns ingen stressfri minut.

Jag är sjukskriven pga c-ptsd och bipolär-syndrom. Min ptsd (och då också socialfobi) stegrades i slutet av högstadiet och fortsatte stegra i grymnasiet.
Klarade skolan med perfekta betyg tack vare att jag hade med mig hunden till skolan och att jag fick plugga väldigt mycket hemifrån.
Socialfobi går absolut att bota.

 

[Mia_R]

Har C-PTSD som uttrycker sig genom socialfobi.

Vad står C för? Kronisk?

 

[Wellcraft]

Vad står C för? Kronisk?

Complex/komplex

 

[Mabuse]

Har C-PTSD som uttrycker sig genom socialfobi.
Inga problem med att prata med folk eller kunder. Men klarar inte av att röra mig själv på stan, i butiker och liknande.
Extremt svårt att umgås med främst män, speciellt i stängda miljöer där man "inte kan fly" t.ex restaurang, hemma framför en film osv. Dejting är oftast uteslutet för mig då män skrämmer skiten ur mig genom att bara existera.
Bäst mår jag av att umgås ute.
Följer mina hundar mig så kan jag röra mig överallt utan mänskligt stöd.
Men som sagt, på ställen där de inte kan följa med får någon annan anhörig följa med.
Att åka kollektivt själv är också uteslutet.
Jag har flera vänner med "bara" socialfobi och den största skillnaden mellan mig och dem är att de har svårt att prata med folk, vilket jag inte har, samt att mina symtom är intensivare med värre panikattacker och att jag inte lika lätt kan få hjälp osv.
Annars är det snarlikt och det är ju egentligen en typ av socialfobi jag har som är symtom av c-ptsd.
Tyvärr finns det nästan ingen kunnig inom trauma i Sverige, har letat sen 2006 efter rätt hjälp utan minsta resultat, de jag träffat har snarare gjort mig värre.
Jag letar fortfarande men utan förhoppning, skrämmande hur stor okunskapen är.
Känns väldigt hopplöst då man lever i en mardröm (triggers överallt) och det är som att leva med en kniv mot strupen, eller pistol mot huvudet fast hela tiden.
Finns ingen stressfri minut.

Jag är sjukskriven pga c-ptsd och bipolär-syndrom. Min ptsd (och då också socialfobi) stegrades i slutet av högstadiet och fortsatte stegra i grymnasiet.
Klarade skolan med perfekta betyg tack vare att jag hade med mig hunden till skolan och att jag fick plugga väldigt mycket hemifrån.
Socialfobi går absolut att bota.

I Stockholm finns det. Men det kanske är långt bort?

 

[Wellcraft]

I Stockholm finns det. Men det kanske är långt bort?

Ja det är långt. I och med att kan inte kan pendla själv.

 

[Lipperta]

@Mia_R Jag har inte läst hela tråden och utgår endast från mig själv.
Vet man vad det beror på, vad har utlöst den? Vi tror att det är sedan skoltiden, grov mobbning.
Går det att bota på något sätt eller kan man iaf bli bättre? Det går att lära sig att hantera och finna nya vägar för att våga/orka ta kontakt med människor. Jag har inte funnit något som fungerar än. Fyller 21 och har haft besvär sen småskolan.
Hur fungerar vardagen, har man en familj och/eller vänner som hjälper till vid läkarbesök, handla mat, tandläkare mm? -Familj måste följa med mig till läkare och börja ta kontakt med receptionen sen kan jag prata bara någon annan börjar. Gå in och prata med läkare i rummet är ok om jag vet att någon väntar i väntrummet när jag är klar.
-Handla går till och från, det har mycket med att göra hur tjock jag är(går inte utanför dörren när jag väger över X) och dagsformen. Har dock inte handlat själv på länge. Senaste gången jag skulle handla själv glömde jag kortkoden och fick läma tillbaka varorna, grät hela vägen hem, 15 min promenad.
När jag hyrde box var det väldigt jobbigt, jag visste inte vem som skulle vara i stallet och när, jag är sån som inte vill vara i vägen så jag åker hellre dit vid midnatt och har stallet helt själv, än att ha ångest över minsta lilla sak.

Klarar man av skola, jobb eller lever man på bidrag? Jag försöker studera, betoning på försöker. Klarar inte av att gå till ett klassrum, klarar inte heller av mail kontakt med en lärare. Vilket gör att det blir otroligt svårt att hitta något fungerande upplägg.
Hade praktik i ett underbart stall, alla var hur snälla som helst men det hjälpte inte. Grät innan jag skulle dit och efter jag kommit hem bara för att det är så jobbigt att prata. Vill inte att någon ska bli offended och tänker alltid i 180 så jag säger rätt saker etc etc
Jag lever på bidrag men vill självklart att det ska ändras, men det måste gå sakta annars fallerar hela livet.
Finns det olika grader? Ja det tror jag absolut!

Jag har andra problem som vinterdeprression, ätstörning, säkert någon typ av BDD, och panikångest och vet inte säkert vad som är vad.

 

[Mia_R]

@Mia_R Jag har inte läst hela tråden och utgår endast från mig själv.
Vet man vad det beror på, vad har utlöst den? Vi tror att det är sedan skoltiden, grov mobbning.
Går det att bota på något sätt eller kan man iaf bli bättre? Det går att lära sig att hantera och finna nya vägar för att våga/orka ta kontakt med människor. Jag har inte funnit något som fungerar än. Fyller 21 och har haft besvär sen småskolan.
Hur fungerar vardagen, har man en familj och/eller vänner som hjälper till vid läkarbesök, handla mat, tandläkare mm? -Familj måste följa med mig till läkare och börja ta kontakt med receptionen sen kan jag prata bara någon annan börjar. Gå in och prata med läkare i rummet är ok om jag vet att någon väntar i väntrummet när jag är klar.
-Handla går till och från, det har mycket med att göra hur tjock jag är(går inte utanför dörren när jag väger över X) och dagsformen. Har dock inte handlat själv på länge. Senaste gången jag skulle handla själv glömde jag kortkoden och fick läma tillbaka varorna, grät hela vägen hem, 15 min promenad.
När jag hyrde box var det väldigt jobbigt, jag visste inte vem som skulle vara i stallet och när, jag är sån som inte vill vara i vägen så jag åker hellre dit vid midnatt och har stallet helt själv, än att ha ångest över minsta lilla sak.

Klarar man av skola, jobb eller lever man på bidrag? Jag försöker studera, betoning på försöker. Klarar inte av att gå till ett klassrum, klarar inte heller av mail kontakt med en lärare. Vilket gör att det blir otroligt svårt att hitta något fungerande upplägg.
Hade praktik i ett underbart stall, alla var hur snälla som helst men det hjälpte inte. Grät innan jag skulle dit och efter jag kommit hem bara för att det är så jobbigt att prata. Vill inte att någon ska bli offended och tänker alltid i 180 så jag säger rätt saker etc etc
Jag lever på bidrag men vill självklart att det ska ändras, men det måste gå sakta annars fallerar hela livet.
Finns det olika grader? Ja det tror jag absolut!

Jag har andra problem som vinterdeprression, ätstörning, säkert någon typ av BDD, och panikångest och vet inte säkert vad som är vad.

 

[Lipperta]

Förlåt

 

[Squie]

Förlåt

Förlåt för vad?

Jag tänker så här o tolkar så här. Att smileyn som blev svaret på ditt inlägg handlade mer om att det var hennes reaktion på att du har det liv du har. En sorgsenhet över att du sitter i klistret på det sätt du gör.

Det finns inget att be om ursäkt för.

I all välmening.

 

[Mia_R]

Förlåt för vad?

Jag tänker så här o tolkar så här. Att smileyn som blev svaret på ditt inlägg handlade mer om att det var hennes reaktion på att du har det liv du har. En sorgsenhet över att du sitter i klistret på det sätt du gör.

Det finns inget att be om ursäkt för.

I all välmening.

Helt rätt tolkat.
@Lipperta jag kan ju inte gilla att du har det så jobbigt, det känns fel att trycka gilla även om jag är glad att du delade med dig till mig. Du har absolut inget att be om ursäkt för!

 

[Calyptra]

@Mia_R Jag kanske har missat åldern på ungdomen men BUP kan vara behjälplig ibland vad gäller "hemmasitterare", vissa enheter har möjlighet att göra hembesök. Jag tror att det finns andra landsting som har internetbehandling men har inte koll på deras regler. Ett alternativ kan annars vara en privatpraktiserande psykolog (satsa på en med KBT-inriktning).

KI har i perioder internetterapi för sina psykologstudenter där det inte ingår läkarbesök men urvalskriterierna är ganska snäva och nästa omgång är till sommaren.

Beroende på svårighetsgraden så kan det även vara värt att titta närmare på andra underliggande svårigheter om vardagen är väldigt påverkad. Min bild är att relativt många med social fobi trots sina svårigheter ofta klarar sig ganska hyfsat när det inte finns samsjuklighet.

 

[Lipperta]

@Mia_R Jag kanske har missat åldern på ungdomen men BUP kan vara behjälplig ibland vad gäller "hemmasitterare", vissa enheter har möjlighet att göra hembesök.

Jag fick hembesök ute på vishan, inga konstigheter. Några år sedan när jag var 15-16. Värmlandslän.

Förlåt jag avr nog trög när jag inte fattade att det gällde en riktig person och inte bara nyfikenhet.

För min del blev det värre av att bli pushad, alltså pushad till att prata med kassörkan etc. Gjorde mig väldigt ovillig att göra det

 

[Mia_R]

@Mia_R Jag kanske har missat åldern på ungdomen men BUP kan vara behjälplig ibland vad gäller "hemmasitterare", vissa enheter har möjlighet att göra hembesök. Jag tror att det finns andra landsting som har internetbehandling men har inte koll på deras regler. Ett alternativ kan annars vara en privatpraktiserande psykolog (satsa på en med KBT-inriktning).

KI har i perioder internetterapi för sina psykologstudenter där det inte ingår läkarbesök men urvalskriterierna är ganska snäva och nästa omgång är till sommaren.

Beroende på svårighetsgraden så kan det även vara värt att titta närmare på andra underliggande svårigheter om vardagen är väldigt påverkad. Min bild är att relativt många med social fobi trots sina svårigheter ofta klarar sig ganska hyfsat när det inte finns samsjuklighet.

Vad jag förstår så är BUP inkopplade men som jag fattar det så är de inte så behjälpliga. Jag vet att de kopplades in för flera år sedan och de tyckte då att personen inte hade några problem, men om man skriker i sömnen och fäktar vilt omkring sig pga mardrömmar i ett par år så anser då iaf jag att man mår dåligt.

Nu mår tydligen ett syskon dåligt med, problem med panikångest bl a men där hade de slarvat bort remissen.