Social fobi?

[Mia_R]

Jag har själv ingen som helst erfarenhet på området men vet att det finns de som både är anhöriga, själva har problem eller är vän med de som har det här på buke så kan ni berätta mer för mig hur det fungerar för er?

Vet man vad det beror på, vad har utlöst den? Går det att bota på något sätt eller kan man iaf bli bättre? Hur fungerar vardagen, har man en familj och/eller vänner som hjälper till vid läkarbesök, handla mat, tandläkare mm? Klarar man av skola, jobb eller lever man på bidrag? Finns det olika grader?

Ursäkta om frågorna är klumpiga men jag vet som sagt ingenting alls om det här men vill gärna veta mer.

 

[Cherarriduracell]

Det är klart det finns olika grader. Det kan yttra sig på olika sätt, vissa tycker folksamlingar är jobbiga, andra får ångest av att vara i mindre grupp (typ då märks man mer) vissa får panik på buss, andra tycker det är ok i bussen men klarar inte att gå i skolan pga sociala fobin. Man kan bli bättre men det är skitjobbigt och kräver rätt motivation, stöd och "läge i livet".

 

[bettysmatte]

Det går att lindra/bota genom terapi, som man kan göra med andra typer av fobier, bland annat genom att utsätta sig för gradvis jobbigare och jobbigare situationer.

 

[Raderad medlem 6459]

Ursäkta om frågorna är klumpiga men jag vet som sagt ingenting alls om det här men vill gärna veta mer.

Tycker inte dina frågor är klumpiga alls .

Det finns olika grader. Jag led av lindrig social fobi tidigare men tog mig igenom skolan med bra betyg, hade vänner, senare bra jobb etc. Ingen märkte nåt särskilt på mig, förutom att vissa trodde att jag var rätt snobbig ibland. Själv gick jag runt med sådan ångest att jag ville dö.

Jag blev "botad" genom terapi. Idag är jag i princip helt ångestfri och känner mig som att jag fått mitt liv och min personlighet tillbaka .

Att lida av social fobi är fruktansvärt. Man känner sig så isolerad och ensam att det inte ens går att beskriva.

 

[Mia_R]

Tack för svaren.

@niphredil hur gammal var du när du fick din diagnos? Anledningen till att jag vill veta mer är för att jag har en tonåring i min närhet som tillvaron har kraschat för men där har även skolan rasat. Troligen har problemet funnits en längre tid/flera år men av olika anledningar har det inte fångats upp och skolan har snarare stjälpt än hjälpt.

 

[Tressan]

Jag har haft problem så länge jag kan minnas, men det var först när jag började universitetet som jag sökte hjälp.
Jag har kontakt med psykolog och äter medicin för att kontrollera ångesten till nivåer där jag kan utmana mig själv.
Nu när jag har börjat ta tag i min sociala fobi så ser jag hur otroligt mycket som det har påverkat mig under hela min uppväxt och jag önskar att jag hade fått hjälp med det mycket tidigare.

 

[Raderad medlem 6459]

@Mia_R Jag var i tjugoårsåldern då. Men hade lidit av det sedan jag var ungefär 15.

Gud, stackars tonåringen .

 

[Raderad medlem 6459]

Nu när jag har börjat ta tag i min sociala fobi så ser jag hur otroligt mycket som det har påverkat mig under hela min uppväxt och jag önskar att jag hade fått hjälp med det mycket tidigare.

Ja, det där blir som en sorg tycker jag. När jag äntligen började gå i terapi insåg jag hur otroligt mycket bättre jag hade kunnat må om jag bara fått hjälp tidigare. Hur många år som gått till att bara ha ångest och må dåligt. Det tog tid för mig att att släppa det och gå vidare.

 

[MM]

Jag har. Inte i någon mild form utan så pass att det påverkar mitt dagliga liv och mina val.

Jag gick i terapi för det i två år men slutade sen av olika anledningar (inte mitt val) och fick ingen ny psykolog. Sen gick det åt helskotta.

Just nu styr det väldigt över mina val i livet för jag har ett stort beslut framför mig men jag vet inte om jag överkommer den sociala fobin och om inte så lär mitt liv knappast förändras till så som jag skulle vilja ha det.
Men jag har lärt mig leva med det och begränsningarna det medför.

 

[Mia_R]

Jag har. Inte i någon mild form utan så pass att det påverkar mitt dagliga liv och mina val.

Jag gick i terapi för det i två år men slutade sen av olika anledningar (inte mitt val) och fick ingen ny psykolog. Sen gick det åt helskotta.

Just nu styr det väldigt över mina val i livet för jag har ett stort beslut framför mig men jag vet inte om jag överkommer den sociala fobin och om inte så lär mitt liv knappast förändras till så som jag skulle vilja ha det.
Men jag har lärt mig leva med det och begränsningarna det medför.

Tack för ditt svar även om det inte var roligt att läsa. Jag beklagar verkligen att du mår så dåligt men tack för att du delar med dig.

 

[Nirvana]

Jag har social fobi, ganska grav sådan antar jag. Jag kan inte lämna lägenheten utan att ha antingen mina hundar eller en vän/familjemedlem med mig. Jag har gått i terapi till förbannelse men fobin har trots det bara blivit värre med åren, för ett par år sedan gav psykiatrin upp så nu står jag utan hjälp.
Fråga om det är något du vill veta, jag har också varit en tonåring som kraschade pga social fobi/prestationsångest mm.

 

[Mia_R]

Jag har social fobi, ganska grav sådan antar jag. Jag kan inte lämna lägenheten utan att ha antingen mina hundar eller en vän/familjemedlem med mig. Jag har gått i terapi till förbannelse men fobin har trots det bara blivit värre med åren, för ett par år sedan gav psykiatrin upp så nu står jag utan hjälp.
Fråga om det är något du vill veta, jag har också varit en tonåring som kraschade pga social fobi/prestationsångest mm.

Jättejobbigt att läsa hur illa du mår. Jag blir verkligen väldigt ledsen och illa berörd att du inte får hjälp från vården.
-----
Jag kan inte gilla era inlägg pga ert mående men jag är glad att ni delar med er.

 

[Squie]

Jag har haft grav social fobi. Det satt som ett klister under många år och påverkade mig enormt. Men. Jag gav mig fn på att jag skulle lösa det, tänkte krasst att jag vägrar leva så här. Så jag satte ett mål "fika själv på IKEA". Sen började kampen med att nå det målet. Det tog något år och det gick via lokala centrumet med tillhörande caféet. Jag gillar att fika så jag hade fikat jag köpte på caféet som belöning (köpte något "gott" o sedan åkte jag hem o fikade).

För mig gick det att ta mig ur det hela men vi är alla olika o bär med oss olika trauman och känslor från våra liv som påverkar oss.

 

[Görel]

Jag har inte haft riktig social fobi, när jag var runt 25 insåg jag att jag var uppfostrad av en person med social fobi som fört det vidare till mig.

Jag började studera hur andra människor gjorde i situationer som jag lärt mig att man måste undvika (som att möta någon på gatan och gå en omväg på flera kvarter för att slippa säga hej) och övade på så sätt upp mig att hantera olika typer av situationer som jag lärt mig är farliga. Det var ibland jättejobbigt eftersom det alltid är tryggast att falla tillbaka i gamla mönster, men det gick.

 

[avslutat medlemskap]

Jag har vänner som haft social fobi och fobier av annat slag, jag själv har inga fobier alls utan är väl tvärt om istället. En klok människa sa en gång "det där dödar dig inte, agera för helvete och sluta gnäll" och det har jag burit med mig genom livet och försökt överföra åt andra. Vem det var som sa det? Jo en god vän (kapten och utbildare i försvarsmakten) med massor med empati och människokännedom men som vägrade att se på när folk misslyckades pga. att psyket spelade dom ett spratt. Känsla dödar inte men begränsar nåt oerhört, jag är totalt befriad från alla sorts fobier, däremot har jag skickat in människor i deras värsta mardröm medvetet, ger man dom lite tid, massor med beröm och stöttning brukar det inte dröja innan dom genomför nåt dom aldrig trodde dom skulle klara av någonsin. Vägen därifrån och framåt för dom brukar ligga vidöppen, det gäller bara att dom vågar tro på sig själv och inte minst har kul på vägen dit.

 

[cili]

Jag har haft social fobi, men är sedan ungefär tio år fri från det.
Det började i högstadiet, när några klasskamrater började påpeka hur jag gjorde vissa saker (gaffeln i fel hand när jag åt och sådant som egentligen inte spelar någon roll). Det + att jag inte blev så trevligt bemött i övrigt gjorde att jag tyckte att det var oerhört jobbigt att hamna i centrum, och senare att ens riskera att hamna i centrum och "göra bort mig". Sen snurrade det på, eftersom det inte stoppades i tid.
I skolan gick det ganska bra genom att sitta långt bak och aldrig räcka upp handen, för där var jag ju så illa tvungen att befinna mig. Var dock alltid "sjuk" när det var redovisningar. Att gå in i en affär, åka buss, eller liknande ensam fanns inte på kartan, det var svårt nog även om jag hade med mig en person. Kunde heller inte äta bland människor jag inte kände mycket väl.

I gymnasiet började jag jobba med det, först hos psykolog (genom skolhälsovården) utan några direkta framsteg. Sen gav jag mig den på att få bukt med det själv, och satte upp små utmaningar där jag också hade en nära vän som hjälp. Det lyckades till slut, men tog sisådär två-tre år från första försök tills vardagen fungerade ganska felfritt igen. Idag klarar jag av att hålla föreläsningar för folksamlingar utan problem, men gör helst inte nya saker inför publik (men långt ifrån fobi-nivå).

Det viktigaste för mig var att andra inte försökte förminska problemen, men inte heller spelade på oron ("ojojoj, hur ska det gå nu när du måste ta bussen till den där platsen?"). Och framförallt att dom lät mig ta initiativ till när och hur jag ville utmana mig, istället för att pressa.

 

[Calyptra]

Det finns behandling via internet i regi av Stockholms Läns Landsting, den kan man söka till oavsett om man bor i SLLs upptagningsområde eller inte. Ingår dock 2 läkarbesök i Stockholm. Behandlingen genomförs av psykologer. Internetbaserad KBT har i många fall ungefär samma framgångsnivå som "live"KBT i studier.
http://web.internetpsykiatri.se/behandling/social-fobi1/

 

[Mia_R]

Det finns behandling via internet i regi av Stockholms Läns Landsting, den kan man söka till oavsett om man bor i SLLs upptagningsområde eller inte. Ingår dock 2 läkarbesök i Stockholm. Behandlingen genomförs av psykologer. Internetbaserad KBT har i många fall ungefär samma framgångsnivå som "live"KBT i studier.
http://web.internetpsykiatri.se/behandling/social-fobi1/

Faller nog tyvärr på läkarbesöken men jag ska tipsa om det.

 

[purity_666]

Jag har en ganska lindrig form av social fobi. Det var värre i sena tonåren. Jag hade en period då jag absolut inte kunde äta bland folk, inte ens släktmiddag. Att äta ute fanns inte på kartan. Jag kunde plötsligt få panik i affärer t.ex. så jag fick springa ut.

Idag är den kopplad till min fobi för att kräkas och påverkar mest genom att jag inte färdas på något annat sätt än bil. Buss, tåg, flyg och båt går bort. Det gör mig såklart lite begränsad, men inte i det dagliga livet.

KBT är framgångsrik behandling av social fobi.

 

[Dressyrtjejen_97]

Vet inte om det är social fobi i den bemärkelsen, mer kanske "selektiv social fobi" eller vad man ska kalla det...
Men jag var ju mer/mindre svårt mobbad under hela grundskoletiden, och riktigt svårt dito under högstadiet. Psykiskt såväl som fysiskt mobbad på olika sätt.
Detta gjorde att blev/var jätterädd för killar. Det spelade ingen roll om jag innerst inne visste att "den här killen skulle inte göra någonting mot mig", jag var rädd ändå. Hur detta yttrade sig? Att jag undvek killarna i klassen/skolan/whatever. Jag var bara med mina tjejkompisar, och kände mig "kvävd" om en kille kom och satte sig vid samma bord som oss, även om han var snäll, t.ex.
Redan i gymnasiet, blott några månader efter "helvetesåren" blev det lite bättre, jag kunde ha snälla killar "på en armslängds avstånd"; satte sig någon dito vid samma bord som mitt tjejgäng så kanske jag "drog mig tillbaka lite" ur diskussionen, men kände mig ändå inte sådär paniskt kvävd. Sen gick jag ju som sagt 2 år av gymnasiet på distans, och hade då inte jättemycket med killar att göra. Men de få jag ändå hade någon kontakt med, kände jag mig ändå ganska ok bekväm med.
Kan tilläggas att vid den här tiden (gymnasiet) tyckte jag det "funkade bra" med killar. Att jag kunde sitta vid samma bord utan att få panik, att jag kunde sitta bredvid en/flera i klassrum utan att få panik etc. etc. Det var min definition av "bra".
Något som dock blev helt omkullkastat nu när jag började på högskola....
Idag, endast ca. 3 veckor sedan jag började, är jag minst lika bekväm med killar som med tjejer. Att umgås med både killar och tjejer är en självklarhet för mig, och bara för att ta ett väldigt aktuellt exempel från igår, så satt jag vid ett bord där jag var enda tjej tillsammans med 6 killar, och diskuterade/pratade som om jag inte gjort annat. Det här var något som inte ens fanns i min vildaste fantasi, ens när jag gick i gymnasiet. Och det känns helt fantastiskt att kunna ha en så bra "relation" med det andra könet, för de är trots allt otroligt trevliga, de allra flesta av de.