Sv: Snälla!! skriv vad ni tycker!!
Jag har varit i ungefär samma sits. Och kanske kan mina erfarenheter hjälpa, dvs hur jag tänkte och resonerade.
Valacken har alltid varit en olycksfågel och våra år tillsammans har kantats av en hel massa olycksfallskador etc.
Våren 2003 var vi dock igång, och hade så varit sen början på 2002. Hästen kändes som 'en hel miljon' och jag planerade in ett nytt försök med första tävlingsstart (och hoppade shan inte skulle skada sig tre dagar innan den här gången OCKSÅ *s*).
Lagom till tävlingsstarten är hästfan halt på HF. Armbågsledsinflammation, samt muskulärt överansträng kring knäet HB. Behandlades med DMSO och sattes igång igen och kändes KLOCKREN. Hästen har aldrig någonsin känts så bra. Ny tävlingsstart till hösten planerades.
I augusti 03 känns han inte riktigt okej och galoppen börjar krångla. In på klinik där en stor, ful skelettdefekt i hasen upptäcks (hästen var 8 år då). Jag såg plåtarna och i samma stund såg jag tävlingskarriären gå helt åt helvete. Veterinären däremot var mer positiv och tyckte att det här skulle nog bli bra och hästen kunna fungera som vanligt. Jag insåg dock i samma stund jag såg plåtarna att dressyrkarriären var slut, men hade gott hopp om att han skulle kunna fortsätat fungera utan restriktioner i skogen. Han behandlades för hasledsinflammation och blev bättre men inte bra, så han sprutades igen (tuppkam + kortison både gångerna).
Var efter det bra och sattes igång FÖRSIKTIGT. Svarade fint på det och kändes bra. Tills i januari 2004 då vi kommit till att prova galoppera igen. Det gick INTE. Jag avvaktade ett tag men nej, samma sak.
Där någonstans började jag fundera på om det någonsin skulle gå vägen. Min equiatriker brukar vara den mest positiva man kan hitta, men hon började låta tveksam hon också.
Jag beställde tid på klinik, och innan jag åkte fungerade jag noga på hur fan jag skulle göra. Jag hade en period när jag var REJÄLT deppig och ifrågasatte om det var värt det, hur länge man skulle hålla på osv. Men efter ett par dagars grubblande och gråtande så beslutade jag mig för att han får en Chans till, och så chansen med stort C. Jag bestämde mig för vad den fick innefatta (ie allt som veterinärerna ansåg var värt att prova, equiatrikerbesök tätt, tätt, ledtillskott, magnetskydd osv). Men jag var noga med att sätta upp ramarna för vad jag skulle prova, annars finns det ALLTID något mer att prova, eller någon med nytt förslag. Men jag bestämde vad jag trodde på osv och tänkte försöka. Sen åkte jag in till vet igen.
Så i början på februari var vi in igen. Hasledsinflammationen tillbaka och värre, och dessutom dubbelsidig knäledinflammation bägge fram. Veterinären var nedslagen och prognosen sänktes till att vi nu kämpade för att få tillbaka honom som promenadhäst. Vet ville söva honom och göra en artroskopi och gå in i leden. Jag sa ja och samma dag sövdes han. Vid artroskopin visade det sig attdefekten, som efter rtg bedömts som STOR, visade sig vara JÄTTESTOR. Prognosen sänktes ytterligare efter OP.
Hästen kom hem efter OP, sprutad i framknäna och spolad i hasleden. Tillbringade ÅTTA VECKOR på boxvila med enbart 20 min lugn skrittpromenad/dag. Vid stygntagningen sprutades hasleden med tuppkam.
Under dessa åtta veckorna bodde i princip equiatrikern i stallet.. Och hon gav också upp under dessa åtta veckor då hästen muskulärt for illa av att stå, avlastade VB mer än någonsin och det generellt sett var nattsvart. Hästen fick massage dagligen, massage och akupunktur av equiatrikern med täta mellanrum, hade magnetskydden, åt ledtillskott och var dessutom en skodd med PG fram (som dock inte fungerade alls på honom).
Efter boxvilan fick han hagvila och sattes sedan FÖRSIKTIGT igång. och var inte ett spår bättre. Jag visste långt innan ÅB att det här var kört. Och bestämde mig för att då fick han somna.
Sen var vi in på ÅB som var snabbt avklarat för precis som jag visste så var han inte bättre, snarare lite sämre. Han dömdes ut.
Sen åkte jag hem, grät och grubblade i tre dagar och kryssade sedan i 'delersättning' på livskadeanmälan. Jag ville se om han mot alla odds kunde trivas som hagpensionär, och åtminstone ge honom en sista sommar. Jag ändrade alltså beslutet att han skulle få somna på plats om han blev utdömd..
Detta var 10:e maj 2004. Hästen är kvar, med en triangel på rumpan och njuter i stora mått av pensionärslivet. Han promenadrids i skritt och trav (och lite galopp, men den är fruktansvärt och på dubbla spår), avlastar sitt VB och får hållas med det när han anser det behövs. Äter fortfarande ledtillskott och har magnetskydden när jag anser det behövs. Får en kur djävulsklo eller butta om det behövs och masseras och stretchas kontinuerligt.
Han böjdes i helgen och var mot alla odds UA!
Så frisk blir han ju aldrig, men jag har hittat en nivå där han trivs och håller sig fräsch. Och jag har ffa gjort 'avslut' med det hela. Det finns fortfarande folk som kommer med vilda ideer om hur han ska kunna bli bättre i sin has, men iom triangelmärkningen gjorde jag avslut och jag jagar inte lösningen längre.
MÅNGA tyckte jag skulle gett upp i februari vid OP, och jag kunde fått honom utdömd då. Men jag valde att fortsätta och ångrar det inte idag. Samtidigt,d et kostade mig nästan 40 000 kr att försöka få honom fräsch, och han är nog en av Sveriges dyraste promenadhästar idag (sett till driftskostnader). Men han betyder mycket för mig, jag har stall och hagar som är lämpade för en förtidspensionär osv. Hade jag inte haft det (t ex stått inackorderad) så hade jag gett upp tidigare, och när han dömts ut tagit bort.
Och man måste känns SJÄLV hur mycket man tycker det är värt att lägga ner både avseende tid, pengar och resurser. Och på hur hästen tar konvalescens etc. Och lyssna på veterinären.
Jag har varit i ungefär samma sits. Och kanske kan mina erfarenheter hjälpa, dvs hur jag tänkte och resonerade.
Valacken har alltid varit en olycksfågel och våra år tillsammans har kantats av en hel massa olycksfallskador etc.
Våren 2003 var vi dock igång, och hade så varit sen början på 2002. Hästen kändes som 'en hel miljon' och jag planerade in ett nytt försök med första tävlingsstart (och hoppade shan inte skulle skada sig tre dagar innan den här gången OCKSÅ *s*).
Lagom till tävlingsstarten är hästfan halt på HF. Armbågsledsinflammation, samt muskulärt överansträng kring knäet HB. Behandlades med DMSO och sattes igång igen och kändes KLOCKREN. Hästen har aldrig någonsin känts så bra. Ny tävlingsstart till hösten planerades.
I augusti 03 känns han inte riktigt okej och galoppen börjar krångla. In på klinik där en stor, ful skelettdefekt i hasen upptäcks (hästen var 8 år då). Jag såg plåtarna och i samma stund såg jag tävlingskarriären gå helt åt helvete. Veterinären däremot var mer positiv och tyckte att det här skulle nog bli bra och hästen kunna fungera som vanligt. Jag insåg dock i samma stund jag såg plåtarna att dressyrkarriären var slut, men hade gott hopp om att han skulle kunna fortsätat fungera utan restriktioner i skogen. Han behandlades för hasledsinflammation och blev bättre men inte bra, så han sprutades igen (tuppkam + kortison både gångerna).
Var efter det bra och sattes igång FÖRSIKTIGT. Svarade fint på det och kändes bra. Tills i januari 2004 då vi kommit till att prova galoppera igen. Det gick INTE. Jag avvaktade ett tag men nej, samma sak.
Där någonstans började jag fundera på om det någonsin skulle gå vägen. Min equiatriker brukar vara den mest positiva man kan hitta, men hon började låta tveksam hon också.
Jag beställde tid på klinik, och innan jag åkte fungerade jag noga på hur fan jag skulle göra. Jag hade en period när jag var REJÄLT deppig och ifrågasatte om det var värt det, hur länge man skulle hålla på osv. Men efter ett par dagars grubblande och gråtande så beslutade jag mig för att han får en Chans till, och så chansen med stort C. Jag bestämde mig för vad den fick innefatta (ie allt som veterinärerna ansåg var värt att prova, equiatrikerbesök tätt, tätt, ledtillskott, magnetskydd osv). Men jag var noga med att sätta upp ramarna för vad jag skulle prova, annars finns det ALLTID något mer att prova, eller någon med nytt förslag. Men jag bestämde vad jag trodde på osv och tänkte försöka. Sen åkte jag in till vet igen.
Så i början på februari var vi in igen. Hasledsinflammationen tillbaka och värre, och dessutom dubbelsidig knäledinflammation bägge fram. Veterinären var nedslagen och prognosen sänktes till att vi nu kämpade för att få tillbaka honom som promenadhäst. Vet ville söva honom och göra en artroskopi och gå in i leden. Jag sa ja och samma dag sövdes han. Vid artroskopin visade det sig attdefekten, som efter rtg bedömts som STOR, visade sig vara JÄTTESTOR. Prognosen sänktes ytterligare efter OP.
Hästen kom hem efter OP, sprutad i framknäna och spolad i hasleden. Tillbringade ÅTTA VECKOR på boxvila med enbart 20 min lugn skrittpromenad/dag. Vid stygntagningen sprutades hasleden med tuppkam.
Under dessa åtta veckorna bodde i princip equiatrikern i stallet.. Och hon gav också upp under dessa åtta veckor då hästen muskulärt for illa av att stå, avlastade VB mer än någonsin och det generellt sett var nattsvart. Hästen fick massage dagligen, massage och akupunktur av equiatrikern med täta mellanrum, hade magnetskydden, åt ledtillskott och var dessutom en skodd med PG fram (som dock inte fungerade alls på honom).
Efter boxvilan fick han hagvila och sattes sedan FÖRSIKTIGT igång. och var inte ett spår bättre. Jag visste långt innan ÅB att det här var kört. Och bestämde mig för att då fick han somna.
Sen var vi in på ÅB som var snabbt avklarat för precis som jag visste så var han inte bättre, snarare lite sämre. Han dömdes ut.
Sen åkte jag hem, grät och grubblade i tre dagar och kryssade sedan i 'delersättning' på livskadeanmälan. Jag ville se om han mot alla odds kunde trivas som hagpensionär, och åtminstone ge honom en sista sommar. Jag ändrade alltså beslutet att han skulle få somna på plats om han blev utdömd..
Detta var 10:e maj 2004. Hästen är kvar, med en triangel på rumpan och njuter i stora mått av pensionärslivet. Han promenadrids i skritt och trav (och lite galopp, men den är fruktansvärt och på dubbla spår), avlastar sitt VB och får hållas med det när han anser det behövs. Äter fortfarande ledtillskott och har magnetskydden när jag anser det behövs. Får en kur djävulsklo eller butta om det behövs och masseras och stretchas kontinuerligt.
Han böjdes i helgen och var mot alla odds UA!
Så frisk blir han ju aldrig, men jag har hittat en nivå där han trivs och håller sig fräsch. Och jag har ffa gjort 'avslut' med det hela. Det finns fortfarande folk som kommer med vilda ideer om hur han ska kunna bli bättre i sin has, men iom triangelmärkningen gjorde jag avslut och jag jagar inte lösningen längre.MÅNGA tyckte jag skulle gett upp i februari vid OP, och jag kunde fått honom utdömd då. Men jag valde att fortsätta och ångrar det inte idag. Samtidigt,d et kostade mig nästan 40 000 kr att försöka få honom fräsch, och han är nog en av Sveriges dyraste promenadhästar idag (sett till driftskostnader). Men han betyder mycket för mig, jag har stall och hagar som är lämpade för en förtidspensionär osv. Hade jag inte haft det (t ex stått inackorderad) så hade jag gett upp tidigare, och när han dömts ut tagit bort.
Och man måste känns SJÄLV hur mycket man tycker det är värt att lägga ner både avseende tid, pengar och resurser. Och på hur hästen tar konvalescens etc. Och lyssna på veterinären.
