Vilken bra tråd. Här kommer ett långt inlägg, inser att jag behöver skriva av mig...
Det har varit smågrejer med min häst sedan vi köpte henne. Jag tänker ibland att jag har varit för uppmärksam och nojig – vi har uppsökt klinik tre gånger på ett halvår för "små" symptom, kommit hem utan specifik diagnos med ordinationen om antinflammatoriskt och några veckors vila, sedan återbesök u.a. Vilket lett till att hästen inte varit fullt igång och fått orolig mage av det antiinflammatoriska... Och det tror jag är starkt bidragande till att vi nu står på boxvila pga ett lindrigt fånganfall.
I början klandrade jag mig själv mycket, men efter att ha landat i att jag faktiskt i varje stund har handlat efter bästa förmåga utifrån den erfarenhet jag har, och kontaktat veterinär så fort jag har misstänkt något så har jag släppt det. Kan inte begära mer av mig själv.
Hästen tar boxvilan bra. Hon bonkar och gnäggar lite vid utsläpp när det kommer folk, men annars står hon mest still och tittar ut genom sitt fönster. Jag är i stallet så mycket jag kan och orkar. Mockar, medicinerar, borstar, kliar, masserar, gosar. Försöker vara positiv i humöret när jag umgås med hästen, berömmer massor för olika småsaker (hon kan ju inte rå för att är hindrad från att göra sådant som vanligtvis brukar vara det man får beröm för). Sysselsätter mig med att öva på att knoppa, både för känslan av att i alla fall träna på något och för att påminna både mig och hästen om att hon fortfarande är världens finaste och bästa även när hon bara står.
Det är nästan jobbigast när jag inte är i stallet. Kan inte koncentrera mig på studierna, hänger inte med i nyheterna och diverse debatter som jag vanligtvis brukar läsa och följa och tänka saker om, sitter i stället mycket framför datorn och googlar symptom och behandling och fantiserar ihop detaljerade igångsättningsscheman. Går ofta in i worst case-scenarior, men får ibland tvärt om för mig att jag inbillat mig alltihopa, då symptomen trots allt varit så lindriga. Det är jobbigt att känna att jag inte är någon vidare flickvän för tillfället – frånvarande och ofokuserad.
Annat jobbigt är:
- Att jag inte känner mig helt trygg med veterinären. Först hade vi en som kändes jättebra, hon lyssnade noga, resonerade och förklarade. Men hon gick på semester, varpå jag fått lite olika och oklara bud av de andra veterinärerna från samma ställe. Dessutom är hovslagaren och veterinären inte helt överens, vilket ytterligare bidrar till känslan av att vara utlämnad och ensam. Har försökt få fatt i andra veterinärer för mer input, men det är svårare än väntat att få fatt i rätt person på rätt telefontid och få utrymme nog att ställa rätt frågor och kommunicera mina funderingar på rätt sätt.
- Att allt det jag vet att hästen mår som bäst av, och som vi båda tycker är roligt, känns så himla långt borta. Hon gillar att jobba, att vara ute och busa i skogen, att hoppa, att strosa runt i hagen, att använda sin kropp. Vem vet när hon kommer att få göra det igen.
- Att förhålla mig till personer som bryr sig. De andra i stallet är jättefina och frågar ofta om hur det går. Jag uppskattar verkligen den omtanken och engagemanget, och hade inte velat vara utan det. Trots det blir det ibland jobbigt att försöka förklara vad som händer, när jag inte riktigt begriper det själv. Och ibland blir det svårt att förhålla sig till olika teorier om orsaker och förslag på alternativbehandlingar. Jobbigast är dock när andra påpekar hur synd det är om hästen som måste stå på box. Hon har haft boxvila i 1,5 vecka och jag vet ju att detta får räknas som kort tid i fång-sammanhang. Har vi oflyt blir det mycket längre, och det känns inte lättare av att andra påminner om hur hemskt det är för hästen. En variant på temat är kommentarer om att det är synd om henne för att hon får så lite mat – jag tycker redan tycker att det är jobbigt att behöva begränsa hennes giva, när att äta är i princip det enda roliga hon har nu. Jag förstår ju att det till 99% handlar om att uttrycka omsorg, men ibland landar det lite fel. Stallägaren spelar i en egen liga och fäller kommentarer om att jag gör hästen sjuk genom att ha henne på box. "Släpp ut hästen i hagen och rid" är hans universallösning på alla problem...
Nåväl. Nu ska jag snart ut till stallet igen. Det är med nerverna utanpå jag hälsar på henne och känner på puls och hovar – hon har varit helt symptomfri nu i några dagar och jag hoppas hoppas att det håller i sig. Tar en dag i sänder och fantiserar om att rida hubertusjakt hösten 2017. Att zooma ut och tänka sig denna trassliga period som just en period, som förhoppningsvis kommer att blekna till ett vagt minne om några friska år, gör det hela lättare. Är full av beundran inför er som håller modet uppe månad efter månad, år efter år!
