Snackistråd för skadade hästar och konvalecenter

[Tora]

Enligt det olika veterinärer kommit fram till hittills så är det inflammationer i si-leden. Jag är tveksam dock.

Det är Husaby vi ska till nu, har bara hört gott om dom så hoppas verkligen att det ger svar!

När det gäller SI-leder så vågar jag nog påstå att dom är bland dom bästa (tom den bästa) i Sverige. Kanske då framför allt veterinär Henrik. Har hästen problem där så lär dom hitta det

 

[Speedway]

@Isolfur jag instämmer med @Tora att Husaby är väldigt bra på SI-leder och numera finns det fler veterinärer än Henrik som är duktiga på detta område. Om det "bara" är inflammationer så borde det gå att häva kan man tycka. Min f d häst hade ganska kraftiga pålagringar på högra SI-leden och det gick inte att göra något åt.
Du är i goda händer iallafall så hoppas att det går bra.

 

[Maléne]

@Isolfur håller tummarna för er.

Idag fick min älskade lilla tjej äntligen en ok stämpel i rumpan efter 9mån är gaffelbandsgrenen helt läkt och nu kan hon bara få lära sig att vara häst igen. Hon har varit så duktig med alla månader i sjukhage, 5,5mån så nästan halva sitt liv men nu hoppas vi att hon gjort sitt för alltid i en sådan

 

[Andromedae]

Jag lyfter upp den här tråden, för jag vill älta med andra som förstår hur hårt det suger att vara konvalescentägare!

I april fick min häst en inflammation på senskidan fram. Hon behövde sprutas med kortison tre gånger och vilade helt fram till två veckor sedan. Nu har jag efter veterinärens ordination skrittat henne uppsuttet varannan dag.

Men det är så tufft. Jag trodde det skulle kännas bättre när jag fick börja rida, men nu sitter jag istället och oroar mig för att hon "egentligen blir sämre".

Exempel: Tar på benet, som jag tycker känns varmt. Håller på att få panik - ända tills tanken slår mig att det är 20 grader varmt och ja, hela hästen är jämnvarm.

Senskidan är permanent förtjockad efter skadan vilket gör det lite extra nojigt för mig. Veterinären har sagt att skadan har god prognos och att hon sannolikt kommer att komma tillbaka till full funktion och kunna ridas som vanligt, men ...

Ja, det känns ju dels som att det aldrig kommer att ske på grund av att jag är galet neurotisk och tror att hon kommer att bli mer skadad hela tiden - och på grund av att det känns som att jag aldrig kommer att kunna våga rida henne som jag gjorde tidigare ändå. Hon blev skadad under en dressyrträning, av alla tillfällen. Hur ska jag våga utsätta henne för någon som helst risker (hoppa, galoppera ute i skogen, egentligen göra något annat än att skritta runt på platt, perfekt underlag). Och jag fattar ju att jag inte borde tänka så. Hon älskar att vara ute och göra alla de där grejerna - självklart ska hon få göra det när hon är tillräckligt återställd. Men hur ska jag våga?

Så ... jag tillbringar kvällarna efter stallet med att grina och älta huruvida jag gjort rätt som lät henne gå på vägen x istället för vägen y, och om det egentligen vore bättre för henne att få vila helt och hållet. Veterinären kommer till stallet på tisdag i ett annat ärende, så ska fråga om han har tid att ta sig en titt på henne då bara för att kanske kunna lugna min kaoshjärna i några veckor till.

 

[Lavinia]

Det ÄR tufft med trasiga hästar.

Själv har jag en som nu är så bra hon kan bli enligt veterinären. Hon har lyckats sabba både djupa och ytliga böjsenan och gaffelbandet - dvs de saker som borde kunna stödja lite extra är också trasiga. Vi började galoppera försiktigt i juni - men varje dag är precis som du skriver: ångest. Benen är svullna ibland, ibland inte, vissa dagar har fröken en dålig dag - betyder det att hon har ont?

Jag försöker hantera det hela genom att växla motionsform. Hon vilar 2 dagar/vecka och rids mest på lite hårdare skogsvägar. Tömkörs ett par dagar i veckan och ska nu bli körhäst eftersom det blir mindre belastning på senorna.

Hoppningen har vi lagt på hyllan - det är inte troligt att hon håller för det :-(.

Du kommer våga tids nog, bara våga ge det tid. Oron minskar med tiden.

 

[Ace]

Jag lyfter upp den här tråden, för jag vill älta med andra som förstår hur hårt det suger att vara konvalescentägare!

I april fick min häst en inflammation på senskidan fram. Hon behövde sprutas med kortison tre gånger och vilade helt fram till två veckor sedan. Nu har jag efter veterinärens ordination skrittat henne uppsuttet varannan dag.

Men det är så tufft. Jag trodde det skulle kännas bättre när jag fick börja rida, men nu sitter jag istället och oroar mig för att hon "egentligen blir sämre".

Exempel: Tar på benet, som jag tycker känns varmt. Håller på att få panik - ända tills tanken slår mig att det är 20 grader varmt och ja, hela hästen är jämnvarm.

Senskidan är permanent förtjockad efter skadan vilket gör det lite extra nojigt för mig. Veterinären har sagt att skadan har god prognos och att hon sannolikt kommer att komma tillbaka till full funktion och kunna ridas som vanligt, men ...

Ja, det känns ju dels som att det aldrig kommer att ske på grund av att jag är galet neurotisk och tror att hon kommer att bli mer skadad hela tiden - och på grund av att det känns som att jag aldrig kommer att kunna våga rida henne som jag gjorde tidigare ändå. Hon blev skadad under en dressyrträning, av alla tillfällen. Hur ska jag våga utsätta henne för någon som helst risker (hoppa, galoppera ute i skogen, egentligen göra något annat än att skritta runt på platt, perfekt underlag). Och jag fattar ju att jag inte borde tänka så. Hon älskar att vara ute och göra alla de där grejerna - självklart ska hon få göra det när hon är tillräckligt återställd. Men hur ska jag våga?

Så ... jag tillbringar kvällarna efter stallet med att grina och älta huruvida jag gjort rätt som lät henne gå på vägen x istället för vägen y, och om det egentligen vore bättre för henne att få vila helt och hållet. Veterinären kommer till stallet på tisdag i ett annat ärende, så ska fråga om han har tid att ta sig en titt på henne då bara för att kanske kunna lugna min kaoshjärna i några veckor till.

Min häst är tillbaka efter en senskada. Jag känner igen mig och lider med dig men det är bara att kämpa på.

För oss blev till och med senskadan en vändning till det bättre eftersom vi hittade ett annat sätt att tänka om träning vilket har stärkt upp hela hästen och gjort honom starkare och friskare än innan skadan. Vi tömkör massor numer och jag har lärt mig att skritt i nerförsbacke, halter och ryggningar är minst lika stärkande (mer) som att veva runt i trav på ridbanan.

En skadad sena behöver kontrollerad motion, din häst kommer inte bli bättre av att bara vila.

Min fick lite mer värme och svullnad varje gång vi lade på några fler minuter i träningen men ju mer tid som gick desto fortare försvann det och exakt ett år efter skadan var han tillbaka på samma (hobby)nivå som innan.

Det var med skräckblandad förtjusning jag släppte honom i full galopp på ängen första gången men den lyckan hos oss båda var värd alla tårar!

 

[Grazing]

Hur ska jag våga utsätta henne för någon som helst risker (hoppa, galoppera ute i skogen, egentligen göra något annat än att skritta runt på platt, perfekt underlag). Och jag fattar ju att jag inte borde tänka så. Hon älskar att vara ute och göra alla de där grejerna - självklart ska hon få göra det när hon är tillräckligt återställd. Men hur ska jag våga?

Jag var i den situationen med min häst, veterinären sa till mig att antingen så håller han för träning eller så kommer han inte hålla alls. Det var den typen av skada. Jag fick tvinga mig att inte tänka på det och försöka bara köra på, tänka att om jag inte rider nu och vågar så får jag ju åka in igen och det var orimligt då ju han faktiskt fungerade igen.

Man får bara gå emot sej själv helt enkelt och tvinga sig att inte tänka på det och lita på veterinären. Det fungerar inte annars, man blir ju halvt helt utbränd annars.