Aliche
Trådstartare
Försök orka igenom texten för jag behöver hjälp! 
För att försöka göra en väldigt lång historia kort så har jag en vän eller numera fd vän som är sambo med en av min sambos bästa vänner, vi har känt varandra i ca 4 år och varit nära vänner vilket iofs mest har inneburit att jag lyssnat när hon klagat över sin sambo, hur han inte behandlar henne så bra, att han inte vill förändra sig själv (vilket han förvisso behöver) att han är så känslomässigt otillgänglig, inte ger henne det hon behöver i förhållandet osv osv. Jag har hela tiden försökt stötta henne och stärka hennes självkänsla som inte är särskilt bra och förklarat att man behöver inte stanna i ett pissigt förhållande bara för man är rädd att vara ensam, att man överlever m.m. Men hon å sin sida har aldrig varit villig att sätta hårt mot hårt med honom heller och ställa ultimatum eller lämna honom så det har mest blivit att vi varje gång vi ses till 80% ältar deras förhållande=inte jättekul i längden och otroligt frustrerande för mig som måste lyssna på samma saker om och om igen men ingenting händer någonsin oavsett hur mycket vi pratar om det. Hursomhelst så fick hon väl nåt ryck för några månader sedan och lämnade honom (!) jättestort och så otroligt omvälvande för henne då hon för första gången stod upp för sig själv. Men här blir det knasigt, efter hon lämnat honom så fanns jag verkligen där för henne och peppade och stöttade och bekräftade att hon gjort nåt jättebra och stort men efter massa omständigheter så blev dom tillsammans igen men gör efter någon vecka slut igen (vilket jag först får höra av min sambo och efter nån vecka från henne..), nu för gott säger hon. Efter det hör jag ingenting av henne... Får efter flera veckor höra av min sambo "jamen du vet väl att dom är tillsammans igen?" ööhh nää...
Trots att jag under 4 år funnits där för henne och under uppbrottet gjort allt jag kan för att underlätta och stärka henne så tycker hon inte att det är värt att tala om att något uppenbarligen hänt så dom är tillsammans igen. Jag tänker att hon hör väl av sig när det lugnat sig och hon vill och orkar berätta. Det går någon månad och så ses vi alla 4 (fortfarande utan något ljud från henne) och hon är nästintill manisk med att allt ska vara som vanligt, låtsas som att ingenting nånsin hänt och då sitter hon och berättar för mig hur hon träffat en gemensam kompis och ätit middag flera gånger och varit ute och festat med en annan kompis till henne ett par gånger, allt utan ett ord till mig eller bjudit in mig att hänga på. Jag känner mig då ganska sårad eftersom jag fanns där när hon mådde skit men när hon mår bättre så hör hon inte ens av sig. Vi ses 4 gånger till efter det i grupp men hon beter sig som inget har hänt då också och försöker inte förklara vad som hänt eller nånting. Fick i måndags ett sms med "Är du sur på mig? du kan väl svara så vi kan reda ut vad det nu är som är fel så vi kan vara vänner igen!" Jag känner nu att jag fått nog och faktiskt inte vill vara hennes känslomässiga avfallskvarn längre och skickar ett sms där jag skriver att jag känner att det är trist att jag inte var värd mer än att inte höra av sig öht när dom blev tillsammans igen förrän flera månader efter och inte ens då med någon förklaring till varför dom blev ihop igen, varför hon inte hört av sig, varför andra var värda att umgås med men inte jag. Jag sa också att jag inte är arg eller sur längre men att jag inte vill reda ut något eller gå tillbaka till hur vi var för det känns som det gått för lång tid och hon haft 5 tillfällen att prata ut och förklara men valt att inte göra det och ist betett som ingenting har hänt.
Får då ett surt sms att det är jag som inte tycker vår vänskap är värd mer och att hon inte får förklara sig och att hon minsann varit jätteledsen över det här men samtidigt skriver hon att hon inte alls tycker det har varit som jag beskriver och så nån tyken mening om att hon minsann inte kommer kunna låtsas som ingenting! Fast det är ju det hon gjort om allt annat i flera månader men hursomhelst... Det här var det mycket förkortade versionen.
Nu till dilemmat! (om någon orkat hänga med haha) Vi är båda bjudna till en Valborgsmiddag ikväll hos en gemensam vän, vi blir några fler bland annat min och hennes sambo men inte jättemånga; å ena sidan så känner jag till 100% inte har något att skämmas för, jag har bara sagt ifrån att jag inte vill vara nån dörrmatta till henne längre och det är hon som betett sig dåligt i den här situationen och därför vill jag gå, för att stå på mig och inte be om ursäkt för att jag står upp för mig själv. Å andra sidan hatar jag när det är konstig stämning och hon kan mycket väl dricka för mycket om hon är sur för att jag är där och då vet man inte vad som händer.
Så: Hade ni gått med ryggen rak och stått för att ni är värda mer än bara vara en vän när hon mår dåligt eller hade ni stannat hemma och bara undvikit hela situationen? Jag är så himla kluven!
Hjälp mig!
För att försöka göra en väldigt lång historia kort så har jag en vän eller numera fd vän som är sambo med en av min sambos bästa vänner, vi har känt varandra i ca 4 år och varit nära vänner vilket iofs mest har inneburit att jag lyssnat när hon klagat över sin sambo, hur han inte behandlar henne så bra, att han inte vill förändra sig själv (vilket han förvisso behöver) att han är så känslomässigt otillgänglig, inte ger henne det hon behöver i förhållandet osv osv. Jag har hela tiden försökt stötta henne och stärka hennes självkänsla som inte är särskilt bra och förklarat att man behöver inte stanna i ett pissigt förhållande bara för man är rädd att vara ensam, att man överlever m.m. Men hon å sin sida har aldrig varit villig att sätta hårt mot hårt med honom heller och ställa ultimatum eller lämna honom så det har mest blivit att vi varje gång vi ses till 80% ältar deras förhållande=inte jättekul i längden och otroligt frustrerande för mig som måste lyssna på samma saker om och om igen men ingenting händer någonsin oavsett hur mycket vi pratar om det. Hursomhelst så fick hon väl nåt ryck för några månader sedan och lämnade honom (!) jättestort och så otroligt omvälvande för henne då hon för första gången stod upp för sig själv. Men här blir det knasigt, efter hon lämnat honom så fanns jag verkligen där för henne och peppade och stöttade och bekräftade att hon gjort nåt jättebra och stort men efter massa omständigheter så blev dom tillsammans igen men gör efter någon vecka slut igen (vilket jag först får höra av min sambo och efter nån vecka från henne..), nu för gott säger hon. Efter det hör jag ingenting av henne... Får efter flera veckor höra av min sambo "jamen du vet väl att dom är tillsammans igen?" ööhh nää...
Trots att jag under 4 år funnits där för henne och under uppbrottet gjort allt jag kan för att underlätta och stärka henne så tycker hon inte att det är värt att tala om att något uppenbarligen hänt så dom är tillsammans igen. Jag tänker att hon hör väl av sig när det lugnat sig och hon vill och orkar berätta. Det går någon månad och så ses vi alla 4 (fortfarande utan något ljud från henne) och hon är nästintill manisk med att allt ska vara som vanligt, låtsas som att ingenting nånsin hänt och då sitter hon och berättar för mig hur hon träffat en gemensam kompis och ätit middag flera gånger och varit ute och festat med en annan kompis till henne ett par gånger, allt utan ett ord till mig eller bjudit in mig att hänga på. Jag känner mig då ganska sårad eftersom jag fanns där när hon mådde skit men när hon mår bättre så hör hon inte ens av sig. Vi ses 4 gånger till efter det i grupp men hon beter sig som inget har hänt då också och försöker inte förklara vad som hänt eller nånting. Fick i måndags ett sms med "Är du sur på mig? du kan väl svara så vi kan reda ut vad det nu är som är fel så vi kan vara vänner igen!" Jag känner nu att jag fått nog och faktiskt inte vill vara hennes känslomässiga avfallskvarn längre och skickar ett sms där jag skriver att jag känner att det är trist att jag inte var värd mer än att inte höra av sig öht när dom blev tillsammans igen förrän flera månader efter och inte ens då med någon förklaring till varför dom blev ihop igen, varför hon inte hört av sig, varför andra var värda att umgås med men inte jag. Jag sa också att jag inte är arg eller sur längre men att jag inte vill reda ut något eller gå tillbaka till hur vi var för det känns som det gått för lång tid och hon haft 5 tillfällen att prata ut och förklara men valt att inte göra det och ist betett som ingenting har hänt.
Får då ett surt sms att det är jag som inte tycker vår vänskap är värd mer och att hon inte får förklara sig och att hon minsann varit jätteledsen över det här men samtidigt skriver hon att hon inte alls tycker det har varit som jag beskriver och så nån tyken mening om att hon minsann inte kommer kunna låtsas som ingenting! Fast det är ju det hon gjort om allt annat i flera månader men hursomhelst... Det här var det mycket förkortade versionen.
Nu till dilemmat! (om någon orkat hänga med haha) Vi är båda bjudna till en Valborgsmiddag ikväll hos en gemensam vän, vi blir några fler bland annat min och hennes sambo men inte jättemånga; å ena sidan så känner jag till 100% inte har något att skämmas för, jag har bara sagt ifrån att jag inte vill vara nån dörrmatta till henne längre och det är hon som betett sig dåligt i den här situationen och därför vill jag gå, för att stå på mig och inte be om ursäkt för att jag står upp för mig själv. Å andra sidan hatar jag när det är konstig stämning och hon kan mycket väl dricka för mycket om hon är sur för att jag är där och då vet man inte vad som händer.
Så: Hade ni gått med ryggen rak och stått för att ni är värda mer än bara vara en vän när hon mår dåligt eller hade ni stannat hemma och bara undvikit hela situationen? Jag är så himla kluven!
Hjälp mig!
