Smärtlindring till och från hela livet ett alternativ?

[Annapanna]

Jag undrar vilka erharenheter ni har av att sätta en hund på smärtlindring periodvis eller konstant hela livet? Är det över huvud taget rimligt och "rätt" mot hunden?

Att jag undrar kommer sig av att min kille här hemma går med en d höft och i somras fick han problem med en muskleinflammation pga instabilitet i höftleden då han inte rörde sig korerkt och kompenserade detta genom att snedbelasta och då fick en muskelinflammation i höftböjarna. Han åt smärtstillande under nästan tre månader och simmades samt masserades/stretchades under hela hösten. Sedan dess har han mått bra, hållt igång och rört sig enligt vad jag kan se korrekt men problemet är att han inte bygger några muskler baktill utan är tanig och väldigt omusklad. Nu i veckan upptäckte jag att han visar lite stramhet i höften bakåt/utåt vid stretching samt att han känns lite spänd över muskulaturen. I samråd med vet sattes han in på Rimadyl i fredags och redan nu ser jag en betydande skillnad i hur han rör sig, han tar ut steget bättre och har mer "schvung". Vi ska på återbesök nästa tisdag och hunden ska äta Rimadyl fram tills dess men tankarna har ju börjar mala...har han gått med smärta hela hösten/vintern eftersom han inte byggt muskler utan att jag förstått det? Kommer han alltid få bakslag och tvingas äta medicin?

Hunden är knappt fyra år gammal, förutom hans förändring i att han tar ut steget bättre nu sen han började äta rimadyl har han inte visat några tecken på smärta innan, han har ej vart halt, han är pigg och glad, äter som han ska, full i bus och undviker inga rörelser/ moment ex när vi tränat utan allt går i full fart. För mig är det viktigt att hunden får leva att bra och aktivt liv även om det kanske innebär att det blir kort...jag vet ju inte om han gått med smärta men tankarna finns ju där eftersom han redan nu verkar röra sig bättre på rimadylen. Vad har ni för erfarenheter av mer eller mindre konstant smärtlindring under hundens liv? Är det ens något att överväga? Är jag överkänslig som reagerar så kraftigt då hunden för övrigt verar må bra psykist och rörelseskillnaden sen rimadylen insattes är liten för de med otränat öga... jag vill ju bara att min älskling ska få må bra och ha ett drägligt liv...

 

[Red_Chili]

Sv: Smärtlindring till och från hela livet ett alternativ?

Jag vet bara att jag inte skulle kunna ha en hund på smärtlindring hela livet. Skulle jag hamna i situationen där jag tvingades välja mellan att ta bort hunden eller ge smärtlindring hela tiden så hade jag utan tvekan valt att ta bort den.
Men, självklart skulle jag kolla upp allt som gick att kolla upp om hurvida hunden kan bli bra av att gå en period på smärtlindring. Men inte ha det som ett livslångt måste.

 

[paradox]

Sv: Smärtlindring till och från hela livet ett alternativ?

jag har ingen erfarenhet av hund på smärtstillande längre tid, men kan svara för mig själv iaf.

Jag äter smärtstillande varje dag, morgon och kväll, har gjort sedan jag var 14 (är snart 21) och kommer med största sannolikhet göra det resten av mitt liv, troligen med succesivt högre dos. Anledningen är "diffus värk" Jag är till 100 % säker på att jag har fibromyalgi, har alla symptom, men läkarna tycker jag är för ung så ingen diagnios. Dock funkar jag bra på medicinen så jag orkar inte peta i det just nu.

För mig är det inga problem att gå på medicin varje dag, jag mår bra, kan göra normala saker. Okej, jag är ingen elitgymnast, men jag kan gå en 3 h promenad med min hund utan problem, vilket jag inte klarat omedicinerad. Då vill jag helst bara sitta i ett hörn och ingen får röra mig

Jag tror att om hunden inte får några jobbiga biverkningar av smärtstillande så kan det nog ge honom en bra livskvalitet under en lång tid, om han nu skulle behöva det. Men som sagt, inga erfarenheter från hund, bara människa..

 

[Gnist]

Sv: Smärtlindring till och från hela livet ett alternativ?

För mig är det inte ett alternativ.

Har sett sådant på nära håll (inte mina hundar) och aldrig att mina hundar kommer att få ha det så.

En period, fine om hunden sedan klarar sig utan men aldrig år, efter år, efter år etc.

 

[TinyWiny]

Sv: Smärtlindring till och från hela livet ett alternativ?

Om jag verkligen hade vetat att hunden skulle behöva gå på smärtstillande resten av livet så hade jag tagit avlivning under noga övervägande.

Jag har själv svåra smärtor trots div. mediciner och smärtdosa och jag hade inte utsatt ett djur för det lidandet.

Men frågan är ju alltid om man kan vara säker

Vår ena katt har atros och veterinären trodde inte att han skulle bli bra utan få gå på metacam.
Vi gav honom en tid och han har bara haft ett återfall sedan vi slutade med medicinen.

Jag hade gått på hundens livsglädje, mår hunden bra så hade jag låtit den vara och gjort det jag kunnat för att den skulle få ett så bra liv som är möjligt.

Jag hade varit noga med kontroller hos en veterinär jag kände förtroende för, just för att man kan bli så hemmablind att man inte ser förändringar som kommer smygande.

Jag skickar en tröstkram till dej i dina svåra situation.

 

[Alexandra_W]

Sv: Smärtlindring till och från hela livet ett alternativ?

Svarade på en liknande fråga på ett annat forum nyss, ang behandla hund med kronisk sjukdom/besvär, jag kopierar in det svaret faktiskt, då alla bitarna hänger samman för mig:

Mycket intressant fråga. Och inte helt lätt att besvara, dessutom är/kommer den bli högaktuell för mig just nu.

Men i ALLA lägen så har jag LIVSKVALITET som prio ett. Kommer hunden kunna ha ett besvärsfritt liv med den aktivitetsnivå som hunden trivs med/vill ha? Och under en överskådlig tid.

Alltså skulle jag i två identiska fall, välja att ta bort den högaktiva hunden som levde för att vara med överallt och storma runt i skog och mark, om den enbart kommer kunna få lalla runt på gården och gå lite lugnare promenader. Medan jag skulle välja att låta 'gårdshunden' leva vidare i samma läge. Då det i det första fallet innebär sämre livskvalitet, men i andra fallet ingen skillnad för hunden mot det liv den hade och var nöjd med innan.

Det är prio ett, hur ser långtidsprognosen ut avseende livskvalitet och överlevnad.
Prio två är - VÄGEN DIT. Hur lång är ev konvalescens, och vad innebär den. Det innebär att jag t ex inte ens skulle försöka laga en fraktur på en äldre hund, men på en yngre. Det innebär också att hunden som trivs bäst på soffan har jag lättare acceptera en halvårslång konv i koppel för, än för hunden som trivs bäst med att storma fram i skog och mark och är mycket aktiv.

Det tredje är vad som krävs för att nå ovanstående. Innebär det behandling under lång tid eller kanske livstid? Vad är det för biverkningar kopplat till behandlingen, och hur påverkar det livskvaliten? Är det en behandling eller måste man peta i hunden fyra olika mediciner per dag, och dessutom trixa med en massa annat? Måste hunden hållas på smärtstillande ständigt? Vad innebär det i restriktioner, risker etc.

Dvs det är omöjligt att gnerellt säga att X skulle jag prova behandla, Y skulle jag ta bort för.

Dock drar jag en ABSOLUT gräns vid rena psykofarmakabehandlingar. I övrigt är det så otroligt beroende. En hund med epilepsi som är symptomfri skiljer sig stort från en epilepsihund med anfall.

Jag tog i januari bort en tik, gammal men eg med många år kvar, och fullt frisk 'i övrigt'. Hon fick en tåledsartros vid en gammal fraktur. Jag var beredd att ha henne på antiinfl/smärtis de år hon hade kvar, men bara OM hon var helt symptomfri och nöjd på det. Det var hon inte. Hade du kommit och hälsat på hade du tyckt hon var jättepigg, glad och välmående för sin ålder. Men jag såg skillnaden mellan före och efter, och ansåg att det var en för stor försämring i livskvalitet.

Och nu står jag med en 4½ år gammal hund som med 99.9% sannolikhet kommer behöva livslång symptombehandling av någonting som man VET aldrig kommer att gå och bota. En autoimmun sjukdom som angriper lederna och gör den inflammerade. Hunden har en enorm smärttröskel och aldrig visat minsta smärta/hälta/besvär. Han far omkring som ett skållat troll, och man kan inte tro det är minsta fel på honom. Fast han bevisligen har ont i alla fyra benen + ryggen.. Dock så har han haft humörförändringar, dvs han är berörd. Han är frisk i övrigt, och väldigt pigg och glad. Du skulle inte kunna tro på att han har minsta ont/är minsta sjuk om du såg honom. Faktum är att det tog X veterinärer, tre månader och en miljard prover och en speciallistremiss att hitta minsta lilla fel på hunden, och hitta anledningen till humörförändringarna. Så där känns det självklart att prova behadla, även om det handlar om en livslång behandling, och ingen chans till bot.

Dock kommrer livskvalitet och full symptomfrihet på ALLA plan vara ett krav för att jag ska fortsätta. Inte en massa besvärande biverkningar av kortisonet han tyvärr kommer behöva, inte att han har lite ont men inte visar det etc, inga begränsningar i hur han kommer få röra sig. Utan han ska ha samma liv han levt innan och lever nu. Dvs få fritt röra sig, busa, brottas med polaren och köra livet enligt 'fullt ös medvetslös'. OCH han ska vara helt symptomfri OCH smärtfri. Dvs om han så är symptomfri men ändå har ont, så kommer jag inte anse det räcker.

Det kommer en initial period innebära rörelserestriktioner, men det är under en såpass kort period att det är obetydligt. Ett sytt sår skulle innebära exakt samma och lika långa restriktioner.

Däremot kommer ju även i solskensfallet där allt fungerar perfekt, det alltid att påverka OM han skulle drabbas av någonting mer. Jag skulle troligen (VET gör man först när man stått där) ge mig på att försöka laga en komplicerad fraktur på honom t ex.

Och tillägg just ang smärtlindring: För mig handlar det mycket om långtidsprognos och biverkningar där med. Vad får/riskerar hunden för biverkningar av sin medicinering? Hur nära i tid ligger de teoretiskt? Vad händer med ursprungsskadan om hunden får fri rörelse och står på konstant smärtlindring? Förvärrar den succesivt sin skada?
Kan man garantera att hunden är helt smärtfri under behandling, extra viktigt vad gäller sådana hundar som din - och min - som inte visar att de har ont direkt, utan busar vidare genom livet utan att visa 'utåt' att de har ont. Och kommer det ändå finnas ett mekaniskt hinder kvar även vid smärtlindring? T ex så kommer hunden ha begränsat rörelsespann i benet även med smärtis, pga underliggande defekt?

För MIG skulle 'ett år extra' på en hund i den åldern din (och min.. som sagt vi sitter lite i samma båt) inte vara tillräckligt. Tyvärr. Nu kan det ju alltid bli så även om man förväntar sig ett hyfsat långt liv, givetvis. Men om man redan innan kan bedömma att man troligen köper sig nåt år, så skulle jag inte anse det var värt det. Då är oddsen för dåliga. Samma sak om det krävs 'massor' med pyssel, t ex att det under detta år krävs stadigt smärtstillande, värmetäcken, stretching, simning, begränsningar ( t ex inte busa i djupsnö, hoppa upp i soffan eller inte göra annat som hunden gör i sitt vardagliga liv.) för att hålla den där.

Om en hund som aldrig dragit pulka eller hoppat upp i soffan, och som inte tycker om djup snö inte får göra det är det okej, men hunden som lever för att dra sin pulka, alltid legat i soffan och älskar plöja i djupsnön - där är det för stor begränsning i vardagliga livet.

I din hunds fall skulle JAG nog absolut göra ett nytt behandlingsförsök, men jag TROR inte jag skulle acceptera smärtis resten av livet för en D-höft, på en så ung hund. Jag skulle dock absolut inte helller gå på 'hunden är ju pigg, glad och busig' heller, när man vet att den faktiskt har besvär/ont från sin höft.

Samtidigt, INGEN kan eg säkert säga HUR de skulle göra förrän de stått där. Vem vet, trots allt ovan och ett ställningstagande jag haft i ÅR, så om jag stod där i din situation skulle kanske tårarna forsa och jag stå och fråga om hunden inte kunde få en protes, tycka att självklart ska den stå på rimadyl och välkomna den bonustid den kan få osv (om rimadyl hjälper). Så hur du än beslutar dig för, INGEN kan utifrån stå och säga att du gör 'rätt eller fel' oavsett, så länge hunden är helt smärtfri. Sen om den är det för den får en tablettpreppad köttbulle två gånger per dag resten av livet, eller tar fritt från buffen i hundhimlen, det kan vi andra utifrån inte 'döma'. Utan det är ett beslut mellan dig och din veterinär =)

Men min åsikt är den ovan, och som sagt är det väldigt beroende av en rad parametrar. Och jag har valt (med den info jag har idag iaf) att försöka behandla min. Och behandlingen är troligen livslång, och skillnaden mellan att trycka ner ett immunförsvar med kortison (som ju dessutom är smärtlindrande, ska icke förglömmas, men meningen är inte att stilla smärta i första hand utan dämpa immunförsvaret) och att behandla smärta med rimadyl resten av livet är hårfin. Det jag skulle se som bekymrande i ditt fall är dock hur hundens höft stadigt försämras. Samtidigt kan man aldrig veta om det blir så, eller når ett 'stadigt läge' och stannar där om ett halvår..

 

[MrsScabtree]

Sv: Smärtlindring till och från hela livet ett alternativ?

För min del hade det inte varit ett alternativ. Hundar är extremt smärttåliga och instinktivt visar som sällan smärta innan det hinner bli riktigt illa.

Jag tycker att det enda du kan göra för hunden om du vill försöka lite till är att simma honom iaf 3 dagar i veckan, resten av dagarna ska ni gå i kuperad terräng så att han tvingas lyfta på benen ordentligt. Glucosamin bör tillsättas i kosten varje dag och jag hade även köpt ett back on track täcke att ha på hunden under stillastående eller dragigt/blött/kallt väder.

Bygger han ändå inte muskler är det ingen idé att sätta hunden på rimadyl heller, kroppen funkar ändå inte som den ska och att försöka täcka över symptomen kommer inte räcka långt ändå.

Jag har haft hund med artros som jag beordrades sätta på metacam och så skulle han leva livet ut, jag provade väl tre månader, sen sket jag i det. Det enda det gjorde var at dölja smärtan, det gjorde inte hundens tillstånd bättre.
Jag började simma med honom 2 ggr/vecka och han blev som en helt ny hund. Musklerna stabiliserade trötta leder och glucosaminet smorde "gångjärnen". Han blev mao bättre.

Hoppas det går vägen för er och att du slipper ta ett tråkigt beslut, men ibland måste man tyvärr se mellan fingrarna. Går det inte så går det inte, och då är det bäst att släppa taget.

MEN, ta inte ut någon sorg i förskott, det kan mycket väl bli bra.

 

[Berin]

Sv: Smärtlindring till och från hela livet ett alternativ?

Jag skulle medicinera mina djur om det skulle ge dem den lindring att det skulle kunna jämställas med ett normalt liv utan smärta. Jag har gjort det med en häst som blev 29 år tack vare smärtlindring. Min förra hund fick Metacam i 2 år och kunde på så vis tränas upp så att musklerna blev så pass starka att hon kunde vara med på allt som hon tidigare gjort.

 

[Philosophia]

Sv: Smärtlindring till och från hela livet ett alternativ?

Jag tycker att det är helt individuellt både sett ur diagnos- och individperspektiv. Generellt sett så skulle jag dock ställa mig mycket tveksam till primär smärtlindring under hela hundens liv.

Däremot så tycker jag inte att du ska ta ut några negativa saker i förskott. Din hund kan faktiskt ha kommit in i en ond cirkel som man måste ge smärtstillande under en period för att bryta. Smärtlindring under en period kan istället hunden in i en god cirkel istället. Tar hunden ut rörelsen mer, använder musklerna mer under rehabilitering, osv. så stärker han sig också rimligen musklerna runt höftlederna på ett bättre sätt, vilket kan leda till stabilare höftleder, smärtfrihet samt mindre risk för muskelinflammation.

Rimadyl är ju förutom att vara smärtstillande också antiinflammatoriskt, vilket också kan hålla tillbaka muskelinflammation under den period som hunden musklar sig.

Precis som Alexandra så vill jag dock hålla fram livskvalitet som centralt och vad det är beror på den enskilda hunden. Jag nämnde min förra hund i en annan tråd härom dagen. För honom skulle förändringar som daglig medicinering och täta veterinärbesök innebära en mycket låg livskvalitet. Det skulle ha gett honom obehag, stress, osv. De årliga vaccinationerna var t.o.m ett litet trauma för honom. En gång hade han öroninflammation och att få i honom penicillinet var också ett dagligt litet trauma. När han sedan hastigt drabbades av hjärtsvikt och veterinären frågade om vi skulle behandla (vilket skulle kräva en tid på djursjukhus samt daglig medicinering resten av livet) så var det omedelbara och givna svaret att, nej, det ska vi inte: Det enda humana var att låta honom somna in. Men min nuvarande hund är helt annorlunda. Hon är den totala motsatsen och jag har då varit betydligt mer tillåtande när det gäller diverse behandlingar.

Livskvalitet alltså.

 

[MrsScabtree]

Sv: Smärtlindring till och från hela livet ett alternativ?

Rimadyl är ju förutom att vara smärtstillande också antiinflammatoriskt, vilket också kan hålla tillbaka muskelinflammation under den period som hunden musklar sig.

Ville bara inflika att det går lika bra att ge omega 3 tillskott för antiinflammatorisk. Ett kanonpreparat som dessutom är helt naturligt är "aktiv hund" som innehåller både glucosamin i höga doser och rikligt med omega 3.

 

[Alexandra_W]

Sv: Smärtlindring till och från hela livet ett alternativ?

Fast det där är väldigt individuellt, om Omega 3 och/eller glukosamin hjälper lika bra som antiinflammatoriskt. Tyvärr =/

 

[Philosophia]

Sv: Smärtlindring till och från hela livet ett alternativ?

Jag håller med dig, men jag tror som Alexandra att det är väldigt individuellt. Laxolja och glukosamin är bra för att långsiktigt hålla en hund som är i bra skick kvar i ett sådant skick.

På min hund så tog det väldigt lång tid innan jag märkte att glukosaminet fick effekt. När det väl fick effekt så blev dock effekten mycket god. Jag tror dock inte att glukosaminet ensamt hade hjälpt till att bryta den onda cirkel som min hund var i förra hösten när hon diagnostiserades med artros. Behöver man tex. öka rehabträningen för att muskla hunden mer för att försöka avhjälpa ett existerande problem och vet att ansträngning kan leda till att problem så kan det behövas ett mer kraftfullt preparat under en period.

Men jag håller med dig helt annars, både det du skriver om effekten av omega-3 och glukosamin, och det du skriver i ditt tidigare inlägg om rehab och back-on-track. Men vad jag vill säga med mitt inlägg angående Rimadyl är att det inte behöver vara negativt att hunden svarar så bra på smärtlindringen. Visst, det är definitivt negativt att hunden uppenbarligen upplevde smärta innan Rimadyl sattes in. Men att hunden svara så bra kan ändå möjliggöra en effektivare rehabilitering där man kan lyckas stärka hunden och den vägen kanske lösa problemet. Och om man lyckas med det så arbetar man vidare med att underhålla hundens fysik och rörlighet utan Rimadyl.

 

[Annapanna]

Sv: Smärtlindring till och från hela livet ett alternativ?

Tack för alla svar...just nu blir det ju till att avvakta veterinärbesöket men som sagt så snurrar ju tankarna...

Svarar lite generellt här:

Hunden äter i dagsläget aktiv hund, får tilskott av laxolja. Har ett back on track täcke att använda vid kylig väderlek/stillasittande i ex bil. Jag stretchar honom dagligen och masserar vid behov vilket jag inte ser som något jobbigt. Det viktiga är ju som sagt att han kan fortsätta leva ett aktivt liv, det är ingen hund som trivs med lugna promenader enbart.. Han har svarat fortare på Rimadylen nu än i somras vilket jag ser som positivt men som sagt, frågan är ju hur mycket rehabilitering som kräva och hur utfallet blir.

Hunden röntgades i somras då han utreddes och enligt vet som är ortopedspecialist har han endast mkt små början till pålagringar i sin d höft, den andra höften (c höft) var ok. Armbågar och rygg är ok. Vet trodde inte att själva pålagringarna ger hunden smärta då de är så lite utan problemet är att höften är glapp och han måste musklas runt för att få stabilitet och inte slita onödigt mkt på sin höft. Som sagt så simmades hunden i höstas och det var bra för honom men jag har i dagsläget inte råd att simma honom kontinuerligt och trots rehabiliteringen i höstas så har han ju tappat muskler efter det vilket skrämmer mig... Är det så att vi kanske kan bygga muskler om han får äta smärtstillande en period så känns det ok om förutsättningarna är bra men det gäller ju att långsiktigt se att hunden ska må bra. Samtidigt är det så himla svårt att vara helt opåverkad och se det hela utifrån... Jag har tidigare sagt att jag inte tycker det är ok att smärtlindra en hund konstat men när man själv står mitt uppe i det och inte vet vad som är bra så är det inte så lätt att vara objektiv. Jag vill sjävklart inte att min hund ska ha ont/lida eller så men samtidigt så är det svårt att inte göra allt som står i ens makt för att ha honom hos sig... han är lätt den mest speciella hund jag haft och står mig enormt nära.

Nåja , får vänta tills nästa tisdag och hoppas att jag blir klokare av vet besöket, som sagt har ju hunden svarat snabbare på rimadylen den här gången än i somras vilket jag hoppas är ett gott tecken. Men det är svårt att veta eftersom han inte visar att han har ont, hade jag inte varit så van att stretcha och ta ut rörligheten på honom så hade jag aldrig upptäckt att han var stram i en muskel eftersom det inte syns för övrigt.

Ledsen för flummigt inlägg, det liksom snurrar runt i huvudet just nu...försöker att stänga av mina egna känslor och bara se till hur hunden mår, hans livskvalite och glädje men det är svårt att försöka hålla sig opåverkad....

 

[MrsScabtree]

Sv: Smärtlindring till och från hela livet ett alternativ?

Fast det där är väldigt individuellt, om Omega 3 och/eller glukosamin hjälper lika bra som antiinflammatoriskt. Tyvärr =/

Det ÄR antinflammatoriskt (inte glucosamin) och dessutom det som är lättast för kroppen att ta upp iom att det är ett sk eget ämne. Kan hunden inte ta upp omega 3 tillskott är det något annat som är ytterligare fel. Ska man långtidsmedicinera hund är det inte jätteklokt att satsa på rimadyl, det kan pajja en hel del i magen/immunförsvaret på hunden.

 

[MrsScabtree]

Sv: Smärtlindring till och från hela livet ett alternativ?

Om du inte har råd att simma hunden finns det tyvärr inte så mycket andra alternativ till muskelbygge. För att hunden ska kunna bli bra måste man börja där lederna inte belastas, vilket dom gör hela tiden under vanliga promenader.

Simmar du och bygger upp muskulaturen kan du sedan promenera vanligt i kombination med simningen. Simningen är något du måste hålla på med hela livet för att stabilisera. Att sätta hunden på rimadyl och promenera vanliga promenader kommer inte att göra något bättre utöver att hunden känner något mindre smärta, han kommer inte att kunna bygga muskler bara för att smärtan lindras. Tyvärr... =/

 

[Alexandra_W]

Sv: Smärtlindring till och från hela livet ett alternativ?

Det ÄR antinflammatoriskt (inte glucosamin) och dessutom det som är lättast för kroppen att ta upp iom att det är ett sk eget ämne. Kan hunden inte ta upp omega 3 tillskott är det något annat som är ytterligare fel. Ska man långtidsmedicinera hund är det inte jätteklokt att satsa på rimadyl, det kan pajja en hel del i magen/immunförsvaret på hunden.

Javisst, men det är högst individuellt om omega3 ger samma effekt på hunden som veterinärmedicinskt antiinflammatoriskt.

Utter får HÖG dos omega3, men det ger tyvärr långt ifrån samma effekt som om han får antiinflammatorisk medicin. Däremot inbillar jag mig att omega3:n hjälper en del (svårt svära på bibeln på det, men som sagt, jag tycker det gör det), men som sagt tyvärr inte som medicinering med antiinfl.

Sett det där både på hästar och hundar, dels kan en sak fungera SUPER på en häst, t ex ett ledtillskott, men inte alls på en annan med samma problem. Dels kan det där ledtillskottet t ex som fungerade perfekt på häst X en gång, nästa gång inte ge effekt alls.

Så jag tror det dels beror på typ av inflammation/besvär, och dels individuell känslighet.

På samma sätt som min psoriasis blir MYCKET bättre av omega3 - medan mammas psoriasis inte blir minsta lilla mikroskopiska bättre. För mig fungerar omega3 dock BÄTTRE än kortison - och är ju betydligt trevligare för kroppen.

Så absolut gärna rekommendera att ge omega3 och/eller glukosamin, men det går inte att säga att det går lika bra att byta ut det antiinflammatoriska mot omega3 och få samma effekt, då det är individuell skillnad. Däremot skulle jag absolut ge det som komplettering till antiinflammatoriskt även om det sas krävs antiinfl för hundens skull.

Ang TS skull så är det ju svårt att säga om det är det smärtstillande eller antiinflammatoriska hos rimadyl som ger lindring, eller kombinationen. Men med glukosamin, omega 3 eller liknande kanske man kan sänka dosen antiinflammatoriskt, och på så sätt minska risken för biverkningar. För precis som du säger är rimadyl, metacam och liknande på lång sikt inte bra alls för njurar, lever osv, även om det även där är dels individuellt och dels dosberoende.

 

[MrsScabtree]

Sv: Smärtlindring till och från hela livet ett alternativ?

Men det har jag fortfarande inte sagt, Rimadyl ska man ge för smärtlindring , men om man simmar hunden kommer smärtan att reduceras kraftigt när den bygger upp muskulatur och för att då reducera inflammation ger man omega 3. Omega 3 är INTE smärtlindrande i sig, OM det inte smärtan sitter i inflammationen.

Sedan är det individuellt, naturligtvis, precis som att det är individuellt om hunden funkar på rimadyl eller ej.

 

[Alexandra_W]

Sv: Smärtlindring till och från hela livet ett alternativ?

Att han tappade muskler där i höstas behöver ju inte bero på att han hade ont där och då, utan just att han slutade simma.. Dvs han tränade mindre och/eller inte längre på rätt sätt, och då började han tappa muskler. Och smärtan har kommit nu på slutet just iom muskeltappet, att leden nu är instabil igen.

Pålagringarna kommer ju antagligen pga instabiliteten? (Haft lite liknande på en katt, fick på en månad en synbar hasledsartros. Gick från helt rena plåtar till synbar artros även om den var lindrig. Men att den fick artros var för att leden var instabil, vilket efter vidare utredning troligen berodde på en ligamentskada också. Hon bedömdes heller troligen inte ha ont av artrosen, utan instabiliteten. Vi provade både metacam och cartrophen utan minsta effekt, och det såg mörkt ut. Sattes tillslut på kortison, vilket inte kunde uteslutas hon skulle behöva resten av livet i någon form. Dock kunde jag succesivt minska kortisonet och hon är idag kortisonfri sen flera månader, och 'tillbaka i tjänst' som stallkatt utan synbara besvär eller smärta)

SÅ det kan ju faktiskt vara så, jag tycker det låter högst troligt, att det är inte smärtan som gett sämre muskling, utan den ändrade träningen (utebliven simning) som gett minskad muskling, som gjort leden instabil igen - och då kom smärtan tillbaka.

Det är ju teoretiskt ett MYCKET bättre läge än det motsatta. Samtidigt är det ju besvärande att det då är simningen som gör tricket och du inte har råd att låta honom simma. Jag har full förståelse för att man inte har obegränsade ekonomiska resurser, men jag tror som någon annan skrev att simningen ÄR nyckeln. Att utan simning kommer ni ha otroligt svårt att bygga upp musklerna igen - ens på smärtstillande - och komma ur den onda cirkeln.

Jag har ju läst på lite om simning då min U kommer få simma som en del av rehaben sen. Just för att lära om sitt rörelsemönster och börja använda bakdelen korrekt och fullt ut. Vilket han uppenbart inte gör idag även om de yttre tecknen på det är pytteyttesmå. Och när jag då läst på så tydligen så är simning en av få rehabmetoder där man verkligen får en hund som på något vis 'sparar' sig att använda ett korrekt rörelsemönster. Man kan promenera, gå i kuperad terräng, rakt ut i skogen, i djupsnön osv - men hunden kan/kommer (beroende på problem och hund) ändå likförbaskat att spara det/de onda benen. Men i vatten när de simmar så gör/kan de inte det, och därför simning är så bra.

Sant eller ej kan jag inte uttala mig om, men låter logiskt. Utter är otroligt välmusklad fram, men 'bara' normalt musklad bak. Som veterinären sa 'med tanke på hur han är musklad i övrigt skulle man förvänta sig rejäla bakdelsmuskler, istället hittar vi normalmuskling bak, vilket tyder på att han sparar bak'. Detta backades ju upp av andra små tecken med. Och Utter stormar alltså tillsynes bekymmerlöst och med korrekt rörelsemönster i urskogen, upp och ner, över stock och sten, plöjer i djupsnön etc. Han borde se ut som en broiler även bak. Han borde se ut som pappas hund som lever likadant liv, och ser ut just som en broiler även bak.

Men trots denna på pappret ypperligt uppbyggande träning och allsidiga träning - han gör ju allt det man rek för att stärka bakdelsmuskulatur utom att dra - så spar han bak och musklar inte som han ska. Och även om vi tar bort smärtan, så kommer rörelsemönstret ligga kvar. Och där simningen kommer in. Förhoppningen är ju att smärtfri, en period av rehab med simning etc, ska ge det resultat ni fick - en hund som musklar sig som den ska, och sen 'håller sig kvar där'. Men risken är ju det blir som för er, ta bort simningen, och det är tillbaka i det invanda och musklerna försvinner...

Jag har inga jättebra råd att ge, mer än om du kan (jag har full förståelse om du inte kan) försöka få råd till simning igen.

 

[MrsScabtree]

Sv: Smärtlindring till och från hela livet ett alternativ?

Håller helt med i ovanstående inlägg och det är precis så jag fick lära mig när jag simmade med Harley.

Jag är också övertygad om att den minskade muskulaturen beror på utebliven simning. Det var under en period vi inte kunde simma Harley, varpå muskulaturen kraftigt reducerades.

 

[Alexandra_W]

Sv: Smärtlindring till och från hela livet ett alternativ?

Nyfiken fråga, vad hade Harley för problem och hur ofta behövde han simma?

Naturligtvis är det olika beroende på grundproblem. I Utters fall finns ju en hyfsad god chans att han inte 'behöver' simma resten av livet som det ser ut i nuläget iaf. Om troliga diagnosen är korrekt (kan det emla provsvaret komma snart) så är ju hans smärta från ledinflammationer som beror på autoimmun sjukdom. Och kan vi få den under kontroll, kommer han inte att återfå sina inflammationer, dvs smärtan. Och då kan det fungera om vi först får honom smärtfri/hyfsat smärtfri (vet inte i vilket läge de sätter in rehab, inte direkt iaf), sen rehab med simning etc (vad etc är vet jag inte riktigt) så han lär sig använda bakdelen korrekt igen och muskla den korrekt, och sen fortsätter med det, då det inte finns smärta/mekaniskt hinder kvar som gör att han behöver spara.

I drömläget då.. Men jag är ju ganska inställd på att vi INTE kommer att nå drömläget. I ärlighetens namn så tycker jag spontant hans bakdelsmuskling idag är densamma som när han kom för ett par år sen. Naturligtvis kan det vara hemmablindhet, men det har inte hänt några stora grejer pang poff. Och naturligtvis KAN musklingen vara exakt likadan, det är 'bara' fram som ökat när han rört sig mer nu på senheten. Dvs han var normalmusklad all over när han kom, men nu här på sistone när träningen ökat har fram musklat vidare, men inte bak. Hursom, jag är som sagt inställd på att vi inte kommer nå 'drömläget', utan att han kanske kommer behöva 'visst understöd' permanent.

Jag kommer heller inte ha råd att simma honom permanent hur mycket som helst. Initialt täcker ju försäkringen rehab, men det är 'bara' tre första månaderna/de första 3000 kronorna, vilket som nu tar slut först. Sen är det egen ficka. Och jag har INGEN ANING vad som är ofta eller sällan ang simning eller så (naturligtvis kommer jag ha gott om tid att få svar på alla sådana frågor sen när det är dags, men jag är nyfiken och vill gärna vara så förberedd det går om/när den dagen kommer). Så, hur ofta behövde Harley så att säga 'underhållssimma'?