Små barn små bekymmer...

[Tindra06]

Sv: Små barn små bekymmer...

Inga tonåringar men en 3,5 åring, mkt modig sådan, som fick sin första ponny igår när vi har varit runt o kollat har han lyckligt ropat "fortare! " när vi provkört ( hjälp, man blir verkligen hönsmamma, särskilt när han skulle rida utan mamma bredvid första gången, på en stor c ponny, visserligen min favorit o med ledare, men ändå stallets piggaste ponny, som kastat av mer än en av mina elever...)
Nåja, nu är det snart dags o släppa honom ännu mer själv o lära honom trava...hjälp!

Han satte sig förresten på stallgolvet bredvid ponnyn o "borstade fötterna" på henne det första han gjorde när hon kom...tur at vi har köpt världens snällaste lilla dam!

 

[metall]

Sv: Små barn små bekymmer...

Ha ha ha..3,5 år och har så kul.. vilken tur ni hade med ponnyn.. hoppas våran unghäst blir en trygg häst med,vi jobbar för fullt på det.. Vad det var lugnt och bekymmersfritt när dottern hade ledare,då kunde man till och med fika med andra föräldrar.Nu lämnar man inte läktaren för en rökpaus ens . Hoppas värmen kommer snart så pållarna lugnar ner sej

 

[fred]

Sv: Små barn små bekymmer...

Har också en tonårsdotter som rider och tävlar. Hon började med fältävlan förra året ,tog fältävlanskort men inte tävlat än pga skadad häst. Jag tillhör nog den icke oroliga skaran mammor men visst är det mer nervöst att stå vid sidan om än att rida själv. Rider själv fortfarande men inget tävlande för mig.Har två barn till som inte rider ,den älsta flyttade hemifrån som 16-åring och till Australien som 20-åring men inte går jag runt och oroar mig för henne. Hon skickade SMS för ett tag sen att hon hoppat fallskärm och sen skulle på forsränning ,bungyjump hade hon inte vågat . Sonen är mer ute och festar och visst det kan hända mkt ute på gatorna i Malmö menså kan man måste ju leva. Själv är jag en riktig fegis men uppmuntrar barnen att prova på det de vill göra. Ibland kan jag fundera på om det är jag som är onormal som inte oroar mig så mycket. Tex när dottern ramlar av så tar jag först hästen (om det inte är uppenbart att hon är skadad) . När vi var runt o tittade på hästar (galoppörer ) för ett par år sen ,då hon var 13 år så fick hon provrida först ,var de tosiga avstod jag.Ibland är det bara att blunda och hoppas på det bästa. Nu menar jag inte att man inte ska tänka på säkerheten för det är mkt viktigt att inte vara dumdristig .

 

[Petruska]

Sv: Små barn små bekymmer...

Hade själv en orolig mamma och trodde väl aldrig att jag själv skulle bli sån här.."Mamma är lik sin mamma" eller hur är det hon sjunger

Jag lutar faktiskt åt, hårt men sant, att det är viktigt att skilja mellan sin egen känsla av oro, och vad som faktiskt innebär risker här i livet. Sen får man agera utifrån förnuftet så långt man bara kan.

Att säga att man är orolig, och att det är vad man känner och det kan man inte hjälpa, det är att göra det för enkelt för sig, tycker jag.

Barnen ska inte använda ridhjälm för att man med panik i rösten sagt åt dem det, utan för att det är sunt försiktighetstänkande att ha hjälm.

 

[metall]

Sv: Små barn små bekymmer...

Förstår vad du menar med panik.. panik kan jag känna inombords men behärskar mej föt dotterns skull.. Men när man själv ridit sedan man va liten har man också råkat ut för otaliga resor under åren då det kunde gått riktigt illa.. Började rida hos en hästhandlare hos en bekant när jag också var osårbar och hästarna var inte alltid ens inridna(men dom blev). Har sedan haft egna hästar efter att jag fått mina barn och fortsatt rida men mammainstinkten vill som sagt inte ge vika.. fortsätter min unghästterapi och försöker att skärpa mej

 

[millus]

Sv: Små barn små bekymmer...

Det konstiga med min dotter är att ju mer nervös jag blir desto lugnare och säkrare blir hon... Men om jag är lugn så blir hon jättenervös..Vadå symbios Så när hon har tävlat så har hon föredragit att jag har varit nervös för då blir hon cool och fokuserad.

Förresten, har du en plats över på mammaterapin

//millus- vill gärna säga ptrooooo när dottern rider

 

[metall]

Sv: Små barn små bekymmer...

Fniss.. Huvudet på spiken Millus.Dottern vet när jag är pirrig för då smiter jag iväg för att sköta in o utsläpp till banan eller något annat sedan kikar jag över portarna när det är hennes tur.. För att inte tala om när hon ska rida ut,sist gång hon gjorde det fick hon faktiskt lugnaste hästen i stallet.. Vill du hon ska ha något lugnare får det bli en död häst mumlade hennes kompis

 

[susekl]

Sv: Små barn små bekymmer...

Jag har själv inga barn men min mamma var nog inte så nervös när jag red, i alla fall inte som jag vet om. Fast det är klart läktaren var ju inglasad där jag red när jag var barn och ungdom så jag hörde väl aldrig hennes hysteriska utbrott.

Däremot tänker jag på min stackars mormor (som numera inte är i livet), hon måste haft det hemskt. Hon var livrädd för hästar, vågade knappt gå i närheten av dem och hennes man var ridande militär (major), min mamma hade ett stort intresse för hästar och red också dessa militärhästar som inte alltid var så lätta att tas med, dessutom har mamma berättat att de ibland hade en major som oftast var mer full än nykter som ridlärare. (Min morfar och mormor var födda i början av 1900-talet så militären såg lite annorlunda uppbyggt ut än nu, detta var väl på 1940-50-60-talet). De hade dessutom dubbla ridhus som hästarna ibland satte av i sken i.

Så då vi barnbarn (alltså jag och syrran) valde också ridningen som största intresse. Min mormor berättade en gång att när min mamma gjorde sin första hopptävling så hittade någon god vän till henne och familjen henne kramande ett träd bakom ridhuset. Han frågade vad hon gjorde där och hon sa att hon var så himla livrädd att Agneta (min mammas namn) skulle rida omkull och avlida samtidigt som hon så gärna ville titta på.Inte så rationellt tänkande men jag antar att man tänker så. Mormor kan inte haft det lätt och måste haft en väldigt stor kärlek till sin man som stod ut med att han jämt höll på med hästar.

 

[sussiqt]

Sv: Små barn små bekymmer...

När min nu 16-åriga dotter började rida var jag inte ett dugg nervös. Inte ens när hon gled av en häst och landade olyckligt på ena armen så hon fick två sprickor. Nej nervositeten kom när hon red en fullstor häst och skulle hoppa ett ca 30-40 cm högt hinder. Hästen hoppar höööööögt över och då trodde jag hjärtat skulle stanna . Dottern däremot flinade från öra till öra och tyckte det var jättekul. Sen har jag fått stå ut med bockningar, brallningar och diverse andra saker som fått mitt hjärta att stanna. Numera är jag inte ens nervös när hon rider ut ensam på vårat kallblod även om han kan vara het.

 

[Loura]

Sv: Små barn små bekymmer...

Jag lutar faktiskt åt, hårt men sant, att det är viktigt att skilja mellan sin egen känsla av oro, och vad som faktiskt innebär risker här i livet. Sen får man agera utifrån förnuftet så långt man bara kan.

Att säga att man är orolig, och att det är vad man känner och det kan man inte hjälpa, det är att göra det för enkelt för sig, tycker jag.

Barnen ska inte använda ridhjälm för att man med panik i rösten sagt åt dem det, utan för att det är sunt försiktighetstänkande att ha hjälm.

Håller med..

Vill tillägga att när man är barn och tonåring räcker inte alltid självbevarelsedriften till, och då är det föräldrarnas uppgift att se till att de utför sina intressen/sporter på ett säkert och kontrollerat sätt.. Olycker kan man förstås inte alltid skydda sig mot...Och rädslorna för att det skall hända något finns nog med oavsett vad barnen tar sig för...

 

[metall]

Sv: Små barn små bekymmer...

Iiiihaaa.. jag har gjort stort framsteg! Dottern blev tilldelad en 1.70 häst som ibland kan vara något svårstoppad när han fått upp farten men jag lämnade resolut läktaren för att gå till fikarummet och där föra ett avslappnat samtal med en annan mamma.. Jag satt kvar hela lektionen!

 

[fred]

Sv: Små barn små bekymmer...

Grattis!