Släktfejder...

[Roxer]

Mina föräldrar är separerade sedan 7 år. Deras skilsmässa var milt sagt infekterad och involverade rätt stora penningbelopp vilket gjort att de än idag inte kan vistas i samma rum, än mindre låta bli att kalla varandra vid annat än kärringen och exet. Båda är omgifta sen minst 5 år med nya, men den här bitterheten består. Det här har tidigare inte varit riktigt ett problem eftersom jag är vuxen och förstår till viss del varför de talar om varandra på det här sättet. Sen vi fick barn så har jag dock börjat fundera över hur 17 jag ska kunna be mina föräldrar att sluta säga saker om den andra när min son är i närheten. Än så länge är han ju liten, men jag vill ju inte att han ska behöva höra dem prata så hatiska om varandra. Mamma verkar ha kammat till sig och håller sig till min fars förnamn när han inte är i närheten. Pappa däremot är värre än någonsin. Det är kärringen hit och dit....

Det hela blev extremt tydligt i samband med dopet där båda först tackade ja, men där pappa dagen innan deklarerar att han minsann inte kommer då kärringen ska dit, något som gjorde mig rätt sårad då han visste om att jag och sambon skulle vigas också efter dopet. Sen ägnade han eftermiddagen åt att skicka sms där han tyckte att vi inte var tillräckligt tacksamma över att hans fru broderat namnet på dopklänningen. Han skickade även att vi minsann ska veta att han aldrig kommer att dyka upp om min mamma kommer på framtida tillställningar. Jul firar vi redan nu tre gånger eftersom de inte går att ha i samma stadsdel utan krig.

Är det någon som har idéer om hur man ska hantera det hela? Jag mår rätt kasst över att min son hamnar i den här skiten och vad säger man till honom när han förstår mer av vad som händer? Det finns ju ingen logik i de här känslorna utifrån sett för någon annan än för mina föräldrar. Kan man be om samtalsstöd via BVC och prata om det med kurator? Själv skulle jag nog behöva prata igenom det och reda ut mina känslor i det hela för att kunna ge min son ett sunt sätt att hantera allt.

Någon med input eller som hanterat liknande problem? Ni som känner oss irl kan ju hålla låg profil om saken så långt det är möjligt.

 

[Pontevecchio]

Kan du prata med din pappa? Jag tror det är bebis som fått din mamma att kamma till sig. Även om hon inte tål karln är han hennes barnbarns morfar.

Din pappa må vara bitter men han valde att få barn och därigenom ett barnbarn. Vill han umgås med er får han bete sig.

Tycker synd om dig, måste varit tufft att se sina föräldrar bete sig så mot varandra.

Grattis till vigseln!

 

[Roxer]

Kan du prata med din pappa? Jag tror det är bebis som fått din mamma att kamma till sig. Även om hon inte tål karln är han hennes barnbarns morfar.

Din pappa må vara bitter men han valde att få barn och därigenom ett barnbarn. Vill han umgås med er får han bete sig.

Tycker synd om dig, måste varit tufft att se sina föräldrar bete sig så mot varandra.

Grattis till vigseln!

Ja, jag tror att mamma har kommit längre i sin process också än vad pappa gjort. Jag har försökt prata med honom om att jag blir sårad när han pratar om min mamma på det sättet som han gör, men han anser sig ha "rätt" att prata om henne på det sättet eftersom hon gjorde en del saker i skilsmässan som var långt ifrån snygga (båda är lika goda kålsupare i det här fallet).

På vissa sätt lutar jag lite åt att minimera all kontakt med pappa, men det lär sluta i att han anklagar mig för att ha valt mammas sida i konflikten som pågår i hans huvud. Jag vill ju att sonen ska ha kontakt med båda sina morföräldrar.

 

[Ava22]

Låter som mina föräldrar!

Det har i år gått 16 år sedan de skilde sig och det är fortfarande inte bra. Mamma har aldrig använt några fula namn på pappa, men pappa... Jag har under dessa år haft ett gäng uppehåll med honom, flera år åt gången för jag har helt enkelt inte orkat med honom och hans tunga offerkofta.

De kan nu träffas på samma tillställningar, typ mina syskonbarns födelsedagar. Mamma är omgift sen många år tillbaka med en underbar man, pappa är också omgift. Hans fru är aldrig välkommen för hon är så oerhört otrevlig. Men pappa kan säga att han ska komma, men sen helt plötsligt ändra sig, man kan liksom inte lita på att han ska dyka upp. Han kom inte till min student och inte eller mitt bröllop.

Pappa har väldigt lätt att ta upp det gamla, och jag har haft svårt att säga till honom. Men nu kan jag det. Han accepterar det och slutar prata om det för att 5 min senare dra in på det igen. Men jag säger till honom och ofta när jag träffar honom så orkar jag inte mer nån timme. Jag har själv accepterar att det är så det kommer att vara i resten av mitt liv (jag är är 32 år) och det är helt okej. Mitt barn som föds i sommar kommer inte ha en nära relation med sin morfar, men det gör mig inget. Bättre det är såhär, träffas lite sporadiskt och må bra än träffa honom ofta och länge för barnets skull och mår dåligt.

När det var som mest infekterat så valde min syster att bara ha ett kalas när ett barn fyllde år, kom pappa inte då, då var det han som förlorade på det. Han vet ju idag att mammas man är mer morfar för barnen än vad han är, och det är hans förlust, även om det är trist.

Jag kan inte ge några direkta tips, jag har valt att göra på mitt sätt och det funkar nu. Pappa är mer som en släkting än pappa och det är okej för mig, jag mår bättre av att ha honom lite i mitt liv än inte alls, trots alla tårar jag gråtit över honom.

 

[Pontevecchio]

Tror du måste trycka ännu mer på att sonen tar skada av det. Att låta sonen slippa hatet. Diskutera skuld kommer nog aldrig ge resultat, han är nog säker på sin sak.

 

[Aliche]

Ja, jag tror att mamma har kommit längre i sin process också än vad pappa gjort. Jag har försökt prata med honom om att jag blir sårad när han pratar om min mamma på det sättet som han gör, men han anser sig ha "rätt" att prata om henne på det sättet eftersom hon gjorde en del saker i skilsmässan som var långt ifrån snygga (båda är lika goda kålsupare i det här fallet).

På vissa sätt lutar jag lite åt att minimera all kontakt med pappa, men det lär sluta i att han anklagar mig för att ha valt mammas sida i konflikten som pågår i hans huvud. Jag vill ju att sonen ska ha kontakt med båda sina morföräldrar.

Jag har delvis erfarenhet av det du går igenom, inte helt rumsren skilsmässa som sen övergår i bitterhet och en hel del passiv aggressivitet. Nu var det en hel del annat som gjorde att jag sa upp kontakten med min pappa. Men hursomhelst så fick jag till slut nog när de hela tiden pratade om varandra (mestadels min pappa iofs) på nedsättande sätt och skickade meddelande genom mig till varandra.

Jag drog en jättetydlig linje med de båda och sa att jag tänker inte höra någonting ni säger om varandra, jag tänker inte vara budbärare, jag tänker inte lägga mig i erat förhållande eller vad som är kvar av det. Jag vill inte höra någonting som helst som ni har att säga om varandra oavsett om ni tycker det är elakt eller inte. När ni är i närheten av mig så gäller det att ni får bita er i tungan och tänka er för. Min mamma kunde respektera det men min pappa kunde inte det vilket var en bidragande faktor till att det blev som det blev.

Men det är det enda du kan göra, du kan inte få de att bete sig mot varandra men du kan kräva att de beter sig mot dig och din son och i det ingår att inte prata om varandra, alls! Ska de vara på samma ställen vid speciella tillfällen så får de vackert hålla käften om sina känslor inför varandra.

Var supertydlig med premisserna som nu gäller och var superhård! Vill de träffa dig och din son så gäller det att uppföra sig och det ligger på dem, bara på dem! Det finns inget utrymme för utspel, pikar eller antydningar. När det nått den nivån som du pratar om så funkar inte längre att prata med dem och försöka hitta gemensamma lösningar eller gulla och slå knut.
De är vuxna, du är vuxen den enda som får bete sig som ett barn är din son. Punkt.

Om de inte kan sköta det så bara gå därifrån. Säg bara lugnt att när de inte beter sig så kommer du att gå för din egen och din sons skull. Antingen ut ur rummet eller gå från deras boende eller cafe eller vad det nu är. Och håll fast, varenda gång, varenda situation. Det är absolut pissjobbigt och man känner sig som ett elakt barn mot sina föräldrar men det blir bättre jag lovar.

 

[sicx]

Lider med dig och förstår att situationen är riktigt jobbig. Jag har själv varit (är) i en liknande sits där jag fått vara halvpsykolog och lyssna på diverse skitsnack från båda håll. Nu har det dock blivit bättre i och med att lite tid gått och båda gått vidare med nya partners.

Men, vi hade en liten situation nu när min sambo fyllde år och vi bjudit in båda mina föräldrar på fika/kalas (med andra släktingar också) och min mor direkt deklarerade att om pappas nya kommer så kommer inte mamma och sen kunde hon inte ge någon vettig anledning alls mer än "nä men då vill jag inte". Då sa jag faktiskt att nej, men då är det ditt val och du som får stå för det och frågade samtidigt hur hon tänkte bete sig vid framtida tillställningar som rör hennes kommande barnbarn, jag tänker då rakt inte anpassa mig efter deras jäkla tramsande, så är det bara.

Antingen är man egoistisk och sätter sig själv och sina känslor först eller så agerar man vuxen och sätter barnbarnet först, jag tycker faktiskt inte det är svårare än så. Hårt kanske, men det är inte du som ska behöva medla och trixa för att dina föräldrar inte kan lösa sina groll.

 

[Roxer]

Låter som mina föräldrar!

Det har i år gått 16 år sedan de skilde sig och det är fortfarande inte bra. Mamma har aldrig använt några fula namn på pappa, men pappa... Jag har under dessa år haft ett gäng uppehåll med honom, flera år åt gången för jag har helt enkelt inte orkat med honom och hans tunga offerkofta.

De kan nu träffas på samma tillställningar, typ mina syskonbarns födelsedagar. Mamma är omgift sen många år tillbaka med en underbar man, pappa är också omgift. Hans fru är aldrig välkommen för hon är så oerhört otrevlig. Men pappa kan säga att han ska komma, men sen helt plötsligt ändra sig, man kan liksom inte lita på att han ska dyka upp. Han kom inte till min student och inte eller mitt bröllop.

Pappa har väldigt lätt att ta upp det gamla, och jag har haft svårt att säga till honom. Men nu kan jag det. Han accepterar det och slutar prata om det för att 5 min senare dra in på det igen. Men jag säger till honom och ofta när jag träffar honom så orkar jag inte mer nån timme. Jag har själv accepterar att det är så det kommer att vara i resten av mitt liv (jag är är 32 år) och det är helt okej. Mitt barn som föds i sommar kommer inte ha en nära relation med sin morfar, men det gör mig inget. Bättre det är såhär, träffas lite sporadiskt och må bra än träffa honom ofta och länge för barnets skull och mår dåligt.

När det var som mest infekterat så valde min syster att bara ha ett kalas när ett barn fyllde år, kom pappa inte då, då var det han som förlorade på det. Han vet ju idag att mammas man är mer morfar för barnen än vad han är, och det är hans förlust, även om det är trist.

Jag kan inte ge några direkta tips, jag har valt att göra på mitt sätt och det funkar nu. Pappa är mer som en släkting än pappa och det är okej för mig, jag mår bättre av att ha honom lite i mitt liv än inte alls, trots alla tårar jag gråtit över honom.

Låter väldigt lika ja. För mig blir det ovant också eftersom vi fram tills pappa gifte om sig haft en väldigt nära relation med samma intressen m.m. Nu är det mest hans fru och hennes barn som gäller. Det svider också en del att bli så tydligt bortvald i många lägen.

 

[Ava22]

Låter väldigt lika ja. För mig blir det ovant också eftersom vi fram tills pappa gifte om sig haft en väldigt nära relation med samma intressen m.m. Nu är det mest hans fru och hennes barn som gäller. Det svider också en del att bli så tydligt bortvald i många lägen.

Känner igen den känslan att bli bortvald, pappas fru har tre barn och han har många gånger valt att umgås med dom än med oss syskon och sina barnbarn. Nu bor jag inte i min hemstad längre, kommer från Växjö. Bor numera i Sthlm. Men det har hänt många gånger att han valt att träffas kortare tid än vad han själv sagt för han ska handla med sin fru, eller som vanligt dubbelbokat sig och ska hjälpa hennes barn med något. Senast var när jag var nere för ett par veckor sedan. Han har inte grattat mig de senaste åren på min födelsedag eftersom vi haft uppehåll i vår kontakt och nu den senaste så ville han bjuda mig på middag på lördagkvällen. Så jag rensade schemat för att hinna träffa honom och äta middag. Samma vecka jag ska ner så kan han inte, hennes ena barn fyller år och de ska fira honom. Men jag lessnade och frågade om hennes barn verkligen är viktigare än sina egna?! Då fick han dåligt samvete men inte tillräckligt, bjöd självklart inte mig på middag.

 

[Roxer]

Jag har delvis erfarenhet av det du går igenom, inte helt rumsren skilsmässa som sen övergår i bitterhet och en hel del passiv aggressivitet. Nu var det en hel del annat som gjorde att jag sa upp kontakten med min pappa. Men hursomhelst så fick jag till slut nog när de hela tiden pratade om varandra (mestadels min pappa iofs) på nedsättande sätt och skickade meddelande genom mig till varandra.

Jag drog en jättetydlig linje med de båda och sa att jag tänker inte höra någonting ni säger om varandra, jag tänker inte vara budbärare, jag tänker inte lägga mig i erat förhållande eller vad som är kvar av det. Jag vill inte höra någonting som helst som ni har att säga om varandra oavsett om ni tycker det är elakt eller inte. När ni är i närheten av mig så gäller det att ni får bita er i tungan och tänka er för. Min mamma kunde respektera det men min pappa kunde inte det vilket var en bidragande faktor till att det blev som det blev.

Men det är det enda du kan göra, du kan inte få de att bete sig mot varandra men du kan kräva att de beter sig mot dig och din son och i det ingår att inte prata om varandra, alls! Ska de vara på samma ställen vid speciella tillfällen så får de vackert hålla käften om sina känslor inför varandra.

Var supertydlig med premisserna som nu gäller och var superhård! Vill de träffa dig och din son så gäller det att uppföra sig och det ligger på dem, bara på dem! Det finns inget utrymme för utspel, pikar eller antydningar. När det nått den nivån som du pratar om så funkar inte längre att prata med dem och försöka hitta gemensamma lösningar eller gulla och slå knut.
De är vuxna, du är vuxen den enda som får bete sig som ett barn är din son. Punkt.

Om de inte kan sköta det så bara gå därifrån. Säg bara lugnt att när de inte beter sig så kommer du att gå för din egen och din sons skull. Antingen ut ur rummet eller gå från deras boende eller cafe eller vad det nu är. Och håll fast, varenda gång, varenda situation. Det är absolut pissjobbigt och man känner sig som ett elakt barn mot sina föräldrar men det blir bättre jag lovar.

Ja, jag är rädd att det är där det slutar. Phew, lär göra mig arvslös på kuppen. Blir inte lättare av att pappas fru är/har varit sjuk och gått hemma med värk vilket slitit en del på pappa då han blir belastad med en del där också. Han är dock principfast, så jag får nog låta det sjunka in att jag inte kommer ha en papparelation på samma sätt som tidigare och sen bli mycket tydligare med honom. Har han väl bestämt sig så kör han i det spåret in i väggen och igenom den om så krävs.

 

[Roxer]

Lider med dig och förstår att situationen är riktigt jobbig. Jag har själv varit (är) i en liknande sits där jag fått vara halvpsykolog och lyssna på diverse skitsnack från båda håll. Nu har det dock blivit bättre i och med att lite tid gått och båda gått vidare med nya partners.

Men, vi hade en liten situation nu när min sambo fyllde år och vi bjudit in båda mina föräldrar på fika/kalas (med andra släktingar också) och min mor direkt deklarerade att om pappas nya kommer så kommer inte mamma och sen kunde hon inte ge någon vettig anledning alls mer än "nä men då vill jag inte". Då sa jag faktiskt att nej, men då är det ditt val och du som får stå för det och frågade samtidigt hur hon tänkte bete sig vid framtida tillställningar som rör hennes kommande barnbarn, jag tänker då rakt inte anpassa mig efter deras jäkla tramsande, så är det bara.

Antingen är man egoistisk och sätter sig själv och sina känslor först eller så agerar man vuxen och sätter barnbarnet först, jag tycker faktiskt inte det är svårare än så. Hårt kanske, men det är inte du som ska behöva medla och trixa för att dina föräldrar inte kan lösa sina groll.

Det var precis det som hände med dopet. Han satte sig på tvären och tyckte att han skulle ha ensamrätt att få komma av de två eftersom han svarade först. Jag förklarade att i min värld är han och min mamma lika viktiga för min son. Dock fick konflikten gå före i hans värld och då får det vara så. Hans förlust. Det är tungt att förlika sig med bara då jag trott någonstans att han skulle ta sitt förnuft till fånga och lägga ner tramset, om så bara för någon timme.

 

[Meggan]

Mina var likadana efter ett par år bröt jag med båda och lämnade bollen till dom. Vill ni ha kontakt m mig el barnbarn är det upp till er att ta kontakt acceptera att umgås vid tillställningar under trevliga former, el också avstå. Det tog ett par riktigt trista år, med sporadisk telefonkontakt men båda har kommit tillbaka och idag funkar det. Trist nog förlorades ett par år men den relation som var, var ändå inget att ha det sög bara energi och skapade massor av frustration

 

[Amha]

Jag är väldigt tjurskallig och tydlig i all kontakt. Jag hade därmed inte accepterat att höra något i den stilen och gjort väldigt klart att jag inte är villig att vara en del av det där. Någonstans måste man ju kunna tänka "shit, jag hatar den där!" men ändå beta av någon slags artighetsfras i stil med "tja, är det bra?" och sen undvika att prata med den andra mer än så. En person i min omgivning gjorde klart för sina föräldrar tidigt att de fick bete sig trots att de är separerade och det var skit i skilsmässan för annars skulle personen inte träffa någon av dem. Rätt tufft gjort då denne inte var särskilt gammal då.

Mitt hem, min borg, hit kommer inga besökare och kallar personer jag tycker om för "kärring" eller andra dumma saker och framför allt inte framför mina barn! Då hade jag sagt ifrån.

 

[Roxer]

Mina var likadana efter ett par år bröt jag med båda och lämnade bollen till dom. Vill ni ha kontakt m mig el barnbarn är det upp till er att ta kontakt acceptera att umgås vid tillställningar under trevliga former, el också avstå. Det tog ett par riktigt trista år, med sporadisk telefonkontakt men båda har kommit tillbaka och idag funkar det. Trist nog förlorades ett par år men den relation som var, var ändå inget att ha det sög bara energi och skapade massor av frustration

Det är dit vi kommit jag och mamma som jag uppfattar det för stunden. Städad kontakt där hon talar om pappa vid förnamn och kan fråga lite om hur det är men slutar då jag ber henne att låta bli. Pappa däremot varvar igång så fort man närmar sig ämnet, typ att jag delar förnamn med henne. Det gör att jag är nära att kapa kontakten ett tag, speciellt nu som han betett sig senaste dagarna.

 

[Roxer]

Jag är väldigt tjurskallig och tydlig i all kontakt. Jag hade därmed inte accepterat att höra något i den stilen och gjort väldigt klart att jag inte är villig att vara en del av det där. Någonstans måste man ju kunna tänka "shit, jag hatar den där!" men ändå beta av någon slags artighetsfras i stil med "tja, är det bra?" och sen undvika att prata med den andra mer än så. En person i min omgivning gjorde klart för sina föräldrar tidigt att de fick bete sig trots att de är separerade och det var skit i skilsmässan för annars skulle personen inte träffa någon av dem. Rätt tufft gjort då denne inte var särskilt gammal då.

Mitt hem, min borg, hit kommer inga besökare och kallar personer jag tycker om för "kärring" eller andra dumma saker och framför allt inte framför mina barn! Då hade jag sagt ifrån.

Mamma köper det, pappa skulle säga upp kontakten. det får nog landa där så småningom misstänker jag, att pappa väljer att stå utanför. Tyvärr är hans pannbenet tjockare än det mesta.

Apropå att bita ihop har jag en bekant som är expert på det där. Han är sjukt trevlig mot alla, även riktiga grisar. Sjukt imponerande.

 

[MM]

Vilka föräldrar ni har! Vill dra dom i örat och be dom växa upp

Mina föräldrar delade sig när jag var 3 år (så 27 år sedan) och gillar inte varandra.
Min mamma är den som pratar skit och ljuger ihop alla möjliga historier om min pappa och kallar honom både det ena och det andra.
Min pappa ogillar nog min mamma mer än vad hon ogillar honom just pga detta men han håller sig i skinnet ändå när han pratar om henne. Som värst har han sagt att hon är en mycket speciell kvinna och att jag bör hålla mig undan ifrån henne. Han har sagt att det finns mycket att säga om henne men han väljer att inte göra det och jag får bilda mig en egen uppfattning om henne. Så en eloge till honom för det! Att han aktivt väljer att hålla mig utanför, medans min mamma kunde ha flera timmars långa utläggningar om min pappa.

Jag trodde faktiskt inte att dom skulle kunna vistas i samma lokal när barnen döptes men det kunde dom visst. Dom sa hej till varandra och satte sig sedan i varsin ände av lokalen.

Så även om det är infekterat så verkar det som att vissa kan hålla tungan i styr vid såna här tillfällen så jag tycker helt klart du kan ställa krav på dom @Roxer
Säg åt dom att bete sig som folk och om inte så är dom inte välkomna.

Idag har jag enbart kontakt med min pappa för som han sa så är hon en väldigt speciell kvinna. Det fick jag också erfara..

 

[TeamLundVer]

Mina föräldrar är separerade sedan 7 år. Deras skilsmässa var milt sagt infekterad och involverade rätt stora penningbelopp vilket gjort att de än idag inte kan vistas i samma rum, än mindre låta bli att kalla varandra vid annat än kärringen och exet. Båda är omgifta sen minst 5 år med nya, men den här bitterheten består. Det här har tidigare inte varit riktigt ett problem eftersom jag är vuxen och förstår till viss del varför de talar om varandra på det här sättet. Sen vi fick barn så har jag dock börjat fundera över hur 17 jag ska kunna be mina föräldrar att sluta säga saker om den andra när min son är i närheten. Än så länge är han ju liten, men jag vill ju inte att han ska behöva höra dem prata så hatiska om varandra. Mamma verkar ha kammat till sig och håller sig till min fars förnamn när han inte är i närheten. Pappa däremot är värre än någonsin. Det är kärringen hit och dit....

Det hela blev extremt tydligt i samband med dopet där båda först tackade ja, men där pappa dagen innan deklarerar att han minsann inte kommer då kärringen ska dit, något som gjorde mig rätt sårad då han visste om att jag och sambon skulle vigas också efter dopet. Sen ägnade han eftermiddagen åt att skicka sms där han tyckte att vi inte var tillräckligt tacksamma över att hans fru broderat namnet på dopklänningen. Han skickade även att vi minsann ska veta att han aldrig kommer att dyka upp om min mamma kommer på framtida tillställningar. Jul firar vi redan nu tre gånger eftersom de inte går att ha i samma stadsdel utan krig.

Är det någon som har idéer om hur man ska hantera det hela? Jag mår rätt kasst över att min son hamnar i den här skiten och vad säger man till honom när han förstår mer av vad som händer? Det finns ju ingen logik i de här känslorna utifrån sett för någon annan än för mina föräldrar. Kan man be om samtalsstöd via BVC och prata om det med kurator? Själv skulle jag nog behöva prata igenom det och reda ut mina känslor i det hela för att kunna ge min son ett sunt sätt att hantera allt.

Någon med input eller som hanterat liknande problem? Ni som känner oss irl kan ju hålla låg profil om saken så långt det är möjligt.

Mina föräldrar skilde sig när jag var 3 år och under hela min uppväxt har de vägrat vara i samma rum som den andre. Vi pratar 2 konfirmationsfester, 2 studentfester osv.

När jag och min man skulle gifta oss satte jag ner foten. De skulle bete sig som folk. Den som inte fixade det kunde se sig i stjärnorna efter mig.

Det fungerade faktiskt och numera firar jag enbart min födelsedag med ett kalas osv. De sätter sig inte bredvid varandra men de är hövliga åtminstone.

Hade Min pappa betett sig som din hade jag rutin till. Antingen får han skärpa sig eller så har han en dotter och därmed också ett barnbarn mindre.

 

[Roxer]

Mina föräldrar skilde sig när jag var 3 år och under hela min uppväxt har de vägrat vara i samma rum som den andre. Vi pratar 2 konfirmationsfester, 2 studentfester osv.

När jag och min man skulle gifta oss satte jag ner foten. De skulle bete sig som folk. Den som inte fixade det kunde se sig i stjärnorna efter mig.

Det fungerade faktiskt och numera firar jag enbart min födelsedag med ett kalas osv. De sätter sig inte bredvid varandra men de är hövliga åtminstone.

Hade Min pappa betett sig som din hade jag rutin till. Antingen får han skärpa sig eller så har han en dotter och därmed också ett barnbarn mindre.

Lite skönt är det att inte vara ensam med märkliga föräldrar. Förhoppningsvis är vi klokare än våra päron hela gänget.

Min pappa tar inte konfrontationer något bra, men å andra sidan bör jag nog faktiskt adressera allt så småningom. Han vill flytta 100 mil norrut till deras sommarhus, så saken kanske löser sig ändå eftersom vi aldrig blivit ditbjudna (hans frus hus). Vad gäller sonen så tänker jag max gå med på flera jular eftersom det blir så för oss ändå, men födelsedagar firar vi bara en gång, lika så studentfest osv.

 

[TeamLundVer]

Lite skönt är det att inte vara ensam med märkliga föräldrar. Förhoppningsvis är vi klokare än våra päron hela gänget.

Min pappa tar inte konfrontationer något bra, men å andra sidan bör jag nog faktiskt adressera allt så småningom. Han vill flytta 100 mil norrut till deras sommarhus, så saken kanske löser sig ändå eftersom vi aldrig blivit ditbjudna (hans frus hus). Vad gäller sonen så tänker jag max gå med på flera jular eftersom det blir så för oss ändå, men födelsedagar firar vi bara en gång, lika så studentfest osv.

Flera jular har vi också

 

[Ava22]

Flera jular kör vi inte med längre. En jul firade vi med pappa och hans nya familj, sen aldrig igen. Det funkade inte, det var ångest och trist, men mest krystat (allt skulle vara såååå bra, vi känner knappt hennes barn alls och har inget gemensamt med dom heller). Så nu firar vi alltid hemma hos mamma. Väldigt mycket lugnare och skönare. Pappa träffar jag en runda sen under mellandagarna. Det räcker gott