Sv: Skrika på andras barn...
Vi hade ju uppe en tråd för ett tag sedan om att bråka med sina barn. Jag tycker att man visst kan göra det. Bara barnet inte tappar förtroendet för en, så länge man kan kommunicera och säga förlåt efteråt om det behövs. Det är ju kemin mellan barnet och föräldern som avgör hur mycket man kan bråka, det finns ju inget facit på det.
Min kompis har en dotter (av tre) som hon gapar med. Dottern gapar tillbaka och ibland kan jag nästan tycka att det ser roligt ut när de bråkar. Det är på något sätt uttryck för känlsor och dottern blir absolut inte låg eller nere eller så. Utan det är deras sätt, de två emellan. Dottern är 3 år
Sen är det nog bra att man lär sig olika sorters känslor.
Jag hoppas inte jag framstår som en mamma som bara gapar o skriker på mitt barn, för så är det inte.
Men tyvärr så förlorar jag ibland humöret och skriker istället, det var dte som skedde där först och detvarväl då han såg metoden att han fick gå in på rummet.
Annars brukar det räcka med att jag säger, gå till ditt rum, så skärper han sig.
Gör han inte det så brukar jag inte säger mer, utan lyfta in han
Vi hade ju uppe en tråd för ett tag sedan om att bråka med sina barn. Jag tycker att man visst kan göra det. Bara barnet inte tappar förtroendet för en, så länge man kan kommunicera och säga förlåt efteråt om det behövs. Det är ju kemin mellan barnet och föräldern som avgör hur mycket man kan bråka, det finns ju inget facit på det.
Min kompis har en dotter (av tre) som hon gapar med. Dottern gapar tillbaka och ibland kan jag nästan tycka att det ser roligt ut när de bråkar. Det är på något sätt uttryck för känlsor och dottern blir absolut inte låg eller nere eller så. Utan det är deras sätt, de två emellan. Dottern är 3 år
Sen är det nog bra att man lär sig olika sorters känslor.
