mian1
Trådstartare
Har ett par bekanta som är jättetrevliga, men som styrs helt och hållet av sin 1,5-åring. De är en "gorilla-familj" och en fanatisk sådan. Alltså kan de omöjligt neka sitt barn något och det gäller hemma hos dem så väl som hemma hos andra. Vilket leder till att vi inte vill bjuda in familjen längre utan brukar skynda oss ut när vi ser dem i antågande. Tråkigt, men vad gör man?
De gånger som de ändå kommer in försöker jag att strunta i ungen och hoppas att det händer något som får mamman att reagera. Vill barnet t.ex. hälla upp saft själv i ett glas så får han det för mamman och häller då självklart både bord och golv fullt. Mamman torkar sitt barn, men även om jag i protest inte går efter trasa och mopp utan låter saften vara kvar så reagerar inte mamman med att försöka torka upp efter sig. Bara med ett "hoppsan". När pappan är med är det bättre ordning.
Barnet är nu ett riktigt elände och han bankar, kastar och slår omkring sig och skriker så fort han inte får vad han vill omedelbart. Han slår efter mina hundar, men jag har slutat att skydda honom utan skyddar bara hundarna om ungen har fått tag på något tillhygge. Annars skäller hundarna på honom och det skiter jag uppriktigt i för jag är så trött på dem.
Varje gång de är här säger vi ifrån. Vi ber dem passa sitt barn och ibland ber vi dem gå hem för att ungen inte går att ha i möblerade rum. Ändå händer inget.
De är som sagt trevliga och två av de ytterst få vi känner i området där vi bor. Det är bara det att de blir hysteriska om barnet gnäller eller skriker och de är övertygade om att det skulle ge barnet svåra trauman för livet om de nekar honom något han pekar på.
Vad gör man då? Ska vi skälla ut dem och bli arga, vilket skulle resultera i att vi inte längre skulle vara vänner och det hade varit synd. De förstår ju uppenbarligen inte våra tillsägningar!
Eller ska man gillra en lurig fälla som får dem att skämmas? Har jag en porslinsfigur framme så vill ungen ha den att banka med och mamman ger då den till honom "att titta på" (självklart försöker han slå den i bordet eller kasta den). Kanske då ta fram nån ful porslinspjäs från förrådet och fixa till den så att den lätt går sönder? Eller vända öppna spisens sopborste i asklådan så att det dammar ordentligt nästa gång ungen slår den i möblerna (!!!) ? Vi har en gitarr med trasig hals - kanske kan vi limma den lite löst och ställa den i gitarrstället?
Eller ska vi bara utesluta dem ur bekantskapskretsen för att de inte klarar av att vara sociala när de har barn? Varför blir folk sådana?
De gånger som de ändå kommer in försöker jag att strunta i ungen och hoppas att det händer något som får mamman att reagera. Vill barnet t.ex. hälla upp saft själv i ett glas så får han det för mamman och häller då självklart både bord och golv fullt. Mamman torkar sitt barn, men även om jag i protest inte går efter trasa och mopp utan låter saften vara kvar så reagerar inte mamman med att försöka torka upp efter sig. Bara med ett "hoppsan". När pappan är med är det bättre ordning.
Barnet är nu ett riktigt elände och han bankar, kastar och slår omkring sig och skriker så fort han inte får vad han vill omedelbart. Han slår efter mina hundar, men jag har slutat att skydda honom utan skyddar bara hundarna om ungen har fått tag på något tillhygge. Annars skäller hundarna på honom och det skiter jag uppriktigt i för jag är så trött på dem.
Varje gång de är här säger vi ifrån. Vi ber dem passa sitt barn och ibland ber vi dem gå hem för att ungen inte går att ha i möblerade rum. Ändå händer inget.
De är som sagt trevliga och två av de ytterst få vi känner i området där vi bor. Det är bara det att de blir hysteriska om barnet gnäller eller skriker och de är övertygade om att det skulle ge barnet svåra trauman för livet om de nekar honom något han pekar på.
Vad gör man då? Ska vi skälla ut dem och bli arga, vilket skulle resultera i att vi inte längre skulle vara vänner och det hade varit synd. De förstår ju uppenbarligen inte våra tillsägningar!
Eller ska man gillra en lurig fälla som får dem att skämmas? Har jag en porslinsfigur framme så vill ungen ha den att banka med och mamman ger då den till honom "att titta på" (självklart försöker han slå den i bordet eller kasta den). Kanske då ta fram nån ful porslinspjäs från förrådet och fixa till den så att den lätt går sönder? Eller vända öppna spisens sopborste i asklådan så att det dammar ordentligt nästa gång ungen slår den i möblerna (!!!) ? Vi har en gitarr med trasig hals - kanske kan vi limma den lite löst och ställa den i gitarrstället?
Eller ska vi bara utesluta dem ur bekantskapskretsen för att de inte klarar av att vara sociala när de har barn? Varför blir folk sådana?
