Chockartad händelse. Hur hade ni reagerat?

[lady_vip]

Huskurage! Bra jobbat av dig

Jag hade knackat på, eller lämnat en blomma med kort utanför dörren, och bara visat att jag tänker på dem.

 

[kolblakkur]

Sent i går kväll, precis när min sambo och jag skulle gå och lägga oss, så hörde vi helt plötsligt vad som lät som barnskrik. Det lät inte som ett missnöjt barn som inte fått som det ville, eller som vaknat mitt i natten, utan det lät direkt obehagligt. Så jag, iklädd bara trosor och t-shit, öppnade ytterdörren för att se om jag kunde avgöra varifrån det kom. Då hördes det tydligt att det var en ung flicka som skrek ungefär ”nej nej, snälla sluta, jag vill inte, släpp! Mamma, mamma!” upprepat och förtvivlat på våningen över oss. Det lät som att hon försökte fly undan någon som höll henne fast. Där någonstans fick jag tunnelsyn, sprang in i lägenheten och slet åt mig min morgonrock och kastade mig sedan, barfota, uppför trappan. En av ytterdörrarna där var inte helt stängd, utan bara tilldragen, så jag bankade till ett par gånger och slet sedan upp den.

I hallen i lägenheten stod en man och kämpade med och höll i en flicka i 12-årsåldern och jag röt något i stil med att ”vad är det som händer?”. Han säger då att ”vi är på väg till psykakuten”. I bakgrunden i hallen dyker vad jag uppfattar som mamman och ett syskon upp. Flickan är förtvivlad, kämpar emot och skriker. Men utifrån situationen är det uppenbart är det inte handlar om en våldtäkt eller misshandel, vilket jag först var helt övertygad om. Och då släpper vad som måste ha varit ett enormt adrenalinpåslag, för jag blir helt plötsligt medveten om att mitt hjärta slår otroligt fort och hårt, och jag blir helt knäsvag. Vid det här laget har min sambo hunnit ikapp mig, och jag frågar bara om det är något alls vi kan hjälpa dem med. Pappan förklarar då att de har jobbat med flickan i flera timmar, men att de har tagit beslutet att åka in med henne. Vi går ner till oss, och i hallen klarar jag inte av att stå upp – benen bär mig inte. Sedan börjar jag gråta.

I efterhand är jag så otroligt glad att jag fått bevis på hur jag reagerar i en sådan här situation. Flickans panik och förtvivlan gjorde att jag var helt övertygad när jag sprang uppför trappan att det handlade om att avbryta en pågående våldtäkt eller misshandel. Nu var det tack och lov inte så, men det gjorde det inte mindre verkligt i stunden. Jag är glad att min instinkt är att agera, för det var inte en enda annan granne som reagerade. Alla andra dörrar förblev stängda. Klockan var visserligen närmare midnatt, men det var lördag och det är ett vanligt hyreshus i Stockholms innerstad, med andra ord relativt lyhört och många boende i varierande åldrar.

Nu hoppas jag bara att flickan fick den hjälp hon behövde, och att familjen klarar sig bra. För vad som var chockartat för mig måste ju helt säkert ha varit ännu värre för dem. Har ni varit med om något liknande? Hur reagerade/agerade ni? Hur tror ni att ni skulle reagera?

Jag känner att jag får ökad puls bara av att skriva om det här, för det var en rejält obehaglig upplevelse. Så det är är lika mycket för att få ur mig det hela som för att diskutera ämnet!

Du gjorde helt rätt - bra jobbat!

Jag var med in något liknade för ett tag sedan, men valde att inte agera. Jag såg en tjej på busshållplatsen, riktigt mager, i träningskläder. Hon satt och tryckte i sig chokladbollar, säkert 12 stycken och drack en halv liter vispgrädde till. Anade vad det rörde sig om - då gick hon några meter bort och kräktes upp allt igen Vi skulle med samma buss och jag diskuterade länge med mig själv om jag skulle säga något, men valde att vara tyst. Resonerade som så att det säkert är mycket skamfullt och att det kanske hade kunnat trigga henne ännu mer om hon visste att folk sett henne. Kan inget om ätstörningar, och hon var väldigt ung (15-16) så var rädd att jag skulle "sabba" något genom att prata med henne om det. Hoppas hon får den hjälp hon behöver

 

[Manza]

Absolut! Men för min del så bara kan jag inte låta bli att göra nåt. Skulle liksom älta det i evigheter efteråt och vara orolig att nån råkat ut för nåt.

Nej, jag håller helt med!

 

[Manza]

Jag har varit med om att ett grannbarn ropade på hjälp. Första gången kunde jag inte ta reda på vilken lägenhet det var men andra gången hittade jag rätt lägenhet och ringde polisen. Jag ringde anonymt men när jag sa vilket namn som stod på dörren så sa polisen i växeln bara "vi skickar en bil!", det kom en som stod utanför lägenhetsdörren och lyssnade och knackade på dörren ett tag, tror han gick in med nyckel, lät så iallafall.
Uppenbarligen var det något som hänt för dagarna efteråt var luften tjock som smör och mamman höll sig undan. Jag hörde barnen prata lite om det där.
Sen slutade de att ha fester flera ggr i veckan ...

När jag förstod att det hände något dåligt och att ett barn behövde hjälp så fick jag hjärtklappning och kroppen kändes upprörd, hade nog hjärtklappning ett bra tag. Är rätt länge sen nu så minns inte så bra.

Du gjorde säkert stor skillnad för det barnet! Jag tänker att det svåraste för utsatta barn måste vara att vuxensamhället i många fall bara ser på. Eller som vissa vittnar om: att de visste att vuxna visste, men att ingen sa något för att inte "lägga sig i". Vilket svek. Man måste våga lägga sig i!

 

[Manza]

Du gjorde helt rätt - bra jobbat!

Jag var med in något liknade för ett tag sedan, men valde att inte agera. Jag såg en tjej på busshållplatsen, riktigt mager, i träningskläder. Hon satt och tryckte i sig chokladbollar, säkert 12 stycken och drack en halv liter vispgrädde till. Anade vad det rörde sig om - då gick hon några meter bort och kräktes upp allt igen Vi skulle med samma buss och jag diskuterade länge med mig själv om jag skulle säga något, men valde att vara tyst. Resonerade som så att det säkert är mycket skamfullt och att det kanske hade kunnat trigga henne ännu mer om hon visste att folk sett henne. Kan inget om ätstörningar, och hon var väldigt ung (15-16) så var rädd att jag skulle "sabba" något genom att prata med henne om det. Hoppas hon får den hjälp hon behöver

Det kanske hade räckt med att fråga om hon var ok? Om du kunde ringa någon eftersom du såg att hon inte mådde bra? Jag förstår att det inte är lätt att veta vad som är bäst att göra i ett sådant fall, men kanske kan man ibland bara signalera att "jag ser dig" och på så sätt minska känslan av utsatthet och isolering.

 

[MJLee]

Fantastiskt bra och starkt av dig att reagera så, och att göra det snabbt och spontant utan att börja undra och fundera, utan bara agera instinktivt. Fantastiskt av dig och din sambo, men framförallt dig! Förstår din senare reaktion, så skulle nog alla reagerat. Men vad skönt att det inte var våldtäkt/misshandel utan 'bara' en ung flicka som mådde skit. Jag kan bara tänka mig hur föräldrarna måste känna sig att behöva åka in med sin dotter vid midnatt till psyket.

Jag tror absolut att du ska hälsa på om några dagar, bara vänligt säga att du hoppas allt gick bra. Även föräldrarna vill nog gärna förklara och prata ut lite.

All heder till dig!

 

[Manza]

Huskurage! Bra jobbat av dig

Jag hade knackat på, eller lämnat en blomma med kort utanför dörren, och bara visat att jag tänker på dem.

Jag tror blomma och kort känns lite för intimt på något sätt. Men vi ska definitivt ta kontakt, inte minst för att presentera oss och förklara varför vi (jag) reagerade som vi gjorde! Och tack!

 

[Manza]

Fantastiskt bra och starkt av dig att reagera så, och att göra det snabbt och spontant utan att börja undra och fundera, utan bara agera instinktivt. Fantastiskt av dig och din sambo, men framförallt dig! Förstår din senare reaktion, så skulle nog alla reagerat. Men vad skönt att det inte var våldtäkt/misshandel utan 'bara' en ung flicka som mådde skit. Jag kan bara tänka mig hur föräldrarna måste känna sig att behöva åka in med sin dotter vid midnatt till psyket.

Jag tror absolut att du ska hälsa på om några dagar, bara vänligt säga att du hoppas allt gick bra. Även föräldrarna vill nog gärna förklara och prata ut lite.

All heder till dig!

Tack ska du ha Det var verkligen instinktivt, jag tänkte inte alls faktiskt.

 

[kolblakkur]

Det kanske hade räckt med att fråga om hon var ok? Om du kunde ringa någon eftersom du såg att hon inte mådde bra? Jag förstår att det inte är lätt att veta vad som är bäst att göra i ett sådant fall, men kanske kan man ibland bara signalera att "jag ser dig" och på så sätt minska känslan av utsatthet och isolering.

Det tänkte jag oxkså, men sedan började jag fundera på om det hade gett henne enorma känslor av skam. Hon hade ju kunnat resonera med sig själc att jag såg henne för att hon var så fet och äcklig och satt och åt chokladbollar? Jag vet inte. Är jättesvårt att bemöta personer med psykisk problematik, som dessutom är minderåriga.

 

[Miljon]

Jättebra gjort att du reagerade! Vad skönt att veta att du reagerar med att GÖRA när det kan handla om något fruktansvärt, jag kan tänka mig att det känns väldigt skönt. Och att du reagerade efteråt är ju inget konstigt, adrenalinet måste ha varit skyhögt i kroppen och det måste såklart ut på något sätt.

Jag vet tyvärr inte om jag hade vågat om jag var i samma situation. Jag blir ofta låst när jag blir skrämd, så att ingenting riktigt fungerar och så kommer jag alltid på för sent vad jag borde ha gjort.

Tycker det låter väldigt klokt att gå dit om någon/några dagar, presentera er och förklara varför du kom instormande. Kanske inte i första hand fråga hur det har gått (jag inbillar mig att det för vissa kan kännas som att den andre personen snokar, om någon knackar på med en sån fråga), utan mest av allt förklara ert agerande liksom. Även om föräldrarna säkert förstår, men det kan ju kännas skönt ändå för er alla att byta några ord om det.

Hoppas verkligen att allt känns okej för både er, flickan och hennes föräldrar

 

[Brandgul]

Jag tror blomma och kort känns lite för intimt på något sätt. Men vi ska definitivt ta kontakt, inte minst för att presentera oss och förklara varför vi (jag) reagerade som vi gjorde! Och tack!

Det borde vara en självklarhet att någon granne reagerar och kommer springande.

Våra barn har skrikit som galningar både dag och natt och ingen har någonsin frågat något.

Sonens afteblåsor har gjort att han tokgapat på nätterna och dotterns nartskräck osv.

För att inte tala om att tvätta håret: "Nej nej nej jag vill inte. Aj hjäääälp jag vill inte. Du gör mig illa."

Det är ju pinsamt. ..

 

[Manza]

Det borde vara en självklarhet att någon granne reagerar och kommer springande.

Våra barn har skrikit som galningar både dag och natt och ingen har någonsin frågat något.

Sonens afteblåsor har gjort att han tokgapat på nätterna och dotterns nartskräck osv.

För att inte tala om att tvätta håret: "Nej nej nej jag vill inte. Aj hjäääälp jag vill inte. Du gör mig illa."

Det är ju pinsamt. ..

Jag förstår att man som förälder kan känna så! Och de flesta barn låter ju så, någon gång. Men det här var som jag skrev i ursprungsinlägget något annat än "vanliga" protesterande barnskrik, det var något med flickans röst. Nu vill jag inte spekulera, men eftersom det var aktuellt med psykakuten så tänker jag att hon hade väldigt stark ångest eller något sådant. Och det hördes

 

[Hemligast]

Jag har agerat i situationer där jag uppfattat en möjligt farlig situation.
En var en tjej i tonåren som stod och bråkade utomhus med en man som var i ålder att kunna vara hennes pappa. Bland annat skrek hon "Jag VILL INTE FÖLJA MED DIG HEM"..
Jag frågade tjejen om allt var ok, fick till svar "nej, han är dum i huvudet"
Frågade mannen vad som pågår, först blev han arg och tyckte att jag inte skulle lägga mig i. Jag frågade tjejen om jag skulle ringa efter någon. Fick nej till svar.
Jag förklarade för båda hur jag uppfattade situationen och att jag blir orolig.
Då säger tjejen "det är min pappa, men han är ändå som i huvudet, jag vill ju bara vara med mina kompisar".
Mannen insåg där och då hur situationen kunde uppfattas av en utomstående och tackade mig för att jag brytt mig.

En annan gång vågade jag faktiskt inte göra mer än ringa polisen. Grannarna bråkade och det lät som att han höll på att slå ihjäl henne.. visste att dom troligast hade sitt barn hos sig. Tyvärr hann det bli tyst innan polisen dök upp.. jag hörde henne neka att något hänt till poliserna som ringde på dörren..

Sen ringer jag alltid efter hjälp om någon däckat utomhus. oavsett om det är sommar eller vinter. Beroende på situation och läge försöker jag först väcka personen..

Är det en krissituation så agerar jag lugnt och metodiskt på ren instinkt, sen efteråt kan jag bli helt däckad i flera dagar..

 

[Grazing]

Det verkade ju som sagt inte som att någon annan reagerade i det här fallet heller... Och då snackar vi ändå 12-åring som låter som att hon sent på kvällen/natten blir kvarhållen mot sin vilja i en lägenhet.

Dom andra kanske visste om situationen. Dock är det ju alltid bäst att reagera om man inte vet hur det ligger till.

 

[lil-sis]

Jag gör saker. Vad beror på situationen, förstås.

Reaktionen kommer som för så många andra efteråt.

 

[filiduttan]

Jag har inte varit med om exakt samma men jag reagerar ungefär sådär, blir rädd och så blir jag förbannad. Vi sägs reagera med att fly, spela döda eller slåss och jag brukar reagera med sistnämnda och precis som du skriver, när adrenalinet (som gör en till en oövervinnerlig superhjälte) släpper så då jäklar blir det spagettiben, kan skaka, frysa och behöver äta och sova för att återhämta mig.

 

[Brandgul]

Jag förstår att man som förälder kan känna så! Och de flesta barn låter ju så, någon gång. Men det här var som jag skrev i ursprungsinlägget något annat än "vanliga" protesterande barnskrik, det var något med flickans röst. Nu vill jag inte spekulera, men eftersom det var aktuellt med psykakuten så tänker jag att hon hade väldigt stark ångest eller något sådant. Och det hördes

Ja och jag förutsätter att hennes föräldrar tycker att det var jättebra att någon agerade!

Och i andra fall tycker jag att grannarna kan fråga lite om det är okej...