Skaffa barn trots psykisk ohälsa?

[escodobe]

Ja, det är ju det jag försöker förklara.

Fast det är det ingen som säger emot dig på. Snarare tvärtom.

Det finns de som har så svåra problem att de inte kan ta hand om sig själva och än minde eventuella barn.

 

[monster1]

Fast det är det ingen som säger emot dig på. Snarare tvärtom.

Det finns de som har så svåra problem att de inte kan ta hand om sig själva och än minde eventuella barn.

Ja visst, det finns människor inom alla sjukdomstillstånd som blir så sjuka att de inte kan ta hand om sig själva eller sina barn.

 

[Aliche]

Men det går inte att resonera såhär. Nu vet jag inte vad du menar med "psykiska sjukdomen" men depressioner, personlighetsstörningar osv är ett tillstånd man har. Ett tillstånd som faktiskt går att kontrollera och lära sig leva med och till och med bli frisk från.

Då är det ju svårt att avgöra, vilken nivå av sårbarhet sätter gränsen för att man ska "få" skaffa barn. Vem avgör vem som är "frisk" och inte? Liskom vad är "friskt"? Hur är en frisk person utan några psykiska problem? Finns det ens sådana?

Jag har haft "friska" föräldrar och ändå har det blivit som det blivit för mig, liksom, hade en vän som hade en smått depressiv mamma som det gick jättebra för. Jag tycker det är löjligt att säga att om man har den och den psykiska sjukdomen ska man inte ha barn, man kan gott och väl lära sig hantera den och få barn och barnen kommer ha det bra ändå.

Däremor om man är i ett väldigt dåligt tillstånd, nej, då ska man inte medvetet skaffa barn, man bör ha koll på sig själv först.

Jag sa aldrig att just de specifika sjukdomarna aldrig skulle få skaffa barn och jag sa inte heller att någon annan skulle tala om vem som får och inte får. Det jag försökte säga var att man ska vara väldigt självkritisk när man funderar på att skaffa barn om man vet med sig att man har svåra återkommande psykiska problem/mående/tillstånd som man troligtvis kommer ha under en lång tid eller resten av livet. Att man vill ha barn ska komma i andra han efter om man kan ge barnet allt det som den behöver.

 

[escodobe]

Ja visst, det finns människor inom alla sjukdomstillstånd som blir så sjuka att de inte kan ta hand om sig själva eller sina barn.

Ja precis?
I just den här tråden diskuteras psykisk ohälsa och inte tex Huntingtons.
Alltså är det utifrån det som svaren handlar om. Jag skulle kunna diskutera Huntingtons med, men det är en annan tråd.

För mig (och de flesta andra i tråden) beror det helt enkelt på hur svåra problemen är. Är ens svårigheter hanterbara och/eller övergående eller är det en helt handikappande kronisk situation.

Ska jag tolka dina inlägg som att du aldrig kan se att en psykisk sjukdom kan slå ut ens föräldraförmåga? För det är så det verkar, men jag hoppas att du bara är otydlig.

 

[Aliche]

Ja visst, det finns människor inom alla sjukdomstillstånd som blir så sjuka att de inte kan ta hand om sig själva eller sina barn.

Det är väl ingen som säger att psykisk ohälsa är värre än någon annan sjukdom som gör att man inte kan ta hand om ett barn, men nu var det just den psykiska ohälsan som var det primära ämnet för den här diskussionen. Och att man ska ha känsla för människan bakom tangentbordet gäller väl alltid? Vem i den här diskussionen har varit elak eller hård mot TS? Jag tycker alla har varit väldigt sakliga och inte lagt någon värdering i själva begreppet psykisk ohälsa utan diskuterat hur man kan tänka ifråga om hur barn påverkas av föräldrars dåliga mående, synligt eller inte.

 

[monster1]

Det är väl ingen som säger att psykisk ohälsa är värre än någon annan sjukdom som gör att man inte kan ta hand om ett barn, men nu var det just den psykiska ohälsan som var det primära ämnet för den här diskussionen. Och att man ska ha känsla för människan bakom tangentbordet gäller väl alltid? Vem i den här diskussionen har varit elak eller hård mot TS? Jag tycker alla har varit väldigt sakliga och inte lagt någon värdering i själva begreppet psykisk ohälsa utan diskuterat hur man kan tänka ifråga om hur barn påverkas av föräldrars dåliga mående, synligt eller inte.

Då läser vi helt enkelt tråden väldigt olika.

 

[Grazing]

Jag sa aldrig att just de specifika sjukdomarna aldrig skulle få skaffa barn och jag sa inte heller att någon annan skulle tala om vem som får och inte får. Det jag försökte säga var att man ska vara väldigt självkritisk när man funderar på att skaffa barn om man vet med sig att man har svåra återkommande psykiska problem/mående/tillstånd som man troligtvis kommer ha under en lång tid eller resten av livet. Att man vill ha barn ska komma i andra han efter om man kan ge barnet allt det som den behöver.

Men det ska väl alla göra? Även fullt "friska" måste ju se över livet innan dom skaffar barn. Det är alltid en stor grej att skaffa barn, för alla.

Men vad är "svåra återkommande problem", vad räknar du in där?

Jag som haft ett ganska svårt självskadebeteende innan jag skaffade häst, det tvärvände när jag skaffade hästen, jag skadade mig inte på alla åren han fanns även om det var nära jag föll ett par ggr. Där ser man hur snabbt ganska svåra beteenden och måenden och "sjukdomar" kan förändras. Nu säger jag inte att man ska skaffa barn så försvinner problemen dock. Men en vägledningen är det ju ändå, för mig iallafall, jag vet att jag är kapabel till att ta hand om levande varelser som kräver mycket. Det är mycket att ha ett jobb och hålla en häst i tävlingskondition tex.

Jag kommer alltid ha en tendens att falla för ett självskadebeteende förmodligen. Ska jag aldrig skaffa barn då pga sårbarheten jag har?

Som jag skrev, depressioner osv är ett tillstånd som är en följd av förhöjd sårbarhet, vissa får det lättare än andra. Sårbarheten kommer alltid följa den personen men den kan som sagt lära sig att ta hand om sig själv på ett sådant sätt att det inte blir något som tar över livet.

Vet man med sig att man inte orkar sköta om sig själv som det krävs för att livet ska fungera så nä, då ska man inte ha barn. Men det gäller även "friska" personer. För inte ens friska personer bör slarva med sig själva.

 

[Aliche]

Då läser vi helt enkelt tråden väldigt olika.

Du får gärna citera det som du uppfattar som diksriminerande för jag är nyfiken på vad vi läser olika

 

[sjoberga]

Kl

Fast den här naiva bilden av att det krävs 2 stabila föräldrar annars är det otänkbart att sätta ett barn till världen, är lite tokig. Om man som sjuk har en stabil partner som man delar ansvaret med, så måste man få våga, även om riskerna för egen del är ganska stora. Diskutera igenom i förväg hur man vill hantera olika utfall och att riskerna finns.

Att normera så att idealt föräldraskap enligt nu gällande norm är det enda tänkbara, tror jag inte gynnar någon.

Även i de fall allt går åt helvete växer många barn upp till fantastiska vuxna medborgare.

 

[monster1]

Ja precis?
I just den här tråden diskuteras psykisk ohälsa och inte tex Huntingtons.
Alltså är det utifrån det som svaren handlar om. Jag skulle kunna diskutera Huntingtons med, men det är en annan tråd.

För mig (och de flesta andra i tråden) beror det helt enkelt på hur svåra problemen är. Är ens svårigheter hanterbara och/eller övergående eller är det en helt handikappande kronisk situation.

Ska jag tolka dina inlägg som att du aldrig kan se att en psykisk sjukdom kan slå ut ens föräldraförmåga? För det är så det verkar, men jag hoppas att du bara är otydlig.

Fast bara att du gör jämförelsen psykisk ohälsa och en specifik fysisk sjukdom visar ju på problemet att man bakar ihop alla psykiska sjukdomar och ohälsotillstånd till ett. Det finns ju samma spektra inom psykisk ohälsa som inom fysisk. Det är som att baka ihop allt från enstaka huvudvärk till svåra och dödliga sjukdomar som ALS i samma.

På din sista fråga tycker jag att jag flera gånger under tråden upprepat att det handlar om den enskilda individens mående att göra, jag vet ju inte hur TS kommer att må i framtiden när det blir aktuellt för henne att tänka på denna fråga på allvar. Jag och troligen ingen på bukefalos vet hur TS kommer att må när "så småningom" inträffar. Det jag vet är att man kan lära sig att hantera sin GAD (för det är vad mina behandlare berättar för mig och vad jag läst mig till) och att man då också kan få slut på de återkommande depressionerna som många gånger är en bieffekt av GADen.

 

[Aliche]

Men det ska väl alla göra? Även fullt "friska" måste ju se över livet innan dom skaffar barn. Det är alltid en stor grej att skaffa barn, för alla.

Men vad är "svåra återkommande problem", vad räknar du in där?

Jag som haft ett ganska svårt självskadebeteende innan jag skaffade häst, det tvärvände när jag skaffade hästen, jag skadade mig inte på alla åren han fanns även om det var nära jag föll ett par ggr. Där ser man hur snabbt ganska svåra beteenden och måenden och "sjukdomar" kan förändras. Nu säger jag inte att man ska skaffa barn så försvinner problemen dock. Jag kommer alltid ha en tendens att falla för ett självskadebeteende förmodligen. Ska jag aldrig skaffa barn då pga sårbarheten jag har?

Som jag skrev, depressioner osv är ett tillstånd som är en följd av förhöjd sårbarhet, vissa får det lättare än andra. Sårbarheten kommer alltid följa den personen men den kan som sagt lära sig att ta hand om sig själv på ett sådant sätt att det inte blir något som tar över livet.

Vet man med sig att man inte orkar sköta om sig själv som det krävs för att livet ska fungera så nä, då ska man inte ha barn. Men det gäller även "friska" personer.

Ja absolut är barn en stor sak som alla ska tänka igenom både 1 och 10 gånger innan man skaffar men det jag försökte få fram var att jag tror att det är lätt att intala sig att barn är något som alla klarar av, att man "tar sig i kragen" när barnet kommer och att man hittar oanade krafter vilket jag till viss del absolut tror att man gör men alla klarar inte av att ha barn, vissa har inte förmågan att tillgodose alla behov och tillhandahålla en (så gott det går) stabil hemmamiljö som är trygg för barnet oavsett om det handlar om psykisk ohälsa eller andra typer av sjukdomar. Det enda jag ansåg var att man noga ska diskutera både med sin behandlande läkare/psykolog/övrig vårdpersonal såväl som familj och partner med självkritiska ögon och sätta sin egen önskan om barn i andra hand och huruvida man ärligt tror att man klarar av att vara en fullgod förälder trots eventuella svårigheter och handikapp. Många med psykisk ohälsa klarar absolut av att ge sina barn en fantastisk uppväxt men de som levt med sin psykiska svårigheter under en mycket lång tid och inte ser någon ljusning inom en snar framtid bör inte anta att ett barn inte lider av att kanske behöva bo hos andra i perioder när mamma/pappa mår dålig och inte kan vara en förälder. Bara för man inte är där när ens förälder mår dåligt så betyder inte det att man inte blir påverkad.

 

[escodobe]

Fast bara att du gör jämförelsen psykisk ohälsa och en specifik fysisk sjukdom visar ju på problemet att man bakar ihop alla psykiska sjukdomar och ohälsotillstånd till ett. Det finns ju samma spektra inom psykisk ohälsa som inom fysisk. Det är som att baka ihop allt från enstaka huvudvärk till svåra och dödliga sjukdomar som ALS i samma.

På din sista fråga tycker jag att jag flera gånger under tråden upprepat att det handlar om den enskilda individens mående att göra, jag vet ju inte hur TS kommer att må i framtiden när det blir aktuellt för henne att tänka på denna fråga på allvar. Jag och troligen ingen på bukefalos vet hur TS kommer att må när "så småningom" inträffar. Det jag vet är att man kan lära sig att hantera sin GAD (för det är vad mina behandlare berättar för mig och vad jag läst mig till) och att man då också kan få slut på de återkommande depressionerna som många gånger är en bieffekt av GADen.

Du vet vad till exempel betyder va?

 

[Aliche]

Kl

Fast den här naiva bilden av att det krävs 2 stabila föräldrar annars är det otänkbart att sätta ett barn till världen, är lite tokig. Om man som sjuk har en stabil partner som man delar ansvaret med, så måste man få våga, även om riskerna för egen del är ganska stora. Diskutera igenom i förväg hur man vill hantera olika utfall och att riskerna finns.

Att normera så att idealt föräldraskap enligt nu gällande norm är det enda tänkbara, tror jag inte gynnar någon.

Även i de fall allt går åt helvete växer många barn upp till fantastiska vuxna medborgare.

Nej jag tycker absolut inte att normen ska vara 2 perfekta föräldrar men jag anser inte heller att med 2 föräldrar varav den ena har svåra psykiska problem i perioder så kommer inte, för barnet, den "friska" föräldern väga upp den sjuka. Barn lider med en sjuk förälder även om det också finns en frisk. Men med det sagt anser jag absolut inte att man behöver vara 2 förälder överhuvudtaget för att ge sitt barn en bra uppväxt. Jag hade varit så väldigt mycket gladare som barn om jag bara levt med min mamma och min pappa inte funnits med i bilden

Men har man en pålitlig partner och en kunnig läkare/psykolog/liknande som anser att man inte har såpass omfattande svårigheter att det kommer krävas att den ena föräldern i perioder tar över föräldraskapet helt så finns det självklart inga problem med att skaffa barn oavsett psykiskt mående. Jag har bara svårt för tanken att det är inte är några problem som förälder att må extremt dåligt i perioder bara man har någon annan som kan ta över och avlasta när det gäller regelbundet och förväntat under en lång tid under barnets uppväxt och att då tro att det inte påverkar barnet eller att det inte kommer märka.
Men nu pratar jag om de som mår otroligt dåligt i perioder och t.ex. inte kan ta sig ur sängen, ta hand om sig själv eller andra, destruktivt beteende osv, självmordstankar/försök, apati, djupa depressioner, svår ångest osv.

Som någon sa, det finns ju grader i helvetet.

 

[monster1]

Du får gärna citera det som du uppfattar som diksriminerande för jag är nyfiken på vad vi läser olika

Jag gör ett försök. Trots att vi säger/skriver att vi inte gör någon skillnad på fysisk och psykisk ohälsa utan ser på dem utifrån att de får samma konsekvenser för ett barn. Alltså dåligt mående hos en förälder oavsett anledning kan påverka barnet. Så är det bara personer som har en dålig erfarenhet av psykisk ohälsa hos en förälder som skrivit i denna tråden. Om vi ansåg att det på riktigt var lika illa att växa upp med någon som har fysisk ohälsa som psykisk hade det lika gärna kunnat vara svar utifrån hur det är att växa upp med en sjuk förälder oavsett vilken sjukdom vederbörande har.

Då hade svaren kunnat komma från personer med föräldrar med vilket sjukdomstillstånd som helst som påverkar dem i deras föräldraroll. Det skulle inte spela någon roll om föräldern var trött för att den led av en fysisk nedsättning eller om den lev av en psykisk.

Sedan är det många som lägger sin egen värdering i huruvida det tycker att något är en svår sjukdom eller ej. Det kan ju egentligen bara den som har sjukdomen bedöma och möjligen sjukvården.

OT Det borde egentligen inte vara någon skillnad på hur vi ser på en deprimerad person som blir sjukare och mindre förmögen att ta hand om sig själv och sina eventuella barn och tillslut tar livet av sig tillföljd av sjukdomen än vi ser på en cancersjuk person som blir sjukare och mindre förmögen att hand om sina barn och tillslut dör av sjukdomen.

 

[escodobe]

Fast bara att du gör jämförelsen psykisk ohälsa och en specifik fysisk sjukdom visar ju på problemet att man bakar ihop alla psykiska sjukdomar och ohälsotillstånd till ett. Det finns ju samma spektra inom psykisk ohälsa som inom fysisk. Det är som att baka ihop allt från enstaka huvudvärk till svåra och dödliga sjukdomar som ALS i samma.

På din sista fråga tycker jag att jag flera gånger under tråden upprepat att det handlar om den enskilda individens mående att göra, jag vet ju inte hur TS kommer att må i framtiden när det blir aktuellt för henne att tänka på denna fråga på allvar. Jag och troligen ingen på bukefalos vet hur TS kommer att må när "så småningom" inträffar. Det jag vet är att man kan lära sig att hantera sin GAD (för det är vad mina behandlare berättar för mig och vad jag läst mig till) och att man då också kan få slut på de återkommande depressionerna som många gånger är en bieffekt av GADen.

Jag tycker att det är lite märkligt att du i ett inlägg håller med mig när jag skriver att det finns grader i helvetet. Det vill säga att du tillkännager att du läst att jag INTE generaliserar psykisk ohälsa. För att i nästa inlägg hoppar på mig för att jag i ditt tycke generaliserar när jag valde en specifik sjukdom som ett exempel på vad en tråd på buke kan handla om. Jag hade kunnat ge exempel på att man kan diskutera färg på läppstift med men med tanke på tråden som vi är i kändes en annan sjukdom som mer nära till hands.

 

[sjoberga]

Nej jag tycker absolut inte att normen ska vara 2 perfekta föräldrar men jag anser inte heller att med 2 föräldrar varav den ena har svåra psykiska problem i perioder så kommer inte, för barnet, den "friska" föräldern väga upp den sjuka. Barn lider med en sjuk förälder även om det också finns en frisk. Men med det sagt anser jag absolut inte att man behöver vara 2 förälder överhuvudtaget för att ge sitt barn en bra uppväxt. Jag hade varit så väldigt mycket gladare som barn om jag bara levt med min mamma och min pappa inte funnits med i bilden

Men har man en pålitlig partner och en kunnig läkare/psykolog/liknande som anser att man inte har såpass omfattande svårigheter att det kommer krävas att den ena föräldern i perioder tar över föräldraskapet helt så finns det självklart inga problem med att skaffa barn oavsett psykiskt mående. Jag har bara svårt för tanken att det är inte är några problem som förälder att må extremt dåligt i perioder bara man har någon annan som kan ta över och avlasta när det gäller regelbundet och förväntat under en lång tid under barnets uppväxt och att då tro att det inte påverkar barnet eller att det inte kommer märka.
Men nu pratar jag om de som mår otroligt dåligt i perioder och t.ex. inte kan ta sig ur sängen, ta hand om sig själv eller andra, destruktivt beteende osv, självmordstankar/försök, apati, djupa depressioner, svår ångest osv.

Som någon sa, det finns ju grader i helvetet.

Fast när du pratar om "väga upp" så ser jag det som väga upp till normen, den fantastiska romantiserade två förälder normen som ger såna fantastiska uppväxter och vuxna människor.

De mest fantastiska medmänniskor jag känner är uppväxta i en brokig variation av uppväxter, med sjukdomar, missbruk, ständiga uppbrott, skilsmässor, misshandel och även i under mer normerande bra förhållanden.

Om man tror sig skada sitt barn mer än man tillför ska man nog ta konsekvenserna av det, oavsett om det är innan eller efter barnet kommer till.

Narcissism kommer vi ändå inte åt, de människorna skulle aldrig skriva eller diskutera sin egen lämplighet som förälder. Den är självklar i deras värld.

 

[Grazing]

Många med psykisk ohälsa klarar absolut av att ge sina barn en fantastisk uppväxt men de som levt med sin psykiska svårigheter under en mycket lång tid och inte ser någon ljusning inom en snar framtid bör inte anta att ett barn inte lider av att kanske behöva bo hos andra i perioder när mamma/pappa mår dålig och inte kan vara en förälder. Bara för man inte är där när ens förälder mår dåligt så betyder inte det att man inte blir påverkad.

Fast jag undrar ju om dom som verkligen inte ser något ljus och inte någon framtid, jag undrar ju om majoriteten av dom medvetet skaffar barn. Är man inne i ett svårare självdestruktivt liv med självmordstankar och allt det som hör till, då finns det inte någon plats att planera barn. Klart det finns en och annan som skaffar barn med tanken att det ska rädda en, precis som friska skaffar barn för att få ett förhållande att fungera.

Sen tror jag inte att det är så farligt att visa barn att man inte är på topp jämt och ständigt. Och vad är det barn ska bli påverkade av om man kan sköta hem och hushåll och ser till att allt är som det ska, om man har en partner som kan backa upp än litegrann och hjälpa till. Det är såklart ingenting som man planerar men händer det att man hamnar i en en dipp så händer det. Det finns inte en människa i denna värld som kan garantera att den inte hamnar i ett jobbigt tillstånd där det är svårt att sätta barnet först.

 

[sjoberga]

Fast jag undrar ju om dom som verkligen inte ser något ljus och inte någon framtid, jag undrar ju om majoriteten av dom medvetet skaffar barn. Är man inne i ett svårare självdestruktivt liv med självmordstankar och allt det som hör till, då finns det inte någon plats att planera barn. Klart det finns en och annan som skaffar barn med tanken att det ska rädda en, precis som friska skaffar barn för att få ett förhållande att fungera.

Sen tror jag inte att det är så farligt att visa barn att man inte är på topp jämt och ständigt. Och vad är det barn ska bli påverkade av om man kan sköta hem och hushåll och ser till att allt är som det ska, om man har en partner som kan backa upp än litegrann och hjälpa till. Det är såklart ingenting som man planerar men händer det att man hamnar i en en dipp så händer det. Det finns inte en människa i denna värld som kan garantera att den inte hamnar i ett jobbigt tillstånd där det är svårt att sätta barnet först.

Fast barn påverkas och märker. Man ska låta bli att ljuga och försköna. Däremot är det en del av livets skola att inse olika svåra saker också. Så automatiskt skadligt är det inte.

 

[Aliche]

Jag gör ett försök. Trots att vi säger/skriver att vi inte gör någon skillnad på fysisk och psykisk ohälsa utan ser på dem utifrån att de får samma konsekvenser för ett barn. Alltså dåligt mående hos en förälder oavsett anledning kan påverka barnet. Så är det bara personer som har en dålig erfarenhet av psykisk ohälsa hos en förälder som skrivit i denna tråden. Om vi ansåg att det på riktigt var lika illa att växa upp med någon som har fysisk ohälsa som psykisk hade det lika gärna kunnat vara svar utifrån hur det är att växa upp med en sjuk förälder oavsett vilken sjukdom vederbörande har.

Då hade svaren kunnat komma från personer med föräldrar med vilket sjukdomstillstånd som helst som påverkar dem i deras föräldraroll. Det skulle inte spela någon roll om föräldern var trött för att den led av en fysisk nedsättning eller om den lev av en psykisk.

Sedan är det många som lägger sin egen värdering i huruvida det tycker att något är en svår sjukdom eller ej. Det kan ju egentligen bara den som har sjukdomen bedöma och möjligen sjukvården.

OT Det borde egentligen inte vara någon skillnad på hur vi ser på en deprimerad person som blir sjukare och mindre förmögen att ta hand om sig själv och sina eventuella barn och tillslut tar livet av sig tillföljd av sjukdomen än vi ser på en cancersjuk person som blir sjukare och mindre förmögen att hand om sina barn och tillslut dör av sjukdomen.

Jag tror att jag förstår hur du menar men jag tror vi tolkar inläggen olika bara men har ungefär samma åsikter. Jag tycker psykisk och fysisk ohälsa helt enkelt är ohälsa men i olika delar av kroppen men jag tycker inte det ena är värre än det andra och inte heller mer eller mindre värd eller bättre eller sämre förutsättningar för att skaffa barn.
Att det är så mycket fokus på just psykisk ohälsa i den här tråden är ju just eftersom det var de erfarenheterna som TS efterfrågade. Skillnaden, för mig, mellan psykisk och fysisk ohälsa är att den psykiska mer sällan syns på utsidan och därför tror jag att en del föräldrar tror att dom kan dölja den för sina barn och att de inte kommer påverkas av den på samma sätt som en fysisk sjukdom och det tror jag är ett farligt sätt att se det på för som jag sagt tidigare är barn så otroligt uppmärksamma och känsliga för sinnesstämningar och förändringar i det psykiska måendet hos sina föräldrar. Vidare att en del i den här tråden buntar ihop alla psykiska sjukdomar så håller jag inte alls med men om vi varje gång ska rada upp alla psykiska sjukdomar/tilstånd och svårigheter så blir det svårläst. Jag använder begreppet psykisk ohälsa precis som jag använder begreppet fysisk ohälsa, mest för att antyda var svårigheterna sitter någonstans men det innebär inte att jag tycker att alla psykiska problem är samma.

Och angående att det bara är inlägg från de som har dåliga erfarenheter av att växa upp med förälder som hade psykiska problem (alla sorter) så kanske det beror på att många som växt upp så har mycket dåliga erfarenheter och det tycker jag inte man ska ta ifrån oss som upplevt det genom att påpeka att många klarar av sin psykiska ohälsa utan problem så vi ska inte fokusera på de som inte gör det. Även om vi inte ska stigmatisera psykisk ohälsa och skambelägga det så ska vi inte heller sticka under stol med att det påverkar i stor utsträckning de runtom också och att många av dessa tillstånd gör att man är direkt olämplig som förälder (i perioder eller överhuvudtaget) precis som vem som helst annars med sjukdomar som påverkar förmågan att ta hand om sitt barn; fysisk eller psykisk.

 

[sjoberga]

Jag tror också att bilden av den fantastiska fantasinormen för en uppväxt bidrar till upplevelsen att man är annorlunda, trots att normen snarare är att man växer upp med diverse problem i ens omgivning.