Skaffa barn eller inte?

[torsdag]

Skaffa barn eller inte?
Hur vet man?

Jag har kommit upp i den ålder där det är dags att ta ett beslut innan det är försent. De flesta av mina kompisar har barn men några har bestämt sig för att inte skaffa barn. Jag har hela tiden sagt att jag nog inte vill ha barn men på senare tid börjat grubbla… Och jag vet att klockan tickar vilket stressar mig ENORMT!

Hur vet man?

 

[Lingon]

Är du inte säker så skaffa inga barn är mitt råd. Det tar en väldigt stor del av ens tid och energi. Det påverkar ens liv väldigt mycket. På gott och ont. Är man inte beredd på det ska man låta bli. Inget fel i det.

 

[Bison]

Jag har alltid vetat att jag inte vill ha barn.
Det finns inte på kartan att jag skulle vilja ha en annan människa som är beroende av mig.
Jag är så jävla nöjd med mitt liv utan barn och kan inte se hur ett barn skulle kunna förbättra det, ser bara en massa försämringar. Hejdå spontanitet och sova i soffan när jag vill
Är 32 och steriliserad.

 

[Cilla89a]

Tror det faller på plats med tiden, huruvida man vill eller inte vill ha barn, och för vissa tar det längre tid än för andra att komma till insikt med vad man vill.
Jag är 28 år och har aldrig precis varit intresserad av barn och känt att jag vill ha barn. Men så träffade jag min sambo för två år sedan och ”poff” sa det, jag vill ha barn! Nu i höst tog vi beslut att nu sätter vi igång med barnverkstaden och jag är idag gravid i vecka 12.
Hade jag ALDRIG kunnat tro för två årsedan!

Så jag tror att det är en känsla som kommer naturligt med tiden, oavsett om man vill/inte vill ha barn...

 

[MiniLi]

Jag vet inte heller hur man ska bestämma sig. Men vill säga att jag känner igen mig!
Har känt mig väldigt stressad över att behöva fatta beslutet, men har gjort en deal med mig själv om att jag kan skjuta på beslutet något/några år till. Jag är bara 30 så jag bör ha typ 5 år på mig innan jag egentligen behöver tänka så mkt på det..

 

[Teilani]

Det är en jättesvår fråga, som du tyvärr måste hitta svaret på själv (eller tillsammans med ev partner)
Jag kan inte säga att jag längtade efter att få barn, men jag ville få möjligheten att följa en människa från början. Jag kände att det var en del av livet som jag ville uppleva, även om det är riktigt jobbigt ibland. Dåligt med sömn, mycket oro för allt möjligt och ofta dåligt samvete för att jag inte är en perfekt förälder.

Men jag har tur som har fått världens bästa unge, så det är verkligen värt det. Men vi är väldigt ense om att det räcker med ett barn i familjen ;-)

 

[Ramona]

Jag är 39 år så ska jag ha några barn är det verkligen dags nu, men jag är liksom inte så sugen. Jag längtar inte efter barn, och det tror jag att man bör göra för att föräldraskapet ska bli sådär givande och roligt som jag tänker att det ska vara. Jag ser på många av mina vänner att de givetvis älskar sina barn, men de är ju också väldigt bundna och i flera fall lite för slitna och tycker att det är jobbigt.

Jag kan inte riktigt motivera varför jag ska ha barn heller. Jag vet inte vad jag ska ha dem till.

 

[DrT]

Jag skulle aldrig ha barn, inte intresserad av det, varit nöjd med att bara ha massa djur omkring mig. Visste inte hur jag skulle vara kring barn så att säga. Det som fick mig att fundera var när min mormor o morfar blev dåliga,,,och jag kände att om vi inte fanns, vem skulle dom ha. Jag funderade på att man en dag blir gammal...och kanske ångrar sig...så tveksamt och förvirrad och klockan som tickar... så blev det ett barn ändå och jag var tveksam hela graviditeten...och det tog ett litet tag även när barnet kom innan jag kunde koppla allt. Jag tänkte dock hela tiden att man kommer väl älska sitt eget barn även om man inte är så intresserad av barn rent allmänt. Och ja...så är det. Man älskar sitt eget barn....väldigt mycket. Och jag ångrar absolut inte en sekund om att jag tänkte om. Jag brukar tänka att hur ska jag klara mig utan min lilla älskling...nej det går inte.

Så är man tveksam...så kan jag nog lova att det går över sen ;-)

 

[vallhund]

Jag skulle aldrig ha barn, inte intresserad av det, varit nöjd med att bara ha massa djur omkring mig. Visste inte hur jag skulle vara kring barn så att säga. Det som fick mig att fundera var när min mormor o morfar blev dåliga,,,och jag kände att om vi inte fanns, vem skulle dom ha. Jag funderade på att man en dag blir gammal...och kanske ångrar sig...så tveksamt och förvirrad och klockan som tickar... så blev det ett barn ändå och jag var tveksam hela graviditeten...och det tog ett litet tag även när barnet kom innan jag kunde koppla allt. Jag tänkte dock hela tiden att man kommer väl älska sitt eget barn även om man inte är så intresserad av barn rent allmänt. Och ja...så är det. Man älskar sitt eget barn....väldigt mycket. Och jag ångrar absolut inte en sekund om att jag tänkte om. Jag brukar tänka att hur ska jag klara mig utan min lilla älskling...nej det går inte.

Så är man tveksam...så kan jag nog lova att det går över sen ;-)

Du kan inte lova något sådant ö.h.t.
Riktigt fult av dig faktiskt. Ens avkomma har ingen som helst skyldighet att ta hand om sina skröpliga föräldrar.

 

[Raderad medlem 120709]

Så är man tveksam...så kan jag nog lova att det går över sen ;-)

Det är inte alls säkert, och det är tragiskt att så många kommer med liknande påståenden så fort någon är osäker i barnfrågan. Varenda tråd om det här ämnet så är det någon som ska vara klämkäck.

Tyvärr är det så att alla växer inte in i rollen som förälder, och många ångrar sedan att de skaffade barn. I många fall går det nog av bara farten för att man "ska" skaffa barn förr eller senare. Bättre att låta bli istället för att köra på trots sin tvekan, i tanken att "det kan ju gå bra".

För övrigt är det så unket att säga att man ska ha barn för att någon ska bry sig om en när man är gammal. Maken till egotripp.

 

[Dressyrtjejen_97]

Jag har vetat sedan jag var typ 4 år gammal att jag inte vill ha barn. Lekte aldrig "mamma, pappa barn" som liten och förstod redan då inte vad jag skulle med barn till i framtiden.
Sen har jag ju både endometrios och PCOS, så ev. är mina chanser en smula stukade av biologiska skäl också.

Idag vid 20 års ålder står jag fast vid mina åsikter. Begriper inte vad jag skulle med barn till nu heller. Vill vara fri och kunna göra det jag vill. Dessutom har jag ju redan en häst att ta hand om så.
Sen är jag väl i viss mån färgad av min uppväxt också, ensambarn till två föräldrar som fick mig i 40 års åldern. Jag skulle never ever skaffa barn så sent. Har räknat ut att jag, när jag är i 40 års åldern bara kommer att ha två levande släktingar kvar - mina kusiner. Därtill har åtminstone mina föräldrar haft väldigt svårt att anpassa sig till "den moderna världen" med "moderna faciliteter" som medier o.dyl. Jag skulle inte vilja riskera att bli en verklighetsfrånvänd förälder. Sen rent allmänt med min uppväxt tror jag inte att jag skulle passa som förälder.
Skulle jag motförmodan ha barn, skulle jag vara max 25 år gammal när jag fick det sista - vilket inte kommer att hända, såklart.

 

[Raderad medlem 120709]

Till TS så har jag bara rådet att känns det inte rätt för dig så är det förmodligen inte rätt. Barn är ett stort ansvar, och en enorm livsförändring. Det är verkligen inte något som passar alla, och är man inte säker på att man vill ha det med allt det innebär så är det helt okej att avstå.

Det har börjat luckras upp på senare år, men normen att man ska vilja ha barn är fortfarande stark på sina håll. Kan det vara så "enkelt" att du känner ett slags grupptryck eftersom dina vänner har börjat skaffa barn?

Jag närmar mig själv åldern då det enligt vissa ska börja ticka någon biologisk klocka, men har jag någon alls så är den stendöd. Den enda skillnaden jag märkt är att jag är mer tolerant mot barn nu än jag har varit förut, men det kan lika gärna handla om psykisk mognad, för jag har fortfarande noll intresse av själv vara förälder.

 

[Sporthorse]

Skaffa barn eller inte?
Hur vet man?

Jag har kommit upp i den ålder där det är dags att ta ett beslut innan det är försent. De flesta av mina kompisar har barn men några har bestämt sig för att inte skaffa barn. Jag har hela tiden sagt att jag nog inte vill ha barn men på senare tid börjat grubbla… Och jag vet att klockan tickar vilket stressar mig ENORMT!

Hur vet man?

Det är en svår fråga, men jag tror att mycket har med ens mål i livet att göra och vart man står just i dagen.
Jag har aldrig varit intresserad av barn, snarare motsatsen. Jag har alltid känt att tiden och orken för ett barn inte räcker till, intresset fanns aldrig. Barn var tråkigt och en börda. Jag har velat få så mycket annat gjort att ett barn bara skulle vara en stor börda i den perioden av mitt liv. Men på senare tid har jag fått någon inre längtan efter ett barn och det känns som att rätt tid för att skaffa barn har kommit. Jag har fått mycket gjort i livet och har tid och möjlighet att lägga mitt fokus på en annan människa. Det är inte helt 100, men den tanken växer sakta men säkert. Dessvärre så är jag osäker på att jag är normalfertil, så det är någonting som kan sätta käppar i hjulet.

Jag tror att det är viktigt att tänka igenom beslutet noga, och gå mycket på både planering och känsla. Inte bara styras av vad andra gör eller vad som bör vara normen.

 

[stjarnhimmel]

Jag skulle aldrig ha barn, inte intresserad av det, varit nöjd med att bara ha massa djur omkring mig. Visste inte hur jag skulle vara kring barn så att säga. Det som fick mig att fundera var när min mormor o morfar blev dåliga,,,och jag kände att om vi inte fanns, vem skulle dom ha. Jag funderade på att man en dag blir gammal...och kanske ångrar sig...så tveksamt och förvirrad och klockan som tickar... så blev det ett barn ändå och jag var tveksam hela graviditeten...och det tog ett litet tag även när barnet kom innan jag kunde koppla allt. Jag tänkte dock hela tiden att man kommer väl älska sitt eget barn även om man inte är så intresserad av barn rent allmänt. Och ja...så är det. Man älskar sitt eget barn....väldigt mycket. Och jag ångrar absolut inte en sekund om att jag tänkte om. Jag brukar tänka att hur ska jag klara mig utan min lilla älskling...nej det går inte.

Så är man tveksam...så kan jag nog lova att det går över sen ;-)

Nej alla älskar inte sina barn. Och även om man älskar dom så är det inte säkert att det blir bra ändå.. .
Jag blir alltid lite fundesam över alla som så glatt säger att "det går över - allt ordnar sig"
Har man missat hur tufft föräldraskap är för många och att barn far illa? Utan att säga att TS skulle vara en dålig förälder.
Vad bygger detta antagande på om att allt ordnar sig och blir perfekt? Att alla kvinnor egentligen är goda mödrar? .. säger man så till pappor också..

 

[pollex]

Skaffa barn eller inte?
Hur vet man?

Jag har kommit upp i den ålder där det är dags att ta ett beslut innan det är försent. De flesta av mina kompisar har barn men några har bestämt sig för att inte skaffa barn. Jag har hela tiden sagt att jag nog inte vill ha barn men på senare tid börjat grubbla… Och jag vet att klockan tickar vilket stressar mig ENORMT!

Hur vet man?

Jag instämmer i den kör som säger att man behöver komma fram till att/om man verkligen vill. Barn förändrar mycket - är det förändringar jag vill ha i mitt liv?

För mig var beslutet att skaffa barn en gradvis process, från ”aldrig i livet” till ”kanske under de här omständigheterna”, där en vardaglig situation s a s puttade mig över kanten till ett säkert ja: jag och sambon var ute och gick och passerade då en förälder med ett barn i ~2-årsåldern, som hade en fint samtal om barnets vantar. Där och då kände jag att små fina vantdialoger var något som jag behövde i mitt liv .

Mitt tips för att underlätta utredandet av att/om-man-verkligen-vill-frågan är därför att dela upp den i frågan om ”vill jag ha en bebis”, ”vill jag ha en ettåring”, osv. Inte för att man med någon matematisk formel kan räkna bestämma vad som är det ”rätta” svaret utifrån ens samlade delsvar (eller får möjligheten att hoppa över någon ålder ), utan för att det breddar bilden av vad det är man tar ställning till.

/väntar nu tredje barnet, men skulle vara uppe i nummer sjuttitolv ungefär om de kunde levereras som treåringar

 

[Ray]

Vet och vet.
På nåt vis vill man ibland det ena mer än det andra. Även om det tydligen finns de som ångrar sina barn så betyder inte det att man måste vilja ha barn 100% för att det ska bli bra.

@Dressyrtjejen_97 jag blir lite ledsen av ditt inlägg. För det finns så många fantastiska föräldrar som får barn kring 40 och inte är särskilt mossiga alls. Mina föräldrar var i 30 års åldern och jag har ändå bara en mamma kvar. Som trots att hon var yngre än 30 är helt ute när det gäller "tekniska samhället ". Har inget med ålder att göra, det är hennes personlighet. Hur man.är som föräldrar har ju väldigt lite med ålder att göra!

 

[Imogen]

Jag har vetat sedan jag var typ 4 år gammal att jag inte vill ha barn. Lekte aldrig "mamma, pappa barn" som liten och förstod redan då inte vad jag skulle med barn till i framtiden.
Sen har jag ju både endometrios och PCOS, så ev. är mina chanser en smula stukade av biologiska skäl också.

Idag vid 20 års ålder står jag fast vid mina åsikter. Begriper inte vad jag skulle med barn till nu heller. Vill vara fri och kunna göra det jag vill. Dessutom har jag ju redan en häst att ta hand om så.
Sen är jag väl i viss mån färgad av min uppväxt också, ensambarn till två föräldrar som fick mig i 40 års åldern. Jag skulle never ever skaffa barn så sent. Har räknat ut att jag, när jag är i 40 års åldern bara kommer att ha två levande släktingar kvar - mina kusiner. Därtill har åtminstone mina föräldrar haft väldigt svårt att anpassa sig till "den moderna världen" med "moderna faciliteter" som medier o.dyl. Jag skulle inte vilja riskera att bli en verklighetsfrånvänd förälder. Sen rent allmänt med min uppväxt tror jag inte att jag skulle passa som förälder.
Skulle jag motförmodan ha barn, skulle jag vara max 25 år gammal när jag fick det sista - vilket inte kommer att hända, såklart.

Med tanke på vad du tidigare har skrivit om dina föräldrar skulle jag säga att de är långt ifrån en bra måttstock för hur folk i deras ålder är när det gäller, att vara förälder, att vara verklighetsfrånvänd och ha svårt att anpassa sig till den moderns världen. Min morfar är 85 och utifrån fina beskrivningar tidigare skulle jag kalla honom bra mycket mer "modern" än dina föräldrar i flera avseenden.

Det som är problematiskt för dig i din relation med dina föräldrar har nog väldigt lite att göra med deras ålder när de fick dig

 

[DrT]

Du kan inte lova något sådant ö.h.t.
Riktigt fult av dig faktiskt. Ens avkomma har ingen som helst skyldighet att ta hand om sina skröpliga föräldrar.

Ta hand om? Så mena jag inte. Bara finnas där. Någon att prata med. Morfar satt gärna och pratade om sina minnen. Jag lyssnade gärna. Dvs känna kärlek och må bra med varandra.

 

[DrT]

Nej alla älskar inte sina barn. Och även om man älskar dom så är det inte säkert att det blir bra ändå.. .
Jag blir alltid lite fundesam över alla som så glatt säger att "det går över - allt ordnar sig"
Har man missat hur tufft föräldraskap är för många och att barn far illa? Utan att säga att TS skulle vara en dålig förälder.
Vad bygger detta antagande på om att allt ordnar sig och blir perfekt? Att alla kvinnor egentligen är goda mödrar? .. säger man så till pappor också..

Men hjälp vad aggressva vissa är.
Jag talade bara ur min erfarenhet. Att det faktiskt blev alldeles underbart. Jag tror att om man börjar fundera på barn så finns det säkert där inne i en. Känner man aggressvitet eller dylikt så ska man såklart inte skaffa barn. Sunt förnuft ska man såklart ha.

 

[Lovisaleonora]

. Man älskar sitt eget barn....väldigt mycket. Och jag ångrar absolut inte en sekund om att jag tänkte om. Jag brukar tänka att hur ska jag klara mig utan min lilla älskling...nej det går inte.

Så är man tveksam...så kan jag nog lova att det går över sen ;-)

Hjälp, så otroligt arrogant skrivet!

Nej, MAN älskar inte sitt eget barn. Det finns de som ångrar sina barn, som inte älskar sina barn. Det finns de som älskar sina barn, men ångrar beslutet.

Och HUR i hela friden kan du LOVA någon annan att det går över, att man inte är en av de som ångrar och inte älskar sina barn?!

Jag häpnar.