Sv: Skadade distanshästar?
En ständigt återkommande fråga när jag träffar mina distanskompisar är VARFÖR ökar inte antalet distansryttare. Den frågan kommer också upp här på nätet - varför har vi inte underlag längre för tidningen, varför måste ritter ställas in pga för få anmälningar, varför är det så få med på Simlångsritten osv. Frågan diskuteras även på grenledarträffar.
En kontroversiell (?) tanke är om det inte finns så många fräscha hästar?
Om det är så att vi i Sverige har många hästar som inte kommer till start kan man fundera på vad det beror på?
Är distans speciellt skadebenäget? - Nej det tror inte jag.
Kan vi för lite om träning och tävling? - Ja, det tror jag.
Har vi för dåligt hästmaterial? - Nja, både ja och nej.
Är vi för dåliga ryttare? - Det finns förbättringspotential.
Hur är det med hovslagare och hästbehandlare?
Hovslagare?
Kan vi rehabilitera hästar som gått sönder?
Skyller vi på otur när hästen gör illa sig eller är tex så att den är kanske trött i musklerna pga av för flitigt tävlande och tränande då sträcker sig?
Att ha en (eller flera) skadade hästar och lägga pengar på behandling istället för roliga ritter är knäckande (för att inte tala om oron) och det kanske är där distansen tappar sina ryttare?
Bara några fundereringar.
Jag tror inte att distanshästar är mer skadade än andra hästar. Just nu känns det som om "alla" (alltför många) i min omgivning som satsar på sitt tävlande har trasiga hästar och då handlar det om både hopp och distans. Känner för tillfället ingen som satsar på dressyr, men även en hobbydressyrare har skadad häst för tillfället och skall skrittas igång.
Jag tror är att den satsande tävlingsryttaren idag inte alltid har tillräckliga kunskaper i bagaget för att pressa en häst till topprestationer. Ja, det gäller givetvis inte generellt, men det handlar om väldigt många. Många har säkerligen ridit som barn och har kanske även 10-15 år i bagaget av eget hästägande, egen liten gård och tränar för fullt. Vad men däremot inte har är en mentor, någon riktigt duktig hästmänniska som av lång erfarenhet ser minsta lilla problem och kan ge råd i vardagen. Även vet vart man vänder sig för att få hjälp.
Om hästägandet var mer lagt till större ridanläggningar, men många goda hästmänniskor på samma plats så skulle det säkerligen se annorlunda ut. Det är att vara sin egen i alla lägen som jag tror skapar problem. Det är väl därför lite som jag har insett att mina kunskaper, ute på min lilla gård i skogen inte är tillräckliga för att hålla en häst i elitform.
Det är säkerligen även hästmaterialet. Hästar är inte framavlade för distans idag och folk är heller inte kunniga i att hitta järnhästarna. Det pratas mycket om att alla hästar kan. Kortare distanser fixar alla hästar. Bara rid.
Så börjar många. De som sedan klättrar vidare är de som av slumpen har en häst som är nästan gjord av järn och som klarar distansen länge. När det sedan är dags för påläggskalv, så förtvivlas man över sitt misslyckande, trots att man nu kan så mycket och gjort "allt rätt" redan från början. Det stora felet tror jag då är att man har övertro på sin förmåga och den största bristen är nog inte hur man tränar, utan ens val av ny distanshäst.
Det är nog det som är den största bristen. Man förlitar sig även på de som har kunskaperna, som ofta även är de som vill sälja sina framavlade "distanshästar". Och de är ju givetvis jäviga i sak. Bäst är att ta råd från någon sådan kunnig i köp av en häst som de inte alls är ekonomiskt inblandade i.
Sedan tror jag också att distansryttare har en övertro på sin kondition och sin ridförmåga. För orkar man rida 12 mil, ja, då måste man väl vara i prima form.
Min hopptränare förundras över hur dålig ork vi distansryttare har. Vi pustar och stönar under ett träningspass på hoppbanan. Jag förklarade för henne att det givetvis beror på att vi har den långsamma och sega uthålligheten och inte den kortvariga "styrketränings" styrkan. För så är det givetvis. Som distansryttare rider man ju på ett sätt som skall bespara kroppen från att ansträngas, för att man skall orka länge.
Vad man då inte tränar upp är sin styrka och snabbhet, balans på annat än distansridträning. Ja, då har man bara seg uthållighet och kan inte ta i det lilla extra och sitta väl balanserad för att orka de sista milen på en tolva. Sådant sliter på hästen.
Så hoppträning, dressyrträning, egen styrketräning, balansträning och löpträning tror jag att allt för många distansryttare slarvar med. Det tar ju en sådan enorm tid att distansträna en eller flera distanshästar att man inte hinner både det och sin egen fysik.
Skall man dock satsa så tror jag att man måste satsa på sig själv lite till. Kanske skall man istället låta medryttare göra en del av den långa och långsamma träningen med sina distanshästar. Det sägs ju att träna två distanshästar räcker för att man skall ha distanskondition. Fast det tror inte jag är rätt sätt att tänka.
Och till otur. Hur ofta hör man inte "skadat sig i hagen".
Hälsning Maja
och så åkte jag på min första provapå...för att inse att jag för alltid var fast!!!
