Hej! Jag har ett litet dilemma och vet inte riktigt vart jag ska vända mig så provar helt enkelt att skriva av mig här så får vi se om någon orkar svara 
Jag jobbar som ridlärare och håller alltså på med hästar på heltid. Jag är 23 år gammal och bor i en etta tillsammans med min kompis och har en egen häst som jag tränar och tävlar i hoppning. Problemet jag har rör inte honom utan min andra häst, eller ja, min är hon ju egentligen inte... Foderhäst stämmer inte heller riktigt. I vilket fall som, för snart 5 år sedan frågade ägaren (en äldre dam) mig om jag ville börja hoppa in hennes sto och jag tackade gladeligen ja. 1 dag i veckan blev 3 dagar, 3 dagar blev 5 och plötsligt var hon som min egen och har varit som det under dessa år. Vi har tillsammans utvecklats enormt och tävlat upp till 1,30 m med fantastiska resultat. Hon är helt klart den häst som lärt mig mest och vi känner varandra utan och innan, tänker jag en sak så gör hon det, vi har blivit ett fantastiskt team. Frid och fröjd, fram tills att ägaren i början av sommaren släppte bomben att hon vill göra sig av med henne.
Under tiden som jag har haft henne har vi aldrig haft något avtal, men jag har stått för träningar, tävlingar, en del utav stallhyran plus hovslagare. När jag i våras berättade för ägaren att jag inte var säker på hur min arbetssituation såg ut till hösten och att jag därför inte vågade betala mer för hennes häst under tiden som jag inte visste hur det såg ut (jag hade ju min egen häst som jag framför allt måste försörja!) satte detta igång någon slags kalabalik i hennes huvud. Inte konstigt såklart, vem har råd att ha en häst som keldjur?! Men plötsligt började hon prata om att sälja henne, skicka iväg henne till tjejen som red in henne som 4-åring som bor på andra sidan landet, ja jag vet inte alla idéer som hon hade. Och plötsligt en morgon ringer hon mig och säger att hon är på väg till Flyinge för att betäcka henne, för då kan hon skickas upp till tjejen som red in henne och så kan hon få ett föl på köpet.
Ja, ni kan ju ana att jag var ganska så förvånad, dels för att jag inte hade blivit tillfrågad eller ens INFORMERAD om att detta var på gång, och då bestämde jag mig för att klippa bandet helt. Om nu ägaren har bestämt sig för detta så får det vara så. Jag menar, visst hade vi aldrig något skriftligt emellan oss, men 5 års tid, slit, känslor, och framför allt pengar!!, och jag har inte ens rätten att få säga något. Kan ju påstå att jag blev lite putt.
Nu ringde ägaren mig för ett par veckor sedan. Hon lyckades aldrig bli dräktig och tjejen verkar ha backat ur och vill inte ha henne längre, inte just nu iaf. Så nu står ägaren där, med heltidsjobb, diskbråck, två hundar och en stor familj och vet inte hur hon ska klara av att ta hand om hästen själv. För sälja henne, det vågar hon inte eftersom det är hennes prinsessa - tänk om hon hamnar fel?
Då föreslår hon att jag kan få köpa in mig superbilligt på henne och bli delägare. Hon står för försäkring och hovslagare och jag står för resterande kostnad. Jag blir garanterad att hon inte kan försvinna huxflux och får möjlighet att fortsätta jobba med henne och lära mig ännu mer. Dessutom - skulle beslutet någonsin fattas att hon ska säljas, så får jag hälften. Låter ju helt underbart, men vågar jag?
Jag har redan en fantastiskt fin häst, men han är ung, väldigt stor och valpig, och jag känner att på honom kan jag inte riktigt få den där "finridningen" som jag kan få på henne. Hon ger mig så mycket, både ridmässigt och självförtroendemässigt. Samtidigt har min andra häst betydligt större kapacitet och kommer kunna ta mig mycket längre, men frågan är om jag kommer klara det utan henne? Låter kanske överdrivet, jag vet, men att rida henne är lite som terapi för mig.
Jag lever ju för mina hästar, jag har vigt mitt liv åt min stora passion. Men det är så ofantligt mycket pengar det handlar om. Nu är visserligen min jobbsituation betydligt bättre än den var i våras, men med två hästar, lägenhet och bil är det precis på håret att jag hade lyckats få det att gå runt. Visserligen har jag världens underbaraste släkt som jag vet hade ställt upp för mig om det verkligen hade krisat någon gång, samtidigt vill man ju kunna klara sig själv och man vill kanske leva i något större än 27,5 kvadrat någon gång i framtiden..?
Vad had ni gjort i min sits? Hade ni köpt henne och levt på nudlar men utvecklats mer i ridningen eller hade ni avstått? Vet att det bara är jag själv som kan fatta beslutet men vill gärna höra era åsikter om min långa story
Jag jobbar som ridlärare och håller alltså på med hästar på heltid. Jag är 23 år gammal och bor i en etta tillsammans med min kompis och har en egen häst som jag tränar och tävlar i hoppning. Problemet jag har rör inte honom utan min andra häst, eller ja, min är hon ju egentligen inte... Foderhäst stämmer inte heller riktigt. I vilket fall som, för snart 5 år sedan frågade ägaren (en äldre dam) mig om jag ville börja hoppa in hennes sto och jag tackade gladeligen ja. 1 dag i veckan blev 3 dagar, 3 dagar blev 5 och plötsligt var hon som min egen och har varit som det under dessa år. Vi har tillsammans utvecklats enormt och tävlat upp till 1,30 m med fantastiska resultat. Hon är helt klart den häst som lärt mig mest och vi känner varandra utan och innan, tänker jag en sak så gör hon det, vi har blivit ett fantastiskt team. Frid och fröjd, fram tills att ägaren i början av sommaren släppte bomben att hon vill göra sig av med henne.
Under tiden som jag har haft henne har vi aldrig haft något avtal, men jag har stått för träningar, tävlingar, en del utav stallhyran plus hovslagare. När jag i våras berättade för ägaren att jag inte var säker på hur min arbetssituation såg ut till hösten och att jag därför inte vågade betala mer för hennes häst under tiden som jag inte visste hur det såg ut (jag hade ju min egen häst som jag framför allt måste försörja!) satte detta igång någon slags kalabalik i hennes huvud. Inte konstigt såklart, vem har råd att ha en häst som keldjur?! Men plötsligt började hon prata om att sälja henne, skicka iväg henne till tjejen som red in henne som 4-åring som bor på andra sidan landet, ja jag vet inte alla idéer som hon hade. Och plötsligt en morgon ringer hon mig och säger att hon är på väg till Flyinge för att betäcka henne, för då kan hon skickas upp till tjejen som red in henne och så kan hon få ett föl på köpet.
Ja, ni kan ju ana att jag var ganska så förvånad, dels för att jag inte hade blivit tillfrågad eller ens INFORMERAD om att detta var på gång, och då bestämde jag mig för att klippa bandet helt. Om nu ägaren har bestämt sig för detta så får det vara så. Jag menar, visst hade vi aldrig något skriftligt emellan oss, men 5 års tid, slit, känslor, och framför allt pengar!!, och jag har inte ens rätten att få säga något. Kan ju påstå att jag blev lite putt.
Nu ringde ägaren mig för ett par veckor sedan. Hon lyckades aldrig bli dräktig och tjejen verkar ha backat ur och vill inte ha henne längre, inte just nu iaf. Så nu står ägaren där, med heltidsjobb, diskbråck, två hundar och en stor familj och vet inte hur hon ska klara av att ta hand om hästen själv. För sälja henne, det vågar hon inte eftersom det är hennes prinsessa - tänk om hon hamnar fel?
Då föreslår hon att jag kan få köpa in mig superbilligt på henne och bli delägare. Hon står för försäkring och hovslagare och jag står för resterande kostnad. Jag blir garanterad att hon inte kan försvinna huxflux och får möjlighet att fortsätta jobba med henne och lära mig ännu mer. Dessutom - skulle beslutet någonsin fattas att hon ska säljas, så får jag hälften. Låter ju helt underbart, men vågar jag?
Jag har redan en fantastiskt fin häst, men han är ung, väldigt stor och valpig, och jag känner att på honom kan jag inte riktigt få den där "finridningen" som jag kan få på henne. Hon ger mig så mycket, både ridmässigt och självförtroendemässigt. Samtidigt har min andra häst betydligt större kapacitet och kommer kunna ta mig mycket längre, men frågan är om jag kommer klara det utan henne? Låter kanske överdrivet, jag vet, men att rida henne är lite som terapi för mig.
Jag lever ju för mina hästar, jag har vigt mitt liv åt min stora passion. Men det är så ofantligt mycket pengar det handlar om. Nu är visserligen min jobbsituation betydligt bättre än den var i våras, men med två hästar, lägenhet och bil är det precis på håret att jag hade lyckats få det att gå runt. Visserligen har jag världens underbaraste släkt som jag vet hade ställt upp för mig om det verkligen hade krisat någon gång, samtidigt vill man ju kunna klara sig själv och man vill kanske leva i något större än 27,5 kvadrat någon gång i framtiden..?
Vad had ni gjort i min sits? Hade ni köpt henne och levt på nudlar men utvecklats mer i ridningen eller hade ni avstått? Vet att det bara är jag själv som kan fatta beslutet men vill gärna höra era åsikter om min långa story
