Ska barn lyda?

[Raderad medlem 19815]

Och jag är trött på att det är de som gapar, skriker och stör mest som det tassas på tå för och anpassas kring medan de barn som är lugna men behöver extra stöd och arbetsro inte får det. Man kan ha koncentrationsproblem och vara lugn samtidigt. Det är vanligare än man tror.

Men alltså så funkar det såklart inte. Det är inte så att barn med särskilda behov tillåts gapa och skrika och störa sina klasskamrater. Anpassningarna kan gå ut på att barnet inte behöver sitta med på samlingen utan kanske får sitta och rita istället, gå iväg med Ipad när det börjar bli för mycket eller ha hörselkåpor.

 

[em-pirre]

Men alltså så funkar det såklart inte. Det är inte så att barn med särskilda behov tillåts gapa och skrika och störa sina klasskamrater. Anpassningarna kan gå ut på att barnet inte behöver sitta med på samlingen utan kanske får sitta och rita istället, gå iväg med Ipad när det börjar bli för mycket eller ha hörselkåpor.

Exakt. En sexåring jag känner har lärt sig hur hen funkar och säger alltid "jag behöver min koncentration", och hämtar något att peta eller klämma på då det ska vara någon form av allt för lugn och tråkig aktivitet.

 

[em-pirre]

Och lite kuriosa!

En bekant till mig är nyutbildad ergoterapeut. Hen börjar med att kolla upp barnens fysik. Väldigt ofta har de urdåliga magmuskler, vilket gör stillasittande (på hårda stolar) extra svårt. Tänk, det hade jag aldrig ens tänkt på! Men det är så sant.

 

[Magnum]

Angående det @cirkus skrev om barnet/barnet 'som fick kräla på golvet' i klassrummet

Så var det just det som vår förskola beskrev så bra för oss.
Vi har ett barn som är 'sån' (eventuellt finns någon diagnos med i bilden) och de beskrev det som att han behöver röra sej för att sen ORKA sitta still, för att KUNNA lyssna. Barnet hör ser och lär exakt som alla andra men har svårt att göra det stilla som ett ljus.
Det är inget de sas uppmuntrar, och de gör en så liten sak av det som möjligt. De som sitter still är de som ska få uppmärksamheten och i regel kommer de rörliga barnen dit med och sitter still de också sen.
DÅ får de också uppmärksamhet och ofta även beröm.
(De lämnas inte vind för våg och gör vad de vill att och får störa resten av gruppen såklart men ni fattar grejen kanske)

 

[Raderad medlem 120709]

Och jag är trött på att det är de som gapar, skriker och stör mest som det tassas på tå för och anpassas kring medan de barn som är lugna men behöver extra stöd och arbetsro inte får det. Man kan ha koncentrationsproblem och vara lugn samtidigt. Det är vanligare än man tror.

Men varför förutsätter du att precis alla som inte sitter stilla och är tysta automatiskt kommer att vara skrikiga och bråkiga och störa de andra? De flesta befinner sig någonstans mellan de två extremerna, jag var t ex inte skrikig eller speciellt stökig, jag kunde bara inte sitta still och samtidigt ta åt mig information. Som tur var förstod mina föräldrar det och kommunicerade med pedagogerna så att det löstes på ett bra sätt - genom att inte göra någon grej av det hela utan att låta mig pyssla i den mån jag behövde så länge det inte störde de andra. Vips så sög jag åt mig allt som en svamp.

Jag förstår inte varför du verkar ha ett sånt behov av att ställa två extremer mot varandra istället för att erkänna att det finns en enorm variation och att det är den som bör tas hänsyn till istället för att försöka stöpa in alla i samma form som skolan gjord i evigheters evighet. Vill man att alla elever ska få ut något av skolgången så kan man inte hänga kvar vid det synsättet. Man måste se till individen mer; inte bara inom specialundervisningen, utan överallt.

 

[Amha]

Jag hamnar sällan i situationer som du beskriver med mina barn. Kanske är de helt olika typer av människor eller så hanterar vi situationer olika.

Hos oss är det en relativt slapp uppfostran. Vi har några hårdare regler, där brott mot dessa är förenat med fara för sig själv eller annan, brott mot lagen osv. Det kan röra sånt som hur man beter sig vid bilvägar, hur man beter sig mot varandra osv. Jag har personligen upplevt att ju mer regler desto mindre lyssnar de. Reglerna får liksom ett högre värde nu och det finns ökad förståelse för regler när jag motiverar dem. Jag vill alltid kunna motivera varför det ser ut som det gör. Jag älskar lagstiftning t.ex. Kan informera om värdet av att lära sig som barn varför man inte ska slåss, för att inte hamna i problem som äldre. Gäller samma när man ritar på andras grejer, slår sönder saker osvosv. Vi har lagar, lär dig som liten eller hamna i blåsväder som äldre och vi pratar ofta om det.

Vissa saker som vi föräldrar kan tycka är besvärligt, såsom skrik, är något man får göra men inte där det stör oss andra eller våra djur. Gå till rummet, stäng dörren och skrik, gå ut om det är rätt tid på dygnet, eller helt enkelt sänk volymen. Där ger man alternativ.

Vid ett tillfälle relativt nyligen for barnen runt och var besvärliga när vi var iväg. Jag har inget minne av var eller hur men jag höll på att bli galen. Det där är inte ett problem vi ställs inför normalt. Jag hade inte varit tillräckligt tydlig när vi gick dit så det var väl mitt fel egentligen. Vi pratade om det när vi gick därifrån och gjorde klart att nästa gång förväntar jag mig att de är lugna och lyssnar osv, annars får de vänta i bilen. En tid har vi haft problem med bråk och tjafs i bilen. Sånt kunde göra mig väldigt trött en period så det blev att vi fick vända hem eller stanna på en tråkig viloplats. Åker vi långa resor idag får de en påse godis, lite dricka osv och vi sitter tillsammans och rabblar regler i början. "Behöver du gå på toaletten så säg det en gång så stannar jag så fort jag kan. Tappar du drickan så säg det en gång så stannar jag så fort jag kan. Inte bråka. Inte slåss. Inget skrik. /.../".

Nu vet jag också med mig att mina barn nog går in i kategorin lillgamla barn, speciellt den äldsta, då de fick bli relativt självständiga tidigt och lära sig att ta hand om varandra tidigt om man ser till ålder. Kunde de inte hålla sig lugna när vi var iväg fick jag problem med epilepsi och hjärntrötthet när jag var sjuk. Dvs de missade vissa aktiviteter vi kunde göra när pappan var på jobbet, om det blev tjafs/stök. Jag jobbade hårt med kommunikation, ställde kontrollfrågor om hur de skulle göra i olika situationer så jag visste att de förstod. Jag är övertygad om att de kom till det stadiet mycket pga kommunikation, att de visste vad jag önskade för att vi skulle kunna fullfölja våra aktiviteter. Självklart är också deras egna personligheter med där. Jag hade tur att jag inte hade ett barn med extrem hyperaktivitet den tiden t.ex.

Nu vet jag ju inte mycket om ditt barn men det där med kommunikationen är som sagt det som gett bäst resultat här, @Teilani

 

[Teilani]

Jag hamnar sällan i situationer som du beskriver med mina barn. Kanske är de helt olika typer av människor eller så hanterar vi situationer olika.

Hos oss är det en relativt slapp uppfostran. Vi har några hårdare regler, där brott mot dessa är förenat med fara för sig själv eller annan, brott mot lagen osv. Det kan röra sånt som hur man beter sig vid bilvägar, hur man beter sig mot varandra osv. Jag har personligen upplevt att ju mer regler desto mindre lyssnar de. Reglerna får liksom ett högre värde nu och det finns ökad förståelse för regler när jag motiverar dem. Jag vill alltid kunna motivera varför det ser ut som det gör. Jag älskar lagstiftning t.ex. Kan informera om värdet av att lära sig som barn varför man inte ska slåss, för att inte hamna i problem som äldre. Gäller samma när man ritar på andras grejer, slår sönder saker osvosv. Vi har lagar, lär dig som liten eller hamna i blåsväder som äldre och vi pratar ofta om det.

Vissa saker som vi föräldrar kan tycka är besvärligt, såsom skrik, är något man får göra men inte där det stör oss andra eller våra djur. Gå till rummet, stäng dörren och skrik, gå ut om det är rätt tid på dygnet, eller helt enkelt sänk volymen. Där ger man alternativ.

Vid ett tillfälle relativt nyligen for barnen runt och var besvärliga när vi var iväg. Jag har inget minne av var eller hur men jag höll på att bli galen. Det där är inte ett problem vi ställs inför normalt. Jag hade inte varit tillräckligt tydlig när vi gick dit så det var väl mitt fel egentligen. Vi pratade om det när vi gick därifrån och gjorde klart att nästa gång förväntar jag mig att de är lugna och lyssnar osv, annars får de vänta i bilen. En tid har vi haft problem med bråk och tjafs i bilen. Sånt kunde göra mig väldigt trött en period så det blev att vi fick vända hem eller stanna på en tråkig viloplats. Åker vi långa resor idag får de en påse godis, lite dricka osv och vi sitter tillsammans och rabblar regler i början. "Behöver du gå på toaletten så säg det en gång så stannar jag så fort jag kan. Tappar du drickan så säg det en gång så stannar jag så fort jag kan. Inte bråka. Inte slåss. Inget skrik. /.../".

Nu vet jag också med mig att mina barn nog går in i kategorin lillgamla barn, speciellt den äldsta, då de fick bli relativt självständiga tidigt och lära sig att ta hand om varandra tidigt om man ser till ålder. Kunde de inte hålla sig lugna när vi var iväg fick jag problem med epilepsi och hjärntrötthet när jag var sjuk. Dvs de missade vissa aktiviteter vi kunde göra när pappan var på jobbet, om det blev tjafs/stök. Jag jobbade hårt med kommunikation, ställde kontrollfrågor om hur de skulle göra i olika situationer så jag visste att de förstod. Jag är övertygad om att de kom till det stadiet mycket pga kommunikation, att de visste vad jag önskade för att vi skulle kunna fullfölja våra aktiviteter. Självklart är också deras egna personligheter med där. Jag hade tur att jag inte hade ett barn med extrem hyperaktivitet den tiden t.ex.

Nu vet jag ju inte mycket om ditt barn men det där med kommunikationen är som sagt det som gett bäst resultat här, @Teilani

Svårt att veta utifrån hur andra har det om vi har mycket regler eller inte, men mer regler ger ofta mer konflikter och det orkar vi inte. Så han har mycket frihet när vi är hemma. Vilket så klart är svårt att anpassa när man är borta, och ungen så klart är glad exalterad bortom kommunikation.

 

[Teilani]

Du gör inget fel! (eller, som alla andra gör du förmodligen massor av fel men det är inte det som är anledningen till att han krälar på golvet i skolan eller är svår att lägga ).

Barn är olika! Han har sin personlighet helt enkelt. Sen förstår jag absolut att ni tycker att det är kämpigt och kanske oroar er för hur det ska gå men ni har det barn ni har liksom. Det är hans personlighet ni har att utgå från.

Tack så jättemycket för ditt svar!

Som förälder till ett svårkontrollerat barn känns det ibland som man borde skämmas för att man lyckats bättre med sin uppfostran.
Jag vet ju egentligen att jag har världens bästa barn, men det är lätt att känna sig som en usel mamma när jag inte ens kan få honom att sitta på en stol.

 

[Amha]

Svårt att veta utifrån hur andra har det om vi har mycket regler eller inte, men mer regler ger ofta mer konflikter och det orkar vi inte. Så han har mycket frihet när vi är hemma. Vilket så klart är svårt att anpassa när man är borta, och ungen så klart är glad exalterad bortom kommunikation.

Ja det är ju lite trist såklart.

Jag tror det där kommer lösa sig med tiden men tills vidare hade jag nog bara nött kommunikation så att säga. "Nu behöver vi besöka ____ en snabbis. Vi kommer sitta en kort stund och jag vill att du sitter lugnt och stilla." När jag var som sjukast hade jag antagligen lagt till typ "om ni kan vara lugna och stilla den här tiden kommer jag ha ork att stanna och ta en glass/leka i lekparken/nåt annat som lockar på vägen hem." Det lärde mina barn att kontrollera sig lite extra. Jag vet inte om det är något som funkar för dig och ditt barn.

 

[em-pirre]

Tack så jättemycket för ditt svar!

Som förälder till ett svårkontrollerat barn känns det ibland som man borde skämmas för att man lyckats bättre med sin uppfostran.
Jag vet ju egentligen att jag har världens bästa barn, men det är lätt att känna sig som en usel mamma när jag inte ens kan få honom att sitta på en stol.

Nej du är absolut inte usel! Vissa barn sitter still nästan automatiskt, och vissa kommer inte göra det om du så limmade fast dem.

 

[Raderad medlem 19815]

Tack så jättemycket för ditt svar!

Som förälder till ett svårkontrollerat barn känns det ibland som man borde skämmas för att man lyckats bättre med sin uppfostran.
Jag vet ju egentligen att jag har världens bästa barn, men det är lätt att känna sig som en usel mamma när jag inte ens kan få honom att sitta på en stol.

Jag känner så igen känslan. Den släppte dock när vår son fick sin diagnos. Nu känner jag mer att jag skiter i vad folk tycker. Om de frågar förklarar jag gärna dock.

 

[Magnum]

Tack så jättemycket för ditt svar!

Som förälder till ett svårkontrollerat barn känns det ibland som man borde skämmas för att man lyckats bättre med sin uppfostran.
Jag vet ju egentligen att jag har världens bästa barn, men det är lätt att känna sig som en usel mamma när jag inte ens kan få honom att sitta på en stol.

Jag känner så igen mej, jag också. mitt ena barn är visserligen yngre. Men just det där 'vad tycker andra', att man är kass som förälder, att man inte lyckas/lyckats bättre.
Andra vet ju inte nån anledning, de förstår kanske inte heller. De ser bara 'ett stökigt barn'..

Men så har vi underbara pedagoger på förskolan som stöttar och hjälper. Det är guld värt!

 

[Imogen]

Fast att sitta still i 10 minuter är inte för höga krav för en 7-åring, för en 1-åring som inte förstår när man förklarar är det kanske för höga krav, men är man 7 år har man kommit längre än så.

Det är jättebra att barn tänker själva och att barn gör egna slutsatser, men de måste ju vara mentalt mogna för det också. Och så länge de inte är mentalt mogna för det är det lydnad som gäller, allt annat är ju helt förkastligt och rent av farligt.

Sen är det ju så att barn i alla tider lyckats lyda sina föräldrar relativt bra. Jag kan garantera att det inte var många barn som snurrade i kyrkbänken som 7-åringar i slutet på 1800-talet, början på 1900-talet. Det fanns liksom inte utrymme för att ta egna initiativ och ifrågasätta prästen och församlingen, på gott och ont, men de lyckades ju uppföra sig i alla fall.

Ofta är att sitta still i 10 minuter ett rimligt krav för en sjuåring. Situationen TS beskriver tycker jag inte är det. Facit är ju också att barnet inte klarade av det.

Det är klart att man kan hota och skrämma sina barn till lydnad. Men varför någon bör eller ska göra det kan jag verkligen inte begripa. Det man uppnår då är att barnen lär sig att det är okej att hota omgivningen för att få som man vill.

Om du på riktigt tycker att barnagans och rottingarnas tidiga 1900-tal är ideal för barnuppfostran är det nog inte så stor poäng att vi diskuterar. På tal om förkastligt då.

 

[Ramona]

Om du på riktigt tycker att barnagans och rottingarnas tidiga 1900-tal är ideal för barnuppfostran är det nog inte så stor poäng att vi diskuterar. På tal om förkastligt då.

Jag vet inte vart man fått ifrån att jag tycker att barn ska agas liksom. Det är ju helt galet att flera läser in i texten någonting som inte finns. Däremot tror jag att barn löd bättre förr, det var inte samma frihet. Och den auktoriteten gjorde att man tex satt still i kyrkan, kanske inte för att man var rädd, utan för att det var så man gjorde.

Som någon annan skrev i tråden, så finns det många barn som inte vet hur världen fungerar för att de aldrig får vara med på någonting. Och föräldrarna inte lär barnen. Jag jobbade i flera år på restaurang i Göteborg medan jag pluggade på universitetet och när man är på restaurang ser man stor skillnad på de barnen som är vana att vara ute på saker och ting och de som nyss är utsläppta typ. Man ser kanske inte skillnaden så mycket på barnet, utan hur föräldrarna hanterar situationen.
Och de barnen som är vana att vara ute sitter kanske inte mer still, men de har ett helt annat förhållningssätt.

Mina föräldrar har aldrig slagit mig, men jag visste att är det tex affärsmiddag med pappas kunder så krånglar man liksom inte. Man äter det som bjuds och man uppför sig. Sen är det klart att vi fick springa och leka också, vi var ju inte tvungna att sitta där tysta en hel dag, men just under middagen satt vi alla stilla och betedde oss. Samma sak om det var viktiga möten eller vi hälsade på någon gammal tråkig släkting, så fick man ju glatt sitta där en stund och gilla läget. Man visste ju att det inte varade för evigt.

 

[em-pirre]

Jag vet inte vart man fått ifrån att jag tycker att barn ska agas liksom. Det är ju helt galet att flera läser in i texten någonting som inte finns. Däremot tror jag att barn löd bättre förr, det var inte samma frihet. Och den auktoriteten gjorde att man tex satt still i kyrkan, kanske inte för att man var rädd, utan för att det var så man gjorde.

Som någon annan skrev i tråden, så finns det många barn som inte vet hur världen fungerar för att de aldrig får vara med på någonting. Och föräldrarna inte lär barnen. Jag jobbade i flera år på restaurang i Göteborg medan jag pluggade på universitetet och när man är på restaurang ser man stor skillnad på de barnen som är vana att vara ute på saker och ting och de som nyss är utsläppta typ. Man ser kanske inte skillnaden så mycket på barnet, utan hur föräldrarna hanterar situationen.
Och de barnen som är vana att vara ute sitter kanske inte mer still, men de har ett helt annat förhållningssätt.

Mina föräldrar har aldrig slagit mig, men jag visste att är det tex affärsmiddag med pappas kunder så krånglar man liksom inte. Man äter det som bjuds och man uppför sig. Sen är det klart att vi fick springa och leka också, vi var ju inte tvungna att sitta där tysta en hel dag, men just under middagen satt vi alla stilla och betedde oss. Samma sak om det var viktiga möten eller vi hälsade på någon gammal tråkig släkting, så fick man ju glatt sitta där en stund och gilla läget. Man visste ju att det inte varade för evigt.

Ja men det funkar inte så. Du kan helg enkelt inte jämföra med förr och nu på det viset. Vi vet bättre nu.

Och ett exempel från förr: Emil i Lönneberga. Han visste ju precis hur man skulle göra och inte göra. Men det bara blev. Jag tycker han är väldigt beskrivande för hur många adhd barn är. Så himla snälla och empatiska och de vill att allt ska funka, men det bara händer saker pga impulser.

 

[Ramona]

Ja men det funkar inte så. Du kan helg enkelt inte jämföra med förr och nu på det viset. Vi vet bättre nu.

Vi vet mer nu i alla fall.

Frågan är om vi mår bättre nu än vad vi gjorde förr?

 

[Badger]

Visst blir man trött på människor som inte gör vad de ska när det handlar om lathet och lättja. Det gäller i precis alla situationer. Jag blir dock mest ledsen för barnens skull för att de får leva i någon form av osäkerhet tills de är stora nog att själva kunna ta reda på hur världen fungerar och det är riktigt elakt av föräldrarna att göra så. Barn har dock i sig att de vill vara till lags så att endel föräldrar fallerar ska man ju inte lägga på barnen.

Håller med!

Majoriteten av de barn som folk ser på som du gör, som att föräldrarna struntar i att lära dem hur man uppför sig, har dock föräldrar som gör allt i sin makt och lite till för att få till ett fungerande liv med sina barn. De kämpar mer än vad de flesta tror eller ens kan tänka sig.

Jag är lite osäker här på att just majoriteten av de barn som folk ser på på det viset har föräldrar som kämpar?

Om man känner en familj hyggligt väl, eller ser en situation så tycker jag väl att man märker om föräldern försöker distrahera lilla Hilda från att jaga duvorna och slå minigrisarna eller om hon bara ler hult?

Likaså tycker jag att om man åker tåg så syns det lite om barnet som håller på att gå åt av tristess hade med sig bok och kort och kritor o Ipad eller om någon hade förväntat sig att barnet skulle titta ut genom fönstret i 3 timmar.

Dvs jag tror att många av de som ev klagar på olika situationer aldrig skulle komma på tanken att klaga om det ser ut som att föräldrarna försöker lite skydda barnet eller omgivningen från faror.

(Halvbygger det hela på att så många gånger har vi varit borta med vårt barn tex hos ett barnlöst par och de saker vi tog med har fått räcka till fler barn. För ingen annan förälder tog ens med lite plusplus.)

 

[Imogen]

Jag vet inte vart man fått ifrån att jag tycker att barn ska agas liksom. Det är ju helt galet att flera läser in i texten någonting som inte finns. Däremot tror jag att barn löd bättre förr, det var inte samma frihet. Och den auktoriteten gjorde att man tex satt still i kyrkan, kanske inte för att man var rädd, utan för att det var så man gjorde.

Som någon annan skrev i tråden, så finns det många barn som inte vet hur världen fungerar för att de aldrig får vara med på någonting. Och föräldrarna inte lär barnen. Jag jobbade i flera år på restaurang i Göteborg medan jag pluggade på universitetet och när man är på restaurang ser man stor skillnad på de barnen som är vana att vara ute på saker och ting och de som nyss är utsläppta typ. Man ser kanske inte skillnaden så mycket på barnet, utan hur föräldrarna hanterar situationen.
Och de barnen som är vana att vara ute sitter kanske inte mer still, men de har ett helt annat förhållningssätt.

Mina föräldrar har aldrig slagit mig, men jag visste att är det tex affärsmiddag med pappas kunder så krånglar man liksom inte. Man äter det som bjuds och man uppför sig. Sen är det klart att vi fick springa och leka också, vi var ju inte tvungna att sitta där tysta en hel dag, men just under middagen satt vi alla stilla och betedde oss. Samma sak om det var viktiga möten eller vi hälsade på någon gammal tråkig släkting, så fick man ju glatt sitta där en stund och gilla läget. Man visste ju att det inte varade för evigt.

Jag tror inte någon tror att du tycker att barn ska agas. Poängen är ju att (förutsatt att man är emot aga) så är jämförelsen med 1900-talets början irrelevant på grund av hur man såg på barnuppfostran då och hur relationen mellan barn och föräldrar såg ut. Det var ju knappast så att dåtidens barn föddes med förmågan att kontrollera sina impulser och insikten att "det är så man gjorde". Den där lydnaden bankades in på både ett och annat sätt, både fysiskt och psykiskt. Barn skulle synas men inte höras. Jag menar inte att det är omöjligt att lära barn att sitta still, eller att man inte ska lära dem det. Men man ska definitivt inte se den tiden som idealet, och varför man som jag skrivit innan man tycker det är rimligt att hota sina barn till att göra som man vill kan jag inte förstå. Barnen lär sig då bara att hot är okej för att få som de vill.

Självklart är det så att barn som är vana att vara ute på restaurang eller liknande är bättre på att hantera de förväntningar som ställs på en restaurang. Precis som t.ex. barn som är uppvuxna med djur är mycket bättre på att hantera djur än de som knappt träffat något. Självklart är det föräldrarnas ansvar att träna barnen i att hantera livet situationer, precis som det är deras ansvar att inte placera dem i situationer de ännu inte klarar av. Men det har väldigt lite med lydnad att göra.

Och ja jag vet. När vi var små satt vi snällt stilla så fort våra föräldrar önskade för det var så man skulle göra. Och innan dess gick vi en mil till skolan i en halvmeter snö utan skor. Så har folk sett på efterföljande generation i alla tider. Även om det till viss del är sant, så är anledningen till det inte att vi för varje generation blir slappare och slappare, utan för att vi får en annan syn på barns plats i samhället. Gudskelov får barn både synas och höras nu för tiden. Slappa föräldrar vars barn har fått göra vad de vill har det funnits i alla tider och finns fortfarande.

 

[TinyWiny]

Håller med!



Jag är lite osäker här på att just majoriteten av de barn som folk ser på på det viset har föräldrar som kämpar?

Om man känner en familj hyggligt väl, eller ser en situation så tycker jag väl att man märker om föräldern försöker distrahera lilla Hilda från att jaga duvorna och slå minigrisarna eller om hon bara ler hult?

Likaså tycker jag att om man åker tåg så syns det lite om barnet som håller på att gå åt av tristess hade med sig bok och kort och kritor o Ipad eller om någon hade förväntat sig att barnet skulle titta ut genom fönstret i 3 timmar.

Dvs jag tror att många av de som ev klagar på olika situationer aldrig skulle komma på tanken att klaga om det ser ut som att föräldrarna försöker lite skydda barnet eller omgivningen från faror.

(Halvbygger det hela på att så många gånger har vi varit borta med vårt barn tex hos ett barnlöst par och de saker vi tog med har fått räcka till fler barn. För ingen annan förälder tog ens med lite plusplus.)

Förlåt, jag var otydlig. Med kämpande föräldrar syftade jag på familjer med barn med särskilda behov. Visst finns det en massa rötägg till föräldrar med. Det är jag den första att skriva under på. Så elakt mot barnen är vad det är.

 

[Badger]

Tack så jättemycket för ditt svar!

Som förälder till ett svårkontrollerat barn känns det ibland som man borde skämmas för att man lyckats bättre med sin uppfostran.
Jag vet ju egentligen att jag har världens bästa barn, men det är lätt att känna sig som en usel mamma när jag inte ens kan få honom att sitta på en stol.

Hittills tycker jag egentligen inte att du har gett några exempel som för mig pekar på ett svårkontrollerat barn.

Å andra sidan kanske vi har just det, men inte betraktar det så. Utan vi tänker nog att vi har väldig tur på det hela taget (och brukar få beröm för "artigt barn" (blandat med pratsamt -positivt och livligt-positivt) från random källor)

Men att A skulle ha suttit still och tyst i tio minuter på en snurrstol, när han var 7, i en lägenhet medan vi hade uppmärksamheten åt annat håll skulle aldrig ha hänt. Mutor med glass hade helt gått bort, han har alltid varit omutbar. Vi försökte inte ens. Däremot var han ju alltid lugn och tyst ändå. Eftersom vi hade med någonting att pyssla med istället. Idag vid 9 skulle han suttit som ett ljus, knäpptyst, pga bok... inte annars (och samma för mig idag).

Likaså i kyrkor o museer, med villkoren lagda innan o förklarade, helt problemfritt med lite -minns du? (till och med typ begravning) Med villkoren inte förklarade innan, bara vända och gå ut igen.

Att barnet krälar, ålar och liksom dryper av soffan som en Daliklocka när man förklarar matte trodde jag också var ganska normalt för många barn. Till skillnad från mamma till mig så tror jag att han lyssnar ändå. Vet ju hur det känns. (Han har dock kroppskontakt med stolen i skolan , dock med ålmån till eleven bredvid...)

Det där med förstå att man ska lägga sig och somna själv tror jag är helt från barn till barn. Jag kan ju knappt förstå själv att jag ska lägga mig kl 23, så att mitt barn skulle förstå vid bara 9 års ålder har känts osannolikt. (visste inte att det fanns barn som inte försökte dra ut på det.)

Däremot är jag bara värst på minimanagement o störaångest o babblar o överförklarar, iofs funkar det hyggligt trots det, tror jag, rör inte disken, peta inte, luta dig inte mot glaset, tänk på att det ska räcka till alla, klappa snällt, tacka, ssssshhhh osv. Men det verkar överlevas, han gillar museer och sådant ändå .

Så jag tänker att om du har ett lungt barn på en snurrstol i tio minuter om du kan muta med glass och barnet krälar nära sin stol och hänger med så är det kanske hyggligt berömvärt av hen i den åldern?