Ska barn lyda?

[Lingon]

Är era barn lydiga/olydiga?

Jag har då ett mer olydigt barn, idag skulle vi skriva på några papper hos revisorn, tog totalt 10 minuter. Det fanns en snurrstol inne på rummet, men det var för trångt för att snurra i den. Trots upprepade tillsägelser samt att jag försökte hålla fast stolen så kämpade barnet för att snurra den. Till slut fick jag lyfta ur honom och han fick sitta och sura på golvet. Han är 7 år Och vi hade varit en timme och åkt kickbike innan mötet.

Jag får höra allt från ”hårdare tag”, till ”han växer till sig”, till ”han kanske behöver medicineras.”

Jag tror ändå han faller inom normalvarianten, men det är så svårt att få honom att lyssna och lyda. Bara prat går inte hem, det måste till hotelser eller mutor, vilket så klart är tröttsamt.

Hur gör andra föräldrar?
Är det bara mitt barn som inte gör som jag säger?

Hur förberedde du honom på situationen? Förklarade du innan vad du förväntade dig av honom? Fick han med sig något att göra under tiden? Ibland fick mitt barn kolla på min mobil vid såna tillfällen. Sen tycker jag att barn måste lära sig att bara sitta och ha tråkigt så kort tid som 10 min faktiskt är. Men man kan ju underlätta för sig själv och barnet om man vet att uppgiften blir för svår för barnet just den dagen.

 

[pollex]

För små barn kan lydnad vara livsavgörande för att inte bli överkörd eller drunkna, så jag håller inte med dig.

Jag skulle då verkligen undvika att sätta ett småbarn i en situation där hens överlevnad var beroende av att hen lydde.

 

[pollex]

Jag har förstått att det är ”fult” att använda ordet lyda, jag förstår inte riktigt varför.

Att lyda = göra som den vuxna i situationen säger.

Är det en orimlig förväntan på barn?
Absolut för en tvååring, och tydligen även för min sjuåring, men världen kommer ju förr eller senare att ställa krav på någon typ av uppförade. Det går inte alltid att anpassa situationer efter ett krylligt barn.

Min oro rör väl mer framtida skolgång än något annat....

Men har du fått indikationer från fsk/skola om att det skulle vara problem där? Min erfarenhet är att beteende skiljer sig massor mellan olika kontexter.

 

[Inte_Ung]

Jag skulle då verkligen undvika att sätta ett småbarn i en situation där hens överlevnad var beroende av att hen lydde.

Små barn är i den situationen hela tiden.
Bara att ta sig från hemmet till bilen, bussen, tåget, förskolan, affären eller var man nu ska åka, är situationer där lydnad kan vara avgörande.
Och i hemnet elkontakten, vattenkranen, trappan, spisen o.s.v.
Alternativet är att binda fast barnet.

 

[TinyWiny]

Små barn är i den situationen hela tiden.
Bara att ta sig från hemmet till bilen, bussen, tåget, förskolan, affären eller var man nu ska åka, är situationer där lydnad kan vara avgörande.
Och i hemnet elkontakten, vattenkranen, trappan, spisen o.s.v.
Alternativet är att binda fast barnet.

Fast nej. Alternativet är att ha koll på sitt barn och att barnsäkra allt som går att barnsäkra. Att förvänta sig att barn ska lyda och därmed inte stoppa en gaffel i eluttaget/springa ut i trafiken/sitta lös i bilen/klättra upp på garderober osv. osv. hoppas jag verkligen inte är något någon förälder gör! Det vore extremt oansvarigt.

 

[Inte_Ung]

Alternativet är att ha koll på sitt barn och att barnsäkra allt som går att barnsäkra. Att

Man skall göra både och.
Det säkraste är att barnet fungerar i alla miljöer.
Så att det finns extra säkerhet för den gång som uppmärksamheten hos föräldrarna brister.
Typ både hängslen och livrem.

 

[em-pirre]

För små barn kan lydnad vara livsavgörande för att inte bli överkörd eller drunkna, så jag håller inte med dig.

A) barnet är så litet att en vuxen har ansvar för att barnet inte gör nåt tokigt
B) barnet är lite större och förstår efter diskussion varför saker är farliga.

I praktiken kanske det är samma sak, men jag får rysningar av själva tankesättet att barn ska lyda.

 

[em-pirre]

Om barnet alltid förväntas lyda oavsett tror jag allt blir så mycket svårare. Om barnet får tänka själv men i vissa, farliga situationer måste "lyda", så tror jag att det funkar bättre.
Barnet lär sig förstå när man ska lyssna på andra och när man kan ifrågasätta. Ofta är det väldigt bra att ifrågasätta. Också på jobbet som vuxen.

Jag tror att det är viktigt att lära sig att man får ifrågasätta om man gör det på ett bra sätt. Om svaret alltid är "du gör som jag säger för jag är vuxen" kommer inte barnet att känna att hen kan komma med frågor om varför man gör på ett visst sätt.

Världen utvecklas av att folk ifrågasätter. Varför gör vi såhär, varför måste man göra såhär, kan vi göra på ett annat sätt?

Och tillbaka till barnet i stolen, I nödfall kanske man kunde ha flyttat stolen till ett annat ställe där det går att snurra.

 

[Lingon]

Om barnet alltid förväntas lyda oavsett tror jag allt blir så mycket svårare. Om barnet får tänka själv men i vissa, farliga situationer måste "lyda", så tror jag att det funkar bättre.
Barnet lär sig förstå när man ska lyssna på andra och när man kan ifrågasätta. Ofta är det väldigt bra att ifrågasätta. Också på jobbet som vuxen.

Jag tror att det är viktigt att lära sig att man får ifrågasätta om man gör det på ett bra sätt. Om svaret alltid är "du gör som jag säger för jag är vuxen" kommer inte barnet att känna att hen kan komma med frågor om varför man gör på ett visst sätt.

Världen utvecklas av att folk ifrågasätter. Varför gör vi såhär, varför måste man göra såhär, kan vi göra på ett annat sätt?

Och tillbaka till barnet i stolen, I nödfall kanske man kunde ha flyttat stolen till ett annat ställe där det går att snurra.

Ja, självklart ska barn få ifrågasätta. Men i vissa situationer måste man som förälder kunna förmedla till sitt barn att just nu har jag saker som behöver göras och för det behövs lugn och ro. Just nu är det inte lämpligt att du snurrar på stolen, pratar, hoppar jämfota, tjatar eller sjunger. Just måste du sitta tyst och vänta. Utan att barnet börjar diskutera och argumentera och göra tvärtom. Är det roligt? Nä. Är det nödvändigt? Ja. Ett barn/en vuxen som alltid startar en diskussion oavsett vad det gäller är en person som till sist blir olidlig att umgås/samarbeta med och som folk kommer undvika.

Allt i livet är inte en lek. Ibland har man tråkigt. Det måste man lära sig att acceptera. Ibland måste man göra tråkiga saker som t.ex. sitta tyst och stilla på en stol eller göra en skoluppgift som är tråkig och som man inte förstår poängen med. Ibland måste man bara göra det. Ibland är det lämpligt att ifrågasätta och ibland är det mindre lämpligt.

 

[TinyWiny]

Man skall göra både och.
Det säkraste är att barnet fungerar i alla miljöer.
Så att det finns extra säkerhet för den gång som uppmärksamheten hos föräldrarna brister.
Typ både hängslen och livrem.

Att ett barn fungerar i de flesta miljöer (alla är verkligen inte lämpliga) och att hen är lydig är inte samma sak och barnets lydighet ska aldrig vara skillnaden mellan olycka eller inte. Ibland brister man som förälder, så är det såklart, men att då mena att barnets lydighet är avgörande blir ju helt absurt. Föräldern får brista men inte ett barn? Var är logiken i det?

 

[TinyWiny]

Ja, självklart ska barn få ifrågasätta. Men i vissa situationer måste man som förälder kunna förmedla till sitt barn att just nu har jag saker som behöver göras och för det behövs lugn och ro. Just nu är det inte lämpligt att du snurrar på stolen, pratar, hoppar jämfota, tjatar eller sjunger. Just måste du sitta tyst och vänta. Utan att barnet börjar diskutera och argumentera och göra tvärtom. Är det roligt? Nä. Är det nödvändigt? Ja. Ett barn/en vuxen som alltid startar en diskussion oavsett vad det gäller är en person som till sist blir olidlig att umgås/samarbeta med och som folk kommer undvika.

Allt i livet är inte en lek. Ibland har man tråkigt. Det måste man lära sig att acceptera. Ibland måste man göra tråkiga saker som t.ex. sitta tyst och stilla på en stol eller göra en skoluppgift som är tråkig och som man inte förstår poängen med. Ibland måste man bara göra det. Ibland är det lämpligt att ifrågasätta och ibland är det mindre lämpligt.

I de situationerna barnet behöver lyssna direkt ska barnet också vara så förberett att hen inte behöver ta diskussionen där och då. Hen ska redan ha kunskapen om varför och hen ska redan ha fått höra argumenten, förstått och accepterat dem.

Att göra en skoluppgift man inte ser poängen med finns det ingen anledning till. Då får det vara lite obekvämt för den vuxne en stund och hen får minsann förklara varför barnet behöver lära sig det och till vilken nytta det är att kunna.

 

[Kilauea]

A) barnet är så litet att en vuxen har ansvar för att barnet inte gör nåt tokigt
B) barnet är lite större och förstår efter diskussion varför saker är farliga.

I praktiken kanske det är samma sak, men jag får rysningar av själva tankesättet att barn ska lyda.

Vuxen har absolut ansvar, men vi har tex regeln att ska man gå på vägen så ska man hålla mamma/pappa/vemdetnuär i handen eller hålla i vagnen. Finns inga alternativ, förutom att åka i vagnen. Vill man gå själv gäller de reglerna. Så där handlar det väl om att "lyda".

 

[Raderad medlem 19815]

Om barnet alltid förväntas lyda oavsett tror jag allt blir så mycket svårare. Om barnet får tänka själv men i vissa, farliga situationer måste "lyda", så tror jag att det funkar bättre.
Barnet lär sig förstå när man ska lyssna på andra och när man kan ifrågasätta. Ofta är det väldigt bra att ifrågasätta. Också på jobbet som vuxen.

Jag tror att det är viktigt att lära sig att man får ifrågasätta om man gör det på ett bra sätt. Om svaret alltid är "du gör som jag säger för jag är vuxen" kommer inte barnet att känna att hen kan komma med frågor om varför man gör på ett visst sätt.

Världen utvecklas av att folk ifrågasätter. Varför gör vi såhär, varför måste man göra såhär, kan vi göra på ett annat sätt?

Och tillbaka till barnet i stolen, I nödfall kanske man kunde ha flyttat stolen till ett annat ställe där det går att snurra.

Ingen har pratat om ”alltid förväntas lyda”.

 

[TinyWiny]

Vuxen har absolut ansvar, men vi har tex regeln att ska man gå på vägen så ska man hålla mamma/pappa/vemdetnuär i handen eller hålla i vagnen. Finns inga alternativ, förutom att åka i vagnen. Vill man gå själv gäller de reglerna. Så där handlar det väl om att "lyda".

Ramar och regler man har att förhålla sig till ser jag som en helt annan sak än lydnad. Iallafall om reglerna och ramarna är vettiga och barnet får dem förklarade för sig. Barnet har det här att förhålla sig till och får förklarat för sig varför. Det innebär såklart inte alltid att barnet tycker att alternativen är okej ändå men där handlar det ju om att skydda barnet från sig självt för att hen är för liten för att förstå riskerna med att göra något annat än de alternativ som ges. Det ser inte jag som att barnet bara ska lyda.

 

[skogaliten]

Absolut. Men innan det så bör man kunna tänka och reflektera själv. Små barn kan ju inte det men med sexåringar går det absolut.

Gör det?

Du menar att sexåringar har den intellektuella kapaciteten som krävs för att kunna förstå och utvärdera en situation, och agera på bästa möjliga sätt?

Eller vad menar du egentligen?

Det finns väldigt många situationer där barn och unga personer inte agerar adekvat, och då ska väl en vuxen rycka in och säga åt barnet att sluta, flytta sig eller vad som krävs för att inte ramla ner, bränna sig, eller ha sönder något, eller riskerar att ska någon annan.

Därför måste faktiskt barn kunna "lyda", och snarare förstå när en tillsägelse är "på allvar" eller när det finns tid och utrymme för förhandling, diskussion och förklaringar.

 

[skogaliten]

A) barnet är så litet att en vuxen har ansvar för att barnet inte gör nåt tokigt
B) barnet är lite större och förstår efter diskussion varför saker är farliga.

I praktiken kanske det är samma sak, men jag får rysningar av själva tankesättet att barn ska lyda.

Tonåringar är mycket oberäkneliga i vissa lägen, och rätt handlingskraftiga.

Har man jobbat med både förklaringar, och tillsägelser i en bra avvägning under hela uppväxten, så har man underlättat undvikandet av olyckor av olika slag.

 

[Ridinglady]

Jag tänker att det barnet måste lära sig är att visa respekt för andra och balansera detta mot sina egna behov och önskningar. I en del situationer är att visa respekt för andra att sluta med ngt störande som att sitta och snurra på en stol och vid andra tillfällen är det att ställa frågan varför för att få ngt förklarat eller omvärderat. Ett barn måste lära sig att både stå upp för sig själv och kunna ingå i en grupp / kollektiv. Att hjälpa barnet till denna balans är den svåra föräldrauppgiften!
Mina barn är idag unga vuxna och jag är tycker jag har lyckats bra. Det hände att jag krävde ’lydnad’ genom att säga ifrån och vänta mig att de skulle upphöra med ngt olämpligt och störande, men de fick också möjlighet att ifrågasätta och diskutera - och så fick de många kramar!

 

[em-pirre]

Orkar inte tagga.

Men lite kort,

Alla kan inte sitta still och vara som folk. Alla fixar inte att lyda.

Och ja, jag skulle hojta "genast bort med handen ur spisen!" och hoppats att barnet skulle göra som jag säger.

Samtidigt tror jag att man får bättre färdigheter att klara sig i livet om man får möjlighet till att diskutera, utvärdera och reflektera tillsammans med en vuxen redan från ung ålder istället för att förväntas lyda varje gång någon tycker att man måste sitta stilla.

 

[Mabuse]

Är era barn lydiga/olydiga?

Jag har då ett mer olydigt barn, idag skulle vi skriva på några papper hos revisorn, tog totalt 10 minuter. Det fanns en snurrstol inne på rummet, men det var för trångt för att snurra i den. Trots upprepade tillsägelser samt att jag försökte hålla fast stolen så kämpade barnet för att snurra den. Till slut fick jag lyfta ur honom och han fick sitta och sura på golvet. Han är 7 år Och vi hade varit en timme och åkt kickbike innan mötet.

Jag får höra allt från ”hårdare tag”, till ”han växer till sig”, till ”han kanske behöver medicineras.”

Jag tror ändå han faller inom normalvarianten, men det är så svårt att få honom att lyssna och lyda. Bara prat går inte hem, det måste till hotelser eller mutor, vilket så klart är tröttsamt.

Hur gör andra föräldrar?
Är det bara mitt barn som inte gör som jag säger?

Vi tar bort barnet från situationer de inte klarar, eftersom det uppenbarligen var för svårt. Så får de växa på sig innan vi provar igen.

Jag har nog tänkt att det handlar mindre om att lyda, och mer om att kunna ta ansvar. Klarar man inte att låta bli att snurra på stolen fast det inte funkar var man för liten för att klara det ansvaret, då får man göra något lättare.

 

[astronaut]

Nu har jag förvisso enbart syskonbarn och majoriteten av dem har ju lärt sig att man kan ha tråkigt ibland och allt inte är kul. Så de på sätt och vis lättare kan sysselsätta sig själv medan de upplever något som är tråkigt. När de varit yngre och hållit på med något de inte får göra (t.ex. stoppa gaffel i elkontakter eller liknande) så har jag aldrig enbart sagt "nej" utan även anledningen till varför jag sade nej för att förtydliga varför. När jag var liten t.ex (1 och uppåt) medan mamma eller pappa fixade käket kunde de sätta mig i barnstolen och ge mig någon leksak och jag fastnade helt i min egna värld med leksaken. För jag lärde mig att kunna leka själv.

Kräver inte att barnen ska lyda till 100% bara att de lyssnar och gör sitt bästa med att hålla sitt sprall i schack de tillfällen det krävts. Vilket har fungerat finfint för dem då de kan vara med ute och äta utan att springa runt och härja på restauranger mm.