Ska barn lyda?

[Imogen]

Flera, framför allt @TinyWiny, har redan skrivit mycket av vad jag tänker.

Skulle inte kalla mina barn varken lydiga eller olydiga. Om man med lyda menar att barnen automatiskt alltid gör som vi säger så nej det gör de verkligen inte. Vi har inte någon som helst ambition att utnyttja vår maktposition över barnen på det viset. Ser inte alls vad som skulle vara bra med det.

Det är ofta barnen vill något annat än vad vi vill. Det är ganska självklart att en treåring och en vuxen har olika syn på saker och ting. Vi väljer våra strider väl och försöker efter bästa förmåga anpassa kraven efter barnens förmåga. Det betyder inte att barnen alltid får som de vill. Vi avleder (med ord eller att fysiskt plocka bort), vi förklarar och vi förklarar igen. Det är långt ifrån alltid som barnen köper vår förklaring och så får det vara ibland. Men förklaringen är aldrig ”du ska lyda mig för att jag jag säger så oavsett vad jag säger”.

På samma sätt finns det ju många saker i ett barns liv som inte är förhandlingsbart. Ha bilbälte i bilen, hjälm när man cyklar, gå på trottoaren osv. Jag tycker inte det alls har med lydiga eller olydiga barn att göra. Mina barn ska inte ha hjälm på sig när de cyklar för att jag säger så (även om jag förmedlar informationen) utan för att det är farligt utan.

Vi försöker förutspå situationer, förbereda barnen (absolut viktigast av allt!), förklara, avleda och förklara igen. Vi försöker aktivt och påminner varandra att inte hamna i mutor eller än värre hot. Jag påstår verkligen inte att vi alltid lyckas. Men vi försöker verkligen.

I den specifika situationen TS tar upp tycker jag definitivt att det är för höga krav att en sjuåring ska sitta stilla på en stol i 10 minuter och inte göra någonting. Ännu mer om det är en rolig karusellstol! Skulle jag också ha svårt att göra. Men vi vuxna hade kanske istället för att snurra börjat kolla på mobilen eller läsa på bokryggarna i rummet eftersom vi har lärt oss vad som är socialt accepterat och kan förutspå det olämpliga i att snurra på en stol i ett för trångt utrymme. Att barnen trots tillsägelser inte kunde motstå att fortsätta snurra har med bristande impulskontroll, inte olydnad att göra.
Konkrekt tips: läs boken ”Barn som bråkar” av Bo Hejlskov. Fylld med ögonöppnare om sitt eget beteende och framför allt massa konkreta tips på hur man kan hantera konflikter i vardagen.

 

[Teilani]

Fult och fult. Lyda innebär ju att inte tänka själv, inte utvärdera utan enbart göra som någon annan säger. Det är ingen egenskap jag vill att ett barn ska ha.

Vissa barn har helt enkelt väldigt svårt att sitta still. Du kan kräva hur mycket du vill men om situationen är för svår så går det ju inte. Då måste man anpassa situationen.

Hur gör dom i förskolan? Jag har väldigt stor erfarenhet av "barn med svårigheter att sitta still". Vad jag hade blivit lycklig av hade inte varit att barnet hade varit lydigt, utan att hen själv hade kunnat säga att hen vill ha något att peta på (klassisk fidget spinner, klämboll eller vad som nu funkar)

Jag hade jobbat förebyggande och försökt föra dialog med barnet. Inte då i situationen utan i lugn stund. Vad kunde hjälpa barnet i en sån situation? Vill hen ha något i handen? Papper och penna?

Skolan säger inte mycket, han går i nollan så de har lektioner. Jag har förstått att han ägnar en del tid åt att kräla på golvet medan fröken förklarar uppgifter. Sen gör han uppgifter duktigt och ligger i fas. Om de funderat kring hur det ska bli när han börjar ettan till hösten har de inte meddelat detta. Att kommunen är känd för att ligga i botten i skolstatestiken gör ju inte att man känner sig tryggare precis.

Små saker att distrahera med är svårt, han pulveriserar dem. Får han något att rita på så vill han ju berätta vad han ritar medan han gör det, det är inte en tyst och lugn aktivitet.

Om jag hade mutat med en glass när vi var klar hade han klarat att sitta still, så det är ingen fysisk omöjlighet. Men så kan jag ju inte hålla på...

Och för att koppla ihop med @Lingon innan vi åkte dit hade vi pratat om vad det var för papper, förklarat varför det var viktigt (inget avancerat) vi hade åkt kickbike för att bli av med de värsta myrorna och hade det inte dykt upp en oväntad snurrstol så hade det nog inte varit ett problem. Jag visste bara inte att det skulle finnas en sån stol där.

Och det är ju ofta så i livet, det går inte att förbereda sig för alla möjliga eventualiteter. Ibland får man bara gilla läget, eller ogilla, men åtminstone hålla sig i skinnet.

 

[Teilani]

Det tycker inte jag. Att inte förstå varför och inte få några argument utan att man bara ska lyda skapar inget bra uppväxtklimat och inga trygga vuxna. Att förklara varför man ska lära sig ditten eller datten så att barnet förstår varför skapar en bra mycket bättre lärmiljö och nyfikna lärsugna barn än order som bara ska lydas. Den här tanken att barn bara ska lyda i skolan har skapat enormt många sorger och bedrövelser för barn som har lärt sig att de ska kunna eller göra ditt och datt och som på allvar tror att det är för lärarens skull eller i vissa fall för förälderns. De har aldrig insett, pga brist på förklaring, att de ska lära sig ditt och datt för att de kommer ha nytta av det själva och i vilken situation de kommer ha nytta av det. Kan man inte argumentera för och förklara varför man anser att någon ska göra något så bör man ta en funderare själv tills man vet varför man anser att barnet ska göra något och kan ge en vettig förklaring. Allt går att argumentera för och förklara. Det tar visserligen lite extra tid för den vuxne att fundera över varför hen tycker som hen gör men det ser jag som vår skyldighet mot våra barn faktiskt. Att man förklarar och argumenterar för något innebär inte att det sker varje gång. Barn är ju inte dumma utan kommer också ihåg saker och ting men de gånger de inte gör det så får man förklara och argumentera igen.

Argumentet att vuxna inte startar en diskussion varje gång de får en order av chefen haltar betänkligt. Jag hoppas ju att vuxna vet varför de ska göra sitt jobb och inte sitter där undrande om varför de ska göra det de ska göra och den förklaringen behöver även barn men såklart på den nivå de befinner sig.

Även om ett litet barn kanske inte förstår varför de ska hålla någon i handen i trafiken eller inte balansera på broräcket eller varför de ska sitta fast i bilen eller ha flytväst på i båten så innebär inte det att de bara ska lyda blint. Det innebär att man argumenterar för och förklarar varför tills barnet förstår och/eller det blir en vana. Tills barnet har förmågan att själv förstå får man som vuxen skydda barnet ifrån hen själv i vissa lägen. Vissa saker är inte förhandlingsbara överhuvudtaget men det innebär inte att barnet bara ska lyda utan att hen ska få förklaringar för varför så att hen har möjlighet att lära sig varför vissa saker inte är förhandlingsbara.
Att lära barn att hoppa för att man säger hoppa leder inte till det. Det kan leda till barn som inte vågar ifrågasätta och som inte lär sig att tänka själva, till barn som inte lär sig varför och inte får grepp om världen utan lyder av rädsla, blir ögontjänare eller till barn som revolterar.

Jag är absolut inte ute efter att kväsa barnet, men att jag förklarar något biter inte på min unge. Jag kan förklara tills jag blir blå vikten av att sova på natten, men det behöver man ju inte om man är en robot med oändliga batterier som aldrig är trött.

Jag förklarar hemskt gärna, men det kräver att barnet lyssnar och i alla fall försöker förstå. Inte använder all sin kreativitet för att motbevisa min förklaring.

Så då blir min fråga istället, hur får jag barnet att lyssna?

 

[Imogen]

Barnbarnet har nyligen fyllt 7 och är om möjligt ännu enklare att resonera med.
Det du beskriver är mera som 6-åringar. Så det kan nog gå över i nästa fas. 6-åringar har myror i brallan.

Fast det är ju knappast så att beteendet är normalt för sexåringar men sjuåringar ska gå att resonera med. Barns utveckling är ju knappast så fyrkantig by the book. Och oavsett kan ju TS son ha fyllt sju i förrgår vad vi vet.

 

[Teilani]

Om det är så att han är 7 år och genomgående inte gör som ni säger då tycker jag att det låter som något av det ovanligare slaget ja. Om jag hade känt att det påverkade vår och hans vardag så hade jag vänt mig till bup. Vad säger skolan?

Min uppfattning är att vi har vår personlighet och den kan man inte ändra, jag tror alltså absolut inte att de föräldrar vars barn i princip alltid gör som de säger gör särskilt mycket annorlunda än ni.

Dock kan man som förälder göra vissa saker för att underlätta för barnet och sig själv. Till exempel ge korta och tydliga instruktioner , förbereda barnet på vad som kommer att hända , ignorera dåliga beteenden i den mån det går och berömma när barnet gör rätt.

Vi underlättar så mycket vi kan för barnet, ingen gillar att bråka.
Tex handla, får han uppdrag att hämta tex mjölk och tvättmedel, istället för att leta efter roliga saker att tjata om. Vi undviker generellt alla typer av möblerade rum, extremt ovanligt att vi båda behövde vara på samma ställe samtidigt den här gången.

Skolan säger inte så mycket som sagt.

Känner mig som ett pucko när jag berömmer mitt barn för att han satt still och lyssnade på samlingen innan idrotten börjar, istället för att fokusera på hur fort han sprang.

 

[Teilani]

Fast det är ju knappast så att beteendet är normalt för sexåringar men sjuåringar ska gå att resonera med. Barns utveckling är ju knappast så fyrkantig by the book. Och oavsett kan ju TS son ha fyllt sju i förrgår vad vi vet.

Februari

 

[Inte_Ung]

Och oavsett kan ju TS son ha fyllt sju i förrgår vad vi vet.

Ja och då så kan det ju fortfarande gå över.
Barn utvecklas ju också olika.

 

[Inte_Ung]

I den specifika situationen TS tar upp tycker jag definitivt att det är för höga krav att en sjuåring ska sitta stilla på en stol i 10 minuter och inte göra någonting. Ännu mer om det är en rolig karusellstol! Skulle jag också ha svårt att göra

Mitt barnbarn på 7 år skulle inte ha det minsta problem med det.
Men det skulle jag ha även nu vid nästan 60.
Det handlar ju också om personligheten.

 

[Imogen]

Jag är absolut inte ute efter att kväsa barnet, men att jag förklarar något biter inte på min unge. Jag kan förklara tills jag blir blå vikten av att sova på natten, men det behöver man ju inte om man är en robot med oändliga batterier som aldrig är trött.

Jag förklarar hemskt gärna, men det kräver att barnet lyssnar och i alla fall försöker förstå. Inte använder all sin kreativitet för att motbevisa min förklaring.

Så då blir min fråga istället, hur får jag barnet att lyssna?

Jag är övertygad om att barnet lyssnar. Att han sen inte kanske gör som du säger är något annat. Såklart oviktigt i din beskrivning här men det är väldigt vanligt att föräldrar säger till sina barn ”du lyssnar inte” eller ”du måste lyssna” när de egentligen har en helt annan förväntning.

Föräldern säger lyssna. Barnet hör var föräldern säger och har alltså lyssnat och gjort precis som önskat. Föräldern blir då upprörd över att barnet inte förstod vad föräldern egentligen menade. Bäddat för konflikt när ena parten är ett litet barn.

Angående sovandet så är det ju typexempel på sånt som ett barn rent tekniskt inte kommer att förstå hur mycket man än förklarar. Så små barn är för mycket här och nu för att kunna förväntas ta ansvar för att ”gå och lägga sig i tid för att orka med morgondagens aktiviteter”. Och man kan ju inte heller tvinga ett barn att somna. Det enda man kan göra är att skapa så bra förutsättningar som möjligt för att barnet ska somna.

 

[Imogen]

Ja och då så kan det ju fortfarande gå över.
Barn utvecklas ju också olika.

Jag läste det du skrev som att beteendet var normalt för en sexåring men av en sjuåring ska man kunna förvänta sig annat. Och det håller jag inte med om. Däremot håller jag helt med om att barn utvecklas olika såklart.

 

[Inte_Ung]

Om jag hade mutat med en glass när vi var klar hade han klarat att sitta still, så det är ingen fysisk omöjlighet. Men så kan jag ju inte hålla på...

Varför kan du inte det?
Det måste ju löna sig att uppföra sig.
Mutor är ju helt okej.

 

[Inte_Ung]

Jag har förstått att han ägnar en del tid åt att kräla på golvet medan fröken förklarar uppgifter. Sen gör han uppgifter duktigt och ligger i fas. O

Högpresterande och uttråkad gissar jag på.

 

[pollex]

Så då blir min fråga istället, hur får jag barnet att lyssna?

Det här tycker jag är en riktigt intressant fråga, men den är inte samma som ”hur får jag barnet att lyssna och hålla med/göra som jag säger?”. Min upplevelse är att verklighetens beskaffenhet är något av en upprörande besvikelse för vissa barn, och att förlika sig med den tar tid... i vissa frågor kanske man kan låta verkligheten göra jobbet åt en (”jag tycker inte att du ska x för att y” - ”joho!” - ”okej, prova du” (och så inget efterklokt ”vad var det jag sa”)), i andra kanske man kan bemöta känslan (”oh ja, jag önskar att jag också skulle vara en sådan robot!”) och använda sig själv som avledande exempel (”... men jag är en människa som måste sova för att”), ibland blir man tokig och gör opedagogiska saker som man inte ska skriva om på internet och sedan till slut har tiden gått och så har man skaffat sig nya problem istället .

 

[morgaine]

För små barn kan lydnad vara livsavgörande för att inte bli överkörd eller drunkna, så jag håller inte med dig.

Jepp! Jag fick från 50 m håll skrika åt ett påhälsande barn som rusade i full fräs i hästhagen, rakt emot ponnyerna som just fått mat. De har just släppts ihop så de kickar åt varandra vid matning. Inte jättebra med ett barn som inte lyssnar på mamman och springer rakt mot dem. Jag skrek så högt jag kunde och han stannade förvånat 3-4 meter från hästarna. Livsfarligt faktiskt. Vi hade redan sagt till många ggr att han inte fick springa runt hästarna.

 

[morgaine]

Jag skulle då verkligen undvika att sätta ett småbarn i en situation där hens överlevnad var beroende av att hen lydde.

Det händer ibland ändå. Man kanske är på utflykt på smögen? Åker med i en eka, eller är på utflykt på något bergigt ställe i Grekland.

 

[TinyWiny]

Jag är absolut inte ute efter att kväsa barnet, men att jag förklarar något biter inte på min unge. Jag kan förklara tills jag blir blå vikten av att sova på natten, men det behöver man ju inte om man är en robot med oändliga batterier som aldrig är trött.

Jag förklarar hemskt gärna, men det kräver att barnet lyssnar och i alla fall försöker förstå. Inte använder all sin kreativitet för att motbevisa min förklaring.

Så då blir min fråga istället, hur får jag barnet att lyssna?

Genom att hitta något hen kan relatera till. Jag säger inte att det är enkelt men när man hittar det där som kan sporra, uppmuntra och belöna barnet bara genom att göra något hen själv ser en mening i och att man jobbar mot samma mål är det så väldigt mycket enklare. När barnet känner att hen har en plats i livet/familjen/gruppen som är viktig så blir väldigt många saker enklare.
Den där roboten med outtröttliga batterier, har han någon grej som då och då behöver byta eller ladda sina batterier? Kan ni spinna vidare på det på något vis kanske? Kan du säga att dina batterier behöver laddas iallafall och gå och lägga dig själv? Göra en rolig grej av det och sätta en låtsas sladd i sängen eller kanske direkt på barnet? Fantasin har inga gränser och hittar du en väg in så kommer ditt barn med all sannolikhet att spinna vidare på idén. Barn vill ju väldigt gärna vara till lags men klarar det inte alltid. Att då få känna att det här är jag mästare på är en höjdare.

Som exempel ansåg mitt ena barn att det där med att lära sig läsa var helt onödigt. Det här var i slutet av första klass. Hen kunde ju se på film istället och hens syskon kunde ju läsa om det behövdes och jag kunde ju också läsa vid behov. Enkel logik hos ett barn. Hen tyckte dock att det var lite jobbigt på teorilektionerna på ridskolan men det vara bara just då och det jobbiga i att lära sig läsa för det var väl inte riktigt värt det. Jag köpte en prenumeration på min häst. Jag sa att Mulleserierna läser du själv och de andra läser jag högt för dig. Efter ett par tidningar hade jag "inte tid" just då utan sa att hen fick vänta till kvällen. Hen hade snart läst ut hela tidningen själv vilket såklart var min förhoppning. Plötsligt var det värt att lära sig läsa. Det fanns en anledning till att lära sig som hen kunde greppa men som jag inte hade kunnat förmedla och när något hen gärna ville fanns inom räckhåll då gick det plötsligt. Då var det värt det för hen att traggla. När hen började tvåan läste hen som en fjärdeklassare och hela hens barndom läste hen böcker i parti och minut.

Jag hade kunnat kräva att hen bara skulle lära sig. Jag hade kunnat sitta och traggla med läseboken hela sommaren och hela vår sommar hade varit fylld med tjafs, bråk och tandagnisslan. Istället valde jag vad jag hoppades skulle väcka hens egna intresse för att lära sig och det föll väl ut. Det gäller att hitta den där vägen in. Det där som just ens egna barn kan relatera till och se en mening med.

 

[Ramona]

I den specifika situationen TS tar upp tycker jag definitivt att det är för höga krav att en sjuåring ska sitta stilla på en stol i 10 minuter och inte göra någonting.

Fast att sitta still i 10 minuter är inte för höga krav för en 7-åring, för en 1-åring som inte förstår när man förklarar är det kanske för höga krav, men är man 7 år har man kommit längre än så.

Det är jättebra att barn tänker själva och att barn gör egna slutsatser, men de måste ju vara mentalt mogna för det också. Och så länge de inte är mentalt mogna för det är det lydnad som gäller, allt annat är ju helt förkastligt och rent av farligt.

Sen är det ju så att barn i alla tider lyckats lyda sina föräldrar relativt bra. Jag kan garantera att det inte var många barn som snurrade i kyrkbänken som 7-åringar i slutet på 1800-talet, början på 1900-talet. Det fanns liksom inte utrymme för att ta egna initiativ och ifrågasätta prästen och församlingen, på gott och ont, men de lyckades ju uppföra sig i alla fall.

 

[em-pirre]

Fast att sitta still i 10 minuter är inte för höga krav för en 7-åring, för en 1-åring som inte förstår när man förklarar är det kanske för höga krav, men är man 7 år har man kommit längre än så.

Det är jättebra att barn tänker själva och att barn gör egna slutsatser, men de måste ju vara mentalt mogna för det också. Och så länge de inte är mentalt mogna för det är det lydnad som gäller, allt annat är ju helt förkastligt och rent av farligt.

Sen är det ju så att barn i alla tider lyckats lyda sina föräldrar relativt bra. Jag kan garantera att det inte var många barn som snurrade i kyrkbänken som 7-åringar i slutet på 1800-talet, början på 1900-talet. Det fanns liksom inte utrymme för att ta egna initiativ och ifrågasätta prästen och församlingen, på gott och ont, men de lyckades ju uppföra sig i alla fall.

Ja man kan slå dem också så dälyder de jättebra. Men det kanske inte riktigt är det vi vill göra med våra barn 2020. Idag förstår vi att det också för en sjuåring kan vara jättesvårt att sitta stilla. Vissa behöver hjälpmedel och anpassad miljö. Utan att de har någon diagnos.

 

[Lingon]

Ja man kan slå dem också så dälyder de jättebra. Men det kanske inte riktigt är det vi vill göra med våra barn 2020. Idag förstår vi att det också för en sjuåring kan vara jättesvårt att sitta stilla. Vissa behöver hjälpmedel och anpassad miljö. Utan att de har någon diagnos.

Och att ställa för små krav kan också göra att barnet inte kan göra det som det annars hade kunnat göra.

 

[Teilani]

Genom att hitta något hen kan relatera till. Jag säger inte att det är enkelt men när man hittar det där som kan sporra, uppmuntra och belöna barnet bara genom att göra något hen själv ser en mening i och att man jobbar mot samma mål är det så väldigt mycket enklare. När barnet känner att hen har en plats i livet/familjen/gruppen som är viktig så blir väldigt många saker enklare.
Den där roboten med outtröttliga batterier, har han någon grej som då och då behöver byta eller ladda sina batterier? Kan ni spinna vidare på det på något vis kanske? Kan du säga att dina batterier behöver laddas iallafall och gå och lägga dig själv? Göra en rolig grej av det och sätta en låtsas sladd i sängen eller kanske direkt på barnet? Fantasin har inga gränser och hittar du en väg in så kommer ditt barn med all sannolikhet att spinna vidare på idén. Barn vill ju väldigt gärna vara till lags men klarar det inte alltid. Att då få känna att det här är jag mästare på är en höjdare.

Som exempel ansåg mitt ena barn att det där med att lära sig läsa var helt onödigt. Det här var i slutet av första klass. Hen kunde ju se på film istället och hens syskon kunde ju läsa om det behövdes och jag kunde ju också läsa vid behov. Enkel logik hos ett barn. Hen tyckte dock att det var lite jobbigt på teorilektionerna på ridskolan men det vara bara just då och det jobbiga i att lära sig läsa för det var väl inte riktigt värt det. Jag köpte en prenumeration på min häst. Jag sa att Mulleserierna läser du själv och de andra läser jag högt för dig. Efter ett par tidningar hade jag "inte tid" just då utan sa att hen fick vänta till kvällen. Hen hade snart läst ut hela tidningen själv vilket såklart var min förhoppning. Plötsligt var det värt att lära sig läsa. Det fanns en anledning till att lära sig som hen kunde greppa men som jag inte hade kunnat förmedla och när något hen gärna ville fanns inom räckhåll då gick det plötsligt. Då var det värt det för hen att traggla. När hen började tvåan läste hen som en fjärdeklassare och hela hens barndom läste hen böcker i parti och minut.

Jag hade kunnat kräva att hen bara skulle lära sig. Jag hade kunnat sitta och traggla med läseboken hela sommaren och hela vår sommar hade varit fylld med tjafs, bråk och tandagnisslan. Istället valde jag vad jag hoppades skulle väcka hens egna intresse för att lära sig och det föll väl ut. Det gäller att hitta den där vägen in. Det där som just ens egna barn kan relatera till och se en mening med.

Att snurra med i barnets fantasier är jätteroligt, men det blir gärna uppvarvat. För det mesta går det bra, vi ligger tillsammans i sängen och läser saga och pratar en stund. Men om jag inte påminner honom om att blunda och vara tyst efter en stund somnar han aldrig. Andra föräldrar kan säga till sina barn att nu är det läggdags och de bara går och lägger sig. Man undrar ju vad man gör för fel?

Jag har med flit inte lärt barnet ”skolsaker” för i samma stund han kan något blir det tråkigt och ovärt. Jag vill trots allt att han ska lyssna så mycket det går i skolan. Inte kräla på golvet.