Sjukdomsvinst och psykisk ohälsa

[athena_arabians]

Varför är det rimligt? Många ser på ätstörningar som du, det handlar om skönhetsideal, som något man vill uppnå. Ätstörningar ses i och med det också av vissa som något kvinnligt, som en svaghet. Att man låter sig styras av samhällets förväntningar till den grad att man gör sig själv illa. Den manliga könsrollen förbjuder mannen från att vara svag för det är ju kvinnligt, alltså söker de inte hjälp precis som i många andra fall av psykisk ohälsa för det är ju inte manligt att vara "svag", dvs. mänsklig med mänskliga känslor. Därför är männen överrepresenterade i självmordsstatistiken. (Herregud, det här inlägget ger mig spykänslor. Fy tusan att könsrollerna är så vidriga )

Den traditionella mansrollen ställer till det för så många män. Jag vet män som långt upp i vuxen ålder inte klarat av att gråta för att "det gör inte en riktig man" i kombination med att generellt inte visa eller erkänna det man känner. Helt vidrigt. Flera av dem har kraschat rejält när livet blivit hårt (svår sjukdom, dödsfall i familjen osv).

 

[TinyWiny]

Den traditionella mansrollen ställer till det för så många män. Jag vet män som långt upp i vuxen ålder inte klarat av att gråta för att "det gör inte en riktig man" i kombination med att generellt inte visa eller erkänna det man känner. Helt vidrigt. Flera av dem har kraschat rejält när livet blivit hårt (svår sjukdom, dödsfall i familjen osv).

Ja det är så vidrigt Att inte "få lov" att känna det man känner och uttrycka det är förgörande och tar sig ofta ut i destruktivitet istället. Jag hoppas så att vi en dag ska få vara bara människor och inte kön. Att vi alla ska få vara som vi är.

 

[Con]

Varför är det rimligt? Många ser på ätstörningar som du, det handlar om skönhetsideal, som något man vill uppnå. Ätstörningar ses i och med det också av vissa som något kvinnligt, som en svaghet. Att man låter sig styras av samhällets förväntningar till den grad att man gör sig själv illa. Den manliga könsrollen förbjuder mannen från att vara svag för det är ju kvinnligt, alltså söker de inte hjälp precis som i många andra fall av psykisk ohälsa för det är ju inte manligt att vara "svag", dvs. mänsklig med mänskliga känslor. Därför är männen överrepresenterade i självmordsstatistiken. (Herregud, det här inlägget ger mig spykänslor. Fy tusan att könsrollerna är så vidriga )

Varför skulle det vara orimligt? Jag tycker att du relativiserar när du menar att utbredningen av ätstörningar bland just kvinnor inte är ett uttryck för det förtryck patriarkala strukturer utsätter kvinnor för. Givetvis har det inget med svaghet att göra, det är ju en sjukdom man drabbas av! Jag håller med dig om att könsroller är vidriga och att de även begränsar män, men jag ser ingen som helst motsättning mellan det jag säger och detta faktum.

 

[Sezziyanen]

Den traditionella mansrollen ställer till det för så många män. Jag vet män som långt upp i vuxen ålder inte klarat av att gråta för att "det gör inte en riktig man" i kombination med att generellt inte visa eller erkänna det man känner. Helt vidrigt. Flera av dem har kraschat rejält när livet blivit hårt (svår sjukdom, dödsfall i familjen osv).

Nu kan man ju förstås krascha oavsett, och jag tror det kan finnas ett visst värde i att tvinga sig själv att "hålla sig samman" så att säga. Men i stort håller jag absolut med dig. Det är inte helt lätt alltid att som man söka hjälp för psykiska problem heller (säger inte att det är det för kvinnor heller för den skull alltså). Till viss del är det en rätt konstlad "mansroll" att inte gråta eller visa känslor imo, just det har ju verkligen inte alltid varit sant genom historien.

 

[MiniLi]

Vilka faktorer tror man då står för den stora delen av sambandet? Varför är en sådan majoritet av de drabbade kvinnor?

Det finns ju många saker i vår kultur som är problematiska från det här perspektivet. Individfokuset, prestationsångesten, press och stress inom många områden.
Skönhetsideal är säkerligen med och spelar på en lite ytligare nivå, men det är inte orsaken till att en person blir sjuk. Ätstörning är ju bara en av flera uttryck. Samma grundproblematik kan ta sig olika uttryck. Skönhetsidealen kanske är en del av det som formar vilket uttryck problematiken tar, men inte ensamt.
Jag skulle förövrigt säga att det är relativt få som startar sin ätstörning med mål att bli ”smal”. För de allra flesta är det någon som kommer på vägen när man redan hamnat i skiten.
Om du tänker på ätstörning som helhet så är inte kvinnor lika överrepresenterade som man trott. Kvinnor är överrepresenterade inom vissa ätstörningsdiagnoser men inte alla. Män är överrepresenterade i den numerärt största diagnosgruppen.

 

[Singoalla]

Och det är förstås ditt fria val att göra, jag har absolut förståelse för att man både kan bli arg och inte vilja diskutera ned sådana personer. Jag ser det som att jag har en chans att utbilda i ett sånt läge, och kanske hjälpa dem få förståelse för vissa saker de helt enkelt aldrig varit med om själva. Men självklart, där och då har man verkligen inte alltid tid och ork för det, jag menar väl mer i efterhand. För mig är det der dock inte känsligt, och anledningen till att jag mår så bra som jag gör nu idag är faktiskt till stor del pga att jag har släppt på alla känslor om vad som är skämmigt och känsligt.

Ja, om jag kunde släppa alla känslor om vad som är känsligt så hade livet varit aningens enklare för mig. Men så är inte fallet tyvärr. Hade jag kunnat det så hade jag inte trillat in i min egen depression med tiden heller. Dessvärre så bestämmer man ju inte sådant. Just detta är dessutom kopplat till trauma och även om jag fått akut traumahjälp så gör det ju inte susen direkt. Skämmigt har jag aldrig tyckt att ämnet varit dock.

Överlag handlar det väl också vad jag vill lägga min tid på. Diskussioner här på Buke kan vara rätt tidskrävande och jag ger mig bara in i dem om jag känner att jag själv får ut mycket av det. Jobbiga diskussioner eller ej. Jag orkar dock inte sitta och utbilda människor och samtidigt försöka hålla upp en sköld för klantiga och trubbiga kommentarer. Nä, då fortsätter jag hellre träna ”Gå och lägg dig” med byrackan som är aningens seg på att lära sig

 

[MiniLi]

Ja, det ter sig olika som sagt. Jag skulle gärna berätta mer, men känner att jag ger ut för mycket privat information om expartnern då. Men det var inte elakheter, utan okunskap om hans sjukdomar och ofta omsorg av mig som inte föll väl ut.

Jag förstår att du far efter helt andra processer och har inga problem alls med att diskutera sjukdomsvinst i denna tråd. Det jag reagerade på var att vi började prata om att dela med sig av sin psykiska ohälsa och att diskussionen snabbt gled in på sjukdomsvinst. Jag tror ju som sagt att problemet med att folk inte delar med sig är extremt mycket större. Men nu har vi ju en tråd om just detta fenomen, och det är jätteintressant att läsa.

Det är ofta jättesvårt för människor som står helt utanför att förstå. Det blir ju ofta helt galet, precis som du beskriver. Jag tror dock inte att okunskapen är kopplad till ev tabun. Inte heller tror jag att folk generellt tar till sig av info på det sätt man skulle önska..
Saklig information om psykisk ohälsa i syfte att just minska okunskap är nog helt harmlöst och kanske också lite hjälpsamt.
Personliga berättelser från människor som fortfarande är sjuka ger nog inte önskvärd effekt. Det kanske till och med ger motsatt effekt beroende på hur den sjuke formulerar sig.

 

[TinyWiny]

Varför skulle det vara orimligt? Jag tycker att du relativiserar när du menar att utbredningen av ätstörningar bland kvinnor inte är ett uttryck för det förtryck patriarkala strukturer utsätter kvinnor för. Givetvis har det inget med svaghet att göra, det är ju en sjukdom man drabbas av! Jag håller med dig om att könsroller är vidriga och att de även begränsar män, men jag ser ingen som helst motsättning mellan det jag säger och detta faktum.

Men det är ju inte så att kvinnor drabbas mer/oftare än män. Ätstörningar är ingen kvinnosjukdom. Det är bara det att i detta fallet har kvinnors sjukdom uppmärksammats mer än männens.

 

[Sezziyanen]

Ja, om jag kunde släppa alla känslor om vad som är känsligt så hade livet varit aningens enklare för mig. Men så är inte fallet tyvärr. Hade jag kunnat det så hade jag inte trillat in i min egen depression med tiden heller. Dessvärre så bestämmer man ju inte sådant. Just detta är dessutom kopplat till trauma och även om jag fått akut traumahjälp så gör det ju inte susen direkt. Skämmigt har jag aldrig tyckt att ämnet varit dock.

Överlag handlar det väl också vad jag vill lägga min tid på. Diskussioner här på Buke kan vara rätt tidskrävande och jag ger mig bara in i dem om jag känner att jag själv får ut mycket av det. Jobbiga diskussioner eller ej. Jag orkar dock inte sitta och utbilda människor och samtidigt försöka hålla upp en sköld för klantiga och trubbiga kommentarer. Nä, då fortsätter jag hellre träna ”Gå och lägg dig” med byrackan som är aningens seg på att lära sig

Vi är alla olika, jag talar förstås bara för mig. Jag har tränat mycket på just att kunna släppa på såna saker, det var verkligen inget som bara gjordes i en handvändning. Men det handlar ju mycket om hur man är som person, vad som fungerar för en själv eller ej.

Och som jag sa, jag har absolut förståelse för att inte vilja ta en diskussion, och jag anser inte heller att man måste förklara sig om varför man inte vill göra det.

 

[MiniLi]

Eller såhär ang ideal.. Det kanske inte är idealen i sig som driver ex ätstörningen utan strukturen som ligger under. Dvs samma problematiska grundstrukturer som skapar orimliga skönhetsideal kan också bidra till psykisk ohälsa.
Det är inte idealen i sig, men det är relaterat eftersom det kanske kommer från samma grundproblem.

 

[nymåne]

Jag tvivlar inte en sekund på kunskapen @MiniLi har, t.ex. att det i många/vissa fall kan befästa sjukdomsbilden snarare än vara hjälpsamt på lång sikt att till exempel skriva en blogg om sitt mående.

Däremot tror jag att det kan upplevas som ganska provocerande/tungt att höra för personer som har/har haft olika former att tillstånd med psykisk ohälsa (som kanske för t.ex. @Saeta) att man inte ska göra si eller så för att det kan vara dåligt och/eller detta med sjukdomsvinst. Det är ju inte så lätt alltid att veta vad som är bra eller inte i det långa loppet! Så jag tänker att det är dumt skuldbelägga personer som gör detta (alltså delar med sig av sin psykiska ohälsa). Ja, absolut, det kanske inte är bra utan snarare ohjälpsamt. Men det kanske är det enda sättet just då? Vi människor generellt är ju ganska dåliga på att se framtiden/långsiktiga konsekvenser. Hur många av oss har inte läst otaliga artiklar om att det är bra att motionera, äta regelbundet, inte äta rött kött, inte dricka alkohol, äta grönsaker till alla måltider? Eller som för den delen aldrig är ensamma, då och då rör oss på ojämnt underlag, sover exakt 8 timmar? Alla de här sakerna är förknippade med ökad hälsa/minskad dödlighet. Men gör vi alla detta hela tiden? För de allra flesta är svaret nog nej. Så det jag menar är att vi nog bör ha rimliga krav på de med psykisk ohälsa. Om vi friska inte alltid kan göra rätt, så är det nog rimligt att inte förvänta oss det av människor i psykisk ohälsa heller.

En annan aspekt jag tänkte på är detta med sjukdomsvinst, att människor får bekräftelse, stöd och "" och att det kan upplevas som en saknad att inte få samma stöd när man börjar bli friskare (vilket kan förstärka sjukdomsbilden). Jag hoppas verkligen inte att tanken är att vi ska sluta med stödet. Det känns inte medmänskligt. I många fall kan stödet vara en livlina för folk. Vi kanske istället ska vara noga med att ge liknande former av bekräftelse till människor som är "friska". Vi alla behöver ju känna att vi är värdefulla och det ska ju inte krävas att vi är sjuka för att få det. (Nu tänker jag främst på närstående och inte på nätet (det blir ju nog lite orimligt om vi ska strössla hjärtan på alla här))

 

[MiniLi]

Jag tvivlar inte en sekund på kunskapen @MiniLi har, t.ex. att det i många/vissa fall kan befästa sjukdomsbilden snarare än vara hjälpsamt på lång sikt att till exempel skriva en blogg om sitt mående.

Däremot tror jag att det kan upplevas som ganska provocerande/tungt att höra för personer som har/har haft olika former att tillstånd med psykisk ohälsa (som kanske för t.ex. @Saeta) att man inte ska göra si eller så för att det kan vara dåligt och/eller detta med sjukdomsvinst. Det är ju inte så lätt alltid att veta vad som är bra eller inte i det långa loppet! Så jag tänker att det är dumt skuldbelägga personer som gör detta (alltså delar med sig av sin psykiska ohälsa). Ja, absolut, det kanske inte är bra utan snarare ohjälpsamt. Men det kanske är det enda sättet just då? Vi människor generellt är ju ganska dåliga på att se framtiden/långsiktiga konsekvenser. Hur många av oss har inte läst otaliga artiklar om att det är bra att motionera, äta regelbundet, inte äta rött kött, inte dricka alkohol, äta grönsaker till alla måltider? Eller som för den delen aldrig är ensamma, då och då rör oss på ojämnt underlag, sover exakt 8 timmar? Alla de här sakerna är förknippade med ökad hälsa/minskad dödlighet. Men gör vi alla detta hela tiden? För de allra flesta är svaret nog nej. Så det jag menar är att vi nog bör ha rimliga krav på de med psykisk ohälsa. Om vi friska inte alltid kan göra rätt, så är det nog rimligt att inte förvänta oss det av människor i psykisk ohälsa heller.

En annan aspekt jag tänkte på är detta med sjukdomsvinst, att människor får bekräftelse, stöd och "" och att det kan upplevas som en saknad att inte få samma stöd när man börjar bli friskare (vilket kan förstärka sjukdomsbilden). Jag hoppas verkligen inte att tanken är att vi ska sluta med stödet. Det känns inte medmänskligt. I många fall kan stödet vara en livlina för folk. Vi kanske istället ska vara noga med att ge liknande former av bekräftelse till människor som är "friska". Vi alla behöver ju känna att vi är värdefulla och det ska ju inte krävas att vi är sjuka för att få det. (Nu tänker jag främst på närstående och inte på nätet (det blir ju nog lite orimligt om vi ska strössla hjärtan på alla här))

Klokt inlägg

 

[athena_arabians]

Nu kan man ju förstås krascha oavsett, och jag tror det kan finnas ett visst värde i att tvinga sig själv att "hålla sig samman" så att säga. Men i stort håller jag absolut med dig. Det är inte helt lätt alltid att som man söka hjälp för psykiska problem heller (säger inte att det är det för kvinnor heller för den skull alltså). Till viss del är det en rätt konstlad "mansroll" att inte gråta eller visa känslor imo, just det har ju verkligen inte alltid varit sant genom historien.

Jag tycker inte den traditionella mansrollen är konstlad som den sett ut de senaste 30 åren, om än att den är idiotisk. Det är väl de senaste åren man börjat diskutera och ifrågasätta den på allvar. Jag vet att mansrollen och synen på vad som är manliga attribut ändrats mycket över tid.

När jag säger "krascha" menar jag att mer eller mindre inte klara av sin vardag på någon nivå. Det är klart att det finns ett visst värde i att "hålla ihop" men då ska man komma ihåg att det fungerar bara så länge, sedan måste man bearbeta det man gått igenom på något sätt. Gudarna ska veta att jag varit till helvetet och vänt några gånger men för varje gång har jag haft bättre redskap att klara av det. Jag har också provat att "bita ihop" för länge med spektakulärt dåligt resultat.

 

[Con]

Det finns ju många saker i vår kultur som är problematiska från det här perspektivet. Individfokuset, prestationsångesten, press och stress inom många områden.
Skönhetsideal är säkerligen med och spelar på en lite ytligare nivå, men det är inte orsaken till att en person blir sjuk. Ätstörning är ju bara en av flera uttryck. Samma grundproblematik kan ta sig olika uttryck. Skönhetsidealen kanske är en del av det som formar vilket uttryck problematiken tar, men inte ensamt.
Jag skulle förövrigt säga att det är relativt få som startar sin ätstörning med mål att bli ”smal”. För de allra flesta är det någon som kommer på vägen när man redan hamnat i skiten.
Om du tänker på ätstörning som helhet så är inte kvinnor lika överrepresenterade som man trott. Kvinnor är överrepresenterade inom vissa ätstörningsdiagnoser men inte alla. Män är överrepresenterade i den numerärt största diagnosgruppen.

Tack för ditt svar! Visst finns det andra faktorer som spelar in, men jag intresserar mig för större mönster och tycker ändå att på samhällsnivå är kopplingen mellan just (framförallt västerländska) skönhetsideal och deras exponering i media och ätstörningar så pass slående att det går att misstänka ett starkt samband. Nu innefattar väl beteckningen ätstörningar en bredare problematik än den gjorde förr, kanske spelar det in för hur jag tänker kring de här frågorna?

Om man ska gå efter egna erfarenheter upplever jag att det vanligaste i min omgivning ändå verkar vara att ätstörningar startat i någon sorts önskad viktnedgång. I mitt eget fall är sambandet helt uppenbart. Men det är förstås ingen vidare empiri att utgå från, därför tycker jag just att sjukdomen kanske bäst ska betraktas ur någon sorts samhällsperspektiv om man vill förstå dess orsaker. Men visst, det är förstås svårt att få en fullständig bild även då.

 

[Sezziyanen]

Jag tycker inte den traditionella mansrollen är konstlad som den sett ut de senaste 30 åren, om än att den är idiotisk. Det är väl de senaste åren man börjat diskutera och ifrågasätta den på allvar. Jag vet att mansrollen och synen på vad som är manliga attribut ändrats mycket över tid.

När jag säger "krascha" menar jag att mer eller mindre inte klara av sin vardag på någon nivå. Det är klart att det finns ett visst värde i att "hålla ihop" men då ska man komma ihåg att det fungerar bara så länge, sedan måste man bearbeta det man gått igenom på något sätt. Gudarna ska veta att jag varit till helvetet och vänt några gånger men för varje gång har jag haft bättre redskap att klara av det. Jag har också provat att "bita ihop" för länge med spektakulärt dåligt resultat.

Personligen tycker jag att det finns både bra och dåliga saker, antagligen, i den "normen" du tänker på.

Och i övrigt håller jag absolut med dig. Man måste bearbeta och framförallt våga inse att man har vissa problem, att de är problem, och våga vara öppen och ärlig med det. Det enda jag menade är att det även finns ett visst värde i att tvinga sig själv att "hålla ihop". Inte att det är lösningen i sig. Kanske förklarar jag mig inte riktigt på ett bra sätt..

 

[Singoalla]

Det är ofta jättesvårt för människor som står helt utanför att förstå. Det blir ju ofta helt galet, precis som du beskriver. Jag tror dock inte att okunskapen är kopplad till ev tabun. Inte heller tror jag att folk generellt tar till sig av info på det sätt man skulle önska..
Saklig information om psykisk ohälsa i syfte att just minska okunskap är nog helt harmlöst och kanske också lite hjälpsamt.
Personliga berättelser från människor som fortfarande är sjuka ger nog inte önskvärd effekt. Det kanske till och med ger motsatt effekt beroende på hur den sjuke formulerar sig.

Jag tror inte heller att okunskapen är kopplad till tabu. Såg att @Petruska svarade mig om tabu också, men jag tror inte att det är en särskilt stor del i sammanhanget. Det är ju svårt också att prata om kunskap när man pratar om psykisk ohälsa, för vilken ohälsa pratar vi om? Expartnern hade en personlighetsstörning och tre sjukdomsdiagnoser. Att förstå sig på min depression var nog inte raketforskning, men hans diagnoser kräver nog rätt specifik kunskap. Måste ha varit jättesvårt för omgivningen.

 

[Con]

Men det är ju inte så att kvinnor drabbas mer/oftare än män. Ätstörningar är ingen kvinnosjukdom. Det är bara det att i detta fallet har kvinnors sjukdom uppmärksammats mer än männens.

Jag tror faktiskt inte att det är så. Men jag är medveten om att skönhetsideal idag är väldigt starka även för män, så det är möjligt att det är på väg att ändras.

 

[Sezziyanen]

Jag tror faktiskt inte att det är så. Men jag är medveten om att skönhetsideal idag är väldigt starka även för män, så det är möjligt att det är på väg att ändras.

Idag? När har skönhetsideal inte varit starka för män? Varför pratar man inte lika mycket om he-man som om barbie? Om calvin klein som om HM-bikinis? statyer av grekiska "gudar" ?

 

[Singoalla]

Jag tvivlar inte en sekund på kunskapen @MiniLi har, t.ex. att det i många/vissa fall kan befästa sjukdomsbilden snarare än vara hjälpsamt på lång sikt att till exempel skriva en blogg om sitt mående.

Däremot tror jag att det kan upplevas som ganska provocerande/tungt att höra för personer som har/har haft olika former att tillstånd med psykisk ohälsa (som kanske för t.ex. @Saeta) att man inte ska göra si eller så för att det kan vara dåligt och/eller detta med sjukdomsvinst. Det är ju inte så lätt alltid att veta vad som är bra eller inte i det långa loppet! Så jag tänker att det är dumt skuldbelägga personer som gör detta (alltså delar med sig av sin psykiska ohälsa). Ja, absolut, det kanske inte är bra utan snarare ohjälpsamt. Men det kanske är det enda sättet just då? Vi människor generellt är ju ganska dåliga på att se framtiden/långsiktiga konsekvenser. Hur många av oss har inte läst otaliga artiklar om att det är bra att motionera, äta regelbundet, inte äta rött kött, inte dricka alkohol, äta grönsaker till alla måltider? Eller som för den delen aldrig är ensamma, då och då rör oss på ojämnt underlag, sover exakt 8 timmar? Alla de här sakerna är förknippade med ökad hälsa/minskad dödlighet. Men gör vi alla detta hela tiden? För de allra flesta är svaret nog nej. Så det jag menar är att vi nog bör ha rimliga krav på de med psykisk ohälsa. Om vi friska inte alltid kan göra rätt, så är det nog rimligt att inte förvänta oss det av människor i psykisk ohälsa heller.

En annan aspekt jag tänkte på är detta med sjukdomsvinst, att människor får bekräftelse, stöd och "" och att det kan upplevas som en saknad att inte få samma stöd när man börjar bli friskare (vilket kan förstärka sjukdomsbilden). Jag hoppas verkligen inte att tanken är att vi ska sluta med stödet. Det känns inte medmänskligt. I många fall kan stödet vara en livlina för folk. Vi kanske istället ska vara noga med att ge liknande former av bekräftelse till människor som är "friska". Vi alla behöver ju känna att vi är värdefulla och det ska ju inte krävas att vi är sjuka för att få det. (Nu tänker jag främst på närstående och inte på nätet (det blir ju nog lite orimligt om vi ska strössla hjärtan på alla här))

Mycket klokt, och vill förstärka framför att det sista. Att bli sedd och hörd är definitivt en livlina, om än temporär och inte alls en långsiktig lösning. Men kan vara helt avgörande just då.

Överlag tror jag man måste se psykisk ohälsa som rätt svajigt. Det är ett steg fram och sju bak. Med många nödlösningar och kompromisser på vägen.

 

[Con]

Idag? När har skönhetsideal inte varit starka för män? Varför pratar man inte lika mycket om he-man som om barbie? Om calvin klein som om HM-bikinis? statyer av grekiska "gudar" ?

Det har förstås alltid funnits även manliga skönhetsideal men kvinnor har traditionellt haft och har fortfarande en starkare press på sig att leva upp till dem. Hur kan det ens anses kontroversiellt? Det räcker med att ta en runda på stan och kolla in reklamen som sitter uppsatt överallt för att se att kvinnors utseende står i betydligt större fokus än mäns.