Sjukdomsvinst och psykisk ohälsa

Alltså det här med sjukdomsvinst och sjukdomsidentitet, jag tror inte att någon (!) som har eller haft någon form av psykisk ohälsa vill stanna kvar i det måendet. Eller ja, det finns väl säkert någon människa som gillar att vara sjuk. Men på riktigt. Det verkar vara en stor fördom många har, även inom vården och psykiatrin, att någon som är sjuk hellre stannar kvar där än att försöka tillfriskna. Jag har stött på det många gånger. Många som ifrågasatt mig och mitt offentliga snack om min psykiska ohälsa.
"Men vad ska du göra när du mår bättre/blir frisk? Tänk om du förlorar dina följare då?"
Jag tror att det är ett rätt enkelt val. Behålla sina följare och må skit, eller förlora dessa och må bra.
Men det är som sagt bara mina tankar och åsikter.
Nejvisst. Inte så många SVARAR att de vill förbli sjuka. Men det chockerar mig nästan att du inte ser hur skrämmande livet som frisk kan vara när man vet väldigt lite om det.

Min bedömning är att jag aldrig har träffat någon person med psykisk ohälsa som inte är eller framstår som minst ambivalent inför att vara frisk. Jag har några år som anställd i psykiatrin bakom mig, och utan att fördjupa mic i personliga detaljer så är självmord den vanligaste dödsorsaken i min pappas familj de senaste 100 åren. Oklart dessförinnan.
 
Jag tycker ni snöar in er på endast anorexi som psykisk ohälsa när det finns desto fler sjukdomstillstånd.
Att prata om depression och annan psykisk hälsa kan belysa för andra drabbade att de inte är ensamma. Eller ge en utsträckt hand när nån behöver den. Eller bara för personen att lätta sitt mörka inre.

Sedan om ämnet ätstörningar så finns det många trådar här på forumet som kan trigga ätstörningar , där forumskribenter uttalar att de har 10kg övervikt när de enligt BMI ligger på normalvikt. Tror väldigt många ggr att när folk läser sådana trådar om råd att äta mindre så kanske man ska fråga om BMI, innan man direkt säger att hen äter för många potatisar eller för mycket filmjölk. Vad jag utläst på detta forum verkar det finnas väldigt många som har en skev syn på ett sunt matintag och då kan matråd trigga folks ätstörningar eller ge rätt att de äter för mycket.
 
Jag tycker ni snöar in er på endast anorexi som psykisk ohälsa när det finns desto fler sjukdomstillstånd.
Att prata om depression och annan psykisk hälsa kan belysa för andra drabbade att de inte är ensamma. Eller ge en utsträckt hand när nån behöver den. Eller bara för personen att lätta sitt mörka inre.

Sedan om ämnet ätstörningar så finns det många trådar här på forumet som kan trigga ätstörningar , där forumskribenter uttalar att de har 10kg övervikt när de enligt BMI ligger på normalvikt. Tror väldigt många ggr att när folk läser sådana trådar om råd att äta mindre så kanske man ska fråga om BMI, innan man direkt säger att hen äter för många potatisar eller för mycket filmjölk. Vad jag utläst på detta forum verkar det finnas väldigt många som har en skev syn på ett sunt matintag och då kan matråd trigga folks ätstörningar eller ge rätt att de äter för mycket.
Fast allting kan trigga det ena och det andra. Ingen kan ju ta ansvar för någon annans mående på det sättet heller, det är inte rimligt. Man måste få kunna vilja gå ner 10 kg om man vill.Tillslut kan man inte skriva någonting för allting kan trigga någon. Sjuka har ju ett litet ansvar själva också, nånstans väljer man ju att faktiskt gå in och läsa trådar som inte är bra för en, även om sjukdomar styr mycket så har man någonstans ett val att göra också.
 
Att prata om depression och annan psykisk hälsa kan belysa för andra drabbade att de inte är ensamma. Eller ge en utsträckt hand när nån behöver den. Eller bara för personen att lätta sitt mörka inre.

Precis så. Jag är själv en person som gärna pratar öppet om min problematik, för att jag vill belysa att det är något som finns och inte är något att skämmas för. Jag uppskattar verkligen inte antydan att man försöker glorifiera psykisk ohälsa på något vis bara för att man är ärlig om sina egna upplevelser.
Klart att folk ska söka hjälp så att de kan få må bättre om det är möjligt, men för resten av oss då, som redan gått de behandlingsvägar som finns och inte fått ut något av det? Ska vi låtsas som ingenting för att det blir för jobbigt för andra att alls påminnas om vad vi lever med dagligen? Nej, då är jag hellre så fräck att jag pratar om skiten och förhoppningsvis bidrar till att minska stigmatiseringen.
 
Precis så. Jag är själv en person som gärna pratar öppet om min problematik, för att jag vill belysa att det är något som finns och inte är något att skämmas för. Jag uppskattar verkligen inte antydan att man försöker glorifiera psykisk ohälsa på något vis bara för att man är ärlig om sina egna upplevelser.
Klart att folk ska söka hjälp så att de kan få må bättre om det är möjligt, men för resten av oss då, som redan gått de behandlingsvägar som finns och inte fått ut något av det? Ska vi låtsas som ingenting för att det blir för jobbigt för andra att alls påminnas om vad vi lever med dagligen? Nej, då är jag hellre så fräck att jag pratar om skiten och förhoppningsvis bidrar till att minska stigmatiseringen.

Jag håller med.
Att prata om psykisk ohälsa kan belysa andra som lider i det tysta och som endast tror sig att alla andra är såå friska och har allt på en räkmacka.
Det kan få människor att se att det inte bara är en själv det är "fel" på. Och det kan i sig hjälpa dem att bli friskare och känna sig mindre ensamma med sina problem.

I och med alla sociala medier som bara visar upp allt rosenskimrande tycker jag det är bra med en motsatt sida som också visar hur verkligheten kan se ut.
 
Precis så. Jag är själv en person som gärna pratar öppet om min problematik, för att jag vill belysa att det är något som finns och inte är något att skämmas för. Jag uppskattar verkligen inte antydan att man försöker glorifiera psykisk ohälsa på något vis bara för att man är ärlig om sina egna upplevelser.
Klart att folk ska söka hjälp så att de kan få må bättre om det är möjligt, men för resten av oss då, som redan gått de behandlingsvägar som finns och inte fått ut något av det? Ska vi låtsas som ingenting för att det blir för jobbigt för andra att alls påminnas om vad vi lever med dagligen? Nej, då är jag hellre så fräck att jag pratar om skiten och förhoppningsvis bidrar till att minska stigmatiseringen.
Även jag pratar öppen om min skit (utmattningsdepression sedan augusti). Dels dämpar det min ångest av att bära allt själv, men det hjälper mig även att reda i tankarna. En del personer är så himla bussiga att de kommenterar det jag berättar om. Det ger mig fler infallsvinklar än jag hade kommit på på egen hand. Sen kan det säkert ta ett tag innan bitarna faller på plats för mig.
 
Fast allting kan trigga det ena och det andra. Ingen kan ju ta ansvar för någon annans mående på det sättet heller, det är inte rimligt. Man måste få kunna vilja gå ner 10 kg om man vill.Tillslut kan man inte skriva någonting för allting kan trigga någon. Sjuka har ju ett litet ansvar själva också, nånstans väljer man ju att faktiskt gå in och läsa trådar som inte är bra för en, även om sjukdomar styr mycket så har man någonstans ett val att göra också.

Jag menar att många ggr kan det vara en sjuk person som startat frågan om viktnedgången och då direkt får en massa råd och tips på vad denne ska dra bort i sitt matintag när vi inte vet dennes startvikt, hur mycket av sagda matmål denne får i sig under en vecka.
Sedan kan det även trigga andra med ätstörning att svara hur de äter och vips så blev det en destruktiv ätstörningstråd.
 
@Saeta

Jag hade anorexi/bulimi i många år. Aldrig har jag varit så omhuldad, föremål för både beundran och rädsla. Påpassad av familj och vänner och läkare och terapeuter, lärare och bekanta.
Senast här om dagen såg jg en tonåring med ätstörningar ställa till en jättescen för att ”slippa” äta.
Det fanns massa små vinster. Men jag tycker numer fördelarna med att vara typ frisk överväger. Men jag hade inte haft ätstörningar i 15 år om det inte fanns något att vinna på det.
 
Jag tycker ni snöar in er på endast anorexi som psykisk ohälsa när det finns desto fler sjukdomstillstånd.
Att prata om depression och annan psykisk hälsa kan belysa för andra drabbade att de inte är ensamma. Eller ge en utsträckt hand när nån behöver den. Eller bara för personen att lätta sitt mörka inre.

Sedan om ämnet ätstörningar så finns det många trådar här på forumet som kan trigga ätstörningar , där forumskribenter uttalar att de har 10kg övervikt när de enligt BMI ligger på normalvikt. Tror väldigt många ggr att när folk läser sådana trådar om råd att äta mindre så kanske man ska fråga om BMI, innan man direkt säger att hen äter för många potatisar eller för mycket filmjölk. Vad jag utläst på detta forum verkar det finnas väldigt många som har en skev syn på ett sunt matintag och då kan matråd trigga folks ätstörningar eller ge rätt att de äter för mycket.
Jag tänker i första hand på varianter av depression när jag skriver.

Det sociala spelet kring ätstörningar skiljer sig från andra psykiska sjukdomar, men det betyder inte att depression inte kan vara en identitet, och den enda identitet den sjuka personen känner.
 
Det tycker jag absolut. Det är väl bland annat därför begreppet tolkningsföreträde existerar. Pratar man föräldraskap är det relevant om personen är förälder eller ej. Pratar man förlossning är det relevant om personen genomgått en förlossning eller inte. Pratar man strukturella förtryck är det relevant att veta om personen tillhör en minoritetsgrupp eller inte. Det betyder inte att personer utan personliga erfarenheter kan vara med och diskutera och bidra lika väl, men det intresserar mig att veta vilket perspektiv åsikterna kommer ifrån.

Sedan är just psykisk ohälsa ett svårt område att prata om eftersom det innefattar så otroligt mycket, och så många olika grader av problematiken. Så jag tycker att det är omöjligt att prata om huruvida man ska eller inte ska skriva om det i sociala medier, eftersom det beror på vem, vilken ohälsa eller sjukdom och sjukdomstillståndet, vilka som läser och svarar, hur ofta, på vilket sätt, effekten på den sjuke osv osv.
Fast alltså just frågan "har du varit suicidal?" hade jag aldrig i livet varken svarat på eller fått för mig att ställa till någon annan.
 
Nu har jag visserligen koll på en större grupp andra människor, men ja, allt är olika!
Nej jag förstår inte heller varför det är sådan tabu kring psykisk ohälsa. Men tyvärr är det så. Det finns många sätt att jobba på för att bryta tabun och att våga vara öppen med sina sjukdomar och att inte skämmas över det. Jag tror att var och en får känna av vad som känns bäst för den.
Jag har vänner som poddar om psykisk ohälsa och det funkar superbra för dom. Jag har vänner som skriver om det och jag har vänner som pratar om det på youtube och så har jag vänner som inte pratar om det alls. Jag ser ingen röd tråd i att de som pratar offentligt om det skulle må sämre än de som inte pratar öppet om det.

Nu pratar du specifikt om anorexi antar jag, och det har jag inga personliga erfarenheter av. Men jag vet folk med ätstörningar som både långsiktigt och kortsiktigt mår bra av att prata om det. Och det är ju jättebra tycker jag.

Okej. Det tycker inte jag.
Det var ingen koppling, det var ett exempel.
Men vet du så mycket om dina vänners mående att du kan uttala dig om hur det blir för dem långsiktigt? Kan du verkligen uttala dig om vilken funktion det fyller med ex bloggandet och vad det innebär för känslomässiga processer i sjukdomen?
Vad innebär ”det funkar superbra för dem”?
Jag tror det är ovanligt att man reflekterar lika djupt kring sjukdomsprocesser med en vän som man gör med sin psykolog.

Jag pratar om ätstörning generellt.
 
Alltså det här med sjukdomsvinst och sjukdomsidentitet, jag tror inte att någon (!) som har eller haft någon form av psykisk ohälsa vill stanna kvar i det måendet. Eller ja, det finns väl säkert någon människa som gillar att vara sjuk. Men på riktigt. Det verkar vara en stor fördom många har, även inom vården och psykiatrin, att någon som är sjuk hellre stannar kvar där än att försöka tillfriskna. Jag har stött på det många gånger. Många som ifrågasatt mig och mitt offentliga snack om min psykiska ohälsa.
"Men vad ska du göra när du mår bättre/blir frisk? Tänk om du förlorar dina följare då?"
Jag tror att det är ett rätt enkelt val. Behålla sina följare och må skit, eller förlora dessa och må bra.
Men det är som sagt bara mina tankar och åsikter.
Det är klart att ingen genuint vill vara kvar i sjukdom. Det är ju inte så de här begreppen bör tolkas.
Däremot är det ju extremt svårt att bli frisk och en psykisk sjukdom fyller oftast någon slags funktion.
Det handlar ju om så mycket mer än bara sina följare. Så ytliga processer pratar vi inte om.
 
En fråga som jag tycker den här diskussionen aktualiserar är vad som egentligen orsakar psykisk ohälsa. Om man drar vissa synpunkter som framförs här till sin spets förefaller ju psykisk sjukdom närmast vara en social epidemi eller trend, något en person med psykisk ohälsa kan smitta andra med. Ännu mer obehagliga tycker jag antydningar om att man själv kan välja huruvida man vill "stanna kvar i sin sjukdom" eller inte är. Visst kan det finns sådana aspekter på psykisk ohälsa men de framstår som väldigt marginella sett till hela bilden.

Sätter man psykisk ohälsa i ett lite större sammanhang så kan man ju tydligt se ett samband mellan miljö, eller närmare bestämt olika typer av socialt utanförskap och psykisk ohälsa, till exempel är det ju rätt tydligt tydligt klarlagt att arbetslöshet är en vanlig orsak psykisk ohälsa. När det gäller ätstörningar är det helt uppenbart en sjukdom med roten i de ouppnåeliga skönhetsideal som dominerar vår kultur, framväxten av exempelvis pro ana-forum är ju bara ett ytfenomen i sammanhanget.

Jag tycker att det mesta talar för att psykisk ohälsa i hög grad är symtom på problem i samhället, och dessutom ofta en klassfråga, och ett individualiserande fokus som skuldbelägger enskilda individer för att romantisera kring och trigga andra till psykisk ohälsa känns med den utgångspunkten både osmakligt och begränsat. Ordet sjukdomsvinst ger mig nästan kalla kårar och är ett fenomen som det bara känns jättemärkligt att tillskriva betydelse i ett samhälle där ohälsa är bland det mest stigmatiserade (och för den delen förlustbringande) som finns.
 
Visst kan vissa få ideer och testa och se om dom fungerar, men att fortsätta långvarigt med ett allvarligt självskadebeteende gör ingen som inte mår väldigt dåligt. Alla hittar förr eller senare beteenden som lindrar, jag hittade självskadandet långt innan det skrevs böcker om det men då var det bara ingen som pratade om det och det var inte uppmärksamat alls.

Det är otroligt bra att det har blivit uppmärksamat så att vården lär sig hur dom ska hantera sådana problem för jo, tro mig, dom fanns långt innan det skrevs om det.

Jag är fruktansvärt trött på denna myt att om man pratar om det så blir det värre och ett större problem, så är det inte. Det behöver uppmärksamas och jag lovar att det finns inget romantiskt med det där.

Känns inte som du kommenterar på det jag skrev riktigt. Vi håller ju med varann om att de redan måste må riktigt dåligt. Resten i ditt inlägg är inte en kommentar på det jag skrev alls.
 
Jag skulle säga att det går åt båda håll, precis som jag skrev. Jag ser ofta(re) personer som snackar övertygat om saker de inte vet ett jota om, och jag ser erfarenhet användas som härskarteknik. Men det är egentligen irrelevant just här, jag är som sagt enbart intresserad av perspektiv. Du får välja att delge ditt perspektiv eller inte, som jag skrev till dig. Jag lägger ingen värdering i om du vill det eller inte. Jag är som sagt inte jätteintresserad av att snurra vidare det här heller!

Fast du använder det gärna som språngbräda in i vidare diskussion..liksom.

Jag ser också många prata om saker de inte har erfarenhet av, men det gör mig inte så värst arg eller kränkt. Om de är öppna för diskussion tycker jag bara det är välkommet, oavsett vilka fördomar de har.
 
Fast du använder det gärna som språngbräda in i vidare diskussion..liksom.

Jag ser också många prata om saker de inte har erfarenhet av, men det gör mig inte så värst arg eller kränkt. Om de är öppna för diskussion tycker jag bara det är välkommet, oavsett vilka fördomar de har.

Som sagt, för att det är relevant för mig att veta. Det kanske inte är det för dig, men för mig är det det.

Mig gör det arg faktiskt. Jag tycker överlag att folk är dåliga på att ta ett steg tillbaka och lyssna utan klampar gärna in med sina ovälkomna kommentarer och fördomar. I min relation med en psyksjuk så ärligt talat vadade jag fram genom alla fördomar om oss, och om honom. Vi hade fullt upp med att hålla karln vid liv hemma i perioder och ändå kunde jag inte gå ut i sociala sammanhang utan att få höra syrliga kommentarer om oss. För att folk trodde, gissade, spekulerade och dömde. Trots att vi hade det tillräckligt tufft med sjukdomarna så var ärligt talat fördomarna och snacket lika tufft i perioder. Det knäckte mig, för det är en mycket sjuk människa folk pratade om. Jag önskar att folk kunde veta om vilken skada de gör när de far fram inom områden som de har bristande vetskap inom. Ja, inte sagt om dig alltså utan som svar på att bemöta okunskap.

Det är väl därför jag väljer mina diskussioner. Det är känsligt helt enkelt, och även om det är välmenat så klarar jag inte av att bemöta trubbiga åsikter och fördomar. Jag kan göra det när vi pratar politik, hundträning eller dylikt. Men inte när vi pratar om mitt livs pers. Med det sagt så tycker jag att Buke som allra oftast håller hög nivå på diskussionerna.
 
Som sagt, för att det är relevant för mig att veta. Det kanske inte är det för dig, men för mig är det det.

Mig gör det arg faktiskt. Jag tycker överlag att folk är dåliga på att ta ett steg tillbaka och lyssna utan klampar gärna in med sina ovälkomna kommentarer och fördomar. I min relation med en psyksjuk så ärligt talat vadade jag fram genom alla fördomar om oss, och om honom. Vi hade fullt upp med att hålla karln vid liv hemma i perioder och ändå kunde jag inte gå ut i sociala sammanhang utan att få höra syrliga kommentarer om oss. För att folk trodde, gissade, spekulerade och dömde. Trots att vi hade det tillräckligt tufft med sjukdomarna så var ärligt talat fördomarna och snacket lika tufft i perioder. Det knäckte mig, för det är en mycket sjuk människa folk pratade om. Jag önskar att folk kunde veta om vilken skada de gör när de far fram inom områden som de har bristande vetskap inom. Ja, inte sagt om dig alltså utan som svar på att bemöta okunskap.

Det är väl därför jag väljer mina diskussioner. Det är känsligt helt enkelt, och även om det är välmenat så klarar jag inte av att bemöta trubbiga åsikter och fördomar. Jag kan göra det när vi pratar politik, hundträning eller dylikt. Men inte när vi pratar om mitt livs pers. Med det sagt så tycker jag att Buke som allra oftast håller hög nivå på diskussionerna.

Och det är förstås ditt fria val att göra, jag har absolut förståelse för att man både kan bli arg och inte vilja diskutera ned sådana personer. Jag ser det som att jag har en chans att utbilda i ett sånt läge, och kanske hjälpa dem få förståelse för vissa saker de helt enkelt aldrig varit med om själva. Men självklart, där och då har man verkligen inte alltid tid och ork för det, jag menar väl mer i efterhand. För mig är det der dock inte känsligt, och anledningen till att jag mår så bra som jag gör nu idag är faktiskt till stor del pga att jag har släppt på alla känslor om vad som är skämmigt och känsligt.
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

  • Valet i USA
  • Dagens nagellack!
  • Svensk politik nr 3

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp