Sjukdomsvinst och psykisk ohälsa

Nu var det väldigt längesen jag självskadade, men på den tiden hade jag t.o.m. en blogg. Jag skulle aldrig någonsin suttit och skrivit om när jag skurit mig, t.ex.

Det är såklart helt okej också. En behöver ju inte skriva om det om en inte vill. Det är ju inget tvång!

Det obehagliga var hur hela hennes identitet var att må dåligt. Ju sjukare desto fler följare typ.

Fast jag tror inte att det är speciellt vanligt. Visst finns det väl dom som känner så, men jag tror som sagt inte att det är vanligt.
 
Fast jag tror inte att det är speciellt vanligt. Visst finns det väl dom som känner så, men jag tror som sagt inte att det är vanligt.

Nu kommer jag kanske med en jättedum fråga men jag trodde det var ett vedertaget begrepp och ett reellt problem, sjukdomsidentitet? " Vad är jag utan min sjukdom?". Jag har dock verkligen ingen källa på det utan det är enbart ett intryck jag fått genom åren helt utifrån sett! Det stämmer alltså inte?
 
Nu kommer jag kanske med en jättedum fråga men jag trodde det var ett vedertaget begrepp och ett reellt problem, sjukdomsidentitet? " Vad är jag utan min sjukdom?". Jag har dock verkligen ingen källa på det utan det är enbart ett intryck jag fått genom åren helt utifrån sett! Det stämmer alltså inte?

Jag kan ju inte svara för hur det är för andra. Men för egen del, absolut inte! :)
 
Nu kommer jag kanske med en jättedum fråga men jag trodde det var ett vedertaget begrepp och ett reellt problem, sjukdomsidentitet? " Vad är jag utan min sjukdom?". Jag har dock verkligen ingen källa på det utan det är enbart ett intryck jag fått genom åren helt utifrån sett! Det stämmer alltså inte?
Visst får man en sjukdomsidentitet, men den är inte skriven i sten. Den kan ändras.

Jag hade panikångest i 27 år, med några år här och där med bättre funktionsförmåga, men när panikångesten verkligen försvann ändrades hela min världsbild. Det tar tid att vänja sig.
 
Intressant att du kan uttala dig generellt. Jag skulle må betydligt mycket sämre om jag inte hade kunnat skriva och prata om mina svårigheter. Tänk om tabut hade varit så stort att ingen varit öppen med sitt mående, vad hemskt det skulle vara. Det är superviktigt att prata om psykisk ohälsa! Sen är det väl klart att det finns folk som mår sämre av det. Men det finns ju även dom som mår bra av det. Tro det eller ej.

+ @Niyama Varför skulle jag (andra) avstå från att skriva sånt som vissa kan bli triggade av? Som jag sagt tidigare så är det rätt omöjligt att komma in på just mina inlägg/videos utan att veta vad det är som jag skriver eller pratar om. Det är liksom rätt uppenbart vad det är som jag skriver om.
Skulle ni säga samma sak till exempelvis systembolaget? Jag kan tänka mig att det kan vara triggande för vissa alkoholister att gå förbi systemet. Ska då systemet behöva stänga så att dessa personer inte behöver bli triggade?
Ja det är såklart lättare att uttala sig generellt när man har specialiserad yrkeskompetens/erfarenhet inom ngt jämfört med när man utgår från egna erfarenheter och kanske en mindre grupp andra människor.

Men jag förstår inte varför det skulle innebära tabun? Man kan arbeta för öppenhet kring psykisk ohälsa utan att lägga upp sin sjukdom på internet.

Sen kanske vi har olika perspektiv på vad ”må bra av ngt” innebär. Jag pratar om långsiktigt ”må bra”, inte kring att det kortsiktigt lindrar i stunden.
Det kan ju också vara svårt att avgöra vad man mår bra av om man är väldigt sjuk. Många med ätstörning (som exemplet gällde) upplever ju också att de mår ”bra” av att äta restriktivt, väga väldigt lite och motionera alldeles för mycket.

Och ja jag tycker det är vettigt att avstå från att skriva uppenbart triggande saker på internet.
Din koppling till systembolaget har jag svårt att förstå faktiskt.
 
Nu kommer jag kanske med en jättedum fråga men jag trodde det var ett vedertaget begrepp och ett reellt problem, sjukdomsidentitet? " Vad är jag utan min sjukdom?". Jag har dock verkligen ingen källa på det utan det är enbart ett intryck jag fått genom åren helt utifrån sett! Det stämmer alltså inte?
Det är absolut vedertaget och vanligt men varierar i grad beroende på problematik och omständigheter.
Sen är det inte alla som sätter ord på sitt fungerande på det sättet självmant. Inom vissa problemområden ingår det ju att man i sjukdomen får svårt att tänka så pass abstrakt om sig själv.
 
Ja det är såklart lättare att uttala sig generellt när man har specialiserad yrkeskompetens/erfarenhet inom ngt jämfört med när man utgår från egna erfarenheter och kanske en mindre grupp andra människor.

Men jag förstår inte varför det skulle innebära tabun? Man kan arbeta för öppenhet kring psykisk ohälsa utan att lägga upp sin sjukdom på internet.

Sen kanske vi har olika perspektiv på vad ”må bra av ngt” innebär. Jag pratar om långsiktigt ”må bra”, inte kring att det kortsiktigt lindrar i stunden.
Det kan ju också vara svårt att avgöra vad man mår bra av om man är väldigt sjuk. Många med ätstörning (som exemplet gällde) upplever ju också att de mår ”bra” av att äta restriktivt, väga väldigt lite och motionera alldeles för mycket.

Och ja jag tycker det är vettigt att avstå från att skriva uppenbart triggande saker på internet.
Din koppling till systembolaget har jag svårt att förstå faktiskt.
Jag håller verkligen med dig. Jag tror just nyckelordet här är på sikt. Kortsiktigt kan saker och ting kännas bra för stunden, men på längre sikt, nej.
 
Visst får man en sjukdomsidentitet, men den är inte skriven i sten. Den kan ändras.

Jag hade panikångest i 27 år, med några år här och där med bättre funktionsförmåga, men när panikångesten verkligen försvann ändrades hela min världsbild. Det tar tid att vänja sig.

Jag fattade det alltså som att det är något som kan försvåra/fördröja tillfrisknandet. Var det så du upplevde det? Eller det var ingen issue för dig utan din identitet följde tillfrisknandet bra?
 
Jag fattade det alltså som att det är något som kan försvåra/fördröja tillfrisknandet. Var det så du upplevde det? Eller det var ingen issue för dig utan din identitet följde tillfrisknandet bra?
Jag skiljer på sjukdomsidentitet och sjukdomsvinst. Sjukdomsidentitet var inget hinder för mig. Men jag kan tänka mig att det kan vara utmanande för vissa att få sin världsbild förändrad. När man tillfrisknar så får man en ny syn på sig själv och sin omgivning. På sätt och vis kan det nog gå ihop med sjukdomsvinst också, då det kan kännas som en vinning att stanna kvar i det gamla för att det nya känns otäckt. Men huvudsakligen kopplar jag ihop sjukdomsvinst med andra saker, så som att exempelvis slippa krav.
 
Ah ok, det är din personliga tanke och ingen värdering av åsikter utan bara perspektiv? Men inte tolkninsföreträde? Eller?

Jag tänker ju på hur diskussionen tenderar att bli om förlossningar eller föräldraskap till exempel.

Förstår inte riktigt din fråga, men det beror väl på diskussionen gissar jag och vad personen säger. Dyker någon in i en diskussion och hävdar saker med stor övertygelse och klampar runt utan att uppenbarligen veta ett jota så kommer jag nog tycka att hörru kom tillbaka när du varit där själv. Exempelvis om en som inte genomgått förlossning, abort eller dylikt börjar snacka om ”hur det minsann är”. Stick och brinn, lär jag säga då. Att ha tankar, funderingar, frågor, idéer, teorier mm. kan alla ha, med eller utan erfarenhet. Jag tror bara att man bör ha en ödmjuk approach om man är personen utan erfarenhet, som pratar med personen med erfarenhet. Ofta, men inte alltid. En del med erfarenhet kan ju få för sig att dom sitter på hela svaret ibland också och det blir ju också helt fel. Som sagt, det beror på situation.

Diskussionerna om förlossningar och föräldraskap har jag (lyckligtvis) inte gett mig in i ännu.
 
Förstår inte riktigt din fråga, men det beror väl på diskussionen gissar jag och vad personen säger. Dyker någon in i en diskussion och hävdar saker med stor övertygelse och klampar runt utan att uppenbarligen veta ett jota så kommer jag nog tycka att hörru kom tillbaka när du varit där själv. Exempelvis om en som inte genomgått förlossning, abort eller dylikt börjar snacka om ”hur det minsann är”. Stick och brinn, lär jag säga då. Att ha tankar, funderingar, frågor, idéer, teorier mm. kan alla ha, med eller utan erfarenhet. Jag tror bara att man bör ha en ödmjuk approach om man är personen utan erfarenhet, som pratar med personen med erfarenhet. Ofta, men inte alltid. En del med erfarenhet kan ju få för sig att dom sitter på hela svaret ibland också och det blir ju också helt fel. Som sagt, det beror på situation.

Diskussionerna om förlossningar och föräldraskap har jag (lyckligtvis) inte gett mig in i ännu.

Akta dig för dom diskussionerna, du anar inte hur många som vet allt oavsett om de varit där eller inte. ;)
 
Jag skiljer på sjukdomsidentitet och sjukdomsvinst. Sjukdomsidentitet var inget hinder för mig. Men jag kan tänka mig att det kan vara utmanande för vissa att få sin världsbild förändrad. När man tillfrisknar så får man en ny syn på sig själv och sin omgivning. På sätt och vis kan det nog gå ihop med sjukdomsvinst också, då det kan kännas som en vinning att stanna kvar i det gamla för att det nya känns otäckt. Men huvudsakligen kopplar jag ihop sjukdomsvinst med andra saker, så som att exempelvis slippa krav.

Tack för att du delar med dig! Sjukdomsvinst hade jag faktiskt inte hört om innan den förra tråden, man får alltid lära sig nya saker här :)
 
Ja det är såklart lättare att uttala sig generellt när man har specialiserad yrkeskompetens/erfarenhet inom ngt jämfört med när man utgår från egna erfarenheter och kanske en mindre grupp andra människor.

Men jag förstår inte varför det skulle innebära tabun? Man kan arbeta för öppenhet kring psykisk ohälsa utan att lägga upp sin sjukdom på internet.

Sen kanske vi har olika perspektiv på vad ”må bra av ngt” innebär. Jag pratar om långsiktigt ”må bra”, inte kring att det kortsiktigt lindrar i stunden.
Det kan ju också vara svårt att avgöra vad man mår bra av om man är väldigt sjuk. Många med ätstörning (som exemplet gällde) upplever ju också att de mår ”bra” av att äta restriktivt, väga väldigt lite och motionera alldeles för mycket.

Och ja jag tycker det är vettigt att avstå från att skriva uppenbart triggande saker på internet.
Din koppling till systembolaget har jag svårt att förstå faktiskt.

Nu har jag visserligen koll på en större grupp andra människor, men ja, allt är olika!
Nej jag förstår inte heller varför det är sådan tabu kring psykisk ohälsa. Men tyvärr är det så. Det finns många sätt att jobba på för att bryta tabun och att våga vara öppen med sina sjukdomar och att inte skämmas över det. Jag tror att var och en får känna av vad som känns bäst för den.
Jag har vänner som poddar om psykisk ohälsa och det funkar superbra för dom. Jag har vänner som skriver om det och jag har vänner som pratar om det på youtube och så har jag vänner som inte pratar om det alls. Jag ser ingen röd tråd i att de som pratar offentligt om det skulle må sämre än de som inte pratar öppet om det.

Nu pratar du specifikt om anorexi antar jag, och det har jag inga personliga erfarenheter av. Men jag vet folk med ätstörningar som både långsiktigt och kortsiktigt mår bra av att prata om det. Och det är ju jättebra tycker jag.

Okej. Det tycker inte jag.
Det var ingen koppling, det var ett exempel.
 
Det tycker jag absolut. Det är väl bland annat därför begreppet tolkningsföreträde existerar. Pratar man föräldraskap är det relevant om personen är förälder eller ej. Pratar man förlossning är det relevant om personen genomgått en förlossning eller inte. Pratar man strukturella förtryck är det relevant att veta om personen tillhör en minoritetsgrupp eller inte. Det betyder inte att personer utan personliga erfarenheter kan vara med och diskutera och bidra lika väl, men det intresserar mig att veta vilket perspektiv åsikterna kommer ifrån.

Sedan är just psykisk ohälsa ett svårt område att prata om eftersom det innefattar så otroligt mycket, och så många olika grader av problematiken. Så jag tycker att det är omöjligt att prata om huruvida man ska eller inte ska skriva om det i sociala medier, eftersom det beror på vem, vilken ohälsa eller sjukdom och sjukdomstillståndet, vilka som läser och svarar, hur ofta, på vilket sätt, effekten på den sjuke osv osv.

Eftersom det kom från våran lilla dialog.. Jag håller inte helt med dig om ovanstående. Det blir så EXTREMT ofta en form av härskarteknik att kategorisera vilka åsikter kommer från. Vilka som är värda att lyssna på, oavsett värdet i det de faktiskt säger. Då börjar man vikta åsikter, inte beroende på dess meriter utan pga vem som yttrar dem. Farligt. Även om jag kan ha förståelse för intresset du beskriver. Jag är också intresserad i andras bakgrund, i den mån de självmant vill berätta den, men att använda den för att bedöma deras argument och idéer...då är man ute på väldigt hal is.

Frågan blir för mig vad du menar när du säger "det blir relevant". En person som aldrig varit fotbollsstjärna kan vara en massivt mycket bättre fotbollstränare än zlatan. Detta är mycket vanligt inom idrott faktiskt.

Anledningen till att jag inte ville svara på din fråga är att det är ett öppet forum, där väldigt många personer här har sina egna värderingar, perspektiv, historik - alla med olika bedömningar av allt vi säger. IRL eller 1on1 är en helt annans sak, då kan man få en riktig förståelse för varann på en helt annan nivå i en diskussion. Det tillför inget just för mig eller diskussionen att börja beskriva mitt "perspektiv" här, då det även skulle vara föremål för väldigt mycket tolkning som jag inte tror skulle bli särskilt korrekt heller.
 
Vill du dela med dig av vilka dessa youtubers är? Jag är verkligen nyfiken!

Eugenia Cooney comes to mind. Lite annorlunda dock, hon sitter inte och beklagar sig över sin anorexia alltså (tror hon aldrig nämner det faktiskt, men har heller verkligen inte sett allt hon gjort). Men det är liksom anledningen till att folk ser hennes videos, riktigt hemsk situation IMO. Mår dåligt varje gång jag råkat se nått av det, speciellt när hennes mamma är med.
 
Jag har vänner som poddar om psykisk ohälsa och det funkar superbra för dom. Jag har vänner som skriver om det och jag har vänner som pratar om det på youtube och så har jag vänner som inte pratar om det alls. Jag ser ingen röd tråd i att de som pratar offentligt om det skulle må sämre än de som inte pratar öppet om det.
Men alltså, @MiniLi har både utbildning och arbete som handlar om psykisk ohälsa (ätstörningar?), du tror inte hon har lite mer insikt än vad du ser av det dina vänner gör?
 
Alltså det här med sjukdomsvinst och sjukdomsidentitet, jag tror inte att någon (!) som har eller haft någon form av psykisk ohälsa vill stanna kvar i det måendet. Eller ja, det finns väl säkert någon människa som gillar att vara sjuk. Men på riktigt. Det verkar vara en stor fördom många har, även inom vården och psykiatrin, att någon som är sjuk hellre stannar kvar där än att försöka tillfriskna. Jag har stött på det många gånger. Många som ifrågasatt mig och mitt offentliga snack om min psykiska ohälsa.
"Men vad ska du göra när du mår bättre/blir frisk? Tänk om du förlorar dina följare då?"
Jag tror att det är ett rätt enkelt val. Behålla sina följare och må skit, eller förlora dessa och må bra.
Men det är som sagt bara mina tankar och åsikter.
 
Eugenia Cooney comes to mind. Lite annorlunda dock, hon sitter inte och beklagar sig över sin anorexia alltså (tror hon aldrig nämner det faktiskt, men har heller verkligen inte sett allt hon gjort). Men det är liksom anledningen till att folk ser hennes videos, riktigt hemsk situation IMO. Mår dåligt varje gång jag råkat se nått av det, speciellt när hennes mamma är med.

Jag har aldrig hört talas om henne så jag kan tyvärr inte uttala mig. Får kolla och se vad jag tycker! :up:
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp