Sjukdomsvinst och psykisk ohälsa

[Badger]

Jag läser inte heller psykologtidningar men det har väl varit uppe lite här och där huruvida man bör prata eller inte prata om sådant. Det har ju tex skrivits mängder om självskadebeteenden dom senare åren och det har ju bara varit positivt, kan tänka mig att det även gäller ätstörningar. Kunskapen ökar hos alla ju mer det pratas om problemen.

Jag uppfattade det rakt av som att det inte är någon som helst fara att prata person till person om sådant. Inte heller att i artiklar problematisera och diskutera fenomenet. Däremot att man inte normalt stort slår upp enskilda självmord i nyheterna. Men jag kan ha uppfattat det fel.

 

[Hyacinth]

Jag förstår vad du menar men poängen med min invändning var väl att npf diagnoser är just funktionsnedsättningar. Såna går ju inte bara 'tänka' sig fri från. Därför jag tycker jämförelsen kändes tunn. Jag tolkade det nästan lite skuldbeläggande mot individen att dra parallellerna till ngn [neurotypisk] som läser horoskop o självhjälpsböcker för att få in lite nya tankemönster i sitt liv..

Men jag ser poängen gällande beteenden o såklart går det med en npf diagnos påverka hur man hanterar sina svårigheter o därmed 'konsekvensen' -- sitt mående -- av dem. Medvetet eller omedvetet -- mer eller mindre lätt eller svårt.

Alltså -- jag är inte på ngt sätt ute efter att bara märka ord. Kanske gjorde jag bara en för snäv tolkning.. Jag antar vi i sak är rätt överens .

Jo, det är nedsättningar. Men jag är övertygad om att om man gör saker, träffar folk och utvecklas mår man ändå bättre än om man blir lämnad ifred framför en dator. Det kanske blir jobbigare, men också bättre. Jag tror vi är överens, och jag är inte ute efter att förringa svårigheter. Bara säga att jag tycker det är synd när man blir ett med sin diagnos istället för att vara en människa med diagnos.
Alla behöver inte jobba 100%. Jag är helt okej med om folk målar, ritar, syr eller vad de vill. Men att utmana sig själv och ta emot det stöd som finns kan jag inte se något fel i.
Det finns ju fantastiskt bra verksamheter och arbetsplatser även för folk som inte kan ha ett ”vanligt” jobb.

 

[monster1]

Jag uppfattade det rakt av som att det inte är någon som helst fara att prata person till person om sådant. Inte heller att i artiklar problematisera och diskutera fenomenet. Däremot att man inte normalt stort slår upp enskilda självmord i nyheterna. Men jag kan ha uppfattat det fel.

Jag har uppfattat det som att det är bra att prata om självmordtankar etc, men att man ska undvika att diskutera metoder det är väl lite samma för andra destruktiva beteenden. Att diskutera om beteendet är ok men att diskutera metoderna det tar sig uttryck i är knepigt om man inte pratar som behandlare med just den som utför dom.

 

[monster1]

Jo, det är nedsättningar. Men jag är övertygad om att om man gör saker, träffar folk och utvecklas mår man ändå bättre än om man blir lämnad ifred framför en dator. Det kanske blir jobbigare, men också bättre. Jag tror vi är överens, och jag är inte ute efter att förringa svårigheter. Bara säga att jag tycker det är synd när man blir ett med sin diagnos istället för att vara en människa med diagnos.
Alla behöver inte jobba 100%. Jag är helt okej med om folk målar, ritar, syr eller vad de vill. Men att utmana sig själv och ta emot det stöd som finns kan jag inte se något fel i.
Det finns ju fantastiskt bra verksamheter och arbetsplatser även för folk som inte kan ha ett ”vanligt” jobb.

Det borde ialla fall kunna finnas bra verksamheter och arbetsplatser för folk som inte fungerar på ett vanligt jobb. Men det är faktiskt rätt svårt att hitta. Speciellt om man fungerar som en neurotypisk person men behöver extra stöd eller om man fungerar som en neurotypisk person men är väldigt ojämn. Det får heller inte vara för likt ett vanligt jobb då dömer FK att du är normalfungerande och borde kunna ha ett vanligt jobb. Men vanliga jobb har inte stödfunktionerna eller förståelsen för din extremt ojämna prestation eller kan anställa på så låga procent som behövs etc då blir man istället arbetslös. Men det här varierar säkert i om att det är ett kommunalt ansvar att se till att personer som har sjukersättning har möjlighet till aktivering.

 

[vtok]

Jo, det är nedsättningar. Men jag är övertygad om att om man gör saker, träffar folk och utvecklas mår man ändå bättre än om man blir lämnad ifred framför en dator. Det kanske blir jobbigare, men också bättre. Jag tror vi är överens, och jag är inte ute efter att förringa svårigheter. Bara säga att jag tycker det är synd när man blir ett med sin diagnos istället för att vara en människa med diagnos.
Alla behöver inte jobba 100%. Jag är helt okej med om folk målar, ritar, syr eller vad de vill. Men att utmana sig själv och ta emot det stöd som finns kan jag inte se något fel i.
Det finns ju fantastiskt bra verksamheter och arbetsplatser även för folk som inte kan ha ett ”vanligt” jobb.

I detta är jag helt enig .

Det stämmer även till 110% enligt min personliga erfarenhet.. Jag har mina problem med psykiskt ohälsa men för mig är jobbet min livboj. Jag kanske inte alltid orkar som jag önskar jag gjorde men jag har erfarenhet av att vara den isolerade o vill för allt i världen inte hamna där igen.

När jag inte mår som sämst utan kan se ngt sånär klart är jag oerhört tacksam för jag lyckades ta mig ur den situation jag befann mig i då. Ja -- jag mår ff så djävla skitdåligt ibland (är precis påväg upp ur ett svart hål igen...) ja -- jag har mina vardagliga problem jag kan ha svårt att hantera -- men jämfört med hur jag hade det _då_ är min livskvalité i stort tusenfalt bättre idag.

O det tackar jag mitt jobb för. Jag behöver uppenbarligen kraven o rutinerna o det sociala o det tydliga 'tillhörande av ett sammanhang' som jobbet medför för att faktiskt kunna känna att jag står på benen. Det ger mig ngt så oerhört mkt! Även för självkänslan o känna jag utvecklas.

Kanske _speciellt_ i dom perioder när det är som sämst o det känns som livet i övrigt bara rasar runt mig o jag behöver stödet av rutiner.

Jag kan verkligen se detta nu i efterhand.

O så tror jag såklart inte jag är ensam att funka. Om det sen handlar om heltidsjobb eller ngn annan sysselsättning vilken-som-helst. Vad man än klarar o finner meningsfullt..

 

[Hyacinth]

I detta är jag helt enig .

Det stämmer även till 110% enligt min personliga erfarenhet.. Jag har mina problem med psykiskt ohälsa men för mig är jobbet min livboj. Jag kanske inte alltid orkar som jag önskar jag gjorde men jag har erfarenhet av att vara den isolerade o vill för allt i världen inte hamna där igen.

När jag inte mår som sämst utan kan se ngt sånär klart är jag oerhört tacksam för jag lyckades ta mig ur den situation jag befann mig i då. Ja -- jag mår ff så djävla skitdåligt ibland (är precis påväg upp ur ett svart hål igen...) ja -- jag har mina vardagliga problem jag kan ha svårt att hantera -- men jämfört med hur jag hade det _då_ är min livskvalité i stort tusenfalt bättre idag.

O det tackar jag mitt jobb för. Jag behöver uppenbarligen kraven o rutinerna o det sociala o det tydliga 'tillhörande av ett sammanhang' som jobbet medför för att faktiskt kunna känna att jag står på benen. Det ger mig ngt så oerhört mkt! Även för självkänslan o känna jag utvecklas.

Kanske _speciellt_ i dom perioder när det är som sämst o det känns som livet i övrigt bara rasar runt mig o jag behöver stödet av rutiner.

Jag kan verkligen se detta nu i efterhand.

O så tror jag såklart inte jag är ensam att funka. Om det sen handlar om heltidsjobb eller ngn annan sysselsättning vilken-som-helst. Vad man än klarar o finner meningsfullt..

Om man då jämför detta med att ägna tiden åt att berätta om ångest, verklig eller frammanad, i sociala medier, vad är mest konstruktivt?

 

[MiaMia]

Jo, det är nedsättningar. Men jag är övertygad om att om man gör saker, träffar folk och utvecklas mår man ändå bättre än om man blir lämnad ifred framför en dator. Det kanske blir jobbigare, men också bättre. Jag tror vi är överens, och jag är inte ute efter att förringa svårigheter. Bara säga att jag tycker det är synd när man blir ett med sin diagnos istället för att vara en människa med diagnos.
Alla behöver inte jobba 100%. Jag är helt okej med om folk målar, ritar, syr eller vad de vill. Men att utmana sig själv och ta emot det stöd som finns kan jag inte se något fel i.
Det finns ju fantastiskt bra verksamheter och arbetsplatser även för folk som inte kan ha ett ”vanligt” jobb.

Håller i princip med dig. Och det finns bra verksamheter.

Men man ska också komma ihåg att det finns många som skulle vilja ha den utvecklingen och stimulansen, men aldrig får chansen.
Det är många ställen där det inte finns bra verksamheter. Eller där verksamheterna inte anpassas till att fungera för alla. Man behöver har tur, eller bo på rätt ställe.

Likaså är det många som på olika sätt hamnar i fällan att vara "för duktiga" för att få stöd av den typen, men samtidigt "för dåliga" för att kunna driva sin aktivering helt ensamma.

 

[vtok]

Om man då jämför detta med att ägna tiden åt att berätta om ångest, verklig eller frammanad, i sociala medier, vad är mest konstruktivt?

Jag har ingenstans skrivit ngt annat än jag håller med om att se problematiken i det -- dvs bygga sin identitet på sin diagnos eller sjukdom. Jag är alltså mer -- rent personligt -- insatt i den biten än jag skulle önska....

Men det jag skrivit är jag tror det kan finnas andra perspektiv att se på det -- tex bloggande -- också. För öppenhet, för att dela erfarenheter, för att få råd, för att få stöd, för att det lättar att sätta ord på tankarna som snurrar..

Inte alla har ngn stöttning att få i vänner eller familj -- eller vården -- o ensam vet jag inte om det blir lättare.

Jag har själv skrivit endel nu när jag haft det svårt. Både privat o här. O jag kan känna det har hjälpt mig. Både genom att jag fått praktiska råd -- som faktiskt rent konkret ledde till att jag vågade ligga på litet mer o tack vare det fick fantastiskt stöd vidare av en läkare på vc!.. -- o känt mig mindre ensam när det känts helt akut svårt.

Kalla det vadsomhelst men ibland tror jag det kan vara skönt att även bara få 'en axel att gråta lite mot' för att alls orka vidare. Om än en virtuell sådan i brist på annat.

Men -- jag ser motsatsen -- att det kan slå över o man istället dras djupare ner i det svåra -- o helt klart kan det nog vara en hårfin gräns.

 

[Hyacinth]

Jag har ingenstans skrivit ngt annat än jag håller med om att se problematiken i det -- dvs bygga sin identitet på sin diagnos eller sjukdom. Jag är alltså mer -- rent personligt -- insatt i den biten än jag skulle önska....

Men det jag skrivit är jag tror det kan finnas andra perspektiv att se på det -- tex bloggande -- också. För öppenhet, för att dela erfarenheter, för att få råd, för att få stöd, för att det lättar att sätta ord på tankarna som snurrar..

Inte alla har ngn stöttning att få i vänner eller familj -- eller vården -- o ensam vet jag inte om det blir lättare.

Jag har själv skrivit endel nu när jag haft det svårt. Både privat o här. O jag kan känna det har hjälpt mig. Både genom att jag fått praktiska råd -- som faktiskt rent konkret ledde till att jag vågade ligga på litet mer o tack vare det fick fantastiskt stöd vidare av en läkare på vc!.. -- o känt mig mindre ensam när det känts helt akut svårt.

Kalla det vadsomhelst men ibland tror jag det kan vara skönt att även bara få 'en axel att gråta lite mot' för att alls orka vidare. Om än en virtuell sådan i brist på annat.

Men -- jag ser motsatsen -- att det kan slå över o man istället dras djupare ner i det svåra -- o helt klart kan det nog vara en hårfin gräns.

Det var inte dig jag menade. Men googlar man på blogg och psykisk ohälsa får man upp en hel del rent destruktivt. Det anser jag osunt. Och i det finns den där sjukdomsvinsten och ofta Pratet om att vilja bli frisk men samtidigt odlar man sin ångest ömt.

 

[Kattennizze]

Jo, det är nedsättningar. Men jag är övertygad om att om man gör saker, träffar folk och utvecklas mår man ändå bättre än om man blir lämnad ifred framför en dator. Det kanske blir jobbigare, men också bättre. Jag tror vi är överens, och jag är inte ute efter att förringa svårigheter. Bara säga att jag tycker det är synd när man blir ett med sin diagnos istället för att vara en människa med diagnos.
Alla behöver inte jobba 100%. Jag är helt okej med om folk målar, ritar, syr eller vad de vill. Men att utmana sig själv och ta emot det stöd som finns kan jag inte se något fel i.
Det finns ju fantastiskt bra verksamheter och arbetsplatser även för folk som inte kan ha ett ”vanligt” jobb.

Precis! Det retar gallfeber på mig att dagens arbetsplatser är så strömlinjeformade att massor med både unga och äldre arbetsföra människor inte får jobb! Samhällsekonomiskt så dumt så dumt och katastrof många gånger för de som drabbas. Jag kommer att tänka på t ex universiteten där man förr kunde ha en "skyddad verkstad" för människor med autism som var högbegåvade och kunde få forska i fred, på min mans förra jobb på universitet var det en sån person som arbetade på nätterna och hade en särskild utgång gömd bakom en bokhylla så att hen skulle slippa träffa folk. Hen var en briljant forskare men hade svår autism. Idag finns det ingen som skulle anställt en sådan person utan hen skulle bli hänvisad till försörjningsstöd. Det är så bedrövligt på så många plan.

 

[Saeta]

Det var inte dig jag menade. Men googlar man på blogg och psykisk ohälsa får man upp en hel del rent destruktivt. Det anser jag osunt. Och i det finns den där sjukdomsvinsten och ofta Pratet om att vilja bli frisk men samtidigt odlar man sin ångest ömt.

Vad anser du är destruktivt gällande bloggande om psykisk ohälsa? Vad är gränsen?

 

[Badger]

Precis! Det retar gallfeber på mig att dagens arbetsplatser är så strömlinjeformade att massor med både unga och äldre arbetsföra människor inte får jobb! Samhällsekonomiskt så dumt så dumt och katastrof många gånger för de som drabbas. Jag kommer att tänka på t ex universiteten där man förr kunde ha en "skyddad verkstad" för människor med autism som var högbegåvade och kunde få forska i fred, på min mans förra jobb på universitet var det en sån person som arbetade på nätterna och hade en särskild utgång gömd bakom en bokhylla så att hen skulle slippa träffa folk. Hen var en briljant forskare men hade svår autism. Idag finns det ingen som skulle anställt en sådan person utan hen skulle bli hänvisad till försörjningsstöd. Det är så bedrövligt på så många plan.

Eller skolan för den delen. Jag kan tänka mig att man när jag gick i skolan kunde sitta och påta med matten och älska bildlektionerna och få höga betyg. Men nu med nya läroplanen duger det enligt vad jag har hört inte alls längre att vara ett mattegeni för att få bra betyg, och det duger inte att vara fantastisk på att måla. Du måste också vara bra på att babbla om det. (Vi hade också en sådan professor. Han dök upp på eftermiddagen och gick hem frampå småtimmarna. Träffade dock några studenter och höll föreläsningar också.)

Det skulle ju varit fantastiskt för mig när jag gick i skolan som var ok på matte och helt ok på bild, usel på utantillkunskap, men kan argumentera om och finna samband snabbt om det mesta. Men för någon som är en verklig talang på något av områdena men lite åt det autistiska hållet är det ju helt förödande. De kommer aldrig ens få en chans att komma till universitetet, så det faktum att de inte kan gömma sig på rummet när de är professor är knappt ens ett problem. (uselt för landet, eller kanske för alla länder eftersom just babblande verkar premieras överallt och vissa människor verkar inte förstå exakt hur lite energi det tar för vissa människor att babbla.)

 

[monster1]

Eller skolan för den delen. Jag kan tänka mig att man när jag gick i skolan kunde sitta och påta med matten och älska bildlektionerna och få höga betyg. Men nu med nya läroplanen duger det enligt vad jag har hört inte alls längre att vara ett mattegeni för att få bra betyg, och det duger inte att vara fantastisk på att måla. Du måste också vara bra på att babbla om det. (Vi hade också en sådan professor. Han dök upp på eftermiddagen och gick hem frampå småtimmarna. Träffade dock några studenter och höll föreläsningar också.)

Det skulle ju varit fantastiskt för mig när jag gick i skolan som var ok på matte och helt ok på bild, usel på utantillkunskap, men kan argumentera om och finna samband snabbt om det mesta. Men för någon som är en verklig talang på något av områdena men lite åt det autistiska hållet är det ju helt förödande. De kommer aldrig ens få en chans att komma till universitetet, så det faktum att de inte kan gömma sig på rummet när de är professor är knappt ens ett problem. (uselt för landet, eller kanske för alla länder eftersom just babblande verkar premieras överallt och vissa människor verkar inte förstå exakt hur lite energi det tar för vissa människor att babbla.)

Man måste också klara av en mycket friare inlärning alltså att ta mer eget ansvar i skolan. Innan var ju skolan utformad med väldigt strikta ramar, vilket passade vissa personlighetstyper bättre nu är det andra personlighetstyper som gynnas iom det mer lösa inlärningsättet. Har man en npf som behöver mycket ramar så blir det lätt att halka efter i skolan.

 

[Badger]

Man måste också klara av en mycket friare inlärning alltså att ta mer eget ansvar i skolan. Innan var ju skolan utformad med väldigt strikta ramar, vilket passade vissa personlighetstyper bättre nu är det andra personlighetstyper som gynnas iom det mer lösa inlärningsättet. Har man en npf som behöver mycket ramar så blir det lätt att halka efter i skolan.

Själv tycker man ju att skolan ska vara "lika för alla" och alltså sprida sig lite när den fördelar katastrofer, stress och misslyckanden. Dvs den skulle väl gott kunna få blanda mellan att gynna babbel och plugg.
Att räkna rätt borde väl gott kunna få duga i matten (om man härleder ordentligt matematiskt i svaren), att rita fint borde kunna duga på bilden, medan att kunna diskutera kanske platsar i litteratur och samhällskunskap, eller hur man nu vill fördela det.

 

[monster1]

Själv tycker man ju att skolan ska vara "lika för alla" och alltså sprida sig lite när den fördelar katastrofer, stress och misslyckanden. Dvs den skulle väl gott kunna få blanda mellan att gynna babbel och plugg.
Att räkna rätt borde väl gott kunna få duga i matten (om man härleder ordentligt matematiskt i svaren), att rita fint borde kunna duga på bilden, medan att kunna diskutera kanske platsar i litteratur och samhällskunskap, eller hur man nu vill fördela det.

Jag tänker att det handlar om mer saker med, det här med att ta eget ansvar eller problembaserat lärande passar ju inte alla gruppövningar med mycket pratande kan vara helt omöjliga. Sen är jag själv en personlighet som det här passar väldigt bra, så jag blir ju gynnad. Men jag har inte den där "nördintelligensen" den som gillar att zooma in på en liten liten detalj och lära mig allt om den och den personligheten behöver oftast just ramar och inte allt det där sociala krånglet.

Och om man pratar högskola, hur skönt hade det inte varit att slippa de där doktorandernas obegripliga föreläsningar som de uppenbarligen inte själva vill hålla . Att lära ut är inte för alla och det borde gå att forska utan att behöva lära ut eller hålla i kurser (mardröm för alla inblandade).

 

[Badger]

Jag tänker att det handlar om mer saker med, det här med att ta eget ansvar eller problembaserat lärande passar ju inte alla gruppövningar med mycket pratande kan vara helt omöjliga. Sen är jag själv en personlighet som det här passar väldigt bra, så jag blir ju gynnad. Men jag har inte den där "nördintelligensen" den som gillar att zooma in på en liten liten detalj och lära mig allt om den och den personligheten behöver oftast just ramar och inte allt det där sociala krånglet.

Och om man pratar högskola, hur skönt hade det inte varit att slippa de där doktorandernas obegripliga föreläsningar som de uppenbarligen inte själva vill hålla . Att lära ut är inte för alla och det borde gå att forska utan att behöva lära ut eller hålla i kurser (mardröm för alla inblandade).

Katederundervisning har ju visat sig vara mycket effektivt när det gäller att förmedla kunskap. Har läst mycket artiklar på området på sistone. Och ordning och mindre eget ansvar och begripliga betygsregler minskar stress i yngre åldrar. Så det kunde kännas rimligt att blanda upp problembaserat lärande med katederundervisning och dyl i lagom mån. Och så kanske vissa privatskolor kan finnas för de elever som bara måste ha enbart problembaserat lärande.

Vi behöver helt enkelt de som är duktiga på fakta och matte i samhället, det finns ingen som helst vits med att slå ut dem.

Själv älskar jag obegripliga föreläsningar, och begripliga föreläsningar, har inga problem med endera. Brukar lösa sig när man läser boken. Däremot kan man ju skippa systemet med studenternas betygssättning på kursen, de brukar ändå inte veta när de lärt sig mest och vad som var en bra kurs.

Själv har jag alltid älskat katederundervisning, läraren berättar, själv antecknar man. Men jag har alltid varit dålig på att packa in faktauppgifter och mycket bra på att hitta samband, existerande eller icke existerande. Kan låta som jag tänkt på saker i veckor när jag tänkte dem i samma sekund som jag skrev dem på provet. Känner hur det kliar i fingrarna när jag läser moderna läroplanens provfrågor -lös världsbankens ekonomiska problem, du har en sida, dubbelt radavstånd (studio ett har ett reportage) (ju mer man vet desto omöjligare blir frågan)

 

[Kattennizze]

Man måste också klara av en mycket friare inlärning alltså att ta mer eget ansvar i skolan. Innan var ju skolan utformad med väldigt strikta ramar, vilket passade vissa personlighetstyper bättre nu är det andra personlighetstyper som gynnas iom det mer lösa inlärningsättet. Har man en npf som behöver mycket ramar så blir det lätt att halka efter i skolan.

Jaa gud ja. Jag är väldigt orolig för t ex högstadiet där mitt barn ska ta sig från punkt a till punkt b, med rätt böcker och i rätt tid. Herregud.

 

[Hyacinth]

Vad anser du är destruktivt gällande bloggande om psykisk ohälsa? Vad är gränsen?

Jag har en tydlig bild av vad jag tycker, men eftersom jag har sett din youtube vill jag inte svara på frågan. Det känns inte rätt. I och med att du är öppen och finns i flera medier som
”Bloggprofil” inom psykisk ohälsa kan jag inte svara utan att det känns som det är dig och din blogg jag bemöter. Det blir för personligt. Jag hoppas du förstår det.

 

[Saeta]

Jag har en tydlig bild av vad jag tycker, men eftersom jag har sett din youtube vill jag inte svara på frågan. Det känns inte rätt. I och med att du är öppen och finns i flera medier som
”Bloggprofil” inom psykisk ohälsa kan jag inte svara utan att det känns som det är dig och din blogg jag bemöter. Det blir för personligt. Jag hoppas du förstår det.

Jag kan absolut ta kritik. Men jag förstår det är lurre!

 

[escodobe]

Vad anser du är destruktivt gällande bloggande om psykisk ohälsa? Vad är gränsen?

Det är ju individuellt. Precis som med alkohol, mat, träning och liknande.