Det finns "sjukdomsvinst".
Oavsett om du ser det eller inte, så existerar företeelsen.
Om du frågar, så vill förstås alla vara friska och högfungerande.
Men det är inte så ovanligt att behandlare - det må vara läkare eller fysioterapeuter eller psykoterapeuter - träffar på patienter som av olika skäl stannar kvar i sin sjukdomsidentitet. Igen: sjukdomsvinst är inget som den sjuke aktivt väljer.
Fast nej, det finns ingen vinst i sjukdomen för den som mår dåligt. Det som du pratar om är ju tryggheten i sin sjukdom som den som mår dåligt inte vågar lämna. Det är en enorm skillnad, trygg är nämligen inte alltid lika med att må bra men det är något man känner till och därför håller sig till. Precis som många hästar osv, dom kanske inte alltid har det bra men dom stannar och vill inte förändra något till det som är bra för dom vet inte om att dom tjänar på det, det är otäckt även om det är för deras fördel. Bara att se på en häst jag hade hand om som stått på box i hela sitt liv, hon var fruktansvärt stressad i större hage och det tog år innan hon började må bra i den friheten som det innebar. Sen ville hon inte tillbaka till att stå på box, ser det som att det är lite samma med en trygghet i sjukdomen.
Jag har aldrig träffat på en läkare eller någon inom psykiatrin som använt detta ordet sjukdomsvinst, någonsin. Och jag har levt inom psykiatrin i nästan hela mitt liv. Dom enda som uttryckt sig som att man inte vill bli bättre är vårdare som blivit frustrerade när man kämpar emot dom. Då har vissa slängt ur sig att det är konstigt att man vill ha det sådär osv. Det är ett fruktansvärt onödigt ord att använda i sammanhanget.
Många får bekräftelse och sympati och medkänsla för sin sjuk-roll.
Samtidigt kostar det ansträngning att göra det jobb som krävs för tillfrisknande.
Jobb, som i att aktivt delta i psykoterapi eller att aktivt träna (om man nu har en muskelsmärta).
Och som i att i största allmänhet vända negativa tankegångar från att exempelvis bara se hinder till att också se möjligheter.
Eller som i att se att trötthet kanske inte är sjukdom utan kanske är friskt men lägre funktionsnivå än man önskar sig.
Det är ett fruktansvärt dygnetrunt jobb att må dåligt också kan jag säga, betydligt jobbigare än att delta i terapi och förändra sig, det är nämligen också sällan det är anledningen till att man inte går i terapi. Folk som mår dåligt är inte bekväma och lata och inte orkar kämpa, tvärtom, dom kämpar oftast hysteriskt fast ofta åt fel håll för den sjuka sidan är för stark.
Som min läkare på psyk säger att jag inte ska gå i viss typ av terapi för jag kommer bara bli besviken pga förväntningar att bli friskare än vad jag kan bli och då sjunker jag ännu mer pga av misslyckande och då kan det gå helt åt skogen med mig, därför vill han att jag hellre fokuserar på att kunna hantera sjukdomen och min personlighet och acceptera att jag är sånhär. Men jag vinner ingenting på att acceptera läget heller dock, jag kanske möjligtvis kan bli mindre bitter och lite mindre tankar kanske går åt att tycka livet är orättvist. Men bättre kommer jag inte må för att jag accepterar läget, det finns inga möjligheter eller något positivt, det finns liksom ingenting att vända till det positiva.
Och ja, lever man med en viss trötthet eller något fysiskt problem så kan jag tänka mig att man faktiskt kan må bra tillslut med att acceptera och anpassa livet trots att fysiken sätter stopp, men psykisk ohälsa fungerar långt ifrån alltid så. Acceptera något kan lika gärna göra att man ger upp och hur vet man vad som är bäst för en? Det vet man inte fören det gått åt skogen och då kan det lika gärna vara försent.
Anlednigen till att terapi kanske inte är något man vill ge sig in i heller kan också vara att många som varit sjuka lång tid vet inte vad det är dom ska sikta mot, många blir rädda när dom känner att den sjuka sidan försvinner och det trygga försvinner och man dras tillbaka. Det är ingen vinst, det är ett fruktansvärt stort bakslag. Det är också ofta ett tecken på att psykiatrin inte har varit stöttande nog och hållt kvar kontakten när den sjuke börjar bli friskare och faktiskt behöver som mest stöd. Att inte våga kan också vara en rädsla att förlora stödet från psykiatrin, alla vet hur svårt det är att få vara i kontakt med psykiatrin och psyk har en tendens att snabbt avsluta kontakter när patienten blir "friskare". Även "friskförklarade" folk behöver en längre kontakt tills den blir trygg i friskheten, såpass trygg att den sjuka sidan inte lockar en tillbaka.
Majoriteten av all sjukhet och mådålighet kämpar man med själv, helt i sin ensamhet utan att någon är med, utan att någon ser, utan att få något medhåll, utan att någon vet om det ens. Dom flesta har inte ens anhöriga som vet om ens kämpande och får definitivt ingen sympati för sitt lidande, om man inte räknar med dom gånger man besöker vården några gånger om året. Så att stanna kvar i det sjuka för sympatin låter väldigt fel och är fel. Det är ett gamalt tänk.
Och ja, ibland när jag är som mest ensam och mår som mest dåligt så kan jag skada mig rejält för att få lite hjälp på akuten, för där har dom blivit otroligt trevliga och förstående och efter lite omvårdnad så mår jag mycket bättre ett tag. Kanske håller i sej hela två dagar, sen sittar jag och mår skit i flera veckor eller månader tills jag skadar mig så jag måste in igen till folk som inte blir rädda och drar sig undan när man mår dåligt. Kanske det är det som kallas vinst? Vad är vinsten med det? Förr, eller för längesen så var dom på akuten riktigt tråkiga mot självskadepersoner, då lät det att man inte ska uppmuntra den sidan och därför inte ägna någon tid åt sådana personer för då kommer dom tillbaka. Som tur är har det börjat ändras och har förändrats på många håll.
Som sagt så kan jag endast se att sjukdomsvinst finns hos dom som har varit sjuka, som blivit friska men som ändå använder sin ev diagnos för att få det dom vill, för att komma undan med saker och ting, som drar upp diagnosen när den tjänar på det. Det är vad jag kan se sjukdomsvinist, för då vinner personen nåt på att ha varit sjuk.
