Jag tycker tvärtom, avsnitt ett var inget vidare, rörigt och i stil med bröllopsavsnittet. Plus att jag inte är jätteförtjust i Mary. Avsnitt två och tre, här är Sherlock sådär bra som det kan vara igen!

Tyckte de knöt ihop alla fyra säsonger snyggt med sista avsnittet. Så jag fattar inte riktigt all kritik mot det?

Den stora berättelsen i Sherlock har ju alltid varit karaktärerna och relationen mellan dem, mysterierna är ju mer ett sätt att berätta den historien.

Sherlock börjar i säsong ett som arrogant, bryr sig inte om andra, har inte och vill heller inte ha nära relationer med andra människor. Och nu, i sista avsnittet och fyra säsonger senare, så har man 1) fått en förklaring på det, nämligen att han blev bränd som barn, han hade en bästa kompis och kompisen dog just för att de var nära och 2) han har utvecklats och kommit över det så att han faktiskt kan relatera till andra igen. När han träffar Irene Adler går hela det avsnittet ut på att han bevisar för sig själv att känslor för andra är en svaghet, ivrigt påhejad av Mycroft (som ju vet vad som hände när han var liten och hur snett det gick förra gången Sherlock fäste sig vid andra). Men nu så slutar ju faktiskt alltihop med att han lyssnar på John och tar kontakt med Irene. Han vågar bry sig och visa att han bryr sig om andra (Molly, Mycroft, Lestrade, etc). Det är som att han börjar säsong ett med djupfryst känsloliv, som en halv människa, och slutar som en hel människa i säsong fyra. Det var inte briljansen som gjorde honom ensam, det var traumat.

Sen är det ju också en historia om familjen Holmes, en familj som bryts sönder av en tragedi och sen på slutet har kunnat komma samman igen. Av syskonen är det ju uppenbarligen egentligen bara Sherlock som har förmågan att knyta andra människor nära till sig, Mycroft och Euros stöter andra ifrån sig, och Mycroft har hanterat det genom att hävda att andra är ointressanta, och Euros försöker som barn på ett sätt som slutar i tragedi. Hon vill att Sherlock ska leka med henne och blir svartsjuk på hans bästis, så hon försöker leka med Sherlock på det enda sätt hon kan, genom att skapa ett spel, ett problem att lösa (inte helt korkat, vi har ju sett hela serien att Sherlock älskar såna spel), men det blir galet, eftersom hon är smartare än han fattar hon inte att spelet är för svårt, och så sätter hon sig själv i en situation där hon är ensam och övergiven, och som hon inte kan ta sig ur (åren på institution etc). Flickan i planet är hon, så som hon känner sig.

Likaså fattar man ju nu varför hon på olika sätt närmade sig Watson - Sherlock gillar ju Watson, det är hans nya bästis, och dels är ju det en ny konkurrent, dels vill hon liksom komma nära Sherlock genom att vilja vara nära Watson. Och man fattar varför Watson föll för henne (om än i förklädnad), hon är som en kvinnlig Sherlock. Perfekt match.

Och sen är det ju också en berättelse som går genom alla säsongerna om hur Sherlock och Watson ser på varandra, i början betraktar Watson Sherlock som nån sorts superman, och blir besviken när Sherlock inte kan och inte vill leva upp till det. Sen förlikas han med att ok, Sherlock är bara människa, men han tycker om honom ändå. Och likadant Sherlock, som väl inser att nä, Watson är inte heller nåt helgon, han är våldsam, han har orealistiska förväntningar på Sherlock, men bra ändå. it is what it is, som de säger i den här säsongen. Den relationen är ju lite som man kan tänka sig ett äktenskap, först ser man varandra i rosenskimmer, och efter ett tag inser man att här finns det svagheter och blir kanske besviken, och antingen går man skilda vägar, eller så landar man i att man gillar varandra ändå och fortsätter tillsammans starkare. Och det är där Sherlock och John landar i sin vänskapsrelation.

Jag tycker ändå att det fick ihop alltihop rätt snyggt i sista avsnittet. Vad hade man väntat sig, om det här inte var konklusion nog?

Som @Malibu_Stacy säger. För mig spelar det ingen roll hur väl de fått ihop det om de inte kan berätta det på ett sätt som inte är helt off. Det var skitfånigt, överdramatiskt (ja, mycket, mycket värre än tidigare nivåer) och helt fel känsla... Jag blev jättebesviken. Inte för utvecklingarna och kopplingarna som du tar upp, utan för att det verkade berättas av en 15-åring som sett sina första skräckfilmer (och kanske någon spionthriller) och tyckt att det var jättecoolt, kan inte bli bättre än att låna allt inom synhåll. :wtf:
 
Den stora berättelsen i Sherlock har ju alltid varit karaktärerna och relationen mellan dem, mysterierna är ju mer ett sätt att berätta den historien.

Sherlock börjar i säsong ett som arrogant, bryr sig inte om andra, har inte och vill heller inte ha nära relationer med andra människor. Och nu, i sista avsnittet och fyra säsonger senare, så har man 1) fått en förklaring på det, nämligen att han blev bränd som barn, han hade en bästa kompis och kompisen dog just för att de var nära och 2) han har utvecklats och kommit över det så att han faktiskt kan relatera till andra igen. När han träffar Irene Adler går hela det avsnittet ut på att han bevisar för sig själv att känslor för andra är en svaghet, ivrigt påhejad av Mycroft (som ju vet vad som hände när han var liten och hur snett det gick förra gången Sherlock fäste sig vid andra). Men nu så slutar ju faktiskt alltihop med att han lyssnar på John och tar kontakt med Irene. Han vågar bry sig och visa att han bryr sig om andra (Molly, Mycroft, Lestrade, etc). Det är som att han börjar säsong ett med djupfryst känsloliv, som en halv människa, och slutar som en hel människa i säsong fyra. Det var inte briljansen som gjorde honom ensam, det var traumat.
(klippte i citatet för att få fram kärnan i det jag vill säga)

Men det är detta som är en stor del av felet.

Sherlock presenteras som sociopat. En diagnos man *inte* får för att man råkat bli bränd som barn. En diagnos som gör att man inte har relationer till andra människor på samma sätt som en person som är neuronormativ.

OCH DET ÄR DET SOM ÄR SHERLOCK.

Han skall vara kall och avståndstagande, han skall inte ha en massa relationer. Det jäkla tramset om att han sakta skall förvandlas till 'normal' människa med 'normala' relationer till andra är bedrövligt (i min mening). Det finns väldigt få popkulturella karaktärer som är ickeneuronormativa, kan de inte få vara det?*

Sherlock i original är ju rätt elak (även mot Watson), missbrukar droger, alkohol och tobak. Varför skall han vara 'relaterbar' i denna initeration? Neh. Ushight avsnitt och uschig säsong

Det kanske är min diagnos som pratar, men måste alla (film/tv/bok) karaktärer tvunget ha vänner och partner? Kan inte folk få vara utanför normen utan ett tryck från andra att forma sig efter denna?

*Ett annat exempel på detta är huvudpersonen i novellen 'the curious incident with the dog' (som fått sitt namn av en bit dialog ur Silver Blaze - en Sherlock Holmes novell).
 
(klippte i citatet för att få fram kärnan i det jag vill säga)

Men det är detta som är en stor del av felet.

Sherlock presenteras som sociopat. En diagnos man *inte* får för att man råkat bli bränd som barn. En diagnos som gör att man inte har relationer till andra människor på samma sätt som en person som är neuronormativ.

OCH DET ÄR DET SOM ÄR SHERLOCK.

Han skall vara kall och avståndstagande, han skall inte ha en massa relationer. Det jäkla tramset om att han sakta skall förvandlas till 'normal' människa med 'normala' relationer till andra är bedrövligt (i min mening). Det finns väldigt få popkulturella karaktärer som är ickeneuronormativa, kan de inte få vara det?*

Sherlock i original är ju rätt elak (även mot Watson), missbrukar droger, alkohol och tobak. Varför skall han vara 'relaterbar' i denna initeration? Neh. Ushight avsnitt och uschig säsong

Det kanske är min diagnos som pratar, men måste alla (film/tv/bok) karaktärer tvunget ha vänner och partner? Kan inte folk få vara utanför normen utan ett tryck från andra att forma sig efter denna?

*Ett annat exempel på detta är huvudpersonen i novellen 'the curious incident with the dog' (som fått sitt namn av en bit dialog ur Silver Blaze - en Sherlock Holmes novell).

Det är ju han själv som sätter etiketten "sociopat" på sig. Det är han ju helt uppenbart inte alls, eftersom han bryr sig om John, Mrs Hudson, Molly, etc. Men det har väl varit hans sätt att förklara för sig själv varför han är som han är, liksom. Här en mer utförlig analys av varför han sätter den etiketten på sig själv:

http://wellingtongoose.tumblr.com/post/73246764901/why-being-a-high-function-sociopath-is-so

Absolut måste inte alla ha vänner och partner, men många människor har ju det. Han hade inte en diagnos i första läget, och under resans gång så har han utvecklats som människa.

ACDs Sherlock Holmes är ju uppenbart inte identisk med Sherlock i första läget, ACDs Sherlock är ju t ex inte alls socialt klumpig på det sätt som Sherlock är. Sherlock är en egen karaktär, baserad på ACDs figur. Ungefär som House. Att någon skrivit en roman där huvudpersonen är autistisk och lånat titeln från ett Holmes-citat visar ju knappast att Holmes ska vara på autismspektrat.

Sen kan jag förstå att man blir besviken på utvecklingen om man gillade Sherlock så som han var i början av serien, men att karaktären utvecklas tycker jag nog är kärnan i serien. Det har väl Moffat och Gatiss varit rätt öppna med, för övrigt, att det egentligen handlar om Sherlocks personliga utveckling?
 
Som @Malibu_Stacy säger. För mig spelar det ingen roll hur väl de fått ihop det om de inte kan berätta det på ett sätt som inte är helt off. Det var skitfånigt, överdramatiskt (ja, mycket, mycket värre än tidigare nivåer) och helt fel känsla... Jag blev jättebesviken. Inte för utvecklingarna och kopplingarna som du tar upp, utan för att det verkade berättas av en 15-åring som sett sina första skräckfilmer (och kanske någon spionthriller) och tyckt att det var jättecoolt, kan inte bli bättre än att låna allt inom synhåll. :wtf:

Men de lite corny referenserna till skräckfilmer har ju varit en del av Sherlock från dag ett, eller vad ska man säga om scenen i planetariet i första säsongen?


Så det ser jag nog som en del av serien, helt enkelt.

Men absolut, om man struntar i storylines, relationer och karaktärsutveckling, så förstår jag att man blev besviken på de två sista avsnitten. De handlade ju i princip bara om det.
 
Jag tycker att man hade kunnat få ihop historien om Sherlock på ett lite mer raffinerat, stilistiskt och verklighetstroget (ja jag vet att det inte är realistiskt allt som händer men man kan ju få det att verka så iaf) sätt. Detta kändes bara för överdrivet och för långt ifrån det vi sett tidigare. Bara skillnaden mellan avsnitt två och tre i denna säsong är stor. Det är som om någon helt annan skrivit manus och regisserat.
Din tolkning är säkert helt rätt, men jag köper det inte för att jag tycker utförandet var för dåligt.

Men det ÄR väl nån annan som skrivit manus och regisserat? Brukar väl aldrig vara samma personer som skriver och regisserar två avsnitt i rad?

Det jag irriterade mig mest på denna säsong var att i så fall sminket, av nån anledning (vet inte om de bytt sminkös eller vad det är) så har de denna säsong massor av smink på Sherlock, han ser nästan photoshoppad ut, som en plastdocka (särskilt i första avsnittet).
 
Men det ÄR väl nån annan som skrivit manus och regisserat? Brukar väl aldrig vara samma personer som skriver och regisserar två avsnitt i rad?

Det jag irriterade mig mest på denna säsong var att i så fall sminket, av nån anledning (vet inte om de bytt sminkös eller vad det är) så har de denna säsong massor av smink på Sherlock, han ser nästan photoshoppad ut, som en plastdocka (särskilt i första avsnittet).

Det vet jag inte, jag tyckte i alla fall att det sista avsnittet kändes väldigt olikt de andra på många olika plan.
 
Men absolut, om man struntar i storylines, relationer och karaktärsutveckling, så förstår jag att man blev besviken på de två sista avsnitten. De handlade ju i princip bara om det.

Men det är ju inte ens i närheten av vad jag skrev! :confused:
Det är ungefär lika rimligt som att du då i din tur skulle ha varit nöjd med att innehållet i ditt inlägg hade lästs upp rakt upp och ner, för det är det enda som spelar någon roll. Vad jag skrev var att om det inte kan berättas på ett bra sätt funkar det inte, jag vill ha helheten.

Vem struntar i storylines, relationer och karaktärsutveckling? Kom igen nu...

Men de lite corny referenserna till skräckfilmer har ju varit en del av Sherlock från dag ett, eller vad ska man säga om scenen i planetariet i första säsongen?



Så det ser jag nog som en del av serien, helt enkelt.

Helt, helt, helt annan nivå tycker jag. Jag har ju gillat serien hittills (med några få undantag, scenen vid vattenfallet tycker jag är dålig, tex), jag har gillat lekfullheten och spretigheten. Men det här avsnittet var som sagt som gjort av en lättimponerad tonåring med få eller inga nyanser. Jag tyckte det var rent pinsamt dåligt, och ointressant. Inte för att jag "struntar i storylines, relationer och karaktärsutveckling", utan för att jag tyckte det förlorade allt i det klumpiga berättandet.
 
(klippte i citatet för att få fram kärnan i det jag vill säga)

Men det är detta som är en stor del av felet.

Sherlock presenteras som sociopat. En diagnos man *inte* får för att man råkat bli bränd som barn. En diagnos som gör att man inte har relationer till andra människor på samma sätt som en person som är neuronormativ.

OCH DET ÄR DET SOM ÄR SHERLOCK.

Han skall vara kall och avståndstagande, han skall inte ha en massa relationer. Det jäkla tramset om att han sakta skall förvandlas till 'normal' människa med 'normala' relationer till andra är bedrövligt (i min mening). Det finns väldigt få popkulturella karaktärer som är ickeneuronormativa, kan de inte få vara det?*

Sherlock i original är ju rätt elak (även mot Watson), missbrukar droger, alkohol och tobak. Varför skall han vara 'relaterbar' i denna initeration? Neh. Ushight avsnitt och uschig säsong

Det kanske är min diagnos som pratar, men måste alla (film/tv/bok) karaktärer tvunget ha vänner och partner? Kan inte folk få vara utanför normen utan ett tryck från andra att forma sig efter denna?

*Ett annat exempel på detta är huvudpersonen i novellen 'the curious incident with the dog' (som fått sitt namn av en bit dialog ur Silver Blaze - en Sherlock Holmes novell).
EXAKT!
Tycker de förstör hela grejen när de ska förklara honom med barndomstrauman och sånt.
 
Men det ÄR väl nån annan som skrivit manus och regisserat? Brukar väl aldrig vara samma personer som skriver och regisserar två avsnitt i rad?
.

Manus är skrivet av Gatiss och/eller Moffat genomgående genom alla fyra säsonger. Regin är det däremot olika personer som stått för.

För övrigt så håller jag med i kritiken. Ja visst så är det kul och bra med personutveckling etc. men det här kändes forcerat. Av någon anledning ville de prompt lösa upp alla knutar och dra på alla växlar samtidigt i en säsong. Den backstory som så fantastiskt fint hintats om i tre säsonger river de av på ett avsnitt. Jag måste säga att jag föredrog att inte veta. Bara en sån sak som att både Scherlock och Mycroft i princip samtidigt, i avsnitt två denna säsong, "hittar kärleken", Mycroft i lady Smallwood och Scherlock med Adler (som dessutom är homosexuell enligt tidigare avsnitt).

Nej. Tyvärr, en jättetabbe hela säsong 4 och jag vet faktiskt inte hur fan de ska reda ut det till en ev. säsong fem. Jag är rädd att detta var det sista vi såg av Sherlock :(
 
Men absolut, om man struntar i storylines, relationer och karaktärsutveckling, så förstår jag att man blev besviken på de två sista avsnitten. De handlade ju i princip bara om det.

Karaktärsutveckling = bra. Karaktärsutveckling så den gjorts i denna säsong (och speciellt sista avsnittet) = dåligt.

Det är tråkigt när relationerna blir så centrala att de påverkar storyn negativt.

Sorylines? Marys storyline blev ju helt lam (från att ha varit helt fantastisk, i min åsikt), Mollys blev skitkonstig i och med 'I love you'-grejen. Vad hände egentligen med Mrs Hudson? Moriarty spåret fick väl inte heller någon vidare lösning. osv osv.

Serien hittils har varit väldigt elegant, on-point, smidig och ...eh... 'smooth'. Det försvann delvis i avsnitt 2, och helt nu i sista. Avsnittet blev hoppigt och stora hål i logiken (skulle inte Sherlock, detektiv extraodinär, notera hålen i glaset, hela skrämma Mycroft grejen mm). Detta gjorde ju också att Sherlockigtheten liksom försvann.

Sååå besviken.

Det är som orangutangen igen.
 
Men det är ju inte ens i närheten av vad jag skrev! :confused:
Det är ungefär lika rimligt som att du då i din tur skulle ha varit nöjd med att innehållet i ditt inlägg hade lästs upp rakt upp och ner, för det är det enda som spelar någon roll. Vad jag skrev var att om det inte kan berättas på ett bra sätt funkar det inte, jag vill ha helheten.

Vem struntar i storylines, relationer och karaktärsutveckling? Kom igen nu...



Helt, helt, helt annan nivå tycker jag. Jag har ju gillat serien hittills (med några få undantag, scenen vid vattenfallet tycker jag är dålig, tex), jag har gillat lekfullheten och spretigheten. Men det här avsnittet var som sagt som gjort av en lättimponerad tonåring med få eller inga nyanser. Jag tyckte det var rent pinsamt dåligt, och ointressant. Inte för att jag "struntar i storylines, relationer och karaktärsutveckling", utan för att jag tyckte det förlorade allt i det klumpiga berättandet.

Kan du kanske vara lite mer specifik, vad i berättandet var det som var så klumpigt? Några exempel? Så är det lättare att förstå vad du syftar på.

Snarast var väl avsnittet lite väl likt The Reichenbach fall och His last bow, tycker jag. Så jag skulle snarare säga att det var för likt tidigare avsnitt än att det var för olikt. Men sista avsnittet i varje säsong har ju alltid varit en inte helt trovärdig jättekonspiration som en storskurk kokat ihop, som riktar sig mot Sherlock personligen. Där en del av dramat är att det är något som kryper så nära inpå Sherlock att det berör honom.
 
Kan du kanske vara lite mer specifik, vad i berättandet var det som var så klumpigt? Några exempel? Så är det lättare att förstå vad du syftar på.

Snarast var väl avsnittet lite väl likt The Reichenbach fall och His last bow, tycker jag. Så jag skulle snarare säga att det var för likt tidigare avsnitt än att det var för olikt. Men sista avsnittet i varje säsong har ju alltid varit en inte helt trovärdig jättekonspiration som en storskurk kokat ihop, som riktar sig mot Sherlock personligen. Där en del av dramat är att det är något som kryper så nära inpå Sherlock att det berör honom.

Men det är ju inte storyn jag invänder mot! Det är hur det berättas. Jag har gett exempel redan, när han förstör kistan, när de skrämmer Mycroft, tex - men den tonen fanns i mer eller mindre hela avsnittet tyckte jag.
 
Men det är ju inte storyn jag invänder mot! Det är hur det berättas. Jag har gett exempel redan, när han förstör kistan, när de skrämmer Mycroft, tex - men den tonen fanns i mer eller mindre hela avsnittet tyckte jag.
Jag tycker Mycroft borde genomskådat att det var Sherlock. Vad gjorde en clown där mitt i det hela??
 
Karaktärsutveckling = bra. Karaktärsutveckling så den gjorts i denna säsong (och speciellt sista avsnittet) = dåligt.

Det är tråkigt när relationerna blir så centrala att de påverkar storyn negativt.

Sorylines? Marys storyline blev ju helt lam (från att ha varit helt fantastisk, i min åsikt), Mollys blev skitkonstig i och med 'I love you'-grejen. Vad hände egentligen med Mrs Hudson? Moriarty spåret fick väl inte heller någon vidare lösning. osv osv.

Serien hittils har varit väldigt elegant, on-point, smidig och ...eh... 'smooth'. Det försvann delvis i avsnitt 2, och helt nu i sista. Avsnittet blev hoppigt och stora hål i logiken (skulle inte Sherlock, detektiv extraodinär, notera hålen i glaset, hela skrämma Mycroft grejen mm). Detta gjorde ju också att Sherlockigtheten liksom försvann.

Sååå besviken.

Det är som orangutangen igen.

Vad var konstigt med Mollys storyline? Hon har ju varit kär i Sherlock sen första säsongen, så det var ju inte nåt nytt, och jag tyckte inte det var konstigt att hon inte hade lust att säga Jag älskar dig till honom utan tyckte att det var grymt. Hon älskar honom, och han ser henne som en vän men inte mer - sånt händer ju, liksom, tänker jag.

När det gäller glaset så såg inte jag det. Gjorde du? Så det är ju inte orimligt att Sherlock inte heller skulle göra det, och att han inte är lika observant som vanligt när han träffar sin syster för första gången på 30 år. Det kan man köpa inom ramen för en ärligt talat knappast realistisk serie i första läget.

Mrs Hudson fortsätter väl som tidigare, eller hur menar du? Hon lär ju fortfarande äga huset Sherlock bor i.

Det jag tyckte var bra med karaktärsutvecklingen är att den är logisk. Det här att Sherlock inte skulle ha känslor och vara så rationell är ju bara båg, det säger ju Mrs Hudson rätt ut i förra avsnittet. Och det har vi ju sett, han är en känslomänniska. Och vad var det med Redbeard, en hund, som var så livsavgörande? Att det handlade om att ens syster mördade ens kompis förklarar ju saken. Melodramatiskt och icke-kanon, absolut, men logiskt. Inte inkonsistent med vad som sagts och hänt tidigare i serien.

Visst, inte perfekt, men ok. T ex, om det nu är så att en enorm familjetragedi ruvar i bakgrunden, så är det inte fullt rimligt att familjen Holmes i tidigare säsonger varit en helt vanlig, harmonisk familj med extraordinära barn och bara syskongnabb. Det var väl iofs en rolig knorr att de hade helt vanliga föräldrar, men inte riktigt rimligt som upptakt till det är avslöjandet. Däremot plus för att de faktiskt hade med föräldrarna igen nu på slutet, för rimligen borde ju de verkligen reagera på att "få tillbaka" en dotter, och då var det ju rimligt att de faktiskt gjorde det också.
 
Vad var konstigt med Mollys storyline? Hon har ju varit kär i Sherlock sen första säsongen, så det var ju inte nåt nytt, och jag tyckte inte det var konstigt att hon inte hade lust att säga Jag älskar dig till honom utan tyckte att det var grymt. Hon älskar honom, och han ser henne som en vän men inte mer - sånt händer ju, liksom, tänker jag.

När det gäller glaset så såg inte jag det. Gjorde du? Så det är ju inte orimligt att Sherlock inte heller skulle göra det, och att han inte är lika observant som vanligt när han träffar sin syster för första gången på 30 år. Det kan man köpa inom ramen för en ärligt talat knappast realistisk serie i första läget.

Mrs Hudson fortsätter väl som tidigare, eller hur menar du? Hon lär ju fortfarande äga huset Sherlock bor i.

Det jag tyckte var bra med karaktärsutvecklingen är att den är logisk. Det här att Sherlock inte skulle ha känslor och vara så rationell är ju bara båg, det säger ju Mrs Hudson rätt ut i förra avsnittet. Och det har vi ju sett, han är en känslomänniska. Och vad var det med Redbeard, en hund, som var så livsavgörande? Att det handlade om att ens syster mördade ens kompis förklarar ju saken. Melodramatiskt och icke-kanon, absolut, men logiskt. Inte inkonsistent med vad som sagts och hänt tidigare i serien.

Visst, inte perfekt, men ok. T ex, om det nu är så att en enorm familjetragedi ruvar i bakgrunden, så är det inte fullt rimligt att familjen Holmes i tidigare säsonger varit en helt vanlig, harmonisk familj med extraordinära barn och bara syskongnabb. Det var väl iofs en rolig knorr att de hade helt vanliga föräldrar, men inte riktigt rimligt som upptakt till det är avslöjandet. Däremot plus för att de faktiskt hade med föräldrarna igen nu på slutet, för rimligen borde ju de verkligen reagera på att "få tillbaka" en dotter, och då var det ju rimligt att de faktiskt gjorde det också.

jag tror vi har väldigt olika syn på vad som är logiskt och inte. Och vad vi tycker är logiskt att olika karaktärer gör i olika situationer.

Det är helt okay.

Men. Det gör varken din eller min åsikt rätt eller fel.

Jag tycker att säsongen var dålig, speciellt sista avsnittet, i relation till resten av serien. Jag är besviken på den. Men glad för din skull för att serien progresserade på ett sätt som passade dig.
 
Men det är ju inte storyn jag invänder mot! Det är hur det berättas. Jag har gett exempel redan, när han förstör kistan, när de skrämmer Mycroft, tex - men den tonen fanns i mer eller mindre hela avsnittet tyckte jag.

Men kistan förstör han ju i affekt, i vrede och frustration, för att har tvingats till att bete sig som skit mot Molly, och kanske för första gången riktigt fattar hur grym han varit mot henne (liknande har ju hänt förr, men då har han väl inte riktigt fattat). Och inte genomskådat att Euros bluffade, utan plågade Molly helt i onödan. "Emotional context, Sherlock, it destroys you, every time" - det är ju som ett eko av vad han själv sa till Irene Adler "sentiment is a weakness, found on the loosing side" - skillnaden är att han inte tror på det längre. Känslolöshet gör en inte stark, det gör en till ett odjur. Som han precis har fått pröva på. Han säger ju direkt efteråt att det här är inte tortyr, det är som att dissekeras levande. Det är ju det Euros gör, hon skär i honom som hon skar i sig själv som liten, av nyfikenhet och utan att riktigt fatta att det gör ont, för att hon är nyfiken på hur hon och han ser ut inuti. Och han måste spela med. Hence hans vrede och frustration.

Jag tyckte inte det var en orimlig reaktion, de har ju byggt upp den omsorgsfullt. Och den länkar tillbaka till tidigare säsonger, och är ihopkopplad med dem, och blir begriplig i ljuset av vad han sagt och gjort tidigare.
 
  • Gilla
Reactions: Gry
jag tror vi har väldigt olika syn på vad som är logiskt och inte. Och vad vi tycker är logiskt att olika karaktärer gör i olika situationer.

Det är helt okay.

Men. Det gör varken din eller min åsikt rätt eller fel.

Jag tycker att säsongen var dålig, speciellt sista avsnittet, i relation till resten av serien. Jag är besviken på den. Men glad för din skull för att serien progresserade på ett sätt som passade dig.

Frågan är väl inte vem som har rätt, vad som är bra och inte är ju en smaksak. Det finns många som tycker alla avsnitt av Sherlock är dåliga. Det finns massor av tittare som är helt rasande för att Johnlock inte blev endgame - saken är väl inte vad som var objektivt bra eller dåligt, utan vad som gjorde avsnittet bra eller dåligt?

Mitt argument är att om man ser till hur karaktärerna byggts upp och utvecklats under seriens lopp, så var det här inget brott, utan bygger logiskt vidare på vad som hänt tidigare.

Sen är det lite corny med referenser till japansk skräckfilm etc, men inte jönsigare egentligen än att slåss mot en golem. Gatiss har väl alltid haft en fäbless för b-skräckis, av hans manus att döma. Baskervilleavsnittet har ju också liknande scener (och är verkligen helt orimligt). Mitt argument är att om man inte gillar töntiga skräckfilmsreferenser och kan svälja en del orimliga plot twists, så borde man ha kroknat redan första säsongen, för de har alltid varit en del av serien.
 
Men kistan förstör han ju i affekt, i vrede och frustration, för att har tvingats till att bete sig som skit mot Molly, och kanske för första gången riktigt fattar hur grym han varit mot henne (liknande har ju hänt förr, men då har han väl inte riktigt fattat). Och inte genomskådat att Euros bluffade, utan plågade Molly helt i onödan. "Emotional context, Sherlock, it destroys you, every time" - det är ju som ett eko av vad han själv sa till Irene Adler "sentiment is a weakness, found on the loosing side" - skillnaden är att han inte tror på det längre. Känslolöshet gör en inte stark, det gör en till ett odjur. Som han precis har fått pröva på. Han säger ju direkt efteråt att det här är inte tortyr, det är som att dissekeras levande. Det är ju det Euros gör, hon skär i honom som hon skar i sig själv som liten, av nyfikenhet och utan att riktigt fatta att det gör ont, för att hon är nyfiken på hur hon och han ser ut inuti. Och han måste spela med. Hence hans vrede och frustration.

Jag tyckte inte det var en orimlig reaktion, de har ju byggt upp den omsorgsfullt. Och den länkar tillbaka till tidigare säsonger, och är ihopkopplad med dem, och blir begriplig i ljuset av vad han sagt och gjort tidigare.

Jag fattar storyn. Jag tycker den berättas/illustreras mycket, mycket, mycket klumpigt. Jag ser inte någon som han agerar i affekt, jag ser en skådespelare som följer ett mycket fånigt manus. Problemet är inte att jag inte fattar att han ska vara upprörd, problemet är att inget av det som händer ger mig någon känsla av sanning. Det är klumpigt, fånigt, helt utan finess.
 
Jag fattar storyn. Jag tycker den berättas/illustreras mycket, mycket, mycket klumpigt. Jag ser inte någon som han agerar i affekt, jag ser en skådespelare som följer ett mycket fånigt manus. Problemet är inte att jag inte fattar att han ska vara upprörd, problemet är att inget av det som händer ger mig någon känsla av sanning. Det är klumpigt, fånigt, helt utan finess.

Huvudet på spiken.
 

Liknande trådar

Kultur Vilken är den bästa filmen ni någonsin sett? Behöver inte vara kvalitetsmässigt bra utan kan vara bra av anledningar ni själv väljer...
3 4 5
Svar
97
· Visningar
4 273
Fordon Scenariot är som följer: Vi är på väg att köpa en campervan, en VW Transporter som förvandlats till en liten husbil, och har hittat två...
Svar
6
· Visningar
365
Senast: Fetaost
·
Kropp & Själ Natten till igår fick jag ett samtal om att en nära anhörig från ingenstans försökt ta sitt eget liv. Det kom som en chock för alla...
2
Svar
24
· Visningar
1 627
Senast: Twihard
·
Samhälle Jag funderade på om jag skulle skaffa mig en anonym användare, men jag väljer att skriva från "mitt vanliga konto". Jag har ju...
Svar
5
· Visningar
731
Senast: Görel
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp