Jag tycker tvärtom, avsnitt ett var inget vidare, rörigt och i stil med bröllopsavsnittet. Plus att jag inte är jätteförtjust i Mary. Avsnitt två och tre, här är Sherlock sådär bra som det kan vara igen!
Tyckte de knöt ihop alla fyra säsonger snyggt med sista avsnittet. Så jag fattar inte riktigt all kritik mot det?
Den stora berättelsen i Sherlock har ju alltid varit karaktärerna och relationen mellan dem, mysterierna är ju mer ett sätt att berätta den historien.
Sherlock börjar i säsong ett som arrogant, bryr sig inte om andra, har inte och vill heller inte ha nära relationer med andra människor. Och nu, i sista avsnittet och fyra säsonger senare, så har man 1) fått en förklaring på det, nämligen att han blev bränd som barn, han hade en bästa kompis och kompisen dog just för att de var nära och 2) han har utvecklats och kommit över det så att han faktiskt kan relatera till andra igen. När han träffar Irene Adler går hela det avsnittet ut på att han bevisar för sig själv att känslor för andra är en svaghet, ivrigt påhejad av Mycroft (som ju vet vad som hände när han var liten och hur snett det gick förra gången Sherlock fäste sig vid andra). Men nu så slutar ju faktiskt alltihop med att han lyssnar på John och tar kontakt med Irene. Han vågar bry sig och visa att han bryr sig om andra (Molly, Mycroft, Lestrade, etc). Det är som att han börjar säsong ett med djupfryst känsloliv, som en halv människa, och slutar som en hel människa i säsong fyra. Det var inte briljansen som gjorde honom ensam, det var traumat.
Sen är det ju också en historia om familjen Holmes, en familj som bryts sönder av en tragedi och sen på slutet har kunnat komma samman igen. Av syskonen är det ju uppenbarligen egentligen bara Sherlock som har förmågan att knyta andra människor nära till sig, Mycroft och Euros stöter andra ifrån sig, och Mycroft har hanterat det genom att hävda att andra är ointressanta, och Euros försöker som barn på ett sätt som slutar i tragedi. Hon vill att Sherlock ska leka med henne och blir svartsjuk på hans bästis, så hon försöker leka med Sherlock på det enda sätt hon kan, genom att skapa ett spel, ett problem att lösa (inte helt korkat, vi har ju sett hela serien att Sherlock älskar såna spel), men det blir galet, eftersom hon är smartare än han fattar hon inte att spelet är för svårt, och så sätter hon sig själv i en situation där hon är ensam och övergiven, och som hon inte kan ta sig ur (åren på institution etc). Flickan i planet är hon, så som hon känner sig.
Likaså fattar man ju nu varför hon på olika sätt närmade sig Watson - Sherlock gillar ju Watson, det är hans nya bästis, och dels är ju det en ny konkurrent, dels vill hon liksom komma nära Sherlock genom att vilja vara nära Watson. Och man fattar varför Watson föll för henne (om än i förklädnad), hon är som en kvinnlig Sherlock. Perfekt match.
Och sen är det ju också en berättelse som går genom alla säsongerna om hur Sherlock och Watson ser på varandra, i början betraktar Watson Sherlock som nån sorts superman, och blir besviken när Sherlock inte kan och inte vill leva upp till det. Sen förlikas han med att ok, Sherlock är bara människa, men han tycker om honom ändå. Och likadant Sherlock, som väl inser att nä, Watson är inte heller nåt helgon, han är våldsam, han har orealistiska förväntningar på Sherlock, men bra ändå. it is what it is, som de säger i den här säsongen. Den relationen är ju lite som man kan tänka sig ett äktenskap, först ser man varandra i rosenskimmer, och efter ett tag inser man att här finns det svagheter och blir kanske besviken, och antingen går man skilda vägar, eller så landar man i att man gillar varandra ändå och fortsätter tillsammans starkare. Och det är där Sherlock och John landar i sin vänskapsrelation.
Jag tycker ändå att det fick ihop alltihop rätt snyggt i sista avsnittet. Vad hade man väntat sig, om det här inte var konklusion nog?
