TheRedLightning
Trådstartare
Jag har känt mig väldigt nöjd med mitt liv på sistone och hittat en bra balans med nya vänner i stallet och verkligen knutit an till dom.
Tjejen jag pratar mest med i stallet, är den som är mest lik mig själv. Vi har väldigt mycket gemensamt, liknande liv och förutsättningar, så vi har stöttat varandra.
Det fanns även en kille i stallet, såg som rätt bra ut. Pratade inte så mycket med honom i början och upplevde honom som blyg. Var lite intresserad av honom, men det har gått över då jag insett att det troligen inte är något för mig. Sen visste jag förvisso inte om har var singel heller.
Det hände att vi bytte några ord i stallet och pratade lite, han blev mindre och mindre blyg.
Nu på sistone har jag märkt att han brukar gå ner till det andra stallet och prata med tjejen (hon jag har mycket gemensamt med). Det började för någon vecka sedan, går hon iväg följer han efter osv.
Själv kan jag inte sätta fingret på vad det är jag känner. Pratar fortfarande med båda som vanligt (vi har stått å pratat från kl 18-21, så vi har ju faktiskt kul ihop), men något känns avigt på något sätt kan bara inte sätta fingret på det. Tror inte att jag är avundsjuk/svartsjuk, funderar på vad det kan vara. Vet inte om det är att jag antingen känner mig i vägen eller att jag inte duger längre.. fast det sistnämnda borde det inte vara, varför skulle man då prata i timtal och ha kul?
Tjejen följde för övrig med mig när jag var på återbesöket med min häst och hjälpte mig med lastningen och efter den där pratkvällen fick jag ett väldigt trevligt meddelande på fb, som tackade för alla goa skratt efter en dålig dag på jobbet.
Jag försöker att inte tänka för mycket på det och bara låta det vara, men det är lättare sagt än gjort. Nåväl, livet set ändå väldigt ljust ut än vad det har gjort och det är alltid något.
Vet inte riktigt vad jag ville med tråden, kanske skriva av sig och bolla lite tankar eller kloka ord. Jag vet inte, men nu är det som det är och så får det bli, sen får vi se vad som händer.
Tjejen jag pratar mest med i stallet, är den som är mest lik mig själv. Vi har väldigt mycket gemensamt, liknande liv och förutsättningar, så vi har stöttat varandra.
Det fanns även en kille i stallet, såg som rätt bra ut. Pratade inte så mycket med honom i början och upplevde honom som blyg. Var lite intresserad av honom, men det har gått över då jag insett att det troligen inte är något för mig. Sen visste jag förvisso inte om har var singel heller.
Det hände att vi bytte några ord i stallet och pratade lite, han blev mindre och mindre blyg.
Nu på sistone har jag märkt att han brukar gå ner till det andra stallet och prata med tjejen (hon jag har mycket gemensamt med). Det började för någon vecka sedan, går hon iväg följer han efter osv.
Själv kan jag inte sätta fingret på vad det är jag känner. Pratar fortfarande med båda som vanligt (vi har stått å pratat från kl 18-21, så vi har ju faktiskt kul ihop), men något känns avigt på något sätt kan bara inte sätta fingret på det. Tror inte att jag är avundsjuk/svartsjuk, funderar på vad det kan vara. Vet inte om det är att jag antingen känner mig i vägen eller att jag inte duger längre.. fast det sistnämnda borde det inte vara, varför skulle man då prata i timtal och ha kul?
Tjejen följde för övrig med mig när jag var på återbesöket med min häst och hjälpte mig med lastningen och efter den där pratkvällen fick jag ett väldigt trevligt meddelande på fb, som tackade för alla goa skratt efter en dålig dag på jobbet.
Jag försöker att inte tänka för mycket på det och bara låta det vara, men det är lättare sagt än gjort. Nåväl, livet set ändå väldigt ljust ut än vad det har gjort och det är alltid något.
Vet inte riktigt vad jag ville med tråden, kanske skriva av sig och bolla lite tankar eller kloka ord. Jag vet inte, men nu är det som det är och så får det bli, sen får vi se vad som händer.
