Det som brukar slå mig i sådana här diskussioner är hur mycket enklare det verkar vara att ha en glättigt optimistisk inställning gentemot högerextremism om man inte själv tillhör någon av de grupper som ideologin vill utrota.
Själv har jag anhöriga som tvingades möta nazisterna i Almedalen från ett annat utgångsläge. Det blir annorlunda då. Det finns så mycket som går förlorat när man reducerar hela ideologier till ett visst antal personer, med ett våldskapital som för tillfället är si eller så stort, det bryts ned till en nivå som mycket väl kan vara våldsam men som också alltid är betydligt mindre än helheten.
Hur förklarar man för någon att de människorna som står där några meter bort och ropar, de som hatar dig, som hellre skulle se dig död, människorna vars ideologi går ut på att sprida budskapet att du saknar människovärde, att du inte förtjänar att leva i samhället på samma villkor som andra, hur förklarar man att de inte är så farliga ändå? För alltsedan de massmord som deras föregångare ägnade sig åt, som riktade sig mot bland annat sådana som dig, så har de inte dödat lika många? För mig blir uppmaningar om att man ska rycka på axlarna, vare sig det är en taktisk uppmaning eller något man anser sig kunna backa upp med "fakta" om hur ofarlig ideologin och dess anhängare är, otroligt bisarra. Ryck på axlarna själv du, när det är du som hamnar så gott som försvarslös inför människor med den ideologin i ryggen och när det är ditt liv de är ute efter att ta makten över, vare sig det är med våld eller med hot, men kräv inte allt det av andra. Har du inte gått i de skorna, då kanske du bör tänka över din fräckhet innan du uttalar dig.
Trygghet och frihet mäts inte bara i antal döda per år.