Sambon vet inte om han vill ha barn

[moster]

Börjar med att be om ursäkt för rörigt inlägg.
Jag vet inte hur mycket koll ni har på mina tidigare trådar, men jag har tidigare haft 3 missfall och efter en ganska så snabb men omfattande undersökning som kom läkarna fram till att det är fel på min sambos små simmare... Oddsen för att vi ska få barn naturligt finns, men vi är beviljade IVF. Han har ett barn sen tidigare.

Vi har pratat fram och tillbaka om hur vi vill göra. Fortsätta naturligt eller göra en IVF osv. Nu har han kommit fram till att han inte vet om han vill ha flera barn...
Det är svårt att prata med honom om det, han blir bara arg och säger inget mer än att han inte vill prata om det, men jag har lyckats få ur honom att han tycker det är jobbigt att det är honom det är "fel på" samt att han inte vill göra IVF - varför vet jag inte.
Han har sen vi träffades pratat om att han vill ha flera barn och har längtat och vi har drömt ihop. Men sen beskedet kom från läkaren är det som att man stängt en dörr och sen spikat igen den.

Ärligt talat vet jag inte vad jag ska göra nu...
Jag har velat ha barn sen jag var 14/15 år, jag vet inte om jag vill leva ett liv utan egna barn.
Vi står i startgroparna för att köpa en mindre gård och jag vet inte om jag bara ska bromsa allt. Jag vet inte om jag vill bygga gård och liv ihop med någon för att sen komma på att barnlängtan vart för stor? Samtidigt är ju det här en människa jag vill vara med...

Vad gör man nu? Hur går man vidare?

 

[Lipperta]

Spontant låter det som at han behöver någon att prata med, och kanske du också? Antingen själva eller som par.

Ni måste verkligen prata med någon och varandra med proffessionel hjälp som kan styra samtalet så det inte bara blir osämja och gråt.

Att det är han det är ''fel på'' etc kan absolut ta död på längtan om barn. Det är ju något väldigt ''manligt'' med att vara potent, och att få det bara bortrivet förstår jag är jobbigt för honom.

 

[vallhund]

 

[Lenis]

Nån att prata med vore nog bra. Jag fattar att hans stolthet/manlighet på nåt sätt är sårad men kom igen, hur många kvinnor gör inte IVF fast det är dem det är "fel" på? Jag tycker att det är lite omoget de här reaktionerna som jag i regel bara hör om från män. Hade han sett ner på dig om det var du som var "felande", har du frågat det? För han verkar ju ha utgått från att det var du iom reaktionen när det nu är han. Och vad det nu ska spela för roll. IVF är ju dessutom en skitsak för honom jämfört med för dig, tycker han att komma i en burk är för jobbigt ja då kanske det är dags att stanna upp.

Barn, särskilt då om man verkligen är säker på att man vill ha, är en stor fråga. Jag hade bromsat gårdsköp etc tills jag visste var han stod. Det är många (av båda kön) som förgäves väntat/hoppats på att partnern ska ändra sig, och gjort så förgäves. Som kvinna har man ju dessutom tyvärr en tidsaspekt att tänka på. Ta ett steg tillbaka, sätt dig ner och kräv att ni ska samtala om det här- det är ju livets stora saker det handlar om och han kan inte utesluta dig ur det- och se om ni kan tänka er att prata med någon utomstående om ni inte kan lösa det ihop. När man fått beviljat IVF/besökt infertilitetskliniken brukar det ju finnas samtalskontakt att få.

Lycka till, lider med dig och hoppas det löser sig till det bästa

 

[moster]

Spontant låter det som at han behöver någon att prata med, och kanske du också? Antingen själva eller som par.

Ni måste verkligen prata med någon och varandra med proffessionel hjälp som kan styra samtalet så det inte bara blir osämja och gråt.

Att det är han det är ''fel på'' etc kan absolut ta död på längtan om barn. Det är ju något väldigt ''manligt'' med att vara potent, och att få det bara bortrivet förstår jag är jobbigt för honom.

Jag förstår att han tycker det är jobbigt... både att det är honom det är fel på men även se hur jag sitter med missfallen. Jag har verkligen sett sorgen i hans ögon när han inser att det är ett missfall igen... och när han insåg att det är "hans fel" att jag varit så ledsen över missfallen...

han har sagt lite mellan raderna att han har ju redan en och känner att han kan nöja sig med det... samtidigt blir jag "utan"...

Att få någon att prata med låter som en bra idé! Ska absolut föreslå det . Tack!

 

[moster]

Nån att prata med vore nog bra. Jag fattar att hans stolthet/manlighet på nåt sätt är sårad men kom igen, hur många kvinnor gör inte IVF fast det är dem det är "fel" på? Jag tycker att det är lite omoget de här reaktionerna som jag i regel bara hör om från män. Hade han sett ner på dig om det var du som var "felande", har du frågat det? För han verkar ju ha utgått från att det var du iom reaktionen när det nu är han. Och vad det nu ska spela för roll. IVF är ju dessutom en skitsak för honom jämfört med för dig, tycker han att komma i en burk är för jobbigt ja då kanske det är dags att stanna upp.

Barn, särskilt då om man verkligen är säker på att man vill ha, är en stor fråga. Jag hade bromsat gårdsköp etc tills jag visste var han stod. Det är många (av båda kön) som förgäves väntat/hoppats på att partnern ska ändra sig, och gjort så förgäves. Som kvinna har man ju dessutom tyvärr en tidsaspekt att tänka på. Ta ett steg tillbaka, sätt dig ner och kräv att ni ska samtala om det här- det är ju livets stora saker det handlar om och han kan inte utesluta dig ur det- och se om ni kan tänka er att prata med någon utomstående om ni inte kan lösa det ihop. När man fått beviljat IVF/besökt infertilitetskliniken brukar det ju finnas samtalskontakt att få.

Lycka till, lider med dig och hoppas det löser sig till det bästa

Tack snälla för ditt svar!

Jag har inte ställt dom frågorna. Mer än att både han och jag "bestämde" oss för att första missfallet berodde på mediciner jag åt under första graviditeten, innan vi visste om allt det här.

Som sagt, jag förstår att han tycker det är jobbigt, men det känns ju Sådär när man blir utestängd ...

 

[TinyWiny]

Är det längesedan ni fick beskedet? För vissa blir sådana här besked (och andra stora omvälvande sorgliga, hemska besked) en sådan chock att de totalt tar avstånd från allt som har med det att göra. De kan omöjligt föra en vettig diskussion utan det blir så jobbigt att de vägrar alltihop och varken kan eller vill prata om det alls. Är det nyligen så kanske han bara behöver tid att smälta allt?

Självklart ska du inte gå in i en massa just nu och binda upp dig framåt. Du vill något (ha barn) som är viktigt för dig och om han står fast vid att han inte vill så får du ta ett beslut då hur du går vidare med ditt liv och din längtan. Det måste han också inse. Förutsättningarna för förhållandet om han bestämmer sig för att han inte vill ha barn har ju ändrats radikalt och då måste du ta de beslut som känns rätt för dig.

Jag förstår att det känns hemskt att bli utestängd och det är hemskt men alla sörjer inte på samma sätt, så är det ju bara. Kan du kanske sätta en tidsgräns (kanske en månad?) för när du tar upp det igen och då be om en vettig diskussion där han inte blir arg utan faktiskt försöker diskutera. Om det känns bra för er så kan det vara bra att ha med någon utomstående då. Det här är ju en sorg och det är en sak att gå in i en utredning och en annan att vara beredd på beskedet den utredningen ger. Jag tycker inte att man ska ta förgivet att han förutsatte att problemen fanns hos dig utan utgå ifrån att han är i chock och sorg just nu (förutsatt att det är nyligen ni fick beskedet) och i sorg och chock reagerar vi inte alltid rationellt.

Jag tror också att han kan lägga skulden på sig själv för missfallen men hur skulle ni kunna veta? Det är ju inte så att han gjorde dig illa med berått mod. Lägger han skulden på sig själv så blir det kanske många tankar som svävar iväg och han kanske behöver prata med er läkare ensam för att få svar på alla frågor han har? Att se sin partner sörja är svårt och lägger man då skulden på sig själv kan det bli outhärdligt. Alltför många har heller ingen aning om hur de ska hantera alla jobbiga känslor och istället för att visa att de är så ledsna så visar de ilska för ilska är en känd känsla och är lättare att hantera för många.

Sedan måste du ta hand om dig själv i det här. Sök hjälp på fertilitetskliniken om det känns bra. Prata, fråga, gråt, förbanna ditt öde, slå på en boxboll, gå ut och spring, skrik av dig i skogen, ja gör det du behöver. Du och dina känslor är precis lika viktiga som han och hans känslor.

Massa massa kramar.

 

[Kilauea]

Prata med varandra och vill han inte prata med dig så kolla om han kan tänka sig prata med kurator eller liknande, för att få ordning på sina tankar.
Ni bör absolut prata om det innan ni köper gård gemensamt.
Jag kände likadant ett tag - och gör det emellanåt nu med. Vad är ivf bra för, det är ju inte ens säkert det fungerar?!
Tror det är en naturlig reaktion när man ställs inför det.

 

[moster]

Tack snälla för era svar!

Jag ska absolut ta upp frågan om att träffa och prata med någon så får vi se vad han säger...

 

[Kiwifrukt]

Tror lite som andra varit inne på att om det är nyligen ni fick beskedet så är han förmodligen chockad. I och med att han redan har ett barn sen tidigare tror jag det är lätt att han såg risken för att det var hos honom problemet låg som minimal. Han kan ju även ha dubbla känslor för det här med att han har sitt barn med någon annan = han har defacto ett barn, men "kan inte" ge dig ett gemensamt?

Jag kan känna igen mig lite i hans situation. Många faktorer runt mig pekar på att jag kommer ha svårt att få barn, i alla fall på naturlig väg, och jag är ganska inställd på att inte ha några. Nu sitter jag i en bättre sits eftersom jag inte har kille, men jag skulle nog tänka mig för både en och femton gånger innan jag blev tillsammans med någon som verkligen vill ha barn. Svårare när relationen redan finns!

Tror på tipset att prata med honom om ett tag och se om han har tänkt igenom det då. Och försök gärna få någon annan att prata med under tiden för dig själv! Kram!

 

[Lovisaleonora]

Jag hade oavsett vilket inte gått iväg och köpt en gård och gjort större förändringar i livsföringen förrän du och ni tagit ut riktningen.

 

[moster]

Jag hade oavsett vilket inte gått iväg och köpt en gård och gjort större förändringar i livsföringen förrän du och ni tagit ut riktningen.

Känns faktiskt ganska skönt att du säger så!
Jag har gått här och funderat och funderat och känt mig skit ego...

 

[moster]

Jag vill åter igen bara säga tack till era svar .
Jag läser oxh funderar men jag vet inte riktigt vad jag ska svara er... men vill iaf säga tack!

 

[Lovisaleonora]

Känns faktiskt ganska skönt att du säger så!
Jag har gått här och funderat och funderat och känt mig skit ego...

Frågan är ju egentligen väldigt enkel. Kan du kompromissa bort egna barn?

Det är troligen följderna och konsekvenserna av svaret som gör att du vacklar.

 

[stjarnhimmel]

Hur vill du leva ditt liv? Vad är viktigast?
Är det viktigt för dig att få barn? Jag tror du måste fundera på de frågorna.
Sen som andra sagt kanske ni kan prata igen om maken landat lite i beskedet.