Sambon vägrar skaffa hund

[linnsan]

Han gav en och flera anledningar till varför den första gången vi pratade om det förra sommaren. Han gillar inte små hundar (jag vill bara ha en liten), man blir bunden, kostar mkt osv osv.
Diskutera kan vi för övrigt, men detta ämnet triggar ju honom nu då vi tagit upp det minst 3 ggr.

Förutom allt annat folk tar upp som skaver så fattar jag inte hur man kan säga nej överhuvudtaget när du INNAN ni flyttade ihop sa att du ville ha hund. Det är dessutom en liten hund som kommer kosta lite i drift (som du dessutom står för) och som du sköter. Vad säger han om att han redan okejat till hund iom att han blev ihop med dig med vetskap om att du ville ha hund?
Vad har du för andra intressen?

Du säger att han själv är borta en del? Vad har han för intressen och vad kostar dom?

 

[linnsan]

Fast sådär behöver det inte vara med att ha hund.
Idag kryllar det av vuxna omplaceringar för den som inte vill ha valp. Och även med valp är ”avföring på golv” sällsynt och kortvarigt.
Lera i päls beror väl på ras. Mina har verkligen aldrig det och den äldsta är 10 idag.
Våra har pass och reser med oss om och när vi vill. Och vi reser mycket (TS sa att de aldrig reser) och vi går ofta ut på restaurang. Hundarna är med då med, om vi vill. Annars har vi hundvakt.

Jag upplever att många målar upp en komplicerad bild av hundägande när de egentligen inte har någon erfarenhet.

Hur komplicerat är det att bära in en liten hund och spola av den om den blivit lerig då?

En liten väluppfostrad hund är sällan svår att ta med sig även på platser där hundar inte annars kanske är välkomna. Ännu enklare om man väljer en ras som inte fäller upplever jag.

Sällan problem att hitta hundvakt till heller. I "värsta fall" så får man väl betala för det de få gånger man behöver det som det verkar i ts fall.

 

[Roheryn]

Lägger in det här igen. Jag är inte hundmänniska och kommer eventuellt göra mig inpopulär med det här meddelandet. Men tråden ligger på ett hundforum, fullt av djurälskare, och råden blir därefter. Min far är i en liknande sits som mannen i trådstarten. Sambo och barn i lågstadieålder vill ha hund, han vill det inte. En hund är inte vilken som helst annan hobby. Det är en levande varelse som bor i hemmet som låter, skitar ner (avföring i valpålder, päls och lera under en hel livstid) och som inte går att ta med på familjesemestern hur som helst. Det är begränsande och det påverkar hela familjen. Att jämföra hundägande med att ha barn är lätt absurt i mina öron.

Jag tycker tvärtom att hundägande är ganska likt att ha barn just på grund av det du säger! Det är en levande individ, inte som vilken annan hobby som helst, det är ett långtidsåtagande, ett ansvar och något som i allra högsta grad påverkar hela familjen. Och jag känner att det är litegrann detsamma med önskan att ha eller inte ha barn respektive hund. Det är en stor sak att ge upp sin barnlängtan för en partner, men det är också en stor sak att ge upp sin hundlängtan för en partner (jag hade personligen inte gjort det). Och på samma sätt är det naturligtvis en stor sak att "gå med på" att skaffa barn eller hund om man egentligen inte vill.

Min far vill göra sin familj till viljes och jag försöker faktiskt att stötta honom i att stå på sig. Han har tack och lov en vettig diskussionmiljö med sin sambo, vilket verkar saknas hos OT (där ligger i min mening problemet). Det är svårt i relationer när drömmar krockar och det finns inget enkelt svar. Det kräver förståelse och kompromissvilja från båda sidor.

Håller med om detta! Det är en svår situation som inte kan lösas så att alla blir nöjda, och det är givetvis ett enormt problem att inte ens kunna prata om det!

 

[Lillo]

Han mer eller mindre ”hotar” med att vi får sära på oss om jag gör det. Eller att om längtan är så stor, så får det gå före -men att då kan vi inte leva tsm.

Testa och se låter mest som tomma hot.

 

[Lillo]

Chihuahua är dock rätt jobbiga
Ni kanske kunde satsa på något lugnare om det är en sällskashund ni är ute efter?

 

[Vovve]

Du gjorde klart för honom att du vill ha hund innan ni flyttade ihop så då skaffar du hund. Så gjorde jag, jag sa att jag vägrar leva utan hund o kommer skaffa hund o passar de inte så flyttar vi inte ihop o i augusti -22 hämtade jag min valp o kommer förhoppningsvis skaffa en till iår.

 

[Lillo]

Jag tror att det handlar om hund i sig. Att det blir stökigt. Han är nog rädd för att möbler förstörd, golv osv. Han är väldigt rädd om vårt hem. Och att man blir bunden. En mindre hund kan du ta med dig i princip överallt. Och jag är så mkt hemma medans han är den som är ”ute o far”.

Jag har små hundar och dom har inte försökt någonting någonsin inte ens en sladd har dom bitit sönder som valpar.

 

[Lobelia]

Jag har små hundar och dom har inte försökt någonting någonsin inte ens en sladd har dom bitit sönder som valpar.

Fast att dina hunder inte förstört något ger ingen garanti att andra inte gör det, en hel hundar tuggar på inventarier och lösa föreml, i synnerhet som valpar.

 

[Fruentimber]

Fast att dina hunder inte förstört något ger ingen garanti att andra inte gör det, en hel hundar tuggar på inventarier och lösa föreml, i synnerhet som valpar.

Jag som fått två väggar och två golv (bland annat) demolerade av två olika valpar/unghundar instämmer. De kan ju förstöra rejält i obevakade ögonblick.

 

[Lillo]

Fast att dina hunder inte förstört något ger ingen garanti att andra inte gör det, en hel hundar tuggar på inventarier och lösa föreml, i synnerhet som valpar.

Inte så väldigt vanligt att småhundar gör det dock dom har inte den styrkan att bita sönder sånt som valpar av större ras kan.
Dessutom är det ganska så enkelt att lägga undan saker man är rädd om.

 

[Lobelia]

Hur komplicerat är det att bära in en liten hund och spola av den om den blivit lerig då?

En liten väluppfostrad hund är sällan svår att ta med sig även på platser där hundar inte annars kanske är välkomna. Ännu enklare om man väljer en ras som inte fäller upplever jag.

Sällan problem att hitta hundvakt till heller. I "värsta fall" så får man väl betala för det de få gånger man behöver det som det verkar i ts fall.

Det är urenkelt att bära in och tvätta en liten hund vid ett tillfälle, att göra det efter exakt varje gång även om det bara är lite torrt grus även den gången man har bråttom, har ett sjukt barn i släptåg mm är en helt annan sak.

Alla har inte lätt att fixa hundvakt och alla hundar är inte väluppfostrade.

 

[Nytant]

Jag håller med, Men jag hade också ifrågasatt vad med hundfriheten är så viktig att det är viktigare än att jag skall få mina livsdrömmar uppfyllda. Är det värt att krossa mina drömmar bara för att vara hundfri? Vad är det för partner?

Jag tror att den ingången ger mindre bra förutsättningar för en givande diskussion och ett bra klimat i relationen än att försöka närma sig varandra med genuin nyfikenhet, omtanke, och en respektfull utgångspunkt där varken den enes eller den andres preferens värderas eller demoniseras. Nånstans får man ju förutsätta att båda vill varandra väl och vill bidra till varandras lycka, annars saknas ju grundläggande förutsättningar för relationen över huvud taget.

 

[NewDawn]

Jag har inte hund, men annat djur. Min sambo är inte en djurmänniska och skulle aldrig välja att ha djur själv. Jag var tydlig redan från början i vårt förhållande att bo med djur är viktigt för mig och något jag behöver för att må bra. Jag är ensamt ansvarig för djuren, han har inte tagit och tar inte ansvar för dom överhuvudtaget. Han hälsar på dom och gosar och interagerar om han själv vill, inte annars. Om jag är borta en längre tid så frågar jag honom om han har möjlighet att ta hand om dom som vilken djurvakt som helst, kan han inte så åker jag inte.

Det här funkar för att vi tar hänsyn till varandra så gott det går. Min sambo vill inte ha det ansvaret djur innebär, så han behöver det inte, det är helt mitt och jag har inga förväntningar på honom. Jag har valt individer utifrån både mina och min sambos preferenser, som jag tror passar bäst in i vårt hushåll. I gengäld har han stor respekt för att djur är viktigt för mig och mitt välmående.

Prata om exakt vad det är ni båda vill ha och inte vill ha och försök se om ni kan få ihop det. Min sambo bad exempelvis om att ha ett rum som är djurfritt, där djuren inte får vara utan konstant uppsyn av mig. Om djuren förstör något i hemmet är det upp till mig att fixa det genom att köpa nytt eller reparera. Om du förklarar hur viktigt det är för dig så borde han vilja försöka kompromissa tänker jag, i alla fall försöka bolla vad ni skulle kunna göra åt saken? Kan ni kompromissa om ras? Kanske inte valp utan äldre omplacering om han tycker det verkar stökigt med valp?

Det blir enklare att kompromissa, tycker jag, när vi båda vill varandras bästa. Jag vet att han inte vill ha djur, men då han vet hur viktigt det är för mig så stöttar han mig helhjärtat och ger mig aldrig dåligt samvete eller liknande. Nu när jag vill ha ett djur till så har han peppat och stöttat mig i det beslutet.

 

[Lobelia]

Inte så väldigt vanligt att småhundar gör det dock dom har inte den styrkan att bita sönder sånt som valpar av större ras kan.
Dessutom är det ganska så enkelt att lägga undan saker man är rädd om.

Vad som är vanligt eller inte är förmodligen ovässentligt för en ovillig sambo. Risken finns där.

Sen kan man för all del diskutera vad som är att tugga sönder, men för min del räcker det att det finns märken för att räkna det som skadat, det behöver inte boksavligt vara slitet i stycken.

 

[snorp]

Jag har små hundar och dom har inte försökt någonting någonsin inte ens en sladd har dom bitit sönder som valpar.

Och min minsta hund är den som förstört absolut mest saker hemma. Rivit tapet från väggen, tuggat på golvet, tuggat av mobilsladd, tuggat av begränsningkabeln för robotgräsklipparen för att nämna några saker. Hon väger 3 kg nu när hon är 8 månader så hon är verkligen en liten hund.

 

[linnsan]

Det är urenkelt att bära in och tvätta en liten hund vid ett tillfälle, att göra det efter exakt varje gång även om det bara är lite torrt grus även den gången man har bråttom, har ett sjukt barn i släptåg mm är en helt annan sak.

Alla har inte lätt att fixa hundvakt och alla hundar är inte väluppfostrade.

Om det är lite torrt grus så kan man ju bara borsta bort det med handen? Fattar inte ens problemet? Hos mig blir det mer grusigt av mina skor i hallen än av hundarna. Jag har nämligen testat att ha skorna utanför ett tag nu och oj vilken skillnad det blev helt plötsligt. TS har ju barn, hemmet kan ju knappast hållas så kliniskt att lite torrt grus från en liten hund ens märks i ett hem

Men TS säger ju själv att hon mest är hemma, sällan åker på semester och de få tillfällen hon åker iväg kan hon oftast ta med hunden. Så du hittar ju bara på scenarios som inte existerar.

Det finns dessutom hundpensionat.

 

[linnsan]

Vad som är vanligt eller inte är förmodligen ovässentligt för en ovillig sambo. Risken finns där.

Sen kan man för all del diskutera vad som är att tugga sönder, men för min del räcker det att det finns märken för att räkna det som skadat, det behöver inte boksavligt vara slitet i stycken.

Fast varför skulle du då bli tillsammans med någon som vill ha djur om du har nolltolerans för djur i hemmet? Makes no sense.

 

[Nytant]

Fast i just det här fallet finns det en betydande skillnad i premisserna och det är att TS partner visste om att det fanns en längtan och planering att skaffa hund innan de flyttade ihop... och var ok med det. Det gör faktiskt en himla skillnad.

Jag kanske har missat det i något svar i tråden men av det jag kunde se i trådstarten och några inlägg till har TS och hennes partner inte haft en överenskommelse om att skaffa hund. Det TS skriver är endast att hon ”nämnde” sin hundönskan för sin partner. Den formuleringen vill jag inte dra några slutsater av.

*kl*
Jag tycker för övrigt det är helt legitimt att både ändra sig och att ha dealbreakers. Det ingår i att vara människa tycker jag. Att vilja ha hund är också helt legitimt. Det är hur man hanterar dessa saker inom relationen som är väsentligt. Som sagt funkar det varken att stänga ner eller att köra över. Hot om att lämna ska såklart inte användas som ett sätt att stänga ner obekväma diskussioner.

 

[Lobelia]

Om det är lite torrt grus så kan man ju bara borsta bort det med handen? Fattar inte ens problemet? Hos mig blir det mer grusigt av mina skor i hallen än av hundarna. Jag har nämligen testat att ha skorna utanför ett tag nu och oj vilken skillnad det blev helt plötsligt. TS har ju barn, hemmet kan ju knappast hållas så kliniskt att lite torrt grus från en liten hund ens märks i ett hem

Men TS säger ju själv att hon mest är hemma, sällan åker på semester och de få tillfällen hon åker iväg kan hon oftast ta med hunden. Så du hittar ju bara på scenarios som inte existerar.

Det finns dessutom hundpensionat.

Vad då hittar på scenarios?

Det hjälper knappast TS att avfärda alla sambons farhågor som nonsens. Hundar grusar ner, människor är inte ofelbara.

Sambon kanske har en annan syn på semestrar än TS och vart det är lämpligt/möjligt attt ta med hund. JAg tycker själv att sambon borde stå sitt kast och acceptera en hund under förutsättning att han faktiskt uppfattat det som om TS önskan om hund var ett krav, det innebär dock inte att en hund blir gratis och aldrig skitar ner eller förstör något och att den aldrig ställer till det när det gäller semesterplaner.

 

[athena_arabians]

Jag kanske har missat det i något svar i tråden men av det jag kunde se i trådstarten och några inlägg till har TS och hennes partner inte haft en överenskommelse om att skaffa hund. Det TS skriver är endast att hon ”nämnde” sin hundönskan för sin partner. Den formuleringen vill jag inte dra några slutsater av.

*kl*
Jag tycker för övrigt det är helt legitimt att både ändra sig och att ha dealbreakers. Det ingår i att vara människa tycker jag. Att vilja ha hund är också helt legitimt. Det är hur man hanterar dessa saker inom relationen som är väsentligt. Som sagt funkar det varken att stänga ner eller att köra över. Hot om att lämna ska såklart inte användas som ett sätt att stänga ner obekväma diskussioner.

Fast om partnern känner så här extremt vad det gäller en hund så känns det enormt märkligt att inte säga det i inledningsskedet innan ihopflyttningen, när nu TS tog upp att ha hund. Och ja, givetvis har en rätt att ändra sig men då har en banne mig en skyldighet att diskutera det hela med sin partner också.

Jag tolkar partnern väldigt annorlunda än dig (caveat, vi har bara TS sida etc) och det är att som man räknade han med att få sin vilja fram eftersom det är så extremt ofta det fungerar så. Oavsett om det är medvetet eller omedvetet så är det ett extremt vanligt beteende hos de som inte inser sina privilegier.