Sambon vägrar skaffa hund

[Fetaost]

Jag tror att det handlar om hund i sig. Att det blir stökigt. Han är nog rädd för att möbler förstörd, golv osv. Han är väldigt rädd om vårt hem. Och att man blir bunden. En mindre hund kan du ta med dig i princip överallt. Och jag är så mkt hemma medans han är den som är ”ute o far”.

Ni har ju barn?
Som mamma och ägare till flera hundar så kan jag ärligt säga att barn binder en mer och barn förstör hemmet mer. Men vad gör det med lite slitage när det ger så mycket glädje och kärlek?

Förstår han hur stark längtan och behovet kan vara? Jag skulle känna mig tom och identiteslös utan mina hundar.

 

[ChillyQ]

Men tycker du inte själv att hans reaktion är överdriven? Det är ju inte som att du önskar flytta 50 mil, byta till ett jobb där ekonomin går i botten, eller skaffa en dyr och farlig hobby.
Du säger det själv, det kommer inte påverka honom för att han är borta mycket.

Jo jag håller med. Det är ju inget negativt som ska skaffas? Tvärtom. Och han älskar dessutom hundar.

 

[ChillyQ]

Ni har ju barn?
Som mamma och ägare till flera hundar så kan jag ärligt säga att barn binder en mer och barn förstör hemmet mer. Men vad gör det med lite slitage när det ger så mycket glädje och kärlek?

Förstår han hur stark längtan och behovet kan vara? Jag skulle känna mig tom och identiteslös utan mina hundar.

De är äldre, barnen. Och han är bonuspappa. Men ja, jag håller med. Jag ser bara det positiva!

 

[Bulldoozer]

Jag tror att det handlar om hund i sig. Att det blir stökigt. Han är nog rädd för att möbler förstörd, golv osv. Han är väldigt rädd om vårt hem. Och att man blir bunden. En mindre hund kan du ta med dig i princip överallt. Och jag är så mkt hemma medans han är den som är ”ute o far”.

Alltså ni har väl barn? De stökar väl ner och sabbar saker också eller är de förbjudna i möblerade rum? Min dotter sabbade golvet i sitt rum, nåt matbord och ritade på väggen när hon var liten men det är väl liksom inte världens undergång, det går ju att fixa..

En mindre hund är det ofta väldigt lätt att hitta hundvakt åt eller ta med, annars får man väl betala för hundpassning på pensionat

 

[Bulldoozer]

För övrigt skulle vi vara hundfria en period hade vi bestämt för ett antal år sedan, vem var det som trillade dit och ville ha valp när vi var hos en bekant och hälsade på om inte maken som absolut inte skulle ha hund just då ..

Kanske bättre att åka och hälsa på nån som har valpar än att tjafsa och så går han se att hemmet inte automatiskt ser ut som en soptipp bara för det..

 

[Sel]

För övrigt skulle vi vara hundfria en period hade vi bestämt för ett antal år sedan, vem var det som trillade dit och ville ha valp när vi var hos en bekant och hälsade på om inte maken som absolut inte skulle ha hund just då ..

Kanske bättre att åka och hälsa på nån som har valpar än att tjafsa och så går han se att hemmet inte automatiskt ser ut som en soptipp bara för det..

Det där är faktiskt ett himla bra förslag.

 

[Fetaost]

De är äldre, barnen. Och han är bonuspappa. Men ja, jag håller med. Jag ser bara det positiva!

Och han bara det negativa. Varför? Varför är han så negativ till något som hela hans familj önskar och blir lyckliga av? Något han själv säger att han älskar dessutom. Det är totalt ologiskt.
Är det valet av ras?
Chihuhua är ju extremt liten och det är en ras som många inte tilltalas av alls. Speciellt män kan ha en del fördommar om många mindre raser. Pudlar är tanthundar, småhundar är likamed knähundar osv.
Vad gillar han för hundar?
Ni kanske kunde hitta en annan, mindre ras som känns mer robust.

Jag har själv småhundsras men skulle aldrig vilja ha en Chihuahua, pomeranian eller Papillon. De är FÖR små i mitt tycke och ger mig inte hundkänslan jag söker. Det kanske är något liknande för honom?

 

[athena_arabians]

Det är inte så enkelt att bara säga att man ska lämna. För detta är ju en människa jag älskar. Vi är inte överens om allt, men det mesta. Och vi har samma värderingar. Däremot så tror jag inte att jag hade hindrat honom från att göra något, om det hade gjort honom lycklig. Det är den största skillnaden.

Anpassar han sig någon gång efter dig eller sker allt på hans villkor? Och har han fått dig att ändra något i dina önskningar och värderingar som inte stämmer överens med hans värderingar?

Ovanstående är väldigt viktigt... och väldigt svårt att se när en är i förhållandet.

 

[Hund!]

Nu vet jag inte hur ni bor, men finns möjligheten att "låna hund" typ vara dagmatte eller så? Då får man prova på hur det är med hund, utan att tagit ett oåterkalleligt beslut.

Själv har jag alltid haft hund, men förstår även om man faktiskt inte vill. Det ÄR jobbiga perioder med hund. Och om man går in i det med att jag fixar allt och det blir inget besvär för dig och så får man en hund som visar sig vara kroniskt sjuk? Vad händer då? Dock har jag klargjort för mina partners i livet att mitt liv kommer inte att vara utan hund. Punkt.
Jag hade också tänkt över om det är lämpligt att ha en sådan liten hund som en Chihuahua i en barnfamilj. Kanske en något större robustare hund? Fast jag vet å andra sidan inte hur gamla dina barn är

 

[Acer]

Att skaffa hund trots att ens samboende partner inte vill leva med hund är enligt mig inte okej mot varken partner eller hund. Det är lika mycket att ”diktera villkoren” som någon kallade det som att ”förbjuda” sin partner att skaffa hund. Men detta är ju en tråd som borde ligga under relationer eftersom det är ett relationsproblem. Har man ett gemensamt liv så är detta en ganska typisk utmaning man behöver hitta sätt att lösa. Det funkar inte att man bara kör över sin partner. Gå till en parterapeut och få guidning i hur ni kan diskutera det här på ett konstruktivt sätt där ni båda blir hörda, och kan hitta sätt att mötas.

Jag håller med, Men jag hade också ifrågasatt vad med hundfriheten är så viktig att det är viktigare än att jag skall få mina livsdrömmar uppfyllda. Är det värt att krossa mina drömmar bara för att vara hundfri? Vad är det för partner?

 

[Lingon]

Jo jag håller med. Det är ju inget negativt som ska skaffas? Tvärtom. Och han älskar dessutom hundar.

Det är väl upp till var och en att bestämma om en hund i hemmet är positivt eller negativt?

 

[Fetaost]

Jag håller med, Men jag hade också ifrågasatt vad med hundfriheten är så viktig att det är viktigare än att jag skall få mina livsdrömmar uppfyllda. Är det värt att krossa mina drömmar bara för att vara hundfri? Vad är det för partner?

Ja det är ju ett givande och tagande i ett förhållande och i ett hem. Om någonting gör den ena personen genuint lycklig så borde det gå att kompromissa.
Hunden behöver kanske inte vara i hela huset?
Hunden behöver kanske inte vara tillåten i soffan men i en fotölj intill istället?
Väljer en ras som är fällfri osv beroende på vart skon klämmer.

 

[Snubbelfot]

Även jag uppfattar sakfrågan som sekundär och det faktum att partnern inte kan tänka sig att ens diskutera frågan som det primära. Jag har svårt att inte se det som en flagga för ett problematiskt beteende kring meningsskiljaktigheter, och som skulle kunna komma att röra även annat än hundfrågan.

 

[Lobelia]

Helt enig. Men vi tjatar om det enligt honom. Sist det kom på tal, var för 4-5 mån sedan kanske. Det kallar jag inte att tjata… pratar lugnt och fint om längtan och lägger upp planen. Får bara kalla handen tillbaka och sura miner. Tyvärr.

Om han upplever att du tjatar så gör han ju det- kanske du kan acceptera det (inte nödvändigt vis sluta tala om hund men inse att han anser det tjatigt), du har varit på ämnet hund flera gånger antar jag inte bara att köpa hund.

Han gav en och flera anledningar till varför den första gången vi pratade om det förra sommaren. Han gillar inte små hundar (jag vill bara ha en liten), man blir bunden, kostar mkt osv osv.
Diskutera kan vi för övrigt, men detta ämnet triggar ju honom nu då vi tagit upp det minst 3 ggr.

Du kanske behöver kompromissa och inte välja en mycket liten ras om sambon nu explicit inte vill ha små hundar. Det finns trevliga mellanstora och om du kan tänka dig en lite större som kompromiss så kan väl två saker hända, sambon blir lite mindre avvog och kanske ser att du lyssnar eller så är kanske storleken bara något att hänga upp ovlijan på och ha som argument och då är det hund/inte hund som är den egentliga diskussionen och storleken underordnad.

Som det låter nu så kommer en köra över den andra oavsett val.

Har du funderat på familjerådgivning, sambon verkar inte klara att diskutera på ett hyfsat sätt kring hund, kanske ni behöver stöd? Kan man inte kommunicera så låter det som det är andra fnurror på tråden.

 

[BornAgain]

Ja det är ju ett givande och tagande i ett förhållande och i ett hem. Om någonting gör den ena personen genuint lycklig så borde det gå att kompromissa.
Hunden behöver kanske inte vara i hela huset?
Hunden behöver kanske inte vara tillåten i soffan men i en fotölj intill istället?
Väljer en ras som är fällfri osv beroende på vart skon klämmer.

Men framförallt så pratar man med varandra - man förklarar varför man inte vill ha en hund även om det skulle göra övriga i hemmet lyckliga OCH man berättar varför man bakar på ett tidigare löfte (det är viktigt att man bekräftar att man gör andra besvikna och att de har rätt att vara besvikna). Man erbjuder själv en kompromiss (föreslår en annan hundras om det hänger på att man inte vill ha vavva, kanske ett annat husdjur går bra etc) eller ber om ursäkt. Man äger problemet (att inte vilja ha hund - när resten av familjen vill). Man kommer inte med ultimatum.

Jag tycker att det låter som om TS sambo använder sig av ganska fula härskartekniker. OM saker inte blir på hans sätt så drar han. Han kanske älskar sin familj men inte så mycket att han står ut med en hund. Där går hans gräns som de måste acceptera (hur ser han själv på om andra drar gränser - respekterar han dem?). Han lovar - men förbehåller sig rätten att ändra sig och att ha utslagsrösten.

Jag kanske övertolkar men jag har delat mitt liv med människor som hotade att ta livet av sig. Det handlade alltid om att man skulle bevisa sin kärlek till dem, så att de inte skulle begå självmord. Aldrig om att de kanske någon gång kanske skulle bevisa lite kärlek tillbaka genom att inte hota och inte lägga sten på bördan genom att vältra över ansvaret.

En människa som utan en rimlig förklaring (eller åtminstone ett erkännande av mina känslor och min rätt att ha känslor) sa till mig att om du skaffar hund så går jag - skulle jag hjälpa att packa. Och det skulle jag faktiskt göra även om jag inte ens ville ha hund. (men så är jag singel också)

 

[Silver Girl]

Du nämnde ekonomin som ett argument och det kan ju vara relevant. Har ni kanske redan det tajt med flera barn? Hund kostar, även om den är liten. Inköp, försäkring, utrustning, mat, vaccinationer. Om något händer kan de bli stora veterinärkostnader.

Du skriver att du är mycket hemma nu, innebär det kanske att du jobbar hemma också? Annars är ju hunddagis en stor kostnad, annan passning kan vara billigare men en utgift. Och kommer du vara hemma lika mycket framöver?

Jag tycker att man kan aldrig tvinga något att leva med hund, om din sambo verkligen inte gillar hund är det inte sjysst mot varken honom eller hund. Men samtidigt viktigt att man kan prata om det så att båda är med på varför man kommer fram till det beslut det blir i slutändan.

 

[Araminta]

Håller med.
Jag kommer alltid bo med hund. Min partner har varit mer skeptisk (dock mest pga allergi). Om han inte vill bo med hund, ja då behöver vi inte bli sambos helt enkelt. Jag kommer aldrig försöka tvinga honom att bo med hund, och han kommer aldrig försöka tvinga mig att bo utan hund. Vi får helt enkelt lösa vår boendesituation så att båda har det bra. Det kanske innebär att vi blir sambos, upptäcker att det inte fungerar och flyttar isär igen, men det behöver inte betyda slutet på någon relation heller. Man måste inte välja mellan att vara singel eller sambo.

Lägger in det här igen. Jag är inte hundmänniska och kommer eventuellt göra mig inpopulär med det här meddelandet. Men tråden ligger på ett hundforum, fullt av djurälskare, och råden blir därefter. Min far är i en liknande sits som mannen i trådstarten. Sambo och barn i lågstadieålder vill ha hund, han vill det inte. En hund är inte vilken som helst annan hobby. Det är en levande varelse som bor i hemmet som låter, skitar ner (avföring i valpålder, päls och lera under en hel livstid) och som inte går att ta med på familjesemestern hur som helst. Det är begränsande och det påverkar hela familjen. Att jämföra hundägande med att ha barn är lätt absurt i mina öron.

Min far vill göra sin familj till viljes och jag försöker faktiskt att stötta honom i att stå på sig. Han har tack och lov en vettig diskussionmiljö med sin sambo, vilket verkar saknas hos OT (där ligger i min mening problemet). Det är svårt i relationer när drömmar krockar och det finns inget enkelt svar. Det kräver förståelse och kompromissvilja från båda sidor.

 

[MiaMia]

Det är väl mer att det blir ju en konsekvens av min handling. Han är absolut ingen makt-galen människa och detta handlar inte om förtryck. Utan mer ett konstaterande att om jag har en sån enorm längtan, så funkar det inte att vi bor ihop.

Nej, det är inte en konsekvens av din handling.

Det är i så fall en konsekvens av att ni har oförenliga önskemål. Antingen är önskemålen så oförenliga att det är omöjligt för er att bo i samma hem av den anledningen, eller så kan in inte hitta ett gemensamt sätt att hantera era skillnader och då kan ni inte bo tillsammans av den orsaken.

Är det sambon eller du som lägger fram saken i det perspektivet där det är ditt agerande som ska skuldbeläggas.

 

[Fetaost]

Lägger in det här igen. Jag är inte hundmänniska och kommer eventuellt göra mig inpopulär med det här meddelandet. Men tråden ligger på ett hundforum, fullt av djurälskare, och råden blir därefter. Min far är i en liknande sits som mannen i trådstarten. Sambo och barn i lågstadieålder vill ha hund, han vill det inte. En hund är inte vilken som helst annan hobby. Det är en levande varelse som bor i hemmet som låter, skitar ner (avföring i valpålder, päls och lera under en hel livstid) och som inte går att ta med på familjesemestern hur som helst. Det är begränsande och det påverkar hela familjen. Att jämföra hundägande med att ha barn är lätt absurt i mina öron.

Min far vill göra sin familj till viljes och jag försöker faktiskt att stötta honom i att stå på sig. Han har tack och lov en vettig diskussionmiljö med sin sambo, vilket verkar saknas hos OT (där ligger i min mening problemet). Det är svårt i relationer när drömmar krockar och det finns inget enkelt svar. Det kräver förståelse och kompromissvilja från båda sidor.

Fast sådär behöver det inte vara med att ha hund.
Idag kryllar det av vuxna omplaceringar för den som inte vill ha valp. Och även med valp är ”avföring på golv” sällsynt och kortvarigt.
Lera i päls beror väl på ras. Mina har verkligen aldrig det och den äldsta är 10 idag.
Våra har pass och reser med oss om och när vi vill. Och vi reser mycket (TS sa att de aldrig reser) och vi går ofta ut på restaurang. Hundarna är med då med, om vi vill. Annars har vi hundvakt.

Jag upplever att många målar upp en komplicerad bild av hundägande när de egentligen inte har någon erfarenhet.

 

[athena_arabians]

Lägger in det här igen. Jag är inte hundmänniska och kommer eventuellt göra mig inpopulär med det här meddelandet. Men tråden ligger på ett hundforum, fullt av djurälskare, och råden blir därefter. Min far är i en liknande sits som mannen i trådstarten. Sambo och barn i lågstadieålder vill ha hund, han vill det inte. En hund är inte vilken som helst annan hobby. Det är en levande varelse som bor i hemmet som låter, skitar ner (avföring i valpålder, päls och lera under en hel livstid) och som inte går att ta med på familjesemestern hur som helst. Det är begränsande och det påverkar hela familjen. Att jämföra hundägande med att ha barn är lätt absurt i mina öron.

Min far vill göra sin familj till viljes och jag försöker faktiskt att stötta honom i att stå på sig. Han har tack och lov en vettig diskussionmiljö med sin sambo, vilket verkar saknas hos OT (där ligger i min mening problemet). Det är svårt i relationer när drömmar krockar och det finns inget enkelt svar. Det kräver förståelse och kompromissvilja från båda sidor.

Fast i just det här fallet finns det en betydande skillnad i premisserna och det är att TS partner visste om att det fanns en längtan och planering att skaffa hund innan de flyttade ihop... och var ok med det. Det gör faktiskt en himla skillnad.

Sedan ser jag i det här fallet inte hundens vara eller icke vara som största problemet utan hur partnern beter sig mot TS.