Sambon vägrar skaffa hund

[Johanna1988]

Han mer eller mindre ”hotar” med att vi får sära på oss om jag gör det. Eller att om längtan är så stor, så får det gå före -men att då kan vi inte leva tsm.

Ja, men svara att det får bli så å, å får han börja leta lägenhet helt enkelt. tycker du själv att det är rätt att han dikterar villkoren så?

 

[Fjordfrälst]

Jo, det är han. Han har många bra och fina sidor! Men när det kommer till min önskan, då blir det stopp…

Visst påverkar en hund hela familjen men eftersom du gjort klart för honom att det är DU som kommer stå för allt tycker jag inte han ska hindra dig från att uppfylla din dröm. Om inte du får ägna dig åt ditt intresse får väl han lägga ner sitt? Nej, livet är för kort för att inte uppfylla sina drömmar på grund av att andra håller en tillbaka, en sån partner skulle inte jag vilja leva med.

 

[tuaphua]

Han gav en och flera anledningar till varför den första gången vi pratade om det förra sommaren. Han gillar inte små hundar (jag vill bara ha en liten), man blir bunden, kostar mkt osv osv.
Diskutera kan vi för övrigt, men detta ämnet triggar ju honom nu då vi tagit upp det minst 3 ggr.

Jag tycker han uppför sig himla märkligt.
Självklart ska man inte utsätta varann för något plågsamt. Men om både du och barn så innerligt önskar en hund kan man ju känna att någon som älskar er skulle bli glad av er glädje över den lilla kompisen. Om min sambo verkligen vill något och mår bra av det så vill ju inte jag stå i vägen fr det. Tvärtom uppmuntrar man väl varann till sånt. Även om det innebär viss kompromiss för en själv så kan det ju verkligen kännas värt det.

Jag har hundar i 3-kilosklassen. De kostar knappt någonting i drift. Det är ju försäkring och vaccinationer så klart. Men de äter ju så lite och kräver inget specialjox.
Och de är små, väluppfostrade, sociala och lätta att hålla rena. Så de är alltid välkomna till folk. Folk ber om att få låna dem även när vi inte behöver hundvakt. Det är alltså noll problem att få hjälp med dem om det skulle behövas.

När min förra hund gick bort akut så ringde min sambo min uppfödare och berättade iom att jag inte klarade det riktigt då. Han frågade henne direkt om hon hade en hund som kunde bli min. Jag hade inte hunnit tänka på det än. Men han vet hur viktiga mina hundar är och hade gladeligen hämtat, köpt och hjälpt till med en bara för att han vet hur mycket det hade påverkat mig positivt. Givetvis hade han inte gått över mitt huvud. Men han kollade möjligheten för att jag skulle få tänka på det.
Nu köpte jag själv.
Men så vill jag att det ska vara i en relation. Man gör sånt den andra mår bra av och har man rätt mindset så kan man också uppskatta det och inte själv deppa ihop.
Jag hade haft svårt att se en framtid med en person som dels inte kan prata om saker. Men också en som förvägrar folk sådan enorm glädje, kärlek etc som ett djur kan ge, ännu mer när det bara är en principsak för en. Det känns väldigt snålt, själviskt och jag hade haft svårt att separera det draget eller vad man ska säga från personen.

 

[hastflicka]

Fast han kanske kan tanka sig en annan ras eftersom han inte gillar sma hundar. Jag skulle inte heller kunna tanka mig en Chihuahua, men det finns manga andra raser som ar trevliga, lite storre men inte stora.

 

[Nytant]

Att skaffa hund trots att ens samboende partner inte vill leva med hund är enligt mig inte okej mot varken partner eller hund. Det är lika mycket att ”diktera villkoren” som någon kallade det som att ”förbjuda” sin partner att skaffa hund. Men detta är ju en tråd som borde ligga under relationer eftersom det är ett relationsproblem. Har man ett gemensamt liv så är detta en ganska typisk utmaning man behöver hitta sätt att lösa. Det funkar inte att man bara kör över sin partner. Gå till en parterapeut och få guidning i hur ni kan diskutera det här på ett konstruktivt sätt där ni båda blir hörda, och kan hitta sätt att mötas.

 

[Lingon]

Jag har velat ha hund så länge jag kan minnas. Är både katt och hundmänniska, men pga allergi så kan vi inte ha katt. Hund är inga problem.
Jag nämnde för pojkvännen (innan vi flyttade ihop) att jag kommer vilja ha hund när barnen blir större. Nu har det gått några år och barnen går inte på fritids mer. Började prata om detta redan förra sommaren. Jag och barnen alltså.
Jag och de, vill ha en chihuahua men sambon totalvägrar. Han tycker att det kostar mkt, tar mkt tid och han tycker att chihuahuaor är ”bjäbbiga”. Jag har gjort klart för honom att JAG står för alla kostnader och allt ansvar. Han älskar hundar men vill inte ha en själv.
Vi fick t.om kontakt med en uppfödare i samma ort och hon skulle hålla mig uppdaterad när honan var dräktig osv. Vilket hon är nu.
Tog upp det med sambon i veckan och barnen skrev brev, men han svarade att beslutet om att inte vilja ha -kvarstår.
Jag är så ledsen, besviken och frustrerad. Jag känner att djur skänker mig både glädje och harmoni.
Han har sina intressen som jag inte säger något om, även om det tar mkt tid.
Detta skulle bli mitt (och barnens) intresse.
Hur ska jag bara finna mig i att aldrig få förverkliga min dröm?
Vad hade ni gjort? Jag känner att detta gör mig bitter…

Jag är glad att min man inte vill ha hund. Jag gillar hundar. Är uppvuxen med hundar. Men vill verkligen inte bo med hund! Ja, chihuahua är bjäbbiga. De är avlade för att fungera som hemlarm.

 

[Sofie.S]

Förhållanden handlar om att ge och ta för att göra båda parter tillfreds.
Vad händer om du visar honom alla hundraser som finns? Han kanske vill vara delaktig i beslutet kring ras?

Min man gillar egentligen inte djur men har fått acceptera livet med djur i hemmet. Om jag vill köpa hund/katt så suckar han alltid men ändå fattar han tycke för djuret sedan.
Men hos oss är det jag som köper djuret, står för kostanden samt tar hand om djuren i stort.
Det är klart att mannen fyller på katternas matskål vid behov eller släpper ut hunden på tomten om jag inte är hemma.
Men det är ”mina” djur och mitt ansvar.
Din partner kanske är orolig att det kommer ställas krav på honom angående hund?

Även om en själv älskar djur och aldrig vill vara utan dem så finns det ju personer som inte känner likadant.
Dock tycker jag inte att man bara kan vägra som din sambo gör..

 

[tanten]

Han mer eller mindre ”hotar” med att vi får sära på oss om jag gör det. Eller att om längtan är så stor, så får det gå före -men att då kan vi inte leva tsm.

Jösses, han äger väl inte dig?
Det där osar makt och förtryck. "om du inte gör som jag säger lämnar jag dig"

 

[Lingon]

Jösses, han äger väl inte dig?
Det där osar makt och förtryck. "om du inte gör som jag säger lämnar jag dig"

Fast det kan ju i slutändan vara så utan makt och förtryck. Om han känner lika starkt för att slippa bo med hund som hon gör för att bo med hund så skär det ju sig totalt. Varför ska den enas känsla vara mer relevant än den andras? Då är det kanske bäst att inte bo ihop?

 

[Red_Chili]

Fast det kan ju i slutändan vara så utan makt och förtryck. Om han känner lika starkt för att slippa bo med hund som hon gör för att bo med hund så skär det ju sig totalt. Varför ska den enas känsla vara mer relevant än den andras? Då är det kanske bäst att inte bo ihop?

Håller med.
Jag kommer alltid bo med hund. Min partner har varit mer skeptisk (dock mest pga allergi). Om han inte vill bo med hund, ja då behöver vi inte bli sambos helt enkelt. Jag kommer aldrig försöka tvinga honom att bo med hund, och han kommer aldrig försöka tvinga mig att bo utan hund. Vi får helt enkelt lösa vår boendesituation så att båda har det bra. Det kanske innebär att vi blir sambos, upptäcker att det inte fungerar och flyttar isär igen, men det behöver inte betyda slutet på någon relation heller. Man måste inte välja mellan att vara singel eller sambo.

 

[MiaMia]

Fast det kan ju i slutändan vara så utan makt och förtryck. Om han känner lika starkt för att slippa bo med hund som hon gör för att bo med hund så skär det ju sig totalt. Varför ska den enas känsla vara mer relevant än den andras? Då är det kanske bäst att inte bo ihop?

Frågan är väl hur det görs?
Det kan vara en total dealbreaker som kommer få konsekvensen att sambon flyttar ut, men då bör man ändå kunna prata om det lite mer utförligt och gemensamt hantera situationen att man står inför en radikal förändring av bådas livssituation än vad TS sambo verkar göra.

 

[athena_arabians]

Frågan är väl hur det görs?
Det kan vara en total dealbreaker som kommer få konsekvensen att sambon flyttar ut, men då bör man ändå kunna prata om det lite mer utförligt och gemensamt hantera situationen att man står inför en radikal förändring av bådas livssituation än vad TS sambo verkar göra.

Ja, att inte ens vilja diskutera det hela (när en dessutom visste om hundlängtan från början) är enormt omoget och diktatoriskt. Är en i ett förhållande måste en ju kunna resonera kring saker som påverkar den gemensamma tillvaron.

 

[ChillyQ]

Jösses, han äger väl inte dig?
Det där osar makt och förtryck. "om du inte gör som jag säger lämnar jag dig"

Det är väl mer att det blir ju en konsekvens av min handling. Han är absolut ingen makt-galen människa och detta handlar inte om förtryck. Utan mer ett konstaterande att om jag har en sån enorm längtan, så funkar det inte att vi bor ihop.

 

[ChillyQ]

Ja, att inte ens vilja diskutera det hela (när en dessutom visste om hundlängtan från början) är enormt omoget och diktatoriskt. Är en i ett förhållande måste en ju kunna resonera kring saker som påverkar den gemensamma tillvaron.

Jag tror att det triggar. Vissa saker en tar upp som man är så bestämd över, triggar igång ett självförsvar och rädsla över att det ska hända.

 

[Fetaost]

Frågan är väl hur det görs?
Det kan vara en total dealbreaker som kommer få konsekvensen att sambon flyttar ut, men då bör man ändå kunna prata om det lite mer utförligt och gemensamt hantera situationen att man står inför en radikal förändring av bådas livssituation än vad TS sambo verkar göra.

Precis min tanke.
Hade jag och min parter hamnat i en sådan återvändsgränd så hade vi båda tänk "shit älskling, hur gör vi nu" och satt oss ner och pratat och lyssnat. Finns det en medelväg att gå?

Att trampa iväg och i princip säga "då lämnar jag dig" är för mig ett maktförtryck.

 

[ChillyQ]

Ja, att inte ens vilja diskutera det hela (när en dessutom visste om hundlängtan från början) är enormt omoget och diktatoriskt. Är en i ett förhållande måste en ju kunna resonera kring saker som påverkar den gemensamma tillvaron.

Jag tror att det triggar. Vissa saker en tar upp som man är så bestämd över, triggar igång ett sköbglrsxsr

Förhållanden handlar om att ge och ta för att göra båda parter tillfreds.
Vad händer om du visar honom alla hundraser som finns? Han kanske vill vara delaktig i beslutet kring ras?

Min man gillar egentligen inte djur men har fått acceptera livet med djur i hemmet. Om jag vill köpa hund/katt så suckar han alltid men ändå fattar han tycke för djuret sedan.
Men hos oss är det jag som köper djuret, står för kostanden samt tar hand om djuren i stort.
Det är klart att mannen fyller på katternas matskål vid behov eller släpper ut hunden på tomten om jag inte är hemma.
Men det är ”mina” djur och mitt ansvar.
Din partner kanske är orolig att det kommer ställas krav på honom angående hund?

Även om en själv älskar djur och aldrig vill vara utan dem så finns det ju personer som inte känner likadant.
Dock tycker jag inte att man bara kan vägra som din sambo gör..

 

[ChillyQ]

Jag tror att det handlar om hund i sig. Att det blir stökigt. Han är nog rädd för att möbler förstörd, golv osv. Han är väldigt rädd om vårt hem. Och att man blir bunden. En mindre hund kan du ta med dig i princip överallt. Och jag är så mkt hemma medans han är den som är ”ute o far”.

 

[athena_arabians]

Jag tror att det triggar. Vissa saker en tar upp som man är så bestämd över, triggar igång ett självförsvar och rädsla över att det ska hända.

Tyvärr men det enda jag ser är att du ursäktar din mans beteende. Han visste om din hundlängtan, var ok med den eftersom han blev ihop med dig och när du nu vill ha hund är det totalt omöjligt för honom (tom att ens diskutera det!).

Det är inget annat än ett förtryck. Det kvittar att det handlar om en hund, det visar på en sådan oerhörd maktobalans mellan er. Han anser sig ha rätten att kunna bestämma helt, utan att ens diskutera det.

Jag hade lämnat på studs.

Edit: Min särbo vill skaffa hund men har ingen nu pga sitt jobb. Jag är medveten om att han kommer att skaffa en vid något tillfälle. Jag älskar inte idén men jag älskar honom och vet hur mycket en hund skulle betyda för honom... och då får vi se till att det fungerar. Han är inte döförtjust i katter... han köpte min nuvarande katt i födelsedagspresent åt mig för att han visste hur mycket jag saknar att ha katt efter att jag tagit bort min förra katt och hon är också välkommen hos honom. Det är så det fungerar om en älskar varandra.

 

[Fetaost]

Jag tror att det triggar. Vissa saker en tar upp som man är så bestämd över, triggar igång ett sköbglrsxsr

Men tycker du inte själv att hans reaktion är överdriven? Det är ju inte som att du önskar flytta 50 mil, byta till ett jobb där ekonomin går i botten, eller skaffa en dyr och farlig hobby.
Du säger det själv, det kommer inte påverka honom för att han är borta mycket.

 

[ChillyQ]

Tyvärr men det enda jag ser är att du ursäktar din mans beteende. Han visste om din hundlängtan, var ok med den eftersom han blev ihop med dig och när du nu vill ha hund är det totalt omöjligt för honom (tom att ens diskutera det!).

Det är inget annat än ett förtryck. Det kvittar att det handlar om en hund, det visar på en sådan oerhörd maktobalans mellan er. Han anser sig ha rätten att kunna bestämma helt, utan att ens diskutera det.

Jag hade lämnat på studs.

Edit: Min särbo vill skaffa hund men har ingen nu pga sitt jobb. Jag är medveten om att han kommer att skaffa en vid något tillfälle. Jag älskar inte idén men jag älskar honom och vet hur mycket en hund skulle betyda för honom... och då får vi se till att det fungerar. Han är inte döförtjust i katter... han köpte min nuvarande katt i födelsedagspresent åt mig för att han visste hur mycket jag saknar att ha katt efter att jag tagit bort min förra katt och hon är också välkommen hos honom. Det är så det fungerar om en älskar varandra.

Det är inte så enkelt att bara säga att man ska lämna. För detta är ju en människa jag älskar. Vi är inte överens om allt, men det mesta. Och vi har samma värderingar. Däremot så tror jag inte att jag hade hindrat honom från att göra något, om det hade gjort honom lycklig. Det är den största skillnaden.