Tror jag försöker säga att vilken än anledning sambon har till att inte vilja diskutera hund, hur rimlig den än är, så är det ju hans ansvar att förmedla det. Om TS är för på och får honom att känna sig oviktig så måste han ju säga det, TS kan ju inte veta vad han känner. Om TS hundprat med barnen gör honom obekväm och får sig att känna sig exkluderad/manipulerad får han också säga det. Det är ju svårt för TS att bemöta honom på ett sätt som han är bekväm med om han inte kan förklara vad TS gör för fel. Hur andra känner sig är inte alltid lätt att lista ut och anledningarna kan ju vara miljontals. Det allra bästa vore om sambon kunde ta upp hur han anser att konversationen kan utföras på ett produktivt sätt, exempelvis: "vi kan diskutera hunden, men då vill jag att du slutar med (beteende), låter mig prata till punkt utan att avbryta, tar min oro seriöst och diskuterar det respektfullt, inte kommer med dömande kommentarer... Osv"