Sv: Sambo, och faderskapsintyg
Kat skrev:
Om du inte känner en människa som kan bli kär i två personer samtidigt
- och alla tycker att du är en självisk idiot,
då är det väldigt svårt att inte ha samvetskval.
Det är väl inga problem med att bli kär i flera samtidigt.
Jag trodde att det hände för vissa människor då och då.
De öppna och de eldfängda.
Mig har det då hänt några gånger.
Frågan är väl snarare om man skall orka med att leva ut det hela eller ej.
Jag orkar då rakt inte med något sådant numera.
Jag har fullt sjå med ett förhållande i taget.
När jag var ung så kunde jag ju leva singel och ha dem som olika KK.
Men det var när jag inte hade så mycket annat omkring mig och orkade bättre.
Och så var det ju 70-tal och oerhört poppis med sexuella experiment.
Vilket gjorde det lätt att leva ut sina lustar.
Som ung så levde jag i ett förhållande där det var naturligt att man även var tillsammans med hela den nära vänkretsen om man kände för det.
Det var en sluten samling där man höll ihop.
Och ibland så var det någon som lyckades komma med ett kap från utsidan.
Vissa av dessa kap försvann förskräckta när de insåg att de var inbjudna inte bara till en utan till flera.
Och andra tyckte att det var trevlig.
Kat skrev:
Jag tycker fortfarande att du kräver för mycket av enskilda individer.
Alla ÄR inte lika starka som du.
Jag är det inte, min sambo *MAN han är din man* är det inte, min mamma är det inte, mina vänner är det inte...
Jag anser och kommer alltid att anse att individen måsta sörja för sig själv.
Och min mamma får väl tycka vad hon vill om saker och ting, det är inte mitt problem.
Det är hennes problem.
Mitt ansvar är att tycka vad jag vill och att sedan stå för det och leva efter det.
