Vi kom till Waterloo klockan elva och frågade varifrån tåget klockan 11.05 avgick. Naturligtvis var det ingen som visste; ingen vet någonsin varifrån ett tåg avgår på Waterloo, eller vart tågen går då de går, eller någonting annat om någonting alls. Bäraren, som tagit hand om våra saker, trodde att tåget skulle gå från plattform två, under det att en annan bärare, med vilken vår diskuterade saken, hade hört ryktas att det skulle gå från plattform ett. Stationschefen däremot, var övertygad om att det skulle avgå från lokaltågsplattformen.
För att reda ut frågan gick vi en trappa upp och frågade trafikchefen och han berättade att han just träffat någon, som sade sig ha sett det vid plattform tre. Vi gick till plattform tre, men de ansvariga där sade, att de trodde att tåget där var Southamptonexpressen, eller annars lokaltåget till Windsor. Men de var helt säkra på att det inte var tåget till Kingston, även om de inte kunde svara på hur det kom sig, att de var så säkra på den saken.
Så sade vår bärare att det måste finnas vid den övre plattformen; han sade sig känna till det tåget. Så vi gick till den övre plattformen och talade med lokföraren och frågade honom om han skulle köra till Kingston. Han sade, att han naturligtvis inte kunde vara helt säker på saken, men det trodde han nog att han skulle göra. I vilket fall, om hans tåg inte var det klockan 11.05 till Kingston, så sade han att han var tämligen säker på att det var Virginia Water-tåget klockan 09.32, eller 10.00-expressen till the Isle of Wight, eller något åt det hållet och att vi alla skulle få reda på vilket, när vi väl kom fram. Vi tryckte en half-crown i hans hand och bad honom vara 11.05-tåget till Kingston.
”Ingen kommer någonsin att få reda på, på denna linje”, sade vi, ”vilket tåg ni kör, eller vart ni kommer att köra. Ni känner till vägen, kör iväg tyst och stilla, men kör oss till Kingston.
”Nja, jag vet inte, mina herrar”, svarade den ädle mannen, ”men jag antar att någons tåg ändå måste köra till Kingston; så jag slår till. Ge mig halv-crownen.”
Så gick det till, då vi färdades till Kingston med the London and South-Western Railway.
Vi fick i efterhand reda på, att det tåg vi färdats med i själva verket var posttåget till Exeter, och att de hade lagt ner flera timmars arbete på Waterloo i eftersökandet av det, och att ingen visste vart det tagit vägen.
