Jag menar att man kan agera pragmatiskt i stället för principiellet.
Och nu syftar jag inte specifikt på TS.
Om det är så att man mår dåligt på sitt jobb så är det klokt - och pragmatiskt - att titta på situationen, tänka "kommer situationen att förändra sig?".
Om svaret på frågan är nej, så är den kloka åtgärden att byta jobb.
Så som TS har gjort - utmärkt.
Och jo, jag hade läst att TS skaffat nytt jobb vilket ju är utmärkt.
Jag vände mig "bara" mot uppfattningen att det ska bli sjukvårdens ansvar när någon mår dåligt av jobbet.
Jag ser det snarare som ett arbetsgivarproblem.
Många gånger är det dålig ledning som är orsaken, både till mobbing och till stressymtom.
Ledningen som blundar för mobbing.
Ledningen som lägger på de anställda för mycket arbetsuppgifter eller ansvar.
Det är problematiskt om vi ska göra ett arbetsgivarproblem och/eller ett ledningsproblem hos arbetsgivare, i knät på sjukvården.
Det är lämpligare att problemet hamnar tillbaka i knät hos arbetsgivaren som ska ta ansvar för situationen.
Med ny arbetsmiljölagstiftningen är det tydligt att arbetsgivaren har ansvar för den psykosociala, lika väl som den fysiska, arbetsmiljön.
Nej, det är inte TS fel att TS är mobbad på arbetsplatsen.
Likväl kan det ju vara TS som blir så illa tvungen att ta beslutet (som TS har gjort) att byta jobb.
Därför att ingen annan kanske kan göra den viktiga åtgärden för TS psykiska hälsa.
Arbetsgivaren BORDE ha gjort det.
Sjukvårdens uppgift BORDE det verkligen inte bli.