Alexandra_W
Trådstartare
Eg onödigt inlägg, men jag har fortfarande inte slutat le och vara varm i hjärtat.
Den romska familjen hos grannen, de kom och plingade på och frågade om de fick låna greyhoundtiken och gå en promenad i koppel med henne. Givetvis tyckte jag. Var maken i familjen, och tre av barnen. Barnen är rätt hundrädda, men har iaf vågat klappa greyhoundtiken lite (riesenherren är de rädda för).
Visst fick de låna hunden, och hund kläddes på och fick koppel och halsband, och det sista jag såg när de gick iväg var hur mannen (som inte är hundrädd) höll i kopplet och tiken glatt svansviftande skuttade vid sidan. Tiken är väldigt, väldigt välartad i koppel, och dessutom mycket mjuk och följsam, så jag var inte alls bekymrad.
Efter cirkus en timme kom de tillbaka. Nu med äldsta sonen (8 år kanske?) hållandes i kopplet, och som formligen STRÅLADE med hela ansiktet och lyckligt bubblade att 'vet du, vet du? Hon lyssnade på MIG med till och med!'
(Hunden lyssnar till och med på brorsans 1½ åring när hon tycker 'LIGG!' så jag var inte förvånad
)
Sen ser jag att barnet i fråga formligen håller på att spricka av något han vill säga, och anar vad det är, och tycker att 'Ni får gärna gå ut med henne fler gånger om ni vill'. Pojken ler från öra till öra och tycker 'Ja! IMORGON!!'
Enligt rapport från pojkens mamma har han fortfarande inte slutat pladdra om att HAN gick med hunden, och den lyssnade på vad HAN sa osv. De yngre förmågorna har dessutom mumlat något om att de nog också vill 'hålla i snöret' de också.
Så enkelt det är att bota hundosäkerhet, och vad enkelt det är att förgylla någons dag =)
Den romska familjen hos grannen, de kom och plingade på och frågade om de fick låna greyhoundtiken och gå en promenad i koppel med henne. Givetvis tyckte jag. Var maken i familjen, och tre av barnen. Barnen är rätt hundrädda, men har iaf vågat klappa greyhoundtiken lite (riesenherren är de rädda för).
Visst fick de låna hunden, och hund kläddes på och fick koppel och halsband, och det sista jag såg när de gick iväg var hur mannen (som inte är hundrädd) höll i kopplet och tiken glatt svansviftande skuttade vid sidan. Tiken är väldigt, väldigt välartad i koppel, och dessutom mycket mjuk och följsam, så jag var inte alls bekymrad.
Efter cirkus en timme kom de tillbaka. Nu med äldsta sonen (8 år kanske?) hållandes i kopplet, och som formligen STRÅLADE med hela ansiktet och lyckligt bubblade att 'vet du, vet du? Hon lyssnade på MIG med till och med!'
(Hunden lyssnar till och med på brorsans 1½ åring när hon tycker 'LIGG!' så jag var inte förvånad
Sen ser jag att barnet i fråga formligen håller på att spricka av något han vill säga, och anar vad det är, och tycker att 'Ni får gärna gå ut med henne fler gånger om ni vill'. Pojken ler från öra till öra och tycker 'Ja! IMORGON!!'
Enligt rapport från pojkens mamma har han fortfarande inte slutat pladdra om att HAN gick med hunden, och den lyssnade på vad HAN sa osv. De yngre förmågorna har dessutom mumlat något om att de nog också vill 'hålla i snöret' de också.
Så enkelt det är att bota hundosäkerhet, och vad enkelt det är att förgylla någons dag =)