Jag tycker att man dumförklarar barnet lite här. Som exempel kan jag ta när jag själv spelade innebandy i den åldern. Vi hade en tränare som kunde bli lite hetlevrad. Dåligt uppförande av tränaren har lett till att vi, som lag, fick straff. En spelare sattes i utvisarbåset helt enkelt. Ingen i laget hade gjort något fel, ändå straffades vi. Vår reaktion? Vi skällde ut vår tränare. Vi skällde inte ut domarna, vi blev besviken på följden såklart, men nog fattade vi varför och vi visste var skulden kunde hamna. Efter några matcher tog vi tag i vår tränare när han började varva upp och sa åt honom att dämpa sig för att vi inte ville få straffet.
Visst vi var flera och det var lättare att stå emot vår tränare då, men samtidigt borde väl ryttaren i det här fallet ha föräldrarna på sin sida som kan hjälpa till att säga till.
Jag tror alltså absolut att barnet vet att barnet själv inte gjorde felet utan att tränaren gjorde fel. Jag tror att barnet har vett nog att lägga skulden på tränaren, där den hör hemma. Antagligen (förhoppningsvis) har barnet kloka föräldrar som också stöttar barnet. Klart det är trist för barnet, men samtidigt måste man ju ha en konsekvens Annars är det ju fritt fram för vem som helst att sparka hästen på benen, så länge som barnet inte gör det själv. Då kanske man kan ta med massa släktingar som får turas om att ge varsin spark. Det olyckliga är väl att barnet hann starta innan det uppdagades.