Håller med om att fyra månader är väldigt ungt för att börja oroa sig för rumsrenheten, vad jag hört om småhundars senhet på det området så har det väl handlat om att de kan ha problem fortfarande runt året. I den åldern kan jag hålla med om att det börjar vara rätt sent, men fyra månader finns det nog ingen ras man skulle räkna med var rumsren så ung.
Men när du säger att han inte visar något (sannolikt är han inte själv medveten om att han är nödig förrän det plötsligt är dags, mer eller mindre) men har börjat gömma undan sig lite så ni inte ska se, hur menar du då? Går hunden faktiskt lite undan, försöker han komma iväg lite undanskymt så ni inte ska se? Eller gör han bara inget när han har blickarna på sig, men om ni tittar bort så händer det en olycka direkt? Om det är det sistnämnda så är det nog så enkelt att han har en förväntan på något när han har uppmärksamheten på sig så han får annat att tänka på när ni tittar på honom, och när ni tittar bort så "hinner" han känna att hoppsan måste visst kissa lite
! Men om det är det förstämnda, att han verkar känna att han vill undan lite ostört för att göra ifrån sig, då har ni ju början på ett "säga till"-beteende där. Så fort han börjar söka sig ifrån er, då är det dags att gå ut (och då menar jag
genast, släpp smörkniven på golvet och spring typ
). Sannolikt kan han då fatta ganska snabbt att det beteende han gör (går iväg) leder till ert beteende (tar ut honom för att göra ifrån sig), och han kan då få en förväntan som gör att han pockar på uppmärksamhet till slut istället för att göra inne, om ni missar en "går iväg"-signal. På så vis lär han sig säga till, men han är som sagt väldigt ung än så se det mer som en möjlig början än att ni plötsligt ska bli fria från olyckor inne.
Min hund lärde sig för övrigt aldrig den tänkta del två, alltså pocka på uppmärksamhet... Han lärde sig att när han är någonstans mitt i trappen, då kommer matte rusande och släpper ut honom. Förr eller senare... Snart nu så... Kanske det här var det magiska trappsteget... Nähä, det här då... En timme senare sitter han tyst och snällt fortfarande mitt i trappen, tills jag råkar gå in i rätt rum och upptäcka honom där. Han söker aldrig upp mig för att säga till (fyra år nu), men rumsren är han.