Redan fredag, och lektionen var i måndags!
Det var dags för hästbyte, och nu fick jag ridskolans enda storhäst, ett knabstrupsto som är ca 152 cm i manken. Jag har inte ridit henne sedan förra våren, då jag hade henne en gång när vi var på terrängbanan. Hon är väldigt intensiv och livlig, yvig kan man kanske säga.
Nu var det i alla fall dressyr på schemat. Jag blev väldigt förvånad över att hon kändes så stum i munnen. Mitt minne av hene är snarare att det var svårt att få henne att våga ta tag i bettet. Det har varit en process att hitta bett till henne då hon haft någon form av kontaktallergi (mycket ljus hud) och nu gick hon på ett böjligt plastbett med mild hävstång. Hon kändes också betydligt segare än vad jag förväntade mig. Det här brukar vara en häst som sprätter runt och bockar, och brukar kännas "all over the place", men så var det inte i måndags. Visserligen var det länge sedan jag red henne, men jag blev ändå riktigt förvånad.
Jag började jobba med volter och serpentiner direkt i skritt, men tyckte inte att hon var riktigt med mig. När det var dags att trava kändes hon jätteseg. Ridläraren sa till mig att rida henne i form, men jag tycker att det är omöjligt innan det finns någon form av energi. Jag körde ett lite informellt race på en långsida, och sedan hade hon vaknat.
Fortfarande inte samma känsla som förr när jag ridit henne, men efter detta gick hon fram för små hjälper igen.
Lektionens fokus var galoppfattningar. Vi växlade mellan att fatta från trav och skritt, och att gå ned i trav eller skritt från galopp. Jag fick sadla om efter en stund för jag satt och knep med knäna. Nyttig påminnelse om att det är magen som ska jobba! Jag fick till bra fattningar i båda varven, kanske tappade formen lite, men lagom "uppåt" om ni förstår vad jag menar och galoppen blev fin och bärig. Att sakta av till skritt är däremot en större utmaning. Det blev skump och dragande i tygeln istället för den där kontrollerade skritten i framåtbjudning som jag tänkt. Suck, det är inte så jag vill rida.
Under hela lektionen kände jag att hästen lutade sig inåt i volterna, men det var först på slutet som jag fick tillfälle att jobba med det. Det roliga är att det hjälpte att göra några sidvärtsförflyttningar i varje varv så hade jag henne under mig sedan. Nästa lektion ska jag se till att hon är framme tidigare så att jag kan jobba med detta redan i framridningen. (Den här gången var hon så seg i början att det inte fanns möjlighet.)
Men det var en sak som gjorde mig ledsen. Den sega vallacken som jag hade förra perioden hade tilldelats en annan tant i gruppen som inte gjorde någon hemlighet av hur frustrerad hon var för att han inte gick fram. Hon var rejält missnöjd med honom och det syntes på honom att han inte gillade sällskapet. Jag vet hur jobbigt det är när han inte går fram, men han tar till sig av beröm om han får det. Jag brukar försöka berömma även små steg åt rätt håll, och då blir han bättre. Men den ryttare han hade nu förmedlade bara frustration till honom. Hon är duktig på att rida, men ibland måste man också hålla ihop sitt humör för att ekipaget ska kunna göra något. Den här ryttaren har aldrig gillat honom, och han känner det. Vår ridlärare brukar vilja att vi rider olika hästar så att vi lär oss, men jag misstänker att hon kommer att sätta en annan ryttare på honom nästa gång.
Märkte direkt när jag var ojämn i någon hjälp att hon svajade till, eller gled ut mot spåret. Supernyttigt! 
