Ok, du går ensam på AW för att försöka träffa andra som bara tillfälligt är på samma lokal. Just det fallet har passat väldigt dåligt både direkt smittspridningsmässigt och med de restriktioner som uttalats och gällt. Även om jag, personligen, skulle kunna tänka att det också kunnat göras hyfsat ansvarsfullt med låg frekvens och med lite extra tanke vid arrangemang och utförande.
Eftersom jag aldrig gjort så själv eller tänkt så själv så tänkte jag inte så. Mea culpa.
Annars tänker jag att eftersom du varit så ensam och isolerad vore du då kanske den minst riskfyllda att inkorporera i några andra bubblor (om de hålls på samma låga frekvens), åtminstone i de perioder i pandemin som inte var akut kaosartade med okunskap.
Kanske har vi lärt oss något till nästa gång, hur den här formen av restriktioner (och ffa som de uppfattas av många) gör livet lite extra svårt för de som är ensamma.
Ja, jag hoppas att vi lär oss något även gällande socialt umgänge av denna pandemi, men jag är tyvärr inte så säker på det eftersom jag tycker det pratats för lite och för "fel" i mitt tycke.
Det normativa under pandemin har varit att ha ett litet och nära umgänge. En familj är perfekt, eller en-två nära vänner som så gott som bara umgås med varandra. Lever man inte så betraktas man i de samtal som förs som ensam. "Vi måste tänka på dem som är ensamma, de som inte har någon familj" sägs det ofta.
Men man behöver inte alls vara en ensam person för att man inte har en familj och/eller 1-2 nära vänner. Man kan ha ett väldigt rikt socialt liv, men som i en vanlig värld upplevs i olika grupperingar, föreningar, träffar kring händelser eller intressefrågor, kollektivboende osv.
Problemet med bubbeltänket är att det medför en tanke om exklusivitet, att man bland de 5-100 personer man umgås med i sin vardag ska välja ut ett par stycken som då ska tacka ja till att bubbla ihop sig med en själv och inte någon annan under två år. Men om man inte valt att leva i familjenormen, så är det inte så bara att göra det pga pandemin, särskilt inte när de flesta inte kunde tro i början att det skulle pågå i flera år. Och det kan nog ta emot att "flytta in" (bildligt talat) i någon kompis familj om man valt bort livet med barn själv.
Förutom skammen som kommer med att prata om att restriktionerna känts jobbiga socialt, eftersom man vet att man löper stor risk att betraktas av den andra parten som en person utan vänner, så kommer det också ett visst mått av dubbel bestraffning. Man ska ju endast umgås inom en bubbla, för att inte bidra till sjukdom och död, men om man säger att man känt sig ensam under pandemin får man höra att man borde ha sett till att skaffa sig en bubbla att umgås i.
Dessutom är jag mycket tveksam till att det är så mycket mer smittsamt att umgås mellan olika enskilda personer, med tid emellan, än att umgås i stora bubblor byggda på "det här är de jag umgås med i vardagen". De flesta jag känner med barn har "bubblor" på ett gäng familjer, dvs de umgås med far- och morföräldrar (som inte är gamla/riskgrupp), syskon med familj, barnens vänners familjer, grannfamiljerna i kvarteret. Argumenten är alltid att barnen ändå umgås med dessa på förskolan/skolan/eftermiddagar så då kan lika gärna alla umgås. Och jag förstår dem, jag förstår absolut att man vill umgås och särskilt för barnens skull. Men ur ett kommunikativt perspektiv på restriktionerna tycker jag att man borde fokuserat mer på att man bör ha karantänstid mellan dem man träffar, än att det är okej att träffa dem man träffar i vardagen men inga andra.
Hur vi har pratat om hur man bör umgås under pandemin har verkligen förstärkt familjenormen i mina ögon, och uppmuntrat till att bygga murar mot omvärlden utanför. Att hjälpa någon utanför familjemuren har det visserligen uppmuntrats till, men då som ett socialt projekt för att hjälpa de stackarna som inte har exklusivitet med någon.
Jag tror tyvärr att detta inte kommer kastas bort när restriktionerna släpper, jag ser den 50-talsidylliska faimljeorienteringen komma tillbaka på flera fronter och pandemin har knuffat oss rejält i den riktningen.