Relationstrassel

[ppiller]

Kör anonymt nick, kommer någon på vem jag är så håll det för er själva.

Jag och killen har varit tillsammans ca 1 år. Vi har intressen som är "väldigt ovanliga" men passar otroligt bra ihop. Vi fungerar oftast riktigt bra ihop, det är liksom en vardag jag vill ha, ett liv jag vill ha, diskussioner jag mår bra av, vi hjälps åt hemma etc. Men vi har också problem, och jag kommer såklart ge min sida av det..

Jag känner mig bortprioriterad, lite för ofta. Oftast är det att hans planer ändras och han bara tjoar ut det (inte nödvändigtvis allt) till mig, utan att visa empati. Han är alltid sen till saker han bestämt med mig. Nu senast är han på jobbresa, från början var det sagt att vara 6 veckor. Sen var det plötsligt 6 månader (!). Han jobbar halvtid så jag frågade om han inte kan jobba heltid (det är liksom en sak som behöver bli gjord, när den är klar är han klar där). Vi kom överens om att han skulle jobba så mycket det gick utan att slita ut sig, dvs även helger (det är inte extremmycket i hans jobb). Dagen innan han åkte hade han inte planerat hur han skulle ta sig till flygplatsen. Jag skulle köra honom dit och det var lite bökiga omständigheter som krävde planering om det inte skulle bli jobbigt för mig, vi bor inte särskilt nära flygplatsen. Han började tänka på planering när jag frågade hur dags vi skulle åka, 24 h innan flyget avgick (vilket jag inte visste, visste bara dag). Han sa också att han skulle få introduktion första dagarna, jag frågade hur han skulle jobba i helgen och han sa att han inte skulle jobba. Han sa också att det kanske varit bättre om han anlänt så han började jobba en måndag istället. Vi hade tidigare kommit överens om att han skulle komma tillbaka till sverige så vi kunde ses åtminstone en gång inom två veckor.

När han åkte var jag jätteledsen, dels för att jag kände mig nedprioriterad (vi har uttryckligen sagt jobba helger, varför säger han inte bara att första inte går att jobba på?) och dels för att han inte gjorde någonting för att trösta. Förlåt säger han, men sen är allt upp till mig. Han håller mig inte, han pratar inte med mig för "inget han gör blir ju rätt". Jag känner mig så ensam. Jag vill ha en kärleksfull hand, någon som säger "jag är så ledsen att jag sårade dig", någon som över huvud taget bryr sig om mig. Jag är alltid (utan ett endaste jävla undantag) den som drar oss upp ur bråk, oavsett vem som sårat vem. Om jag gjort något fel då jävlar är jag misshandlande och han vill inte prata. Vi är ofta på distans och han kan bara säga "jag vill inte prata med dig nu. hejdå". Vi har pratat om det och jag har bett honom att snälla säg att du behöver tid, säg att du älskar mig och säg när du är tillbaka. Tycker du det är konstigt att säga "jag älskar dig" här? Jag hr fått så mycket skit för att jag inte säger det när han sårat mig. Jag får inte vara tyst, för då tycker han jag är elak som pushar bort honom. Jag får inte säga mina känslor för då känner han sig hotad och/eller hemsk.

Imo är våra bråk oftast såhär nuförtiden:
-Han gör något
-Jag blir sårad men fattar inte alltid själv vad som hänt, jag kan behöva någon timme för att förstå.
-Jag säger att jag blev ledsen över ditten och datten.
-Han är tyst (*)
-Jag gråter över att jag känner att han inte tycker jag inte är värd hans energi, eller en kram eller en ursäkt
-Han säger förlåt
-Jag accepterar det inte, det är verkligen inte första gången. Jag vill ha ett "det var ett missförstånd, jag är ledsen att jag gjorde si och så och inte tänkte på dig där" eller liksom en lite mer förklaring. Han säger inte förlåt utan att jag är knäckt.
-Han tycker att jag aldrig accepterar hans små misstag
-Jag säger att ett misstag händer en gång, det här är ett mönster
-Han tycker jag gör en stor grej av det, berättar att det visst inte var så farligt
-Jag säger surt/ledset att jag är trött på att aldrig få stöttning, att han aldrig erkänner att hans misstag kan skada mig, att jag alltid är den som drar oss upp ur bråk
-Han tycker jag misshandlar honom pga hur sur jag är. Jag själv tycker jag är rimligt sur.

(*): Jag har gjort ett par listor på alternativ han kan göra, direkta "Säg förlåt. Krama mig. Fråga mig vad som kan göras bättre nästa gång" etc. Aldrig att han kikat på dem..

Jag har fått så mycket skit för att jag inte visar kärlek när vi bråkar. Ändå är det jag som håller om honom, jag som slutar gråta och puttar mitt åt sidan när han börjar gråta. Han har sagt att han inte kan ha det såhär och att det måste vara teamwork. Ändå är det han som lämnar mig, som går åt andra hållet på gatan när jag säger att jag tycker förhållandet tär lite mycket på mig.

Vad fan ska jag göra.. Förlåt för svammel, jag har liksom inte fått med en tiondel men ändå är det så mycket text...

 

[ppiller]

Jag vill att det ska fungera. Jag vill verkligen det..
Vi bokade parrådgivning i november och har tid i mars....
Nu har vi tagit hjälp av ReGain, men jag känner inte att vår counselor lyssnar på mig. Hon fortsätter tycka att jag är arg för att han är iväg... Jag är LEDSEN över att känna mig som prioritet låg och inte värd hans tid eller engagemang.

Jag har en session med henne idag, hon tycker jag är för hårt emotionellt bunden till min pojkvän. Det kanske är så... Jag vet att jag är ganska känslig. Jag känner bara att det vore konstigt om jag inte var jätteledsen? Nu vill han inte ens att vi ska ses irl, för han tror att vår relation klarar sig ändå. Jag säger att jag mår jättedåligt av det, jag vill verkligen ses.

 

[Wonderwoman]

Det låter som att ni inte förstår varandra särskilt bra.

Dessutom måste jag hålla med rådgivaren där. Det låter som att du lägger över dina känslor på honom, att han skall ta ansvar för dom och inte du.

Jag har själv varit där och det tog lång tid innan jag förstod att de va fel. Det är du som har ansvar för dina känslor inte han.

Varför har du ett sånt behov av att ses? låter som du är mer beroende av honom än han av dig. Ta den tiden till att lägga på sig själv istället. Han kommer inte att försvinna för att du har ett eget liv och blir självständig.

 

[ppiller]

Det låter som att ni inte förstår varandra särskilt bra.

Dessutom måste jag hålla med rådgivaren där. Det låter som att du lägger över dina känslor på honom, att han skall ta ansvar för dom och inte du.

Jag har själv varit där och det tog lång tid innan jag förstod att de va fel. Det är du som har ansvar för dina känslor inte han.

Varför har du ett sånt behov av att ses? låter som du är mer beroende av honom än han av dig. Ta den tiden till att lägga på sig själv istället. Han kommer inte att försvinna för att du har ett eget liv och blir självständig.

Tack för svar!
Ja, du har nog rätt. Jag känner att jag vill att han ska bry sig om mig som jag bryr mig om honom, men det lär aldrig hända. Jag förstår tex inte hur man kan låta någon må så sjukt dåligt och bara vänta på att den själv ska repa sig. Hade jag gjort så mot honom hade det blivit ramaskri (det har hänt, hans mamma ringde och berättade preciiis hur hemsk jag var för han var ju sån och jag skulle acceptera honom för den han var).

Hur kom du tillbaka? Jag har precis flyttat till hans stad, och söker jobb här. Nu är han borta och det känns som att han inte bryr sig om mig?

 

[athena_arabians]

Det låter som att ni inte förstår varandra särskilt bra.

Dessutom måste jag hålla med rådgivaren där. Det låter som att du lägger över dina känslor på honom, att han skall ta ansvar för dom och inte du.

Jag har själv varit där och det tog lång tid innan jag förstod att de va fel. Det är du som har ansvar för dina känslor inte han.

Varför har du ett sånt behov av att ses? låter som du är mer beroende av honom än han av dig. Ta den tiden till att lägga på sig själv istället. Han kommer inte att försvinna för att du har ett eget liv och blir självständig.

Fast inte ses på 6 månader utan att diskutera igenom det hela? Det känns som att han kör sitt race utan att bry sig. När jag eller särbon får den typen av jobb diskuterar vi alltid igenom det hela och har en plan som vi är överens om. Arbete går före allt sa vi tidigt så det är inga sura miner men det måste som sagt finnas en plan. När det såg ut som om han skulle vara i Afrika länge planerade vi att jag skulle komma ner och hälsa på (nu blev det inte så). När han var på Grönland i fyra månader var jag beredd på att inte höra från honom alls och var ok med det för det är så förhållandena är där. Nu fick han låna en satellittelefon och kunde ringa några gånger i veckan vilket var en bonus.

 

[_Taggis_]

Ibland är det ju också bara så enkelt att två individer inte är kompatibla med varandra. Att behoven är för olika helt enkelt, utan att det behöver vara någons fel eller att någon är elak med vilje. Det kanske inte är ett ointresse från hans sida att inte bemöta dig, det kanske bara är en oförmåga i er kombination. Han verkar vara en mkt självständig person och du verkar ha ett stort behov av att vara ihop. Det kan bli svårt...

Jag är så gammal nu att jag lever enligt devisen att om en inte har barn eller nåt annat som binder en ihop på så vis, och att det kan vara värt att kämpa lite för, då ska livet ihop och förhållandet flyta på ganska enkelt. Det finns ingen anledning att vara i en relation som kräver ett ständigt arbete för att kunna fungera, då är det fel. Som vuxen särbo utan önskan om familj vill jag känna att jag är ihop med någon för att det är lustfyllt i huvudsak, inte att det är ytterligare ett projekt som ska jobbas på. Jag jobbar redan mer än heltid på jobbet, och har saker utöver det som kräver ständigt ansträngning. Kärleken behöver inte vara ytterligare ett arbete.

 

[Wonderwoman]

Tack för svar!
Ja, du har nog rätt. Jag känner att jag vill att han ska bry sig om mig som jag bryr mig om honom, men det lär aldrig hända. Jag förstår tex inte hur man kan låta någon må så sjukt dåligt och bara vänta på att den själv ska repa sig. Hade jag gjort så mot honom hade det blivit ramaskri (det har hänt, hans mamma ringde och berättade preciiis hur hemsk jag var för han var ju sån och jag skulle acceptera honom för den han var).

Hur kom du tillbaka? Jag har precis flyttat till hans stad, och söker jobb här. Nu är han borta och det känns som att han inte bryr sig om mig?

Om han inte brytt sig hade han inte varit ihop med dig eller velat dela sitt liv med dig. Visst det finns ju de som har någon bara för att ha någon men verkar inte riktigt så i detta läget. Ni är nog helt enkelt väldigt olika med olika behov.

Men det här med att ses när han är iväg, menar han att ni inte behöver ses alls på 6 mån? För du skrev något om 2 veckor också

Dock skall även han kunna kompromissa om du måste göra det. Att hans mor lägger sig i er relation låter ju helt galet! Det hade jag aldrig accepterat om man inte bett om råd då.

Jobba på sin självkänsla är a och o. Där bottnar de mesta osäkerheter som gör en beroende av andra. Många gånger har det även med o göra vad man varit med om i barndomen. Plus när man har bättre självkänsla och vet om sitt värde och vad man vill. Då är det lättare o se om relationen och den personen är rätt eller ej. Är man beroende så klamrar man sig fast av rädsla och har svårt o se om det är rätt eller ej.

 

[ppiller]

Fast inte ses på 6 månader utan att diskutera igenom det hela? Det känns som att han kör sitt race utan att bry sig. När jag eller särbon får den typen av jobb diskuterar vi alltid igenom det hela och har en plan som vi är överens om. Arbete går före allt sa vi tidigt så det är inga sura miner men det måste som sagt finnas en plan. När det såg ut som om han skulle vara i Afrika länge planerade vi att jag skulle komma ner och hälsa på (nu blev det inte så). När han var på Grönland i fyra månader var jag beredd på att inte höra från honom alls och var ok med det för det är så förhållandena är där. Nu fick han låna en satellittelefon och kunde ringa några gånger i veckan vilket var en bonus.

Hans jobb går först, alltid. Jag tycker det är okej såklart (och jobbigt), men jag vill gärna höra typ att han också tycker det är jobbigt. Vickar hans chef på lillfingret har pojkvännen ångest över att han inte är tillräcklig och följer efter, det gäller precis vad som helst. Jag försöker stötta och peppa (vilket han tycker jag gör för lite), säga att ingen var proffs i början etc.

Jag stöttar inte i att han är iväg i 6 mån när han inte visar minsta tecken på att det är jobbigt, jag gräver väl min egen grav då?

 

[Wonderwoman]

Fast inte ses på 6 månader utan att diskutera igenom det hela? Det känns som att han kör sitt race utan att bry sig. När jag eller särbon får den typen av jobb diskuterar vi alltid igenom det hela och har en plan som vi är överens om. Arbete går före allt sa vi tidigt så det är inga sura miner men det måste som sagt finnas en plan. När det såg ut som om han skulle vara i Afrika länge planerade vi att jag skulle komma ner och hälsa på (nu blev det inte så). När han var på Grönland i fyra månader var jag beredd på att inte höra från honom alls och var ok med det för det är så förhållandena är där. Nu fick han låna en satellittelefon och kunde ringa några gånger i veckan vilket var en bonus.

Nej jag tänkte mer på de där 2 veckorna? att de inte skulle ses på 2 veckor. 6 månader är ju en helt annan grej absolut.

 

[ppiller]

Ibland är det ju också bara så enkelt att två individer inte är kompatibla med varandra. Att behoven är för olika helt enkelt, utan att det behöver vara någons fel eller att någon är elak med vilje. Det kanske inte är ett ointresse från hans sida att inte bemöta dig, det kanske bara är en oförmåga i er kombination. Han verkar vara en mkt självständig person och du verkar ha ett stort behov av att vara ihop. Det kan bli svårt...

Jag är så gammal nu att jag lever enligt devisen att om en inte har barn eller nåt annat som binder en ihop på så vis, och att det kan vara värt att kämpa lite för, då ska livet ihop och förhållandet flyta på ganska enkelt. Det finns ingen anledning att vara i en relation som kräver ett ständigt arbete för att kunna fungera, då är det fel. Som vuxen särbo utan önskan om familj vill jag känna att jag är ihop med någon för att det är lustfyllt i huvudsak, inte att det är ytterligare ett projekt som ska jobbas på. Jag jobbar redan mer än heltid på jobbet, och har saker utöver det som kräver ständigt ansträngning. Kärleken behöver inte vara ytterligare ett arbete.

Jag känner att det är så lite som ska till Jag vill bara höra att jag finns i hans liv. Just nu förväntas jag stötta och peppa och finnas där men inte "ta" något.

Jag tycker vi har det så jäkla najs när jag inte känner mig nonchalerad. Det är precis så enkelt och roligt som jag vill ha det..

 

[Blimblom]

Förlåt men... Hade min sambo skrivit listor till mig, på hur han ville att jag skulle agera när han blev ledsen, hade jag inte heller tittat på dom. Hade nog faktiskt blivit rätt arg, och känt det som att han försökte styra över mig. En stor skillnad, tycker jag, att prata om ett beteende, och att skriva listor på hur man tycker någon ska bete sig...

 

[tanten]

Tack för svar!
Ja, du har nog rätt. Jag känner att jag vill att han ska bry sig om mig som jag bryr mig om honom, men det lär aldrig hända. Jag förstår tex inte hur man kan låta någon må så sjukt dåligt och bara vänta på att den själv ska repa sig. Hade jag gjort så mot honom hade det blivit ramaskri (det har hänt, hans mamma ringde och berättade preciiis hur hemsk jag var för han var ju sån och jag skulle acceptera honom för den han var).

Hur kom du tillbaka? Jag har precis flyttat till hans stad, och söker jobb här. Nu är han borta och det känns som att han inte bryr sig om mig?

Du lägger väldigt många förväntningar på honom.

För mig känns det som du egentligen inte är ihop med honom, utan med den du vill att han ska vara. Du lvere ihop med en bild av en person sominr han. Bara en bild.
Ska han ändra sig för att passa dina önskemål?

Han är inte din teapeut och han är den han är. Du kan inte förvänta att han ska "laga dig", och du kan inte förvänta att han ska bli en annan - bara för att du vill det.

Människor är inga projekt.
Han är den han är. Du är den du är. Passar ni ihop egentligen?

 

[ppiller]

Om han inte brytt sig hade han inte varit ihop med dig eller velat dela sitt liv med dig. Visst det finns ju de som har någon bara för att ha någon men verkar inte riktigt så i detta läget. Ni är nog helt enkelt väldigt olika med olika behov.

Men det här med att ses när han är iväg, menar han att ni inte behöver ses alls på 6 mån? För du skrev något om 2 veckor också

Dock skall även han kunna kompromissa om du måste göra det. Att hans mor lägger sig i er relation låter ju helt galet! Det hade jag aldrig accepterat om man inte bett om råd då.

Jobba på sin självkänsla är a och o. Där bottnar de mesta osäkerheter som gör en beroende av andra. Många gånger har det även med o göra vad man varit med om i barndomen. Plus när man har bättre självkänsla och vet om sitt värde och vad man vill. Då är det lättare o se om relationen och den personen är rätt eller ej. Är man beroende så klamrar man sig fast av rädsla och har svårt o se om det är rätt eller ej.

Ja, det var först en 2 veckors grej (som nu verkar bli snarare 4 veckor..), 6 mån totalt om han jobbar halvtid. 3 mån heltid.

Jag känner som sagt att det är ok att vara ifrån varandra, inget jag direkt jublar över men det är okej. Jag vill "bara" känna att jag är värd en tanke. Jag ska stötta och vara där men inte för mycket även om jag inte är tillräckligt kärleksfull och visar respekt och..

Jag har varit bortvald en del av släktingar som barn, så jag vet var det kommer ifrån i alla fall..

 

[tanten]

Jag känner att det är så lite som ska till Jag vill bara höra att jag finns i hans liv. Just nu förväntas jag stötta och peppa och finnas där men inte "ta" något.

Jag tycker vi har det så jäkla najs när jag inte känner mig nonchalerad. Det är precis så enkelt och roligt som jag vill ha det..

Åter. Du vill bestämma hur han ska bete sig och vad han ska säga.
Inte OK.

 

[ppiller]

Förlåt men... Hade min sambo skrivit listor till mig, på hur han ville att jag skulle agera när han blev ledsen, hade jag inte heller tittat på dom. Hade nog faktiskt blivit rätt arg, och känt det som att han försökte styra över mig. En stor skillnad, tycker jag, att prata om ett beteende, och att skriva listor på hur man tycker någon ska bete sig...

Han bad om dem... För att han säger att han inte vet hur han ska göra för att " göra rätt".

Plus att vår terapeut (eller vad det kallas) föreslog det.

 

[ppiller]

Du lägger väldigt många förväntningar på honom.

För mig känns det som du egentligen inte är ihop med honom, utan med den du vill att han ska vara. Du lvere ihop med en bild av en person sominr han. Bara en bild.
Ska han ändra sig för att passa dina önskemål?

Han är inte din teapeut och han är den han är. Du kan inte förvänta att han ska "laga dig", och du kan inte förvänta att han ska bli en annan - bara för att du vill det.

Människor är inga projekt.
Han är den han är. Du är den du är. Passar ni ihop egentligen?

Nu känner jag att du dragit på stora växlar på saker jag formulerat för enkelt?

Han är inte min terapeut och jag vill inte ha honom som det heller. Jag vill däremot finnas med i hans värld, jag vill inte att han bara tjoar "jag går på aw!" när vi sitter och har kvällsmys för att hans kollega just skrev och sa att de har AW.

Han ska inte laga mig någonstans, det vill jag verkligen inte belasta honom med och det är inte den relationen vi har. Däremot finns det ett OSS som kräver kommunikation och respekt åt båda håll, och jag känner att vårt är mest enkelriktat.

 

[Exile]

Det här är i princip omöjligt för oss här på forumet att ge råd i känner jag. När jag läser exemplet du gav på konversationen så kan jag tolka det på två sätt. Antingen att han är kall och obrydd, kanske inte älskar henne lika mycket, eller att hon är krävande och gnällig och jag förstår att han inte orkar. För jag känner ju ingen av de här personerna och vet liksom inte hur situationen egentligen ser ut.

Parterapi låter bra, kanske funkar det bättre efter tiden isär då ni hunnit fundera lite på egen hand? Sedan vill jag verkligen inte vara anklagande här men rådgivaren ska ju vara en neutral part, så om du upplever att hon tar mannens parti kanske det har mer att göra med dina känslor än verkligheten och du kanske behöver fundera på om det kanske stämmer bättre än du tror.

Jag hoppas oavsett att det löser sig till det bästa för er båda. Det är många som gått igenom rejäla svackor och har ni en bra grund så kommer ni komma igenom det här

 

[tanten]

Nu känner jag att du dragit på stora växlar på saker jag formulerat för enkelt?

Han är inte min terapeut och jag vill inte ha honom som det heller. Jag vill däremot finnas med i hans värld, jag vill inte att han bara tjoar "jag går på aw!" när vi sitter och har kvällsmys för att hans kollega just skrev och sa att de har AW.

Han ska inte laga mig någonstans, det vill jag verkligen inte belasta honom med och det är inte den relationen vi har. Däremot finns det ett OSS som kräver kommunikation och respekt åt båda håll, och jag känner att vårt är mest enkelriktat.

Jag vet bara det jag läser.

Min spontana känsla är att det är precis som du skriver- att ni inte kommunicerar. Att förväntningar finns men inte uppfylls eller ens kommuniceras ordentlig.

Vilka är hans förväntningar på dig? Hur vill han att du ska bete dig, säga, göra?
Hur stort behov har han av kommunikation? Tycker han att det funkar bra?

det är svårt att kommunicera om det är envägs.

 

[athena_arabians]

Hans jobb går först, alltid. Jag tycker det är okej såklart (och jobbigt), men jag vill gärna höra typ att han också tycker det är jobbigt. Vickar hans chef på lillfingret har pojkvännen ångest över att han inte är tillräcklig och följer efter, det gäller precis vad som helst. Jag försöker stötta och peppa (vilket han tycker jag gör för lite), säga att ingen var proffs i början etc.

Jag stöttar inte i att han är iväg i 6 mån när han inte visar minsta tecken på att det är jobbigt, jag gräver väl min egen grav då?

Helt ärligt, ni verkar inte ha någon fungerande kommunikation alls. Jag förväntar mig inte att min särbo ska visa att det är jobbigt att vara ifrån varandra länge för jag vet att han inte tycker det är lätt eller roligt. Däremot fokuserar vi på lösningar, dvs hur vi ska kunna ses så mycket som möjligt eller iaf att kunna kommunicera under den tid någon är borta (det finns risk för att det inte ens finns möjlighet ens till email i värsta fall inom våra jobb). Att jobbet kommer först diskuterade vi direkt när vi blev ihop så det är inga konstigheter. Återigen, det var något vi pratade och kom överens om.

 

[ppiller]

Det här är i princip omöjligt för oss här på forumet att ge råd i känner jag. När jag läser exemplet du gav på konversationen så kan jag tolka det på två sätt. Antingen att han är kall och obrydd, kanske inte älskar henne lika mycket, eller att hon är krävande och gnällig och jag förstår att han inte orkar. För jag känner ju ingen av de här personerna och vet liksom inte hur situationen egentligen ser ut.

Parterapi låter bra, kanske funkar det bättre efter tiden isär då ni hunnit fundera lite på egen hand? Sedan vill jag verkligen inte vara anklagande här men rådgivaren ska ju vara en neutral part, så om du upplever att hon tar mannens parti kanske det har mer att göra med dina känslor än verkligheten och du kanske behöver fundera på om det kanske stämmer bättre än du tror.

Jag hoppas oavsett att det löser sig till det bästa för er båda. Det är många som gått igenom rejäla svackor och har ni en bra grund så kommer ni komma igenom det här

Tack för ditt svar!
Från mitt håll (även hans mamma sa det, hon är på hans sida) så är han mer sån att han inte tänker på det. Lite oblivious liksom. Han bara är sån och det är för mig att acceptera att han bara inte tänker på andra, jag ska respektera det tyckte han mamma. Jag tyckte att vi kanske kunde mötas någonstans, prata om det, men efter mycket om och men så upplever jag att bara jag ändras?

Jag tror vi har två problem,
1. Jag. Så jävla dålig på att tro på honom och ffa mig själv.
2. Han/oss. Jag vill verkligen ha en kommunikation i bråk!! Jag förstår inte hur vi ska komma dit? Ska jag sluta stötta honom (det kommer jag få skit för)? Vad ska jag göra för att få någon stöttning öht? Det gäller alltså inte mitt mående i synnerhet utan att kunna prata om vad vi känner och vad som hänt. Han är tyst tills jag frågar "vad tänker du?". Då svarar han, men bara på precis det, kanske säger han att jag hatar honom. Jag säger att jag är tyst för att jag är ledsen, och att jag inte hatar honom. Så är det tyst igen tills jag börjar prata..

Rådgivaren har samma historia (jag reagerar på utebliven kommunikation och inte att han är iväg) från båda oss. Jag känner inte att hon tar hans parti, hon bara lyssnar inte på det jag säger utan har bestämt sig för något annat.