Relation med psykisk ohälsa

[Passion]

Jag känner mig så ensam och förvirrad, hoppas någon orkar läsa allt och hjälpa mig med lite tankar.

För sju år sedan blev jag tillsammans med en man, vi båda har ett trassligt förflutet och hittade varandra när vi båda kommit ur allt och började ett nytt härligt liv. Vi flyttade snabbt ihop och jag märkte att han inte var bra på att hålla ordning hemma eller betala räkningar mm. Efter ett år skaffade vi barn och dom små problem vi hade blev megastora. Jag har psykiska sjukdomar som var under kontroll med medicin och terapi men under graviditeten fick jag sänka medicinen och reagerade kraftigt samtidigt som jag fick hemsk ryggvärk, foglossningen och sömnproblem redan i 5e månaden.
Min sambos problem med att ta ansvar blev värre och jag fick göra det mesta hemma, rasta hunden osv och när jag tog upp det blev han arg för att jag kritiserade honom. Jag kände det som att han inte förstod att jag behöver hjälp och han var oempatisk.

När bebisen kom fick jag en förlossningsdepression och min sambos reaktion blev att åka hemifrån allt oftare för han tyckte det var jobbigt att jag mådde dåligt och då tog han inte med sig vare sig bebis eller hund utan lämnade mig själv.

Vi trodde vi kunde lösa problemen genom att flytta närmare min familj för hjälp och visst det hjälpte mig lite men gjorde att han kunde ta ännu mindre ansvar. Han började sova till kl 16, spelade spel, gjorde allt för att slippa vara närvarande och när han väl var det var han lättretlig.
Han började plugga långt hemifrån och jag var fortfarande sjukskriven och höll på att återhämta mig men fick göra allt. Allt men barnet, allt med hemmet och ansvar, han kom hem till lagad middag och klagade på att den smakade illa, klagade på att barnet levde om och surade för att jag tvingade honom lägga barnet varje kväll så jag fick andas ibland iallafall. Under mer än ett år fortsatte det så tills jag tvingade honom att vi ska flytta för att slippa pendla och att han borde gå till psykiatrin för att kolla diagnoser. Det var ett himla bråk för han vill inte ha med psykisk att göra mm och jag fick såklart sköta flytten själv medan han sov eller spelade. Och när jag blev sur blev han kränkt.
Efter en tid blev han sjukskriven för panikångest och depression och även fast han var hemma gjorde jag allt för nu mådde ju han dåligt och behövde vila.

Vi hamnade i en mer och mer sjuk spiral, jag tog upp tusen gånger att vi ska dela på allt och han sa att han inte kan, inte orkar, inte vet hur osv och så blir han alltid sur på mig för att jag får honom att känna sig dålig och för att jag hoppar på honom som han uttrycker det. Så antingen måste jag bråka om att få saker gjorda varpå han gör dom under suck och stön eller så gör jag det själv. Åker vi bort så klagar han på allt, får ångest av allt och förstör stämningen. Han agerar ut på mig och barnet genom att snäsa och höja rösten när han får ångest eller blir trött. Och han slutade följa med till släkt och kalas för kanske 3 år sen och nu vill jag inte ha med honom för jag får hjälpa honom och stötta honom och får ta all skit så då är min dag förstörd.

Jag har genom allt ändå provat mediciner, börjat träna, meditera, banta mycket av vikten jag tröstätit mig till och började plugga för ett år sedan och har allt mer börjat känna av livets goda sidor och vill ha mer av det. Jag märker att jag kan saker och är smart!
Har velat lämna men när han mått sådär så kändes det omöjligt. Att lämna mitt barn själv med honom var otänkbart och jag höll ihop mycket därför tror jag, vi har också haft dåligt med pengar och osäkert boende och jag var rädd att om jag drog skulle han tappa allt och typ ta livet av sig.
Nu vill jag ut och resa, köpa lägenhet, gå på konsert och börja njuta av livet!
Men att tjafsa hemma 2-5 ggr per vecka om vardagliga saker och alt gammalt tjafs tar all energi. Och tid. Och att se honom sitta och spela hela nätterna, sura och sova medan jag och sonen drar på resor känns sjukt konstigt.

Genom allt har jag ändå varit kär och sett alla hans fina sidor, jag har kämpat och drömt om min kärnfamilj och bestämt mig för att satsa på oss. Han har snälla fina sidor men är sjuk. Och har levt i sjuka relationer hela sitt liv. Och jag med, jag har inget bra att jämföra med. Men han har ändå fått mer av denna relation än jag. Häromdagen sa han att han vill leva i en relation för att få närhet, omtanke och bekräftelse, att det är mysigt. När jag tänker på en relation tänker jag att man fastnar, måste hålla tillbaka sitt eget liv och att man kämpar och gråter.

Men nu har min sambo faktiskt fått mycket hjälp och saker har hänt. Rätt diagnos, medicin och hjälp från psykolog. Han har börjat kunna städa ibland och laga mat oftare, han gör egna scheman och börjar bli ansvarsfull. Och gladare. Han säger att han velat innan men inte kunnat. Och han säger förlåt och lyssnar och verkar förstå. Men nu är jag där att jag inte orkar mer. Orkar inte hoppas mer och kämpa mer, tänk om detta bara är en tillfällig bättring?

Jag börjar min nya skola om en vecka och vill satsa helhjärtat på utbildning och sen jobb. Jag vill ha ett rent hem och slippa känna mig oväsen när han har ångest och fräser och går igång. Jag vill ha det enkelt. Ha ett safe space där jag kan ladda energi. Och när jag tänker på alla diskussioner och tjafs som säkert kommer blir jag matt.
Har sagt flera gånger att jag vill separera nu och han säger varför nu, nu när allt kommer ändras. Men jag har hoppats så många gånger! Tänker att visst det blir himla tufft själv ekonomiskt och tidsmässigt med plugg, barn och hund men ännu tuffare att ha allt det plus en insjuknade sambo.
Bör jag kämpa lite till? Hur kommer jag över att denna människa som älskat mig gjort mig så illa? Hur kommer jag över att alltid känna mig som orsaken till hans mående? Är jag galen som ens tänker på att kämpa mer?

 

[Görel]

Du beskriver hur du har förstått och burit honom genom hela eran relation. Han sätter alltid sina egna behov före dina och ert barns. Du skriver att han pratar om att han kommer att förändra sig, så att du ska stanna hos honom, men har det hänt något? Det är jättelätt att prata om att man ska bättra sig, men det kan vara väldigt svårt att ändra sig.
På din beskrivning låter det som att du har två barn, ett litet och ett vuxet. Din kärlek och välvilja har gjort att han har kunnat ha en bekväm tillvaro där du tagit ansvar för allt. Bidrar han med någonting? Jag vill inte låta för hård, men det du beskriver är en parasit.

Jag tror att både du och erat barn skulle få en mycket bättre tillvaro om du inte behövde ta ansvaret även för din sambo. Sätt villkor att det ska hända saker, inte bara ord. Han måste bidra till försörjningen, barnets och hemmets skötsel. Han har inte rätt att behandla dig som han vill bara för att han tycker att det är synd om honom. Vill han fortsätta relationen måste du ställa ultimatum, han måste nå upp till vissa krav inom en viss tid, och acceptera inga undanflykter. Han är inte första killen som utnyttjar kära flickvänner som jag hör talas om, de är bra på att prata men man ska inte tro på deras prat förrän de visar att det de säger blir verklighet.

Jag förstår att du vill kämpa för annars skulle allt som du lagt ner på honom vara förgäves, men vad skulle du sakna i en tillvaro utan honom, förutom din dröm om kärnfamiljen?

 

[em-pirre]

Du har varit otroligt stark! Jag är helt imponerad!

Helt kort. Nej du behöver inte ta ansvar för hans hälsa, framtid och liv. Ni kan ju testa att vara särbo ett tag först om det känns för stort att lämna.

 

[SaraXX]

Man kommer till en punkt då man inte vill försöka mer. Jag sa stopp. Men i mitt fall var vi rätt överens.
Livet är mycket enklare och gladare nu, både för mig och barnen. Visst har jag sörjt! Inte relationen som var på slutet utan den man jag älskade som nu inte längre finns. Sjukdomen har gjort honom till någon annan.

Jag är så glad att jag lever ensam!

 

[Hyacinth]

Man kan ta slut som par. Och det låter som att det har hänt. Självklart kan du separera. Målet borde vara bra relationer istället för livslånga. Det är inget misslyckande att separera.

 

[TinyWiny]

Att man är sjuk kan man inte rå för men man kan göra allt man kan för att må bättre. Att inte göra det är att svika sig själv och i ert fall även sitt barn och partner.
Ibland kommer man till en punkt när man inte vill längre. Då ska man lämna. Ingen mår väl av att någon som inte vill vara i relationen längre stannar kvar och det oavsett sjukdom eller inte. Jag tror att i ert fall har du kämpat så länge och så mycket att kärleken har tagit slut. Det är vad som lätt händer när man blir vårdare till sin anhörig. Det är inte partnern som ska göra det jobbet för relationen blir lidande och kärleksrelationen ersätts med vårdarrelationen. Att det är bättre just nu kan vara orsaken till att du orkar se hur mycket mer du hade önskat genom åren. Att du orkar se alla svek och att du vågar känna efter vad du själv behöver för att må bra. När ekorrhjulet snurrar snabbt kan det vara svårt att se det för allt är bara måsten. Att känna sig sviken gör att kärleken falnar och upprepade svek gör tillslut att inget längre finns kvar.

Jag tycker att du ska gå. Han är inte ditt ansvar. Du och ditt barn är ditt ansvar. Du kan inte tvinga honom att förändra sig men du kan göra vad du kan för att du och ditt barn ska få ett bra liv.

 

[emma-vsm]

Jag känner igen mig extremt mycket från min förra relation, minus barn och hund. För min del var det ungefär en gång om året de sista åren som jag brakade ihop, han gjorde ett ryck och sökte hjälp (eller andra åtgärder), jag fick nytt hopp och fortsatte ett år till. Igen och igen. När jag tappat hopp och ork sista gången tog det ändå ett halvår innan vi separerade.
Jag mår så mycket bättre nu. Min syster påminde mig häromdagen om hur jag kände då, att jag hade ångest varje gång jag kom hem från jobbet, att hemmet aldrig var en plats för återhämtning.
Jag ska inte säga att jag kämpade för länge, jag tänker att jag lämnade när jag var redo för det, men relationen hann i alla fall bli väldigt infekterad och tog fram sidor hos mig som jag inte vill ha i en relation.

Jag förstår att det blir komplext med barn, men jag tycker verkligen du ska tänka efter om inte separation är den bästa lösningen. Jag hade tankar om att jag inte skulle orka/hinna sköta hus, djur och trädgård själv men jag har så mycket mer energi och ork nu så det är bara en lättnad att ha allt ansvar själv.

 

[Passion]

Jag hann läsa kommentaren ang att vi är dåliga föräldrar och jag ville bara säga att jag har gjort allt i min makt för att sonen inte ska bli allt för påverkad. Jag har gråtit när han inte varit hemma, vi har tjafsat när han sover och jag har lagt dom pengarna och den energi som finns på att åka till lekland, stranden, skogsturer och sånt och fixat roliga kalas. När sambon varit som sämst har jag fixat allt hemma, tagit med sonen och åkt iväg till släkt. Det är delvis därför jag har kämpat, jag måste hålla städat och fint och göra bra mat för det är inte ok att vi lever i misär, bättre att jag är slutkörd isåfall.

Till alla er som svarat och kommit med tankar, tack! Tack så himla mycket Många är spot on, det är så välbehövligt att höra från utomstående hur knäppt det här är. Parasit är ett bra ord, det känns som att jag har burit honom hela vägen hit och nu manipulerar han mig att fortsätta släpa honom vidare. Jag är så trött och arg och bitter och när han imorse frågade men varför mår du dåligt så inser jag att han har inte fattat och kommer aldrig fatta!

Det gör så ont att mitt livs kärlek har utnyttjat min kärlek på det här viset så länge. Ok att man mår dåligt med inte har han gjort mycket för att förändra saker, jag har snarare tvingat honom. Hela förhållandet har jag fått ta skit av honom och så är det nu med för nu är han arg för att jag vill separera. Alltid arg på mig...

 

[Singoalla]

Jag hann läsa kommentaren ang att vi är dåliga föräldrar och jag ville bara säga att jag har gjort allt i min makt för att sonen inte ska bli allt för påverkad. Jag har gråtit när han inte varit hemma, vi har tjafsat när han sover och jag har lagt dom pengarna och den energi som finns på att åka till lekland, stranden, skogsturer och sånt och fixat roliga kalas. När sambon varit som sämst har jag fixat allt hemma, tagit med sonen och åkt iväg till släkt. Det är delvis därför jag har kämpat, jag måste hålla städat och fint och göra bra mat för det är inte ok att vi lever i misär, bättre att jag är slutkörd isåfall.

Till alla er som svarat och kommit med tankar, tack! Tack så himla mycket Många är spot on, det är så välbehövligt att höra från utomstående hur knäppt det här är. Parasit är ett bra ord, det känns som att jag har burit honom hela vägen hit och nu manipulerar han mig att fortsätta släpa honom vidare. Jag är så trött och arg och bitter och när han imorse frågade men varför mår du dåligt så inser jag att han har inte fattat och kommer aldrig fatta!

Det gör så ont att mitt livs kärlek har utnyttjat min kärlek på det här viset så länge. Ok att man mår dåligt med inte har han gjort mycket för att förändra saker, jag har snarare tvingat honom. Hela förhållandet har jag fått ta skit av honom och så är det nu med för nu är han arg för att jag vill separera. Alltid arg på mig...

I mina öron låter det som att det är bäst att lämna. Som någon sa tidigare, att separera är inget misslyckande. Känns det läskigt så kan ni ju alltid provseparera. Testa hur livet är utan honom en tid och känn efter. Jag har all förståelse för psykisk ohälsa, tro mig, men det är inte ditt ansvar. Att han blir arg på dig när du tar upp era problem ser jag som en riktig varningsklocka. Du förtjänar bättre än så.

 

[athena_arabians]

Jag hann läsa kommentaren ang att vi är dåliga föräldrar och jag ville bara säga att jag har gjort allt i min makt för att sonen inte ska bli allt för påverkad. Jag har gråtit när han inte varit hemma, vi har tjafsat när han sover och jag har lagt dom pengarna och den energi som finns på att åka till lekland, stranden, skogsturer och sånt och fixat roliga kalas. När sambon varit som sämst har jag fixat allt hemma, tagit med sonen och åkt iväg till släkt. Det är delvis därför jag har kämpat, jag måste hålla städat och fint och göra bra mat för det är inte ok att vi lever i misär, bättre att jag är slutkörd isåfall.

Till alla er som svarat och kommit med tankar, tack! Tack så himla mycket Många är spot on, det är så välbehövligt att höra från utomstående hur knäppt det här är. Parasit är ett bra ord, det känns som att jag har burit honom hela vägen hit och nu manipulerar han mig att fortsätta släpa honom vidare. Jag är så trött och arg och bitter och när han imorse frågade men varför mår du dåligt så inser jag att han har inte fattat och kommer aldrig fatta!

Det gör så ont att mitt livs kärlek har utnyttjat min kärlek på det här viset så länge. Ok att man mår dåligt med inte har han gjort mycket för att förändra saker, jag har snarare tvingat honom. Hela förhållandet har jag fått ta skit av honom och så är det nu med för nu är han arg för att jag vill separera. Alltid arg på mig...

Strunta i den användaren. Jag håller med flera andra, det låter inte ett dugg hållbart att fortsätta som det är nu. En separation är inget nederlag, det fungerade inte bara (oavsett skäl). Det viktiga är nu att du tar beslut som är bra för dig och ditt barn. Din partner får sköta sig själv helt enkelt.

*stor kram* med önskan om allt gott

 

[Görel]

Jag hann läsa kommentaren ang att vi är dåliga föräldrar och jag ville bara säga att jag har gjort allt i min makt för att sonen inte ska bli allt för påverkad. Jag har gråtit när han inte varit hemma, vi har tjafsat när han sover och jag har lagt dom pengarna och den energi som finns på att åka till lekland, stranden, skogsturer och sånt och fixat roliga kalas. När sambon varit som sämst har jag fixat allt hemma, tagit med sonen och åkt iväg till släkt. Det är delvis därför jag har kämpat, jag måste hålla städat och fint och göra bra mat för det är inte ok att vi lever i misär, bättre att jag är slutkörd isåfall.

Till alla er som svarat och kommit med tankar, tack! Tack så himla mycket Många är spot on, det är så välbehövligt att höra från utomstående hur knäppt det här är. Parasit är ett bra ord, det känns som att jag har burit honom hela vägen hit och nu manipulerar han mig att fortsätta släpa honom vidare. Jag är så trött och arg och bitter och när han imorse frågade men varför mår du dåligt så inser jag att han har inte fattat och kommer aldrig fatta!

Det gör så ont att mitt livs kärlek har utnyttjat min kärlek på det här viset så länge. Ok att man mår dåligt med inte har han gjort mycket för att förändra saker, jag har snarare tvingat honom. Hela förhållandet har jag fått ta skit av honom och så är det nu med för nu är han arg för att jag vill separera. Alltid arg på mig...

Han blir arg på dig för att slippa bli arg på sig själv, slippa se att om du lämnar honom så har han ingenting kvar och det är genom sitt eget agerande som han har förlorat det han hade och hade kunnat få.

 

[Passion]

Strunta i den användaren. Jag håller med flera andra, det låter inte ett dugg hållbart att fortsätta som det är nu. En separation är inget nederlag, det fungerade inte bara (oavsett skäl). Det viktiga är nu att du tar beslut som är bra för dig och ditt barn. Din partner får sköta sig själv helt enkelt.

*stor kram* med önskan om allt gott

Tack vad fint!

 

[Passion]

Han blir arg på dig för att slippa bli arg på sig själv, slippa se att om du lämnar honom så har han ingenting kvar och det är genom sitt eget agerande som han har förlorat det han hade och hade kunnat få.

Ja det har du nog rätt i.

 

[monster1]

Jag känner mig så ensam och förvirrad, hoppas någon orkar läsa allt och hjälpa mig med lite tankar.

För sju år sedan blev jag tillsammans med en man, vi båda har ett trassligt förflutet och hittade varandra när vi båda kommit ur allt och började ett nytt härligt liv. Vi flyttade snabbt ihop och jag märkte att han inte var bra på att hålla ordning hemma eller betala räkningar mm. Efter ett år skaffade vi barn och dom små problem vi hade blev megastora. Jag har psykiska sjukdomar som var under kontroll med medicin och terapi men under graviditeten fick jag sänka medicinen och reagerade kraftigt samtidigt som jag fick hemsk ryggvärk, foglossningen och sömnproblem redan i 5e månaden.
Min sambos problem med att ta ansvar blev värre och jag fick göra det mesta hemma, rasta hunden osv och när jag tog upp det blev han arg för att jag kritiserade honom. Jag kände det som att han inte förstod att jag behöver hjälp och han var oempatisk.

När bebisen kom fick jag en förlossningsdepression och min sambos reaktion blev att åka hemifrån allt oftare för han tyckte det var jobbigt att jag mådde dåligt och då tog han inte med sig vare sig bebis eller hund utan lämnade mig själv.

Vi trodde vi kunde lösa problemen genom att flytta närmare min familj för hjälp och visst det hjälpte mig lite men gjorde att han kunde ta ännu mindre ansvar. Han började sova till kl 16, spelade spel, gjorde allt för att slippa vara närvarande och när han väl var det var han lättretlig.
Han började plugga långt hemifrån och jag var fortfarande sjukskriven och höll på att återhämta mig men fick göra allt. Allt men barnet, allt med hemmet och ansvar, han kom hem till lagad middag och klagade på att den smakade illa, klagade på att barnet levde om och surade för att jag tvingade honom lägga barnet varje kväll så jag fick andas ibland iallafall. Under mer än ett år fortsatte det så tills jag tvingade honom att vi ska flytta för att slippa pendla och att han borde gå till psykiatrin för att kolla diagnoser. Det var ett himla bråk för han vill inte ha med psykisk att göra mm och jag fick såklart sköta flytten själv medan han sov eller spelade. Och när jag blev sur blev han kränkt.
Efter en tid blev han sjukskriven för panikångest och depression och även fast han var hemma gjorde jag allt för nu mådde ju han dåligt och behövde vila.

Vi hamnade i en mer och mer sjuk spiral, jag tog upp tusen gånger att vi ska dela på allt och han sa att han inte kan, inte orkar, inte vet hur osv och så blir han alltid sur på mig för att jag får honom att känna sig dålig och för att jag hoppar på honom som han uttrycker det. Så antingen måste jag bråka om att få saker gjorda varpå han gör dom under suck och stön eller så gör jag det själv. Åker vi bort så klagar han på allt, får ångest av allt och förstör stämningen. Han agerar ut på mig och barnet genom att snäsa och höja rösten när han får ångest eller blir trött. Och han slutade följa med till släkt och kalas för kanske 3 år sen och nu vill jag inte ha med honom för jag får hjälpa honom och stötta honom och får ta all skit så då är min dag förstörd.

Jag har genom allt ändå provat mediciner, börjat träna, meditera, banta mycket av vikten jag tröstätit mig till och började plugga för ett år sedan och har allt mer börjat känna av livets goda sidor och vill ha mer av det. Jag märker att jag kan saker och är smart!
Har velat lämna men när han mått sådär så kändes det omöjligt. Att lämna mitt barn själv med honom var otänkbart och jag höll ihop mycket därför tror jag, vi har också haft dåligt med pengar och osäkert boende och jag var rädd att om jag drog skulle han tappa allt och typ ta livet av sig.
Nu vill jag ut och resa, köpa lägenhet, gå på konsert och börja njuta av livet!
Men att tjafsa hemma 2-5 ggr per vecka om vardagliga saker och alt gammalt tjafs tar all energi. Och tid. Och att se honom sitta och spela hela nätterna, sura och sova medan jag och sonen drar på resor känns sjukt konstigt.

Genom allt har jag ändå varit kär och sett alla hans fina sidor, jag har kämpat och drömt om min kärnfamilj och bestämt mig för att satsa på oss. Han har snälla fina sidor men är sjuk. Och har levt i sjuka relationer hela sitt liv. Och jag med, jag har inget bra att jämföra med. Men han har ändå fått mer av denna relation än jag. Häromdagen sa han att han vill leva i en relation för att få närhet, omtanke och bekräftelse, att det är mysigt. När jag tänker på en relation tänker jag att man fastnar, måste hålla tillbaka sitt eget liv och att man kämpar och gråter.

Men nu har min sambo faktiskt fått mycket hjälp och saker har hänt. Rätt diagnos, medicin och hjälp från psykolog. Han har börjat kunna städa ibland och laga mat oftare, han gör egna scheman och börjar bli ansvarsfull. Och gladare. Han säger att han velat innan men inte kunnat. Och han säger förlåt och lyssnar och verkar förstå. Men nu är jag där att jag inte orkar mer. Orkar inte hoppas mer och kämpa mer, tänk om detta bara är en tillfällig bättring?

Jag börjar min nya skola om en vecka och vill satsa helhjärtat på utbildning och sen jobb. Jag vill ha ett rent hem och slippa känna mig oväsen när han har ångest och fräser och går igång. Jag vill ha det enkelt. Ha ett safe space där jag kan ladda energi. Och när jag tänker på alla diskussioner och tjafs som säkert kommer blir jag matt.
Har sagt flera gånger att jag vill separera nu och han säger varför nu, nu när allt kommer ändras. Men jag har hoppats så många gånger! Tänker att visst det blir himla tufft själv ekonomiskt och tidsmässigt med plugg, barn och hund men ännu tuffare att ha allt det plus en insjuknade sambo.
Bör jag kämpa lite till? Hur kommer jag över att denna människa som älskat mig gjort mig så illa? Hur kommer jag över att alltid känna mig som orsaken till hans mående? Är jag galen som ens tänker på att kämpa mer?

Jag lever med en person med relativt svår psykiskohälsa, han tar dock aldrig ut den på mig iform av ilska eller liknande. Det skulle vara ett absolut no, no för mig. Jag behöver också se att han åtminstone försöker göra vad han kan. Om inte han kämpar varför ska jag göra det då, jag har ju mina egna problem. Stötta och hjälpa ja, dra lasset nej. Bli arg eller otrevlig, då går jag på en gång!

 

[Passion]

Jag lever med en person med relativt svår psykiskohälsa, han tar dock aldrig ut den på mig iform av ilska eller liknande. Det skulle vara ett absolut no, no för mig. Jag behöver också se att han åtminstone försöker göra vad han kan. Om inte han kämpar varför ska jag göra det då, jag har ju mina egna problem. Stötta och hjälpa ja, dra lasset nej. Bli arg eller otrevlig, då går jag på en gång!

Intressant, min sambo tycker ju att jag borde förstå varför han är arg och fräser åt mig när han mår dåligt, han verkar tycka att jag saknar empati eftersom jag sätter en gräns. Man får inte skrika till åt folk bara för att man har diagnoser?
Ibland skojar han nästan om det att oj vad sur och grinig jag blir, haha så tokigt att jag skrek till åt er i bilen... Jag har ju också det men inte ser jag det som en ursäkt att få bete mig mot andra. Du har ju helt rätt, jag borde satt stopp direkt när det började ske.

 

[emma-vsm]

Intressant, min sambo tycker ju att jag borde förstå varför han är arg och fräser åt mig när han mår dåligt, han verkar tycka att jag saknar empati eftersom jag sätter en gräns.

Känner igen även det här argumentet. När man känner att man testat alla strategier man kan, från att hjälpa, vårda och peppa till att ignorera och till att sätta gränser och inget man gör räcker till eller hjälper. Det är bara så destruktivt och självutplånande.

 

[Singoalla]

Intressant, min sambo tycker ju att jag borde förstå varför han är arg och fräser åt mig när han mår dåligt, han verkar tycka att jag saknar empati eftersom jag sätter en gräns. Man får inte skrika till åt folk bara för att man har diagnoser?
Ibland skojar han nästan om det att oj vad sur och grinig jag blir, haha så tokigt att jag skrek till åt er i bilen... Jag har ju också det men inte ser jag det som en ursäkt att få bete mig mot andra. Du har ju helt rätt, jag borde satt stopp direkt när det började ske.

Mitt ex led av mycket svår psykisk ohälsa och han var tydlig med att hans sjukdomar inte fick begränsa mig eller påverka hur jag, eller någon annan, betedde oss emot honom. Sen kunde det ändå bli snett ibland, som det blir med psykisk ohälsa. Men då bad han alltid om ursäkt i efterhand och sa att "Du vet väl om att mina sjukdomar är mitt problem och att jag agerade som jag gjorde inte ligger på ditt ansvar." Psykisk ohälsa är svårt och tålamodsprövande för de anhöriga, men det är inte lika med ansvarsfrihet.

 

[monster1]

Intressant, min sambo tycker ju att jag borde förstå varför han är arg och fräser åt mig när han mår dåligt, han verkar tycka att jag saknar empati eftersom jag sätter en gräns. Man får inte skrika till åt folk bara för att man har diagnoser?
Ibland skojar han nästan om det att oj vad sur och grinig jag blir, haha så tokigt att jag skrek till åt er i bilen... Jag har ju också det men inte ser jag det som en ursäkt att få bete mig mot andra. Du har ju helt rätt, jag borde satt stopp direkt när det började ske.

Det låter svinigt och har inget med psykisk ohälsa att göra!

 

[Passion]

Känner igen även det här argumentet. När man känner att man testat alla strategier man kan, från att hjälpa, vårda och peppa till att ignorera och till att sätta gränser och inget man gör räcker till eller hjälper. Det är bara så destruktivt och självutplånande.

Ja, jag har känt mig låst och tom. Vad jag än gör är allt fel och jag som ser mig själv som en stark och modig person har verkligen börjat undra om han kanske bara mår dåligt pga mig. Han har sagt flera gånger att om jag klagar på saker han har svårt för så misshandlar jag honom psykiskt. Alltså om han har lovat att börja städa och laga mat och sen inte gör det får jag inte påpeka det för han vet redan att han inte gjort sin del och det är för att han inte kan och därför får jag inte säga något? Och jag har köpt det.

Mitt ex led av mycket svår psykisk ohälsa och han var tydlig med att hans sjukdomar inte fick begränsa mig eller påverka hur jag, eller någon annan, betedde oss emot honom. Sen kunde det ändå bli snett ibland, som det blir med psykisk ohälsa. Men då bad han alltid om ursäkt i efterhand och sa att "Du vet väl om att mina sjukdomar är mitt problem och att jag agerade som jag gjorde inte ligger på ditt ansvar." Psykisk ohälsa är svårt och tålamodsprövande för de anhöriga, men det är inte lika med ansvarsfrihet.

Oj vad sund han verkar vara ändå. Mitt liv har ju begränsats oerhört, jag har glömt bort mina intressen och min vilja så länge. Det blir en så tydlig skillnad när man ser hur det hade kunnat bara men inte är hemma hos oss, bra att få jämförelser.

 

[emma-vsm]

När jag tänker tillbaka tog jag nog beslutet om separation när mitt ex var på väg uppåt. Jag hade ingen ork kvar alls då, samtidigt som jag innan inte hade kunnat förmå mig att lämna när han var i princip sängliggandes. Nu i efterhand vet jag dock att den uppgången var tillfällig, så i mitt fall hade det förmodligen bara blivit samma visa igen om jag hade stannat.