Relation med en häst?

[inaa]

Jag är en återfallsryttare i 50-års åldern som red under 10 år av min uppväxt.
Hästarna var då min stora passion och jag var duktig, trots att familjens ekonomi bara tillät ridning på ridskola, en gång i veckan. Nu har jag så smått tagit upp passionen igen och jag inser dels att ridsporten och framför allt attityden till hästar har förändrats mycket sedan jag var barn. Men jag inser också att det jag hann få med mig under mina 10 års ridning är.. ingenting. Jag trodde alltid att jag ”kunde rida” och hade ”bra hand med hästar” men nu upplever jag att hästarna inte förstår vad jag menar med mina hjälper och att jag faktiskt aldrig har känt en häst, på riktigt. Jag kände bara ridskolehästarna men de kände ju inte mig, som en i mängden. Nu när jag läser på och kan se hästvärlden ur vuxna ögon väcker det en väldig längtan att få göra om och göra rätt. Att faktiskt få en relation till en häst, lära känna den ordentligt och lära mig rida, ordentligt. Det är förstås bara en fråga om pengar. Vore jag rik skulle jag kunna anlita hjälp och köpa häst, lära mig hantera den på riktigt. Men de pengarna finns inte så det kommer att fortsätta vara att skvalpa på ytan med enstaka ridlektioner och uteritter i grupp. En liten sorg att leva vidare med. Någon som känner igen sig?

 

[Cherarriduracell]

Jag upplever att återfallsryttare som ridit mycket i ungdomen visst kan ha kunnat rida "på riktigt" men att kroppen är ovan och det tar tid att hitta tillbaka till musklerna och känslan. Det kan vara ganska frustrerande. Men det kommer!

 

[Sirap]

Lära sig rida "på riktigt" kan man definitivt göra på ridskola! Många hos oss tävlar medelsvåra klasser med ridskolehästarna med vinster och placeringar. Men det vill ju till att det är en bra ridskola förstås. Att lära känna och skapa en relation till en häst kan man också göra på ridskola, även om det är mycket folk runt hästarna. Det handlar bara om hur mycket tid man lägger.

 

[Teilani]

Helt kört är det ju inte, även om du inte äger en häst själv är vi ju många som har medryttare till våra hästar. Där finns ju möjlighet att utveckla en relation med en enskild häst på ett annat sätt än på ridskola.

 

[spinxx]

Lära sig rida "på riktigt" kan man definitivt göra på ridskola! Många hos oss tävlar medelsvåra klasser med ridskolehästarna med vinster och placeringar. Men det vill ju till att det är en bra ridskola förstås. Att lära känna och skapa en relation till en häst kan man också göra på ridskola, även om det är mycket folk runt hästarna. Det handlar bara om hur mycket tid man lägger.

Tyvärr innebär ju tid på ridskola oftast högre kostnader.

@inaa Vi fick en återfallsryttare som medryttare till vårt stall precis. Hon har endast ridit på ridskola, aldrig privat. Och vill nu lära sig att rida "på riktigt" och mer om hur det är att ha egen häst, eftersom hon tycker att ridskolan inte uppfyller hennes önskemål.

Hon kall rida 2-3 gånger i veckan på en läromästare, varav privatlektioner i markarbete och dressyr varje vecka. Hon kommer utvecklas enormt! Och få en djup relation till hästen hon skall rida.
Budgetmässigt blir det någon hundralapp mer i månaden är vad hon lagt på ridskolan. Vilket hon tyckte var värt.
Det kan ju gott vara ett alternativ?

 

[WS6]

Precis som de två ovan skriver - bli medryttare!?

 

[inaa]

Helt kört är det ju inte, även om du inte äger en häst själv är vi ju många som har medryttare till våra hästar. Där finns ju möjlighet att utveckla en relation med en enskild häst på ett annat sätt än på ridskola.

Jo, men jag är inte tillräckligt duktig för att bli medryttare, ännu. Jag kan säkert kämpa mig dit med min envishet, det är bara en fråga om resurser. Ett steg i taget. Nu ska jag rida så mycket jag har tid och råd med och så får vi se hur det utvecklar sig.

 

[Sirap]

Tyvärr innebär ju tid på ridskola oftast högre kostnader.

@inaa Vi fick en återfallsryttare som medryttare till vårt stall precis. Hon har endast ridit på ridskola, aldrig privat. Och vill nu lära sig att rida "på riktigt" och mer om hur det är att ha egen häst, eftersom hon tycker att ridskolan inte uppfyller hennes önskemål.

Hon kall rida 2-3 gånger i veckan på en läromästare, varav privatlektioner i markarbete och dressyr varje vecka. Hon kommer utvecklas enormt! Och få en djup relation till hästen hon skall rida.
Budgetmässigt blir det någon hundralapp mer i månaden är vad hon lagt på ridskolan. Vilket hon tyckte var värt.
Det kan ju gott vara ett alternativ?

Nja, att spendera tid med hästarna kostar ju ingenting. Däremot lektionerna förstås.

 

[Hoarfrost]

Vad menar du med enstaka ridlektioner? Tänker att man även om man bara rider en gång i veckan på ridskola kan skapa relationer med hästarna där. Det har jag gjort med flera av ridskolehästarna på ridskolan jag rider. Men då måste man kämpa ganska rejält. Det krävs tid och lyhördhet och fokus. Jag kan komma två- en och en halv timme innan lektion för att kunna mysa, borsta, prata med, umgås med hästen jag har på lektionen den dagen. Spenderar en-två timmar efter lektionen med att hänga med hästen också. Efter ett tag av att jag listat ut hur hästen är och vad den gillar mm, och lite tid på det, har jag till och med haft ridskolehästar som gnäggat ett hej till mig när jag kommer och ska in i boxen/spilan.
Men det är svårare, det ska jag inte sticka under stolen med. Sedan är det svårare att lyckas med alla ridskolehästar, jag upplever att vissa har extra svårt att skapa relation med iom att de har sååå många ryttare.

Sedan kan du absolut lära dig rida "på riktigt" på ridskola!

 

[inaa]

Precis som de två ovan skriver - bli medryttare!?

Ja, svarar även på ovanstående inlägg här: när jag läser annonser tycker jag det verkar vara hästägarens marknad (fler som vill bli medryttare än som behöver det). Jag har svårt att tro att någon skulle vilja anlita än medryttare med sämre färdighet än en som är driven, eller hur? Eller kan ens personlighet och hantering av hästen vara viktigare än själva ridförmågan? Jag är en lugn människa som alltid haft lätt att hantera hästar. Inte ens de som var erkänt besvärliga (stingsliga, kittliga, spattiga) var några problem för mig. Hur tänker ni hästägare när ni väljer medryttare?

 

[spinxx]

Jo, men jag är inte tillräckligt duktig för att bli medryttare, ännu. Jag kan säkert kämpa mig dit med min envishet, det är bara en fråga om resurser. Ett steg i taget. Nu ska jag rida så mycket jag har tid och råd med och så får vi se hur det utvecklar sig.

För att bil medryttare på en läromästare, och för att rida lektioner på denna behövs sällan mer kunskaper än att kunna behärska alla gångarter, och kunna göra iordning hästen själv.
Man får ju vara ödmjuk och öppen med ens kunskapsnivå för att matcha med rätt häst och ägare.

Den medisen vi får ut nu har svårt att kontrollera hästen i galopp, men är orädd och lyhörd, och hästen är snäll. Så det där kommer hon ha ordnat upp inom ett par tre lektioner.

 

[inaa]

Nja, att spendera tid med hästarna kostar ju ingenting. Däremot lektionerna förstås.

Fast, vilket stall skulle godkänna att det "sprang folk bland hästarna" som inte också skulle rida? Jag har svarat på en annons om en häst som bara skulle skötas (konvalescens) men det var redan taget...

 

[inaa]

För att bil medryttare på en läromästare, och för att rida lektioner på denna behövs sällan mer kunskaper än att kunna behärska alla gångarter, och kunna göra iordning hästen själv.
Man får ju vara ödmjuk och öppen med ens kunskapsnivå för att matcha med rätt häst och ägare.

Den medisen vi får ut nu har svårt att kontrollera hästen i galopp, men är orädd och lyhörd, och hästen är snäll. Så det där kommer hon ha ordnat upp inom ett par tre lektioner.

Det låter underbart!

 

[Sirap]

Fast, vilket stall skulle godkänna att det "sprang folk bland hästarna" som inte också skulle rida? Jag har svarat på en annons om en häst som bara skulle skötas (konvalescens) men det var redan taget...

Hos oss är man i alla fall välkommen även om man inte rider. Tror att det är så på många ridskolor faktiskt.

 

[spinxx]

Ja, svarar även på ovanstående inlägg här: när jag läser annonser tycker jag det verkar vara hästägarens marknad (fler som vill bli medryttare än som behöver det). Jag har svårt att tro att någon skulle vilja anlita än medryttare med sämre färdighet än en som är driven, eller hur? Eller kan ens personlighet och hantering av hästen vara viktigare än själva ridförmågan? Jag är en lugn människa som alltid haft lätt att hantera hästar. Inte ens de som var erkänt besvärliga (stingsliga, kittliga, spattiga) var några problem för mig. Hur tänker ni hästägare när ni väljer medryttare?

Till mitt sto behöver jag bara någon som är orädd och mjuk i handen. Som vill rida ut. Därför behövs inte teknisk ridkunskap. Men hon testar nya ryttare genom at slänga sig/vara tittig/vägra gå fram när man rider ut. Så det krävs ofta att den som rider skall ha gjort det ett tag för att känna sig bekväm med att reda ut den typen av problem utan att bli rädd.

Till läromästaren tänkte vi annorlunda. Där var prio att hitta någon som kunde vara ute 3 dagar i veckan. Vi hade inga problem med att hitta ambitiösa och duktiga ryttare som ville lägga ned den tiden, men eftersom hästen börjar bli till åren och inte skall tävla eller träna mer än på LA nivå i dressyr så fick vi välja bort merparten av alla de som svarade på annonsen.

Det var mycket svårare att hitta någon med lägre ambitionsnivå men som ändå ville lägga ner lika mycket tid. Vi står i ett privat tävlingsstall med mycket kunniga människor som alltid finns för hjälp. Så att hitta någon som är okunnig men frågvis och lyhörd är guld värt. T.ex. någon som uppmärksammar en sårskada och ber om hjälp för att lära sig hantera situationen på korrekt sätt. Eller någon som inte kan rida skolor men anmäler sig till lektioner så fort tränaren kommer ut till gården.

Åter igen. Är man bara transparent med sina kunskaper, och sina ambitioner så ökar chanserna enormt för att hitta någon som passar för ett medryttarsamarbete.
Det står många äldre läromästare som skall pensioneras men fortfarande måste hållas igång och ridas kontinuerligt för att må bra. Som då också inte prioriteras av ryttarna, och därmed uppskattas hjälpen av någon som genuint vill ha en lagom nivå på det hela, utan att det påverkar noggrannheten eller pålitligheten.

Finns också många ryttare som "bara vill mysa i skogen", men de vill sällan rida oftare än 1 dag i veckan när man sedan lägger korten på bordet. Perfekt för mig och mitt sto tänker man då - men då är de istället inte tillräckligt tuffa för att rå sig på henne när hon testar dem.

 

[Sirap]

Ja, svarar även på ovanstående inlägg här: när jag läser annonser tycker jag det verkar vara hästägarens marknad (fler som vill bli medryttare än som behöver det). Jag har svårt att tro att någon skulle vilja anlita än medryttare med sämre färdighet än en som är driven, eller hur? Eller kan ens personlighet och hantering av hästen vara viktigare än själva ridförmågan? Jag är en lugn människa som alltid haft lätt att hantera hästar. Inte ens de som var erkänt besvärliga (stingsliga, kittliga, spattiga) var några problem för mig. Hur tänker ni hästägare när ni väljer medryttare?

Det beror ju helt på varför man skaffar medryttare och vad man vill ha hjälp med. Jag tror nog att en del kan tänka sig att ha någon som inte är så rutinerad, så länge personen ifråga är medveten om sina begränsningar och aldrig gör något den inte klarar av. Däremot, för din egen del, så lär du dig mer på ridskola rent ridmässigt än om du sitter och rider själv. Kan du däremot få bra hjälp när du rider en medryttarhäst så funkar ju det med. Om du t ex får rida för tränare.

 

[spinxx]

Jag tror nog att en del kan tänka sig att ha någon som inte är så rutinerad, så länge personen ifråga är medveten om sina begränsningar och aldrig gör något den inte klarar av.

 

[kem]

När jag fortsatte efter ett längre uppehåll började jag på ridskola, efter ett par terminer tyckte jag att jag kommit tillbaka någorlunda till samma. Spenderade extra tid på ridskolan och blev skötare på en häst (äldre än de andra skötarna, men jag fick ju hästtiden jag ville ha), har på de ridskolor jag varit på aldrig upplevt att det skulle vara negativt att vara där utanför sin ridtid.

Blev sedan medryttare på privathästar istället, och där är som flera redan nämnt, viktigast att vara ärlig med sin kunskap och ambitioner för att matcha rätt. Vet många som hellre tar en medryttare med rätt inställning som kan och vill lära sig mer, än en med fel inställning oavsett vad den kan sen tidigare.

 

[Görel]

När jag fortsatte efter ett längre uppehåll började jag på ridskola, efter ett par terminer tyckte jag att jag kommit tillbaka någorlunda till samma. Spenderade extra tid på ridskolan och blev skötare på en häst (äldre än de andra skötarna, men jag fick ju hästtiden jag ville ha), har på de ridskolor jag varit på aldrig upplevt att det skulle vara negativt att vara där utanför sin ridtid.

Blev sedan medryttare på privathästar istället, och där är som flera redan nämnt, viktigast att vara ärlig med sin kunskap och ambitioner för att matcha rätt. Vet många som hellre tar en medryttare med rätt inställning som kan och vill lära sig mer, än en med fel inställning oavsett vad den kan sen tidigare.

Gjorde som du i första stycket. Sen köpte jag favorithästen från ridskolan istället

 

[Lingon]

Jo, men jag är inte tillräckligt duktig för att bli medryttare, ännu. Jag kan säkert kämpa mig dit med min envishet, det är bara en fråga om resurser. Ett steg i taget. Nu ska jag rida så mycket jag har tid och råd med och så får vi se hur det utvecklar sig.

Jag blev medryttare till en fantastisk häst som lärde mig massor. Jag red nästan 15 år under min uppväxt men bara på ridskola och det var inte den bästa ridskolan. Jag lärde mig aldrig rida en häst i form ordentligt. Sen efter 20 års uppehåll från ridningen började jag rida igen. På ridskola. Efter 1 år kände jag att jag ville rida mer och precis som du få en relation till en häst och verkligen lära känna den. Så jag letade efter medryttarhäst. När jag svarade på annonsen så skrev jag ärligt om mig själv och att jag bara ridit på ridskola men att jag gärna vill lära mig mer. Jag fick komma och provrida och sen fick jag bli medryttare. Jag lärde mig enormt mycket även om jag inte var tillräckligt duktig för att matcha hästen eller rida den optimalt hela tiden. Men alla letar inte efter en tävlingsryttare till sin häst. För rätt många är prio 1 att det är en vuxen ansvarsfull person som är lätt att samarbeta med och som kan rida tillräckligt bra. T.ex. så var den jag var medryttare på en nyligen pensionerad tävlingshäst som skulle få ta det lite lugnare och då passade jag bra. Visa att du vet dina begränsningar och att du vill lära dig.