Då var jag nog otydlig med hur jag menade. Gissar att många (de flesta?) omplaceringar kommer med ett bagage, och att det är viktigt att såväl organisation som köpare är medvetna och förberedda på detta. Har själv haft turen att bara träffat trevliga rescues med kloka ägare; annars hade jag nog aldrig vågat ta en själv med tanke på allt som skrivs.
Off topic: Vad gäller att hjälpa på plats, så är det väl något som flera av de större organisationerna gör? (Politisk påverkan på Irland och i Spanien, gratis kastrering, utbildning och veterinärvård i Rumänien till exempel.
Men min poäng, on topic, är att det knappast är utländska rescues som översvämmar Hundstallet och Blocket. Oseriös avel, både renrasig och blandras, smuggelhundar och okunniga köpare/ägare är problemet. Information och utbildning till alla, utan fördomar, är lösningen.
Självklart kan hundarna vara trevliga också, men man vet inte.
Jag har en hund i min närhet som beskrevs som "lugn och okomplicerad familjehund" av omplaceringsorganisationen. Den ser ut som en vinthund i stort och beskrevs som "typisk vinthund". Bara det att den garanterat har något annat också i sig, och det märks! När den blev understimulerad i nya hemmet och nya ägarna inte visste hur de skulle hantera den, då blev det på nivån att hunden till sist bet två personer i familjen. De har ändå kvar hunden, och nu börjar de förstå vad de har i kopplet och veta hur de ska hantera allt. Möter man hunden ute på promenad så framstår den absolut som en glad, trevlig och okomplicerad hund och ägarna älskar sin hund. Men ja, bet gjorde den ändå. För att ägarna inte fått tillräckligt bra information och inte visste vad de hade i kopplet.
När jag gick i gymnasiet var det också en klasskamrat som valde att ha praktik på ett hundhem i Spaninen, ett som var anslutet till en av de stora organisationerna som anses vara "en av de seriösa". Klasskamraten vittnade om hur de på hundhemmet valde att "avla gatuhundar" för att valparna var mer lättsålda än de vuxna. Det fuskades med veterinärintyg, hundar som klasskamraten fick hjälpa till med och som upplevdes som väldigt stressade och kanske inte alls lämpliga för omplacering låg ute på hemsidan med beskrivning som "glad och okomplicerad, passande för familj" osv.
En vän till mig åkte sedan och jobbade på ett annat hundhem i stor, känd organisation. Det slutade med att vännen valde att ta hem två av hundarna. Vännen följde med till veterinären när hundarna skulle undersökas osv, men förstod inte språket utan en av de som jobbade i organisationen agerade tolk.
Väl hemma i Sverige var den ena hunden stressad hela tiden, på ett sätt som gjorde att jag misstänkte att hunden hade ont. Den verkade också ojämnt musklad bak. Jag fick kolla på veterinärintygen och använde google translate för att se vad som stod där. Hunden hade visat på smärta från höften. Det var inget som någon öht nämnt för min vän, trots att hon då varit med hos veterinären och jobbat ihop med personerna på hundhemmet. Hunden togs till veterinär i Sverige, röntgades och visade sig ha så katastrofala höfter att den fick åka hem med smärtstillande och avlivas bara någon vecka senare när min vän hunnit landa i beslutet.
Jag har fler exempel, på hundar i min direkta närhet som haft tydlig problematik antingen med smärta eller med mentaliteten. Och samtliga har kommit från "de stora seriösa" organisationerna.
Om de som köper gatuhundar på riktigt vill hjälpa organisationerna, då hade de donerat pengar för att organisationerna skulle hjälpa på plats, sedan tagit en svenskfödd hund i behov av nytt hem. Och det finns många, och inte bara på ställen som hundstallet (jag har själv hjälpt till att omplacera ett flertal).